Alla som, likt mig, gick i grundskolan på 1980-talet har upplevt ett extremt strikt mobilförbud. På den tiden handlade inte skolpliktens närvarokrav bara om att befinna sig på en fysisk plats (skolan), utan även om att aktivt delta på lektionerna, att utföra arbetsuppgifterna som tilldelades, och att ta med sig elektronisk utrustning som konkurrerade med utbildningen accepterades inte. Den som lyckades komma undan med det, var den som hade sin enhet i fickan helt okommenterat, och tog fram den på rasten, på behörigt avstånd från någon lärare eller rastvakt. Man var tvungen att räkna ut hur man hanterar sin mobila utrustning, annars blev den beslagtagen till hemgång. TL;DR: Man lär sig att vara utan den.
Det går givetvis att kritisera denna linje. Precis som jag som statstjänsteman måste lära mig att hantera mikropauser (nej, jag kan inte bara åberopa rätten att sträcka på ryggen för att sedan gå hem från jobbet) måste en student lära sig att hantera mobiltelefonen – han kan inte bara åberopa rätten till en micropaus för att sedan spendera resten av dagen på Snapchat.
Utgångspunkten som influencern Troed Troedson tar, handlar om beroende. När en mobiltelefon finns i bilden, finns också tvångsmässiga beteenden i bilden. Jag erkänner att många har problem, eftersom jag är medveten om att många förhåller sig till sin mobiltelefon som narkomaner förhåller sig till narkotika. På 1980-talet fanns det en föreställning om att en människa vänder sig till en maskin när hon har behov av att exploatera de fördelar maskinen kan ge. Och det fanns också en medvetenhet: Du förväntades vara medveten om att maskinen ska vara din slav – du ska inte vara maskinens slav. Idag antar man att all relation med elektronisk utrustning kommer från tvångshandlingar, och att utgångspunkten är att människan är maskinens slav.
Troedson påpekar att även vuxna kan distraheras av sin mobiltelefon på arbetet. Jo, det är sant. Det är betydligt bättre att konsumera text på papper än i mobilen, för papper är mindre distraherande. Ser man utrustningen som verktyg, så kan man lugnt konstatera att mobiltelefonen är bättre på att köra kommunikationsinriktad programvara än vad papper är, medan papper är bättre på att isolera textinformation än vad mobiltelefoner är. Om jag lämnar arbetet i vetskapen att jag behöver kunna ett nytt ärende dagen efter, så gör jag en utskrift – inte för att jag “behöver lära mig hantera mobilen”, utan för att jag har lärt mig att hantera mobilen tack vare mobilförbudet – var sak har sin plats, och snuttefilten kan inte alltid vara med i vuxenvärlden!
Det första steget i resan mot att lära sig att hantera sin mobiltelefon är att lära sig att vara utan den, vilket jag gissar inte är lättare än vad det är för en alkoholist att vara utan spriten.
I Sverige är “digitalisering” trend sedan 1960-talet. Någon gång på 1990-talet valde man att ersätta “det papperslösa samhället” med ett nytt ord, och runt 2010 blev elektroniken så pass billig och bra att gemene man blev en del av förändringen, och under tiden tappade ordet “nörd” sin negativa klang – kanske för att de som tidigare hånade ingenjörer nu frivilligt lade sitt liv i deras händer. Digitaliseringen kommer inte att stanna av – som datorprogrammerare kommer du aldrig behöva gå hungrig i slitna kläder. Kartongbruket i Frövi kommer inte sälja sina maskiner och anställa 50.000 nya pappersarbetare. Digitaliseringen (“det papperslösa samhället”) är här för att stanna. Men den som programmerar dessa maskiner är inte den som hängde på Snapchat under skoltiden i stället för att studera, så det kan faktiskt vara nyttigt att lära sig att hantera sin mobiltelefon. Och det första steget är klara att vara utan den. En alkoholist har säkert egna idéer om vägen framåt, men är inte nödvändigtvis bäst rustad att lösa problemet. Han kommer förmodligen inte föreslå att han ska vara utan alkohol.
Lämna ett svar