Anders Hesselbom

Kommentar till Marcus Rosenlunds text om ateismens religion

2017-09-03

Igår skrev Marcus Rosenlund en text som förhåller sig till hypotesen att människan lever i en datorsimulering, som jag kommenterar här. Innan jag ger mig på innehållet, så vill jag kritisera uttrycket ”vetenskapsmän och -kvinnor” då jag anser att kvinnor ingår i gruppen människor, vilket ”män” i detta sammanhang betyder. Att bara säga ”vetenskapsmän” säger inget om kön.

Prominenta ateister (eller snarare prominenta personer som är ateister) kan förlika sig med tanken att vi lever i en simulering. Den hypotesen bär på implikationen att yttervärlden, så som vi uppfattar den, inte existerar. Verkligheten skulle då vara något annat än vad vi tror att den är. Till skillnad från den effektiva likheten med filmen The Matrix, där mänskligheten matas med intryck via elektroder, existerar vi då förmodligen inte alls, annat än som komplicerade representationer i ett system. Idén härstammar från 2500 år gamla grekiska filosofer och det finns flera böcker och filmer på temat.

Jag kan naturligtvis ha fel, men jag anser att detta rimmar väl med evolutionsteorin. Om vi är skapade, alltså, om vi inte har ett naturligt ursprung, blir vår komplexitet genast ett problem. Hur kan man, efter att ha studerat skillnaden mellan t.ex. ett mikrochip och den mänskliga hjärnan i all sin prakt, tänka annat än att vi måste vara skapade genom en process som innefattar självreplikering och urval? Även avfärdade tänkare (Michael Behe, William Dembski, m.fl.) inom den ljusskygga Intelligent Design-rörelsen accepterar att människan har utvecklats över tid, i mycket små steg. Inom Intelligent Design (som är ett slags kreationism) fokuserar man gärna på det man menar vara undantag. Just bakterieflagellen skulle vara något som inte kan uppstått via evolution, men man accepterar i stort ett slags teistisk evolution.

Vidare delar jag Rosenlunds tanke att det inte spelar någon roll huruvida vi finns eller ej. Att systematiskt lära sig vilka konsekvenser som kommer av vilka ageranden, är användbart. Att systematiskt lära sig hur naturen fungerar, är användbart. Vetenskap är användbart. Och vidare, att systematiskt lära sig vilka konsekvenser jag tror att vi är överens om, är användbart. Om en tjur lider av tjurfäktning, är det ett argument mot tjurfäktning. Om tjuren inte finns på riktigt, och jag mår dåligt för att jag tror att den finns på riktigt och att den mår dåligt av tjurfäktning, så är det ett annat argument mot tjurfäktning. Vad som är sant, spelar verkligen ingen roll alls. Det viktiga är att man tror att vi existerar i en gemensam yttervärld och agerar därefter. Det är när man börjar tänka att vi bär på personliga sanningar, och att något kan vara sant för en person medan något annat är sant för någon annan, som vi har problem på riktigt.

Det spelar egentligen ingen roll om bakterieteorin är felaktig, och att orsakerna till att förlossningspatienters överlevnad beror på något annat än att barnmorskorna tvättar händerna. Om vi bara förhåller oss systematiskt till det vi observerar, mäter och räknar ut, så är vi på rätt spår.

Många prominenta vetenskapsmän anser att vi lever i en simulering. En avancerad civilisation skapar simulatorer, upptäcker och exploaterar evolutionen, bygger virtuella världar, och så vidare. Det är ofrånkomligt. Jag själv, som den hopplöse datorprogrammerare jag trots allt är, är Gud i många världar. Men det är inte självklart att varelserna i någon av dessa världar blir självmedvetande. Tvärt om, den form av medvetande som vi känner till, kräver så pass många transistorer att det helt enkelt (tillsynes) är omöjligt. Detta skriver jag, medveten om mitt egna begränsade perspektiv. Avancerade strukturer indikerar evolution, simulerade avancerade strukturer kräver avancerad hårdvara. Men igen, även om jag gärna simulerar liv, så är jag är bara bekant med världslig hårdvara.

Det hela kokar nog ner till att jag någorlunda överens med Marcus Rosenlund. Jag kan förnuftsmässigt acceptera att verkligheten som vi känner den, är en simulering. Men samtidigt lever jag mitt liv som om yttervärlden verkligen existerar och att vi kan lära oss något av att studera den. Det håller Gud på behörigt avstånd, eftersom jag aldrig behöver falla tillbaka till ad hoc-teorin att ”Gud är mystisk” när mina observationer inte stämmer med mina föreställningar – jag kan tänka att jag har fel. Och visst, att inse att Gud inte finns på riktigt var svårt, men kan jag inse något sådant, så kan vem som helst göra det.

Kategorier: Fundamentalism

3 svar till “Kommentar till Marcus Rosenlunds text om ateismens religion”

1. Kristian Grönqvist skriver:

   2017-09-06 kl. 22:25

   Man kan förvisso leka med tanken att vi skulle vara en datorsimulering, men i vilket syfte blir genast knepigare. Mig förefaller det mer som datornördars våta dröm, än som en realistisk hypotes…..

   Svara
2. Anders Hesselbom skriver:

   2017-09-07 kl. 07:09

   Även om vi väger argumenten för och emot att vi är simulerade, och argumenten för vinner (vilket de gör) så kommer det inte påverka mig nämnvärt. Det har ju visat sig vara användbart att anta att vi verkligen finns.

   Svara
3. Unknown skriver:

   2017-09-08 kl. 08:14

   Fast hur är det med simulatörernas ursprung då…?
   Kanske det ändå kan bli lättare att jämföra livsåskådningar om man undviker ateistiska tabun genom att införa "rationella" substitut för gudar?

   Svara

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.