Idag söker vänstern sina visdomar hos 2010-talets höger. Martin Aagård (som i ärlighetens namn inte företräder den förnuftiga vänstern, utan har sin hemvist i yttervänstern på Dagens ETC) har valt att gå i strid med medborgarnas rätt till källinformation. Ett liknande exempel är när Henrik Hammar anklagades för omfattande vidlyftig representation och korruption inom Region Skåne, och ansåg att källmaterialet skulle vara hemligt för att det är stöldgods. Lite bakgrund:
Dagens Nyheter (DN) blev irriterade på att tidskriften Kvartal skojade om deras objektivitet, genom att insinuera att deras ledartexter har en udd riktad åt höger. Strax efter belönade DN en Edvin Törnblom för sitt uttalade stöd för Magdalena Andersson på sociala medier, med att få ansvara för deras partiledarintervjuer. Carl-Oskar Bohlin, Sveriges minister för civilt försvar, uttryckte att han anser att DN snart är mer vänster än vad Dagens ETC (där Aagård har sin tjänst) är.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tackade naturligtvis nej till att medverka i DN:s samtalsserie, och Svenska Dagbladet (SvD) ville veta från Bohlin varför M inte var intresserade.
Personligen anser jag att man har mycket att vinna på att möta sina meningsmotståndare i samtal, men jag vet att många har varit irriterade på mig för att jag pratar med ”fel” personer. Det normala är att man tackar nej till att befinna sig i en situation där man blir ifrågasatt offentligt. Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Lawen Redar har en stående inbjudan till podcasten God Ton för att diskutera hur tvångsblandningen av medborgare ska gå till, men eftersom God Ton har en frihetlig syn på medborgarens rätt att bo som de önskar, så vet hon att hon kommer att bli kritiserad, och tackar därmed självklart nej. En annan faktor, som jag själv skulle ta i beaktning, är att om DN, i all sin objektivitet, låter en uttalad socialdemokrat, Törnblom, sköta sin objektiva journalistik, så ger man legitimitet åt något man inte kan stå för.
Om DN, innerst inne i själen, inte är ärliga med sin påstått agendasättande ambition, utan verkligen vill vara objektiva, så faller deras eget argument om att svensk public service behövs för att det är dem som är objektiva – och detta förmildras knappast av att Aftonbladet nu driver linjen att Sveriges Television består av en samling högerjournalister som försöker vinna det kommande valet åt Tidöregeringen. Aftonbladets politiske chefredaktör skriver 27/3: ”Halva folket röstar på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Men i public service har röster från höger en gräddfil.”
Liberalerna har tackat ja till att närvara i DN:s Törnblomsledda samtalsserie med partiledarna, vilket inte S tog lätt på. Ledamot Annika Strandhäll skriver direkt till L:s partiledare Simona Mohamsson: ”Och alla fattar att du tackar ja till allt bara du och ditt sönderfallna parti får medieutrymme.” Och till dem som tackat nej (M, KD, SD) skriver Strandhäll mer indirekt: ”Tänk om jag skulle tackat nej till alla journalister jag inte känt stod på min sida politiskt. Vilket antidemokratiskt trams.” Förmodligen har svensk höger en idealistisk bild av journalister som sanningssökare med ambitionen om att sträva efter objektivitet.
Det är mot denna bakgrund som Carl-Oskar Bohlin intervjuas av SvD, och lägger ut den oklippta versionen på nätet. Komikern Özz Nujen, som kanske inte var anklagad för att ha tackat nej till DN, men väl för att ha finansierat terrorattacken på Drottninggatan år 2017, valde att göra detsamma. Varför gör man så?
Journalister har ett narrativ. De vill berätta något. Om man inte delar deras narrativ eller om man vill låta den som vill fördjupa sig, att få tillgång till mer material och därmed bättre förutsättningar att bilda sig en egen kvalificerad uppfattning, kan man tillgängliggöra källan. De som vill tugga i sig mediabilden kan göra det, de som vill bilda sig kan göra det. Men det är tydligen helt oacceptabelt enligt Aagård: ”Ministern för civilt försvar fortsätter undergräva förtroendet för media. Här genom nålstick mot DN, Dagens ETC och även SvD när han misstänksamt och på lätt rättshaveristiskt manér lägger ut sin egen version av en intervju”.
En helt oväntad kuriosa: Martin Aagård är gift med Natalia Kazmierska, vars främsta merit är att ha lyckats bli avstängd från gymkedjan Sats, efter att ha beskrivit dem som ytliga, exkluderande och hetsiga.
Lämna ett svar