Under de tre senaste mandatperioderna har Sverige haft en borgerlig riksdag, och under den tiden har skatten sänkts ganska rejält, successivt genom åren. För ett hushåll med två vuxna kan det vara så mycket som tusenlappar varje månad! Men folk är inte nöjda, och det är inte självklart att vi får en borgerlig riksdag under nästa mandatperiod (2026-2030), för svensken gillar att betala skatt. Motiven är lite olika beroende på, och stödet för höga skatter är inte lika stort hos låginkomsttagare, men det finns där1.
Låginkomsttagare är typiskt arbetare, och arbetare tenderar att vara mer benägna att rösta höger. Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Åtminstone Moderaterna anser att skatterna ska sänkas försiktigt, men fortfarande ligga på en väldigt hög nivå i förhållande till jämförbara2 länder (ofta tillsammans med Danmark). Men det är inte ovanligt att knegare röstar på Vänsterpartiet, som snarare vill höja skatterna ytterligare.
Låginkomsttagarens motiv att vilja betala mindre skatt är såklart en önskan att kunna klara sig på sin lön, och att få en mer signifikant effekt av en löneförhöjning. Drivkraften är att kunna stå på egna ben, och att få behålla lite av eventuella extra pengar man tjänar, för att ha möjlighet att ibland skapa en guldkant i vardagen.
Bland höginkomsttagare, som typiskt är akademiker eller högre tjänstemän, är man mer benägen att rösta på Socialdemokraterna och gilla höga skatter. Höginkomsttagare som är entreprenörer tenderar att vara undantagna från tendensen att gilla höga skatter, och luta lite mer åt M eller SD, eller möjligtvis Centerpartiet om man är jordbrukare. Men generellt sett är förvärvsarbetare med hög lön positiva till S och positiva till skatt.
Den mest prominenta skattesänkningen som skett genom åren är att inkomstskatten på arbete (som är väldigt hög i Sverige) har gjorts mer progressiv. Ju lägre lön du har, desto lägre skattesats har du. Högern, som har sina väljare bland låginkomsttagare, har drivit denna fråga, tillsammans med RUT- och ROT-avdrag som gör att fler privatpersoner har möjlighet att ta hjälp av vita och skattebetalande leverantörer.
Historien är densamma när det gäller byråkrati. Högern vill ha mycket hög byråkrati, vänstern vill ha skyhög byråkrati. Högern avskaffade dansförbudet, vilket gjorde att polisens dansavdelning kunde göra nytta inom andra områden, vänstern klagade över att högern lagade små problem när det finns stora. Det finns inget riksdagsparti som vill att staten ska fokusera på sitt kärnuppdrag, men olika riksdagspartier tävlar om exakt hur ointressant kärnuppdraget är.
Höginkomsttagarens motiv att vilja betala mycket skatt handlar om en känsla om att legitimera sitt privilegium av att tjäna mycket pengar på ett jobb som egentligen inte behövs, genom att ”dela med sig” till det gemensamma, som till viss del tillfaller en arbetarklass som inte alls vill bli försörjd av den tantokrati3 de finansierar via skattsedeln.
Idag finns två tydliga alternativ. Vänstern, vars övre klass vill göra gott genom att betala skatt, och vars undre klass vill ha deras allmosor. Och högern, vars övre klass vill förverkliga sina drömmar och undre vill kunna leva på sin lön. Svensk media, som till stor del är skattefinansierad, innehåller väldigt många från kategorin anställda höginkomsttagare, och tenderar att rapportera med ett narrativ att skatt är bra, och ekonomisk frihet är dåligt – för arbetarens frånvaro av ekonomisk frihet är ofta en viktig del i dennes försörjning!
Det är detta som är ”det stora transferiatet”, den fattiga arbetarens finansiering av den rika tjänstemannen.
1) Av någon anledning ökar skatteintäkterna när skatten sänks, och det kan ha att göra med att fler väljer ”vita” lösningar när de har råd att betala skatten.
2) Anglosaxiska länder, som t.ex. USA, Storbritannien, Kanada och Australien, har ungefär hälften så hög skatt som Sverige. Frankrike har haft en stegrande skatt på grund av politiska problem, men var förr ett lågskatteland.
3) ”Tantokratin” hänvisar till politiskt tillsatta höga tjänstemän, företrädelsevis korkade och inkompetenta medelålders kvinnor med en ideologisk drivkraft, som t.ex. Cilla Benkö, Petra Lundh, Anna Borg eller Anne Lagercrantz.
Lämna ett svar