Det kommer alltid att finnas människor som är beroende av medhåll för att stötta sin bräckliga självbild. Oförmögna att förstå att man kan betrakta olika frågor på olika sätt utvecklar dessa personer en föreställning om att bristen på medhåll beror på dumhet eller rent av ondska. Dessa personer anser sig vara omgivna av idioter och fascister, och i kontrast till sin omgivning utvecklar de föreställningen att de själva skulle vara särskilt goda.
I all sin godhet söker sig dessa ofta till skattefinansierade yrken med ett visst inflytande. Man betraktar skatt som något gott, för skatt flyttar pengar från arbetarna, som inte vet sitt eget bästa, till de goda, som tjänar åtminstone dubbelt så mycket som arbetarna som försörjer dem via skatten. Och så används skattepengar till att granska potentiella fiender.
I ett år spionerade skattefinansierade Expo på en minderårig anhörig till en borgerlig minister och lyckades producera skäl att misstänka samröre med en potentiellt högerextrem rörelse. Etablissemanget jublade. TV4 ägnade två hela avsnitt av sitt program Kalla fakta åt att misstänkta SD-sympatisörer postade så kallade “memer” på sociala medier, vilket sedan fyllde nyhetsmedierna med moralpanik, dag ut och dag in i flera veckor.
Sedan dess har förtroendet för ministern ökat och sedan dess har SD ökat i opinionen. Vad är det som hatarna missar?
I England är islamkritiska inlägg på sociala medier polisärenden, även när det inte finns någon målsägande. Man kunde ju tro att engelsmännen skulle visa tacksamhet för att deras skattepengar används för att hindra dem från att begå tankebrott, men icke.
När självrättfärdighet blir ett välbetalt yrke och medkänsla förvandlas till en lukrativ skattefinansierad affärsmodell, då är det inte längre fråga om idealism utan om karriär. Det handlar inte om att hjälpa, det handlar om att signalera godhet. Ju fler fiender man utmålar, desto mer framstår man som en hjälte i sin egen berättelse, och desto bättre motiveras anslagen. Och i bakgrunden står alltid någon annan och betalar notan – oftast en vanlig arbetare, som förmodligen inte röstat vänster på länge.
Det är kanske dags att återvända till en grundläggande insikt om demokratins villkor. Makt kräver ödmjukhet. Pengar som tas från folket måste användas med största respekt. Frihet förutsätter tolerans, även för det som skaver. När institutioner blir politiska, när granskning riktas nedåt istället för uppåt, och när yttrandefrihet villkoras av rätt åsikter, förlorar vi det som skulle hålla oss fria. Svensken bryr sig inte om frihet, men kommer att göra det när den är borta. En sund samhällsordning vilar inte på en elit som definierar godhet åt andra, utan på en mångfald av röster, ett ansvarstagande medborgarskap och en maktutövning som förstår sin gräns.
Jag ser en tydlig väg framåt, och det första vi måste göra är att låta media spela på lika villkor, utan statlig inblandning och utan skatter och bidrag. Om media behövde betala så mycket skatt (främst för sin personal) så skulle de inte heller behöva så mycket bidrag. Och när arbetare får behålla mer av sina pengar och journalistiken inte är lika hårt beskattad, kommer fler ha råd att abonnera på en dagstidning. Och är det något som nyhetsjournalistik och sosselotterier har gemensamt, så är det att skatter skadar lönsamheten.
Lämna ett svar