I vuxen ålder har jag aldrig trott att några gudar, änglar, demoner eller spöken har existerar på riktigt. Men jag kan såklart inte svära mig fri från att jag är en kulturell kristen protestant. Jag firar påsk, som är en kristen högtid. Jag firar påsken enligt den svenska kalendern, inte enligt den ortodoxa, och så vidare. Jag är helt enkelt en kulturell kristen protestant. Eftersom jag är ateist, firar jag påsken för att hylla mitt kulturarv och för att få äta sill och dricka nubbe, medan en troende kristen hyllar arvsynden och konceptet med människooffer.
I Expressen 5/4 skriver Viktor Malm att han är övertygad ateist. Han är alltså övertygad om att han ”saknar gudstro”, för det är vad ordet ”ateist” betyder, och han lägger till att det eventuellt skulle kunna bero på att någon tjej i hans klass var mer bokstavstrogen och inte accepterade evolutionsteorin. Kanske det, man känner sig själv bäst, och jag vet att min befrielse från religionens bojor underlättades av någon tjej i min klass som förespråkade vetenskapliga förklaringar.
Jag tänker inte göra några djuplodande analyser av Malms text, men som folkbildare har jag en skyldighet att belysa att Malm inte är den store filosof som kan bära den hatt han lånar i sitt skrivande om universums varande.
”Den aggressiva arrogansen hos författare som Richard Dawkins och Christopher Hitchens passade en arrogant tonåring utmärkt, och under några år – säg från 2005 – lät jag deras åsikter smälta in i mina: Att tro på någon gud var inte bara irrationellt och korkat, det var farligt, också den privata tron var en samhällelig barlast som borde kastas överbord.”
Relativismen, som Malm ger uttryck att vara anhängare av, gör gällande att verkligheten formas av människans uppfattning av den. Den vetenskapliga skepticismen, som är relativismens mest relevante utmanare idag, säger i stället att det är vår uppfattning av verkligheten som formas av våra intryck från den. Jag har letat efter arrogansen hos ateismens riddare (Hitchens, Dawkins, Harris och Dennett) utan att finna den. Men jag har funnit den hos deras kritiker, som hävdar att arrogansen kommer från att ateister numera tar sig friheter som traditionellt tillhört troende – att tala fritt. En ateist med en röst är en ”nyateist”.
Malm hyllar Jonas Gardell, för att hans tro står i konflikt med sin uppfattning om verkligheten.
”Gardell skriver i slutet av boken att han några gånger under bibelstudierna känt förtvivlan nalkas, och att allt förnuftigt och rationellt i honom ’”’nästan säkert’ kunnat säga, eller rentav bevisa, att Gud inte finns. Sedan lägger han till: ”Men tror jag? Jajamensan. Lik förbannat.’”
Detta är ett sätt för Victor Malm att säga att det är verkligheten som formas av vår föreställning om den, och att han inte litar på vetenskapen. Gardell deklarerar att inga gudar finns på riktigt (i någon vettig bemärkelse av ordet finns) men att det inte påverkar hans bild av hur verkligheten faktiskt ser ut, och Malm säger att detta även är hans metod att skaffa kunskap om yttervärlden.
Jag kan, likt Douglas Adams, anse att en trädgård kan vara vacker även om man inte fantiserar att det bor älvor i den. Väx upp, Gud finns inte!
Lämna ett svar