Anders Hesselboms blogg

Kategori: Lafferkurvan

  • Lafferkurvan verkar attrahera ideologer

    Det finns ett naturligt incitament att arbetare ska beskattas så lite som möjligt. Forum Civ är en influensergrupp som släppt ifrån sig en ganska charmig popvideo om hur dåligt allt är när högern regerar, vilket jag såklart uppskattar. Men det finns en oroande bild om att offentligt finansierat pynt inte drabbar välfärden, eftersom man alltid kan beskatta medborgarna mer, och mer, och mer. När Malmö Opera behöver mer anslag, så höjer man skatten. När nästa del i filmserien om Göta Kanal ska spelas in, så höjer man skatten. När nästa Lagercrantz vill ha svenska folkets uppmärksamhet för en semester eller en god middag, så höjer man skatten. Men arbetaren vill mest betala sin mat och hyra, och därmed gagnas av att få behålla en del av pengarna han jobbat ihop.

    Lafferkurvan påstår att säcken av pengar är begränsad – att man inte kan skapa pengar genom höjda skatter i all oändlighet. Miljöpartiets språkrör Amanda Lind avfärdade detta bestämt under den senaste partiledardebatten i SVT – gratispengar är en oändlig resurs enligt henne, men många av hennes väljare verkar anse att resursen är begränsad, men att vi bara inte råkar vara där än. Samma personer blir ganska personligt engagerade i att opponera sig mot det data vi har tillgänglig: Att observationerna stämmer med teori kan inte bero på att teorin är korrekt. Att Sveriges skatteintäkter ökat under tiden vi har haft en borgerlig riksdag (2006-2026) som sänkt skatten, beror på att konjunkturen (som inte påverkas av politiken) har varit bra. Att New York körts i botten på några få år, beror på att konjunkturen (som inte påverkas av politiken) har varit dåligt. Att fattigdomen i Argentina minskat beror på bra konjunktur, och att den ökat i Venezuela beror på dålig konjunktur. Det finns alltid en förklaring till varför vetenskapen har fel.

    Men även om Lafferkurvan är fel, och välståndet ökar i takt med hårdare beskattning av arbetaren, varför är man inte beredd att utforska det faktum att evidensen talar för det motsatta? Finns det något självändamål i att folk inte ska kunna stå på egna ben och att välfärden ska vara underfinansierad? För det parti vars existensberättigande är att bota fattigdom kan det faktiskt vara så.

  • Sänkt skatt blir förmodligen inte något dråpslag

    Från 1/1 fick vi sänkt skatt på arbete genom ett nytt jobbskatteavdrag och genom sänkt kommunalskatt, inte minst i Lekebergs kommun. Vi har även sänkt matmoms, sänkt skatt på sparande, sänkt skatt på el och på dans att se fram emot. Dessutom avskaffas funkisskatten (skatt på aktivitetsersättning) helt, vilket jag verkligen uppskattar!

    Idag publicerade Nerikes Allehanda en insändare under rubriken ”Sänkt skatt kan bli ett dråpslag” som tyvärr sprider myten att folk riskerar att förlora jobbet om det blir billigare för företag att anställa. Texten målar upp en bild av att kollegor helt plötsligt försvinner och att de som blir kvar får jobba övertid.

    Man skulle ju kunna tänka sig att skribenten tänker på ett skattefinansierat jobb, som t.ex. en hemtjänstarbetare, men skattefinansierade jobb betalas av skatteintäkter, inte av skattesatser, och skatteintäkterna ökar när skattesatserna minskar. Detta förklaras av Lafferkurvan, och illustreras av att Sverige har haft sänkt skatt under tre mandatperioder i rad, och har under samma tid fått in mer pengar till det gemensamma. Så varför finns så lite pengar till svensk välfärd? Inom hemtjänsten är arbetsvillkoren i regel faktiskt ganska usla.

    Det beror på att svenska politiker är lika skickliga på att prioritera sina utgifter som en kedjerökande alkoholist med spelberoende är på att hantera sin lön.

    Visst är nästan alla exempel på slöseri små utgiftsposter. Föreningen MÄN, som föreläser om islam, får bara ungefär 10 miljoner om året av arbetarna. Vi har inte lagt mer än någon miljon på att skapa konst för maskar och svampar. Ett vätgasdrivet dagis som inte kan ta emot barn kostade futtiga 85 miljoner totalt. Ett 25 år gammalt journalsystem, Millennium, som inte fungerar på den svenska marknaden kostade 5,5 miljarder. Kommuner köper propaganda av influencers för några få miljoner, och så vidare. Allt slöseri har inte skalan av Northvolt eller Stegra, men listan över småskaligt slöseri kan göras lång. Väldigt lång. Det handlar om tusentals poster varje år, så totalsumman utgör mer än tillräckligt pengar för att hemtjänstpersonalen skulle kunna åka limousin mellan sina uppdrag, tillsammans med en personlig butler, vilket jag unnar dem! Eftersom varje skattekrona kommer från någon som har jobbat, så är man skyldig att vara klok när man hanterar dessa kronor, och hemtjänsten är ett kommunalt kärnuppdrag!

    Men några skatter höjs tyvärr. Den statliga inkomstskatten som alla löntagare betalar som en del av arbetsgivaravgiften höjs från 11,6% till 12,6%. Den statliga inkomstskatten är enkel att höja utan att folk blir arga, för arbetsgivaren behöver inte redovisa den. Dessutom finns det andra dolda skattehöjningar som t.ex. kan ta sig i uttryck genom att du måste betala för att använda en skattefinansierad tjänst, som t.ex. sophämtning. Just avgifter är ett bra sätt att verkligen få in mer pengar till det gemensamma, men dessa drabbar tyvärr ekonomiskt utsatta ännu mer än vad inkomstskatten gör.

    Opinionen för höjda skatter är stark i Sverige, men under de senare åren har den inte varit tillräckligt stark. Nästa val är om 243 dagar och då får vi se om det svenska folket kan öka skattesatsen igen.

  • Sänkt matmoms är bra, all moms borde tas bort

    Sveriges Television (SVT) rapporterar att regeringen tillfälligt sänker matmomsen under större delen av 2026 och hela 2027, från 12% till 6%. Mycket kritik från medborgarna har handlat om att det är en dyr förändring som bara ger några futtiga tusenlappar till matkonsumenten1. SVT säger att det kostar 16 respektive 21 miljarder kronor. Hur kan sänkt moms kosta pengar, och för vem kostar det?

    Eftersom SVT har profilerat sig som ett vänsterlutande mediebolag, handlar kostnaderna antagligen om att staten får förvalta lite mindre av medborgarnas pengar, och på vänstersidan brukar man se medborgarnas pengar som statlig egendom. Får medborgarna större bestämmanderätt över sina pengar, är det en påstådd kostnad för staten.

    Socialdemokraterna hejar på sänkningen momsen, och hade själva gjort detsamma. Men deras långsiktiga lösning på problemet med dyr mat är höjt barnbidrag. Bidrag är omallokering av pengar, och ger inte riktigt lika mycket värde till konsumenten, för det kostar pengar att administrera andra människors pengar. Men det gör barnfamiljer mer köpstarka. Åtminstone om man jämför med de som inte är mottagare av barnbidrag.

    Och det som verkligen kostar är bidrag. Men, som jag brukar behöva påpeka, så är den viktigaste aspekten de positiva effekter som kommer av att inte behöva bidrag för att kunna köpa det man vill ha. Om samhället betalar ut mindre bidrag, behöver inte skatten vara lika hög. Om skatten inte är lika hög, behöver färre ha bidrag. Om färre behöver bidrag, behöver inte lika många kommunalare och statstjänstemän betala ut bidrag, vilket gör att vi kan sänka skatten. Och allt resulterar i att fler arbetare får åtnjuta ekonomisk frihet.

    Jag anser att mindre skattepengar ska samlas in, och att större andel av skatten som faktiskt samlas in ska gå till välfärd. Dessutom befinner sig Sverige i en ganska märklig situation, då sänkta skatter under de senaste åren har ökat inkomsten till det gemensamma – nästan som om Lafferkurvan är något att ta på allvar! Och skulle vi helt slippa moms, skulle vi slippa en regressiv skatt, där du betalar en mindre andel av din lön i skatt ju mer du tjänar!

    1) Företag som inte genererar vinst kan inte existera, men det är en fråga som kräver en egen text.

  • Det finns ett kompetensgap mellan högern och vänstern

    Jag har hört många högerdebattörer klaga över Socialdemokraternas vision om folkblandning. Folkblandningen beskrivs i deras idéprogram inför valet 2026, men nyanseras av deras företrädare. Kommunpolitikern Jonas Attenius accepterar konceptet rakt av och ställer sig frågan om den som jobbar, gör rätt för sig och köper ett hus, kanske har värderingsproblem. Riksdagsledamoten Lawen Redar hävdar att folkblandning är nödvändig, men att det inte kommer att ske. Den klassiska judaskyssen, som svenska väljare attraheras av. Inte för att inte idéprogrammet hävdar något annat än att det kommer att ske en påtvingad folkblandning, utan för att vissa reformer gör sig bäst i att drivas efter ett genomfört val. Frågan lyckades väcka en sakkunnigs uppmärksamhet som pratar om sjunkande fastighetsvärden och tomma överprisade hyresrätter (eftersom Sverige är det enda landet på jorden som inte har marknadshyror).

    På ganska kort tid bubblade även andra pikanta detaljer upp, gällande kunskap. Enligt en Timbro-undersökning är högern extremt överrepresenterade i (den korrekta) föreställningen att arbete skapar värde, medan vänstern är extremt överrepresenterade i (den felaktiga) föreställningen att värde skapas genom skatter och fördelningspolitik.

    Det amerikanska partiet Demokraterna publicerar en graf som visar hur Joe Biden-administrationen förstört matmarknaden i USA, med en kommentar som insinuerar att det är Donald Trumps fel.

    Innan du ens hinner tänka på Lafferkurvan och cirkusen kring när den bubblade upp på sociala medier, dyker en förklaring upp i horisonten. Hur kan socialister vara immuna mot kunskap? Det visar sig att personer som röstar vänster tycker att medhåll i politiska åsikter från partnern är viktigare än vad personer som röstar höger tycker detsamma. Man skyddar sig! En extrem tolkning (och nu vet jag att jag riskerar att överdriva) skulle kunna vara att fler som utesluts från sin familj har högersympatier än vänstersympatier – låt vetenskapen ha sin gång!

    Och samtidigt som vänstern (och SVT) hyllade Venezuela för sin socialism medan svälten infann sig i landet, visade det sig att Argentina kunde minska fattigdomen genom att låta arbetarna behålla mer av sina pengar! ”Men välfärden då? Den är ju skattefinansierad!” Apropå Lafferkurvan så visar det sig att Sveriges skattesänkningar under de fyra senaste mandatperioderna har ökat landets skatteintäkter! Vetenskap var återigen det skarpaste vapnet!

    Men samtidigt vill jag betona att politik inte är, och inte ska vara, vetenskap. Om folket vill ha kommunism så ska vi ha kommunism. Om folket vill ha antroposofism, så är det antroposofism vi ska ha. Litar man på vetenskapen, ska man inte tysta sina kritiker utan förmå dem att rösta till vetenskapens fördel. Och om kunskap är bättre än ”valfri avfärdad ideologi”, så är det upp till kunskapens advokater att vässa sina pennor, för ingen kan kräva att få något gratis – inte ens den goda sidan. Put up or shut up!

    Slutligen har vi frihetsaspekten. Svenska väljare värderar frihet väldigt lågt, eftersom de är fria. Det är inte konstigare än att fiskar värderar vatten väldigt lågt, eftersom de har vatten. Men varje frihetsinskränkning tar oss närmare till en brytpunkt där folk faktiskt vill vara fria, likt fisken som börjar efterfråga vatten först efter att ha blivit strandad.

  • Vänstern måste sluta vädja till klassamhället

    Hur många gånger har du hört att om inte staten producerar radio, skulle ”alla” lyssna på Ed Sheeran istället för P4:as melodiradio eller Ekots nyheter. ”Inte jag, men alla andra.” Alla anser sig vara unika i sin längtan efter kvalité. Man ser sig som en ensam intellektuell fyr bland idioter, till den grad som alla andra ser sig som en ensam intellektuell fyr bland idioter.

    Hur många gånger har du hört att om inte staten säljer alkohol, så skulle ”alla” välja billig Explorer-vodka istället för mikrobryggd öl eller fina årgångsviner. ”Inte jag, men alla andra.” Skälen är desamma.

    Därför producerar staten TV, så att vi ser kvalitetsprogram som Doobidoo istället för Game of Thrones. ”Jag vill ha kvalitetsprogram som Doobidoo, men alla andra skulle titta på Squid game om vi inte tvångsfinansierade Doobidoo.”

    Därför lanserar staten musik, så att vi får höra kvalitetsartister som Kicki, Bettan och Lotta istället för kommersiell musik som Deep Purple och Pink Floyd. ”Jag vill ha kvalitetsmusik som Marcus & Martinus, men alla andra skulle lyssna på kommersiellt skräp som Queen om inte SVT lanserade ny musik i Melodifestivalen för P3 att spela under året.”

    Om inte staten, via Svenska Filminstitutet, lanserar ytterligare en Sune-film, kommer folk se kommersiellt skräp som Bladerunner eller något av Quentin Tarantino. ”Inte jag, för jag vill ha kvalitets-Sune, men alla andra.”

    För att komma till poängen, varför säljer Systembokaget whiskey med ett marknadspris på 12.000:- för 3000:- per flaska, medan de gör vinst på sina volymprodukter? Är det för att arbetarna ska ha råd med årgångswhiskey? Hårt beskattade arbetare köper inte whiskey för 3000:- per flaska, men inflytelserika personer (som kan påverka Systembolagets framtida monopol) gör det. Och dessa håller man sig väl med.

    Den riktigt allvarliga frågan handlar alltså om segregering.

    Sverige har en bland den högsta tillväxten av miljardärer i hela världen. Tillväxten av miljardärer korrelerar hårt med skattetrycket, vilket också är fruktansvärt högt – för skatt drabbar ingen rik. Och det är därför vänstern målar med den breda penseln så snart man pratar om att skatten är hög. Den vanliga invändningen är att välfärd är skattefinansierad, vilket till viss del är sant. Men välfärd är inte det enda som är skattefinansierat, och sänkt skatt behöver inte betyda sänkta skatteintäkter. Visst, jag är medveten om att ekonomiska teorier är väldigt impopulära på vänsterkanten, inte minst Lafferkurvan…

    …men man kan förstå principen utan den, om man t.ex. översätter det hela till handel:

    Fast det är inte helt säkert att välfärden behöver ökade skatteintäkter, för enorma mängder skattepengar används till annat än välfärd, och kan prioriteras bättre. Om du misstänker att någon vill ha försämrad välfärd för att han vill ha sänkt skatt, finns det åtminstone två skäl att misstänka att du har missförstått hur den gemensamma ekonomin fungerar.

    Han kanske bara vill att fler arbetsgivare ska ha råd att anställa, att fler arbetstagare ska ha råd att jobba och att fler arbetare ska klara sig på sin inkomst. Skatt drabbar som sagt ingen priviligierad, så välutbildade tjänstemän tenderar att rösta på partier som vill beskatta arbetare. Men vänstern vädjar till klassamhället, och förespråkar därför gärna en politik som cementerar det.

    Fram till år 1955 krävdes motbok för att alls få köpa alkohol av staten, och motboken kunde dras in om du inte handlade efter klass. En arbetare fick faktiskt sin motbok indragen på grund av att han hade utvecklat ett intresse för fin cognac – han handlade inte efter klass. Om jag har någon läsare som inte är historiskt bevandrad, så var detta Socialdemokratiska tider. Svallvågor från makarna Myrdal. Idag är det dags att göra upp med historien, och släppa in arbetarklassen i frihetens värme, och låta dem välja fritt. Att du är en ensam om att göra bra val, är förmodligen inte sant – och vilka val som är bra, kan ibland vara rent subjektivt.

  • Kreationismen i riksdagen är inte det mest akuta problemet

    Idag är det kreationister som ska skäras bort från samhällskroppen, vilket aktualiserats av att andre vise talman sagt sig vara skapelsetroende. Först och främst vill jag säga att sakfrågan inte är värd att diskuteras, för evolutionsteori beskriver tveklöst bättre varför det finns olika arter än någon skapelsehypotes. Den som anser att vi människor är skapade i vår nuvarande form, och att gorillorna är skapade i sin, har fel.

    Riksdagen har fyra talmän, en ordinarie, en första vice, en andra vice och en tredje vice. Till andra vice talman valdes sverigedemokraten Julia Kronlid. Som väntat finns det människor som är upprörda över att en påstådd nazist troligtvis kommer att få utföra talmansämbetet i Sveriges riksdag – detta säger jag utan att lägga någon värdering i om hon verkligen är det hon anklagas för, jag säger att det är detta folk påstår sig vara upprörd över. För mig är det en alldeles för grov anklagelser för att jag skulle vara bekväm med att lägga den på någon, men de som anser att Kronlid är en sådan, är givetvis upprörd över att hon fått förtroendet.

    En talman representerar Sverige. En nazist ska inte representera Sverige och det ska inte en vetenskapsförnekande kreationist.

    Jag vill inte inskränka vare sig hennes rätt att tro, eller partiernas rätt att välja henne. Jag menar att det är mindre lämpligt OCH att det rimligen måste finnas en bättre talman i SD-leden, som vare sig är kreationist eller aktiv nazist

    Om man nu ogillar personen i fråga, känns det relevant att dra fram andra negativa egenskaper. Kreationism.

    Kreationist är ett finare ord för pappskalle.

    Jag tror att många inom högern skäms över att deras sida valt en kreationist till talmanspresidiet. Så för att slippa konfronteras med det låtsas de att vänstern är emot alla troende. Det är pinsamt, det också.

    Så som påstås i citatet ovan så är tiden då vänstern avskydde både religion och religiösa över. Den senaste kollektiva moralpaniken utspelade sig 2013 då Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister. Hon är ju frikyrklig!

    Idag har andelen frireligiösa i Sverige blivit nästan lika stor som andelen svenskkyrkliga, mycket beroende att islam har vuxit i popularitet i landet. Och här kommer den identitetspolitiska aspekten in. Inom islam är skapelsetro faktiskt ganska populärt, så skulle en muslim nå talmansämbetet (vilket troligtvis ligger långt ovanför muslimers glastak) så skulle det vara intressant att ställa frågan. Ordinarie talman, Andreas Norlén, var klok nog att ducka frågan om kreationism, men om vi leker med tanken att han är skapelsetroende, så inser vi att skapelsetro inte är något problem för uppdraget i fråga. Vetskapen om vad en person är skaver naturligtvis, oavsett hur väl uppdraget utförs.

    Identitetspolitik: Man lyfter fram egenskaper som man uppfattar som negativa för att legitimera sitt ogillande av personen.

    Om man anser att personen i fråga är nazist, varför behövs ytterligare förstärkning? En kreationist må ha fel i sin bild om arternas mångfald, men det är inte helt säkert att man är en olämplig talman för det, eftersom det inte är säkert att man har en dålig människosyn eller svårigheter att underkasta sig kraven som ställs på uppdraget. Jag respekterar personer med integritet som kan välja sina tillfällen och inte lägga fram fler kort än nödvändigt, som Norlén. Men eftersom frågan om skapelsetro nu har lyfts som ett problem i riksdagen, så blir jag nyfiken på vilka andra kreationister vi har.

    Finns det andra frågor, utöver arternas mångfald, som någon riksdagsman har fel om? Finns det någon som tror att socialism fungerar? Finns det någon som tror sig ha en personlig relation med Universums upphovsman? Finns det någon som tror att en demokrati behöver statlig media? Finns det någon som ifrågasätter att vi tippat över toppen på Lafferkurvan? Get them up against the wall!

    Men gränsen går tydligen vid skapelsetro, trots att föreställningen om en skapare av arter inte är mer felaktig än föreställningen om en skapare av Universum. Eller hypotesen att han hade en son som återuppstod och svävade till himlen. Idén om att alkoholmonopolet har räddat svensken från att supa ihjäl sig. Att en person i riksdagen har fel spelar ingen roll, den som är ond ska degraderas med andra konstateranden, och det är vad paniken kring Kronlid handlar om. Och jag kommer förmodligen aldrig att förstå varför nazistanklagelsen ens behöver förstärkas – åtminstone inte så länge man använder ordet i sin ursprungliga bemärkelse.

    I övrigt delar jag uppfattningen att forskning och politik bör hållas isär.

  • Varför sänka skatten, när skatt används till bra saker?

    Det sker fortfarande en sammanblandning eller ett likställande mellan skattetryck och skatteintäkt, och med det som utgångsläge tänker man att det sänkt skatt saboterar möjligheten för det gemensamma att leverera vård, skola och omsorg. Även om man leker med tanken att sänkt skatt verkligen leder till minskade skatteintäkter, så säger inte det något om hur mycket pengar som går till vård, skola och omsorg, eftersom det gemensamma finansierar så mycket annat. Gud kostar hundratals miljoner kronor, hantverk är jättedyrt, kommunpoddar kostar pengar, och allt detta finansieras av det gemensamma, trots att det inte alls behövs. Både Gud, hantverk och poddar, kan betalas av den som nyttjar dem – eller göras ideellt. Jag har väldigt svårt att tro att alla blir ateister om vi lägger ner Myndigheten för stöd till trossamfund – Gud klarar sig alltid, för han är ju Gud! Så även om sänkt skatt verkligen leder till minskade skatteintäkter, så finns det inga skäl att tänka att anslagen till vård, skola och omsorg behöver minska – politik är prioriteringar och välfärd är en prioriteringsfråga.

    Men till detta så är antagandet att skattetryck är lika med skatteintäkt, inte sant!

    När någon pratar om ”sänkt skatt” menar personen förmodligen vad man betalar (sänkt skattetryck), inte vad det gemensamma får in (sänkt skatteintäkt). Relationen mellan dessa är inte ”ett till ett” – man kan inte säga att 100% skatt är lika med 100% välfärd.

    0% skattetryck ger verkligen 0% skatteintäkt, och en väldigt låg skatt ger väldigt låga skatteintäkter, så då borde väl rimligtvis antagandet att högre skatt ger högre skatteintäkt vara sant ända in i oändligheten? Och om man antar den linjära korrelationen mellan dessa två faktorer verkligen ser ut så, så borde sänkt skatt verkligen alltid leda till minskade intäkter för det gemensamma. Om vi för exemplets skull glömmer bort möjligheten att omallokera pengar från t.ex. Gud till t.ex. sjukvården eller möjligheten att omallokera pengar från t.ex. kommunpoddarna till äldreomsorgen, så är det fortfarande inte sant att vård, skola och omsorg drabbas av sänkt skatt:

    Sänkt skatt kan rentav öka de totala intäkterna till det gemensamma. Det låter märkligt. För att förstå det, måste man först acceptera att höjd skatt minskar gemensamma intäkter. Och det låter ju också väldigt märkligt. Kan det verkligen vara så?

    Om konsumentens kostnad för t.ex. en Playstation är 2000 kr och momsen är 5% så betalar konsumenten 2100 kr. Lika många som har råd med 2000 kr och lika många som prioriterar utgiften av 2000 kr för att få ett Playstation, kommer att ha råd med och prioritera 2100 kr. Det innebär att skatteintäkten för ett Playstation är 100 kr per såld enhet, och antalet sålda enhet är exakt samma som när momsen är 0% – låt oss kalla antalet för X. Skatt ökar alltså inkomsterna för det gemensamma.

    Låt oss fortsätta detta exempel och anta att momsen på en Playstation är 25% (vilket den faktiskt är). Det innebär att konsumentpriset på 2000 kr belastar kunden med 2500 kr. Antalet sålda enheter är fortfarande ungefär densamma, alltså ungefär X. De som blir utan är de ekonomiskt svaga, men de borde raka sig och skaffa ett jobb, så det kan rentav betraktas som en fördel. Är det något det svenska sosseriet verkligen lyckats med, så är det att övertyga ekonomiskt utsatta att de mår bra av att beskattas. Det gemensammas intäkter är numera inte längre 100 X utan 500 X, vilket är väldigt mycket mer än 100 X (X var antalet sålda Playstation-enheter).

    Men vad händer om momsen är 65%? Är detta nu regeringen får guldkranar och marmorhandfat i badrummet? För att får en tvåtusenkronors Playstation måste kunden nu betala 3300. Istället för 500 kr tjänar det gemensamma nu 1300 kr per såld Playstation – mer pengar, såvida inte X numera är ett lägre tal? Kanske att några färre köper sig en Playstation nu? Om vi fortsätter att höja momsen, kommer kanske Playstation sälja så dåligt att det gemensamma faktiskt får in mindre pengar. Om momsen är så hög att endast en person har råd att köpa sig en Playstation, har vi inte bara lyckats svälta det gemensammas intäkter, vi har även lyckats göra ytterligare en sak till en klassfråga – för skatt drabbar ingen fattig.

    Betänk nu att en person med 30.000:- i månadslön (360.000:- i årslön) kostar 6000 kr i semestertillägg, 115.000 kr i semestertillägg, 18.300 kr i försäkring, 3.500 kr i löneskatt! Alltså över en halv miljon kronor per år! Det är ganska enkelt att inse att ett företag skulle ha lättare att generera vinst utan dessa kostnader, och att det med lätthet skulle finnas utrymme för fler anställda på firman. Det gemensamma skulle få in mindre pengar per anställd, men skulle samtidigt både få in pengar för fler anställda och ha färre arbetslösa medborgare att försörja med bidrag. Varför är detta bättre för statskassan?

    Varje inarbetad krona är en värdeskapande krona, som stärker svensk ekonomi. Varje skattekrona och varje bidragskrona är en real-förlust för landet. Konceptet med välfärd är att pengar används till annat än ekonomiska värden – syftet med sjukvård är inte primärt att tjäna pengar, utan att göra så att en sjuk person blir frisk, och av den anledningen får sjukvård kosta pengar. Vi tar oss råd att spendera pengar på sådant som inte är direkt värdeskapande (vård, skola, omsorg) för att det är värdeskapande indirekt – den utbildade kan skaffa ett bra jobb – eller för att det ger andra värden – en bra tillvaro som sjukpensionär. Men utlandet är inte beredda att betala för våra utsatta, de har sina egna att oroa sig för. Därför måste en del av pengarna vara värdeskapande ur ett finansiellt perspektiv.

    Vi behöver inte veta var den gränsen går, för att acceptera argumentet jag lägger fram:

    En arbetsgivare har en viss inkomst för de varor/tjänster som säljs. Denna inkomst ska täcka kostnaden för att ha anställda och eventuell ersättning till investerare. Med lite tur går man i vinst, så att man kan expandera – anställa fler, sälja mer. Förr eller senare, kommer skatter att bli ett styrmedel – en broms. Vi har hög skatt på bilbränsle för att minska bilåkandet. Vi har hög skatt på alkohol för att minska drickandet. För att skatter bromsar! En anställd kommer inte att gå till jobbet om han måste lämna ifrån sig 100% av sin inkomst från arbetet till det gemensamma – vi under skatter dignar ner. För att förstå detta har vi Lafferkurvan: Ett land med låga skatter kan öka sin inkomst genom att öka skattetrycket, ett land med höga skatter kan öka sin inkomst genom att sänka skattetrycket. Om inte detta vore sant, skulle folk gladeligen göra samma insats för samhället, oavsett hur liten del av sin ersättning de fick behålla. Och om detta vore sant, skulle det inte göra något om folk valde att gå på bidrag istället, för om deras värdeskapande insatser inte spelade någon roll, skulle de lika gärna kunna försörjas av det gemensamma utan att jobba. Sanningen är tyvärr en annan.

  • Förminskandet av nazismens illdåd är ett reellt problem

    Fascismen var för ett diktatoriskt styre, introducerat av den socialistiska högerextremisten Mussolini (1920-tal). Nazismen är en vidareutvecklad högerextrem socialistisk ideologi som vi kopplar till 1930-talet och Adolf Hitler. Förståelsen för de övergrepp som begicks i dessa totalitära ideologier suddas ut i samma takt som överlevarna från dessa övergrepp dör ut, vilket är ofrånkomligt efter så pass många år, och idag är förståelsen i princip noll. När mina barn var små i slutet på 1990-talet så kämpade Svenska staten fortfarande med information. En och annan dokumentär visades på tv, boken ”Om detta må ni berätta” skickades ut. Och även när mina ungar gick i skolan, så fanns det fortfarande förintelseöverlevande som åkte ut och pratade.

    Idag betyder inte nazistanklagelsen mer än ”jag blir kränkt av dina åsikter”. Urvattningen är total, intresset för modern historia är noll.

    Teorierna bakom Lafferkurvan antas vara nazism, att vilja ha en fungerande migrationspolitik antas vara nazism, att vara intresserad av klassisk arkitektur antas vara nazism, att vilja ha tysta bibliotek antas vara nazism. Nonchalansen är total, historiedyslexin är skrämmande. Eller åtminstone nästan total, eftersom även MP reagerade på att kärnkraft är pedofili, när det egentligen är nazism.

    Rädslan för historia blir uppenbar när man känner sig manad att påpeka för någon som aldrig någonsin kan tänka sig att rösta på SD (undertecknad) att SD grundades av nazister på 1980-talet, men samtidigt blir förfärad av att Centerpartiets rötter ens diskuteras. Vi förväntas att tycka att vi inte har något att lära oss av historien bortom 80-talet, medan det är helt uppenbart att ett rimligt ställningstagande mot SD rimligtvis görs efter lärdomar som görs av den som läser Centerpartiets partiprogram från 1950 om den ariska rasens överlägsenhet. För den som gått i modern skola vill jag påpeka att antirasister fick kalla fötter redan när Tyskland förlorade det sexåriga kriget år 1945. De som skriker fascist och nazist vid varje motgång, är inte per automatik en antinazist, utan snarar någon som söker kraftuttryck som försvar när verkligheten tränger sig på. Minimal kännedom om historien hade förhindrat detta förkastliga beteende! En nazist identifieras inte bara av att han hyllar nazistiska tendenser bland SD:s anhängare, utan av förminskandet av problemen med just riktig nazism.

    Uppdatering 2022-02-17: Justin Trudeau gjorde misstaget att förväxla brist på medhåll med nazism, och förmådde inte att varken förstå problemet eller be om ursäkt.

  • Varför byter ni inte kanal?

    Spotify plockar nu bort ett antal avsnitt av Joe Rogans podcastavsnitt på grund av att han brukar rasistiska termer (”racial slurs”). Jag sörjer inte, för jag vet inte vem han är, och kommer därför garanterat inte att sakna honom. Men jag ska försöka att kommentera frågan utifrån, från ett större perspektiv än mina personliga preferenser, för om mina personliga preferenser vore intressanta, skulle Melodifestivalen vara nedlagd sedan länge, och så vill väl ingen förnuftig människa ha det?

    Varför borde inte Joe Rogan få vara med på Spotify? För att det inte är censur att inte få vara med, och för att det inte är någon mänsklig rättighet att vara med, brukar nämnas. Det är inte riktigt sant, för det finns motargument mot dessa påståenden, och det är definitivt inte exempel på ärliga svar eftersom svaret inte adresserar ursprungsfrågan, om varför Joe Rogan inte bör få vara med. Vad man tycker om Joe Rogan eller hans podcast, är inte heller relevant. Det svarar ju bara på frågan om varför någon inte lyssnar på honom. Jag har aldrig lyssnat på ett enda avsnitt av Rogans podcast, och min möjlighet att inte lyssna påverkas inte ett dugg av hans närvaro på Spotify. Det är den som vill lyssna på Joe Rogan påverkas, men det är ju inte den som vill lyssna som skriker efter att podcasten ska blockas bort. Så varför finns det någon som vill få bort honom? Finns det människor som vill bestämma vad andra ska eller inte ska lyssna på? När jag växte upp fanns inte Internet, inga podcasts och inget YouTube. Dessutom var det olagligt att sända både radio och tv i Sverige.

    Jag har vuxit upp i en miljö där det mesta hade goda chanser att inte finnas, och anledningen till att vi ville ha det så, var för att radio och tv ansågs ha ett så pass starkt inflytande över medborgaren att staten ansågs vara tvungen att behålla ensamrätten att sända. I och med intåget av parabolantenner och VHS-bandspelare såg sig socialismen besegrad, och man kunde lika gärna avreglera radio och tv år 1987, även om man än idag ställer hårda krav på vad andra aktörer ska leva upp till för att få finnas på tv- eller radionätet. Och på 2000-talet förlorade Svenska staten kontrollen totalt över informationsflödet, i och med att gemene man kunde börja producera hemsidor, bloggar, podcasts och sedermera även videoklipp. Kampen var förlorad, informationen lyckades bli fri på riktigt.

    Enter sociala medier. Nu kan storebror ställa krav på att ”olaglig information” och ”olagligt innehåll” ska raderas, för annars får inte aktörerna tillgång den svenska marknaden. Nu gör det inget att man inte har kontroll över vilken information som ligger på medborgarnas hemsidor, för hemsidor är inte relevanta. Hemsidor har inga besökare. Nu är det Spotify, Facebook, Twitter och Instagram som gäller. Antalet beröringspunkter med den som kontrollerar informationen är så få att det hela anses vara hanterbart. Och kräver staten att Twitter raderar något, så är antas det inte vara censur, eftersom endast stater kan censurera, och när staten ber Twitter att radera något, så är det ju Twitter trycker på knappen. Men varför?

    Din möjlighet att slippa lyssna på Joe Rogan påverkas inte av huruvida han finns på Spotify eller ej. Om du ogillar Navid Modiris intervjuer på YouTube, har du alla förutsättningar i världen att inte titta, oavsett om han finns där eller ej. Tobias Hübinette satte kaffet i halsen medan han tittade på Sverigedemokraternas tv-kanal Riks, eftersom skådespelaren Ulf Brunnberg, vars åsikter han inte gillar, dök upp där. Och jag tror många blev irriterade när Trump-anhängaren och GMO-motståndaren Neil Young tog sin musik till Amazon, som inte bara är känd för sin usla personalpolitik, utan för att tjäna pengar på antivaccinationspropaganda. Det enda som antas ursäkta Young är att han åtminstone inte gillar Joe Rogan.

    För hade jag viss förståelse för att den som kritiserade mediautbudet inte nöjde sig med uppmaningen att byta kanal som svar, för det fanns inte så mycket att välja på, och det lilla som fanns betalade du för. Men idag finns inga ursäkter att inte titta på något annat istället. Utbudet är enormt, och de flesta tar inte betalt alls från dig som icke-lyssnare. Så varför avstår man inte att konsumera det man ogillar, och går vidare med sitt liv? Handler det om omsorg om sina medmänniskor? Är den fria åsiktsbildningen farlig för mig? Är det därför så många vill skydda mig från den? Nej, jag konsumerar inte alternativmedia. Fri åsiktsbildning är farlig för den som vill få bort den, för information är makt, och om vem som helst kan nå ut så rubbas status quo.

    Anledningen till att rasistanklagelser används i så många sammanhang idag, är att rasism är ett giltigt skäl för deplattformering. Om du accepterar Lafferkurvans förutsägelse om att högre skattetryck inte alltid leder till högre skatteintäkter, är du förmodligen nazist, helt oaktat att nazisterna var ett högskatteparti. Den mest extrema yttringen för detta är att en av Friluftsframjandets lobbyister kopplat ihop anhängare av kärnkraft med pedofili. Det behöver inte finnas någon logik, det räcker att ingen gillar pedofiler för att det ska vara lockande att koppla dem till någon fråga man själv inte gillar. Men tro inte att det handlar om omsorg om medmänniskan. Tro inte att lobbyisten i fråga är så mån om mitt väl att han vill rädda mig från pedofiler, och därför vill att jag ska vara kärnkraftsmotståndare. Han råkar bara inte vilja ha kärnkraft, och oförmögen att argumentera greppar han efter det medel som är tillgängligt för honom, utan en enda tanke på sans och förnuft – det är något abstrakt, som endast ”andra människor” har, och det var ju de andra människorna som var problemet.

  • Tre lögner i post-truth-eran

    Vi lever verkligen i en s.k. post-truth-era och ett ganska enkelt sätt att illustrera detta är att placera ut myndighetsutlåtanden på ett diagram. I detta fall har vi tid och uttalanden på x-axeln och antal Corona-smittade på y-axeln.

    Det finns såklart alltid ett svar att ge. I detta fall förklaras dissonansen mellan vad som sägs och hur verkligheten ser ut med att ingen annan heller kunde sia om framtiden, och att vi därför inte kan förvänta oss att Folkhälsomyndigheten kan göra det. Men den vedertagna definitionen av ”expert” beskriver inte någon som är har samma kunskap som folket i övrigt, utan någon som på något vis vet mer. Vårt förtroende för makten har en baksida, och det är att den sänker vår gard, som annars är så nödvändig. Förhåller man sig sunt skeptisk till påståenden man hör, sprider man förmodligen inte lika mycket falska påståenden som om de vore sanningar. Det är inte svårt att hitta exempel på vedertagna sanningar som, åtminstone inom vissa kretsar, sprids helt okritiskt. Och det som verkligen utmärker den post-truth-era vi lever i idag, är att man gärna angriper den som ifrågasätter ett påstående man gillar, men väldigt ogärna funderar på om det man tror på verkligen stämmer. Här är tre exempel som jag stöter på ganska ofta:

    1. Finkulturen behöver statskapitalismen och statens bidrag. Det finns flera felaktiga antaganden här, t.ex. att opera och teater behöver ha bidrag för att finnas, men det opera och teater behöver är pengar. Man kunde lika gärna befria kulturen från skatt. Att staten samlar in skatt och pytsar ut bidrag där man tycker att det behövs är bara ett sätt att behålla makten över kulturen. Det är ett sätt för staten att kunna ge pengar till sådant staten gillar. God fördelningspolitik handlar om att låta skyddsvärd verksamhet göra avdrag och få behålla sina pengar i verksamheten, och låta makten över konsten stanna hos konstnären. Då är konsten fri på riktigt. Dessutom är inte staten speciellt bra på finkultur, vilket det är lätt att hitta exempel på. Den fria marknaden har gett oss filmer som Bladerunner, staten har finansierat filmer som Reine & Mimmi i fjällen. Den fria marknaden har gett oss musik som t.ex. The dark side of the moon, staten har finansierat musik som poppgruppen Timoteij. Nej, marknadskraft och konkurrens är bättre. Om inte annat är det lätt att minnas hur Systembolaget fungerade innan Internet erbjöd andra kanaler att köpa alkohol.

    2. Det mesta regeringen säger om ekonomi är propaganda. När skattetrycket ska öka säger man att det är skatteintäkterna som ska öka, trots att Arthur Laffer framgångsrikt påvisat att det bara är i lågskatteländer där ökat skattetryck faktiskt ger ökade skatteintäkter. I högskatteländer som Sverige, har marknaden redan stagnerats av skattetrycket, vilket innebär att statens intäkter ökar om man minska trycket. Listan kan göras lång! RUT-avdraget antas vara en kostnad för staten, men i själva verket skapar det jobb (och således en inkomst för staten) i branscher som inte tål lika högt skattetryck som t.ex. fordon, bygg eller mjukvara. Vinster i välfärden antas vara ett problem, trots att företag som går back generellt sett både betalar in mindre skatt och levererar sämre service än företag som gör vinst. Och så vidare, och så vidare.

    3. Datorer kan bara göra exakt det man säger åt dem. Eftersom datorer är maskiner som programmeras, och eftersom ett mikrochips är mycket enklare strukturer än t.ex. den mänskliga hjärnan, antas datorer vara oförmögna att fatta egna beslut eller lära sig annat än vad en programmerare redan har tänkt ut. Därför är datorer robotar och inte experter. Speciellt inte experter som trumfar mänskliga experter. Sanningen är att vi lever i en mycket intressant tid där vi brutit mycket ny mark inom området artificiell intelligens. Det kommer säkert finnas områden där människan alltid kommer vara smartare än datorn, men redan idag är datorn smartare än människan på andra områden, och klarar av att utföra sådant som man tidigare trodde krävde mänsklig tankekraft. Vad detta är, har också varierat över åren. Från att kunna spela schack, via att förstå innebörden av mänskligt tal till att kunna fantisera om framtida händelser i en given situation. Att datorer ”bara” utför vad de blir tillsagda är fortfarande sant på binärnivå, men det gäller ju faktiskt även människan på molekylär nivå.

    Det finns många fler exempel, men dessa tre är de som jag stöter på ofta nog för att vilja utrota. Fri kultur är inte dålig kultur, när en socialdemokrat pratar pengar är du förmodligen utsatt för propaganda och när någon som inte kan programmera datorer uttalar sig om bortre gränser i teknikens framkant är det ungefär som när kreationister uttalar sig om evolutionens bortre gränser.

  • Politik ska inte vara vetenskap, det ska vara ideologi

    En bra politiker talar om vilken värld man vill skapa, och hur man vill komma dit. En bra politiker emfaserar varför man vill göra något, inte bara vad man vill göra. En bra politiker kan måla upp en bild av hur det ser ut när man genomfört de åtgärder man vill genomföra.
    Detta är något annat än vetenskap, som snarare beskriver hur något fungerar. Och ironiskt nog är det tokstollarna i Vänsterpartiet som bäst illustrerar detta bäst av alla. Endast när det gäller kriminalpolitik pratar man om vetenskap, och då betonar man det rejält. Vänsterpartiet anses vara det enda parti som baserar sin kriminalpolitik på fakta, och tycker att höga straff löser inga problem med brottslighet. I partiprogrammet står:

    Vänsterpartiet tycker att det talas för mycket om strafflängder och hårdare straff. Vi vill istället angripa kriminalitetens orsaker och fokusera på det brottsförebyggande arbetet. Kunskap, relevant vård och behandling är en mer framgångsrik väg. Forskning visar dessutom att längre och hårdare straff i väldigt liten utsträckning avskräcker människor från att begå brott.

    Samtidigt är det just höjda straff man vill ha för sexköp. Linda Snecker, rättspolitisk talesman för Vänsterpartiet, säger att kriminella inte blir mindre brottsliga för att de sitter i fängelse, och liknar det med att sjuka inte blir mindre sjuka för att de är på sjukhus. Men också, om sexköp, att en straffhöjning kommer att ha en avskräckande effekt när kring brott. Vi har alltså tre påståenden som sinsemellan inte är kompatibla.
    1. Vänsterpartiets kriminalpolitik bygger på vedertagen kunskap.
    2. Vedertagen kunskap säger att höga straff inte minskar kriminaliteten
    3. För att minska kriminaliteten vill vi ha höga straff.
    Det enda som egentligen är ett problem här, är det första påståendet. Det är nämligen helt oproblematiskt att ett politiskt parti inte ser straff som en lösning samtidigt som man vill ha höga straff, speciellt när man är helt ärlig inför väljarna. Att däremot påstå att man eftersträvar något slags teknokrati där man själv är den enda lösningen för den som bildar sin uppfattning om verkligheten på vetenskap, är tveksamt.
    Lek med tanken att alla som röstar på Vänsterpartiet lever på ett sådant sätt som följer vetenskapen. Det skulle innebära att vänsterpartiets väljare förkastar gudstro som juvenil vidskepelse, att det vill sänka skatten och renodla gemensamma utgifter för att eliminera diskriminering och gynna företagsklimatet, och att man av miljöskäl skulle prioritera modern kärnkraft framför förnybar energi. Det fungerar inte speciellt bra med en väljarbas som anser att religion ska respekteras (särskilt om det är en främmande religion), att kapitalism är ondska och att ström ska komma från vindkraft. (Alla partier brottas med en viss dissonans. T.ex. är Socialdemokraterna ett främlingsfientligt och republikanskt parti som organiserar antirasistiska monarkister. Och Kristdemokraterna är ett teokratiskt parti vars väljare – yrvakna inför den nya mångfalden – är sekulära av samma skäl som amerikaner är sekulära; för att deras religion ska få plats.)
    Tänk istället på en mångfald av politiska partier, som har olika ideologiska skäl till sina åsikter. Något parti når sitt ideal med ökad invandring, något annat med minskad. Något parti vill ha vindkraft, något annat vill ha kärnkraft. Något parti vill ha ett företagsklimat där det är gynnsamt att anställa arbetare, något annat vill ha högt skattetryck. Något parti anser att pressfrihet uppnås med selektiva bidrag till av makten utvalda redaktioner, något annat att pressfrihet uppnås med envars möjlighet att billigt kunna producera nyheter. Och så vidare. Detta ger inte bara utrymme åt ideologer som röstar efter vilket samhälle de själva vill ha, det ger också utrymme åt de som faktiskt vill basera sitt liv på vetenskap. Det ställer kravet på dem att själva hålla reda på vad vetenskapen säger om tings varande i olika frågor, men förmågan att göra det finns hos dessa människor. Dessa sinsemellan inkompatibla åsikter inom Vänsterpartiet kom idag upp i ljuset efter att en programledare på en av statens tv-kanaler åkt fast för sexköp i en razzia, men de är inte åsikterna som är problemet – en politikers jobb är att ha åsikter.

  • Så ser Lafferkurvan ut