Högerns väldigt impopulära väg till framgång bygger på att om många arbetar hårt, kan lönen för mödan i hög grad får stanna hos arbetaren – en arbetarlinje! Socialdemokraterna har en långt mer glamorös väg till framgång, vilket faktiskt tilltalar mig!
En ”familjevecka” ger alla med barn en veckas betald ledighet! Jag skaffar gärna ett extra barn för att åtnjuta den veckan, men annars kanske en S-regering drista sig att erbjuda alla arbetare denna lyx!
35 timmars arbetsvecka i stället för nuvarande med bibehållen lön! Jag skulle kunna vara ledig tre dagar i veckan, om jag jobbar 9 timmar under de flesta av de resterande dagarna! Ja, tack!
Med en slopad karensdag kostar det dig just inget om du skulle bli sjuk, för om du jobbar får du 100% av din lön och om du är sjuk får du 80% av din lön – du slipper avstå lön första dagen, vilket givetvis ökar möjligheten att sjukskriva sig utan några tyngre ekonomiska konsekvenser!
Om en arbetare vill behålla mer av sin lön (t.ex. genom ett jobbskatteavdrag eller ett RUT-avdrag om man behöver hjälp med att få gräsmattan klippt) så pratar socialisterna om att det kommer med en ”kostnad” för kommun och stat, trots att det egentligen bara betyder att kommun och stat förvaltar mindre av de pengar som tillhör arbetaren. Att låta arbetaren stå på egna ben, kommer inte till någon kostnad alls!
Men bidrag kommer förmodligen till en kostnad, och om Socialdemokraterna hellre pratar om förmånerna som går ut, än pengarna som måste in för att finansiera dessa, så antar jag att de sistnämnda är obetydligt, för nog vill väl även socialdemokrater att den lilla människan ska vara samhällssystemets förmånstagare? Den dystra sanningen är att varje krona kommer från någon som har arbetat, och att äkta välstånd kommer från att arbetaren själv får förvalta dessa kronor. Då kommer pengarna förmodligen räcka till 3-4 familjeveckor, då de inte längre går via byråkrater, socialdemokrater och tjänstemän, som redan idag tjänar mer än de förtjänar.
Under de tre senaste mandatperioderna har Sverige haft en borgerlig riksdag, och under den tiden har skatten sänkts ganska rejält, successivt genom åren. För ett hushåll med två vuxna kan det vara så mycket som tusenlappar varje månad! Men folk är inte nöjda, och det är inte självklart att vi får en borgerlig riksdag under nästa mandatperiod (2026-2030), för svensken gillar att betala skatt. Motiven är lite olika beroende på, och stödet för höga skatter är inte lika stort hos låginkomsttagare, men det finns där1.
Låginkomsttagare är typiskt arbetare, och arbetare tenderar att vara mer benägna att rösta höger. Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Åtminstone Moderaterna anser att skatterna ska sänkas försiktigt, men fortfarande ligga på en väldigt hög nivå i förhållande till jämförbara2 länder (ofta tillsammans med Danmark). Men det är inte ovanligt att knegare röstar på Vänsterpartiet, som snarare vill höja skatterna ytterligare.
Låginkomsttagarens motiv att vilja betala mindre skatt är såklart en önskan att kunna klara sig på sin lön, och att få en mer signifikant effekt av en löneförhöjning. Drivkraften är att kunna stå på egna ben, och att få behålla lite av eventuella extra pengar man tjänar, för att ha möjlighet att ibland skapa en guldkant i vardagen.
Bland höginkomsttagare, som typiskt är akademiker eller högre tjänstemän, är man mer benägen att rösta på Socialdemokraterna och gilla höga skatter. Höginkomsttagare som är entreprenörer tenderar att vara undantagna från tendensen att gilla höga skatter, och luta lite mer åt M eller SD, eller möjligtvis Centerpartiet om man är jordbrukare. Men generellt sett är förvärvsarbetare med hög lön positiva till S och positiva till skatt.
Den mest prominenta skattesänkningen som skett genom åren är att inkomstskatten på arbete (som är väldigt hög i Sverige) har gjorts mer progressiv. Ju lägre lön du har, desto lägre skattesats har du. Högern, som har sina väljare bland låginkomsttagare, har drivit denna fråga, tillsammans med RUT- och ROT-avdrag som gör att fler privatpersoner har möjlighet att ta hjälp av vita och skattebetalande leverantörer.
Historien är densamma när det gäller byråkrati. Högern vill ha mycket hög byråkrati, vänstern vill ha skyhög byråkrati. Högern avskaffade dansförbudet, vilket gjorde att polisens dansavdelning kunde göra nytta inom andra områden, vänstern klagade över att högern lagade små problem när det finns stora. Det finns inget riksdagsparti som vill att staten ska fokusera på sitt kärnuppdrag, men olika riksdagspartier tävlar om exakt hur ointressant kärnuppdraget är.
Höginkomsttagarens motiv att vilja betala mycket skatt handlar om en känsla om att legitimera sitt privilegium av att tjäna mycket pengar på ett jobb som egentligen inte behövs, genom att ”dela med sig” till det gemensamma, som till viss del tillfaller en arbetarklass som inte alls vill bli försörjd av den tantokrati3 de finansierar via skattsedeln.
Idag finns två tydliga alternativ. Vänstern, vars övre klass vill göra gott genom att betala skatt, och vars undre klass vill ha deras allmosor. Och högern, vars övre klass vill förverkliga sina drömmar och undre vill kunna leva på sin lön. Svensk media, som till stor del är skattefinansierad, innehåller väldigt många från kategorin anställda höginkomsttagare, och tenderar att rapportera med ett narrativ att skatt är bra, och ekonomisk frihet är dåligt – för arbetarens frånvaro av ekonomisk frihet är ofta en viktig del i dennes försörjning!
Det är detta som är ”det stora transferiatet”, den fattiga arbetarens finansiering av den rika tjänstemannen.
1) Av någon anledning ökar skatteintäkterna när skatten sänks, och det kan ha att göra med att fler väljer ”vita” lösningar när de har råd att betala skatten.
2) Anglosaxiska länder, som t.ex. USA, Storbritannien, Kanada och Australien, har ungefär hälften så hög skatt som Sverige. Frankrike har haft en stegrande skatt på grund av politiska problem, men var förr ett lågskatteland.
3) ”Tantokratin” hänvisar till politiskt tillsatta höga tjänstemän, företrädelsevis korkade och inkompetenta medelålders kvinnor med en ideologisk drivkraft, som t.ex. Cilla Benkö, Petra Lundh, Anna Borg eller Anne Lagercrantz.
Sveriges Television jobbar normalt hårt med att driva vänsterns narrativ. Nu har SVT har ett val att vinna, och en högerregering kan hota demokratin genom att sluta finansiera ”Alla dejtar alla”, ”Naken med Stila Wollter” och ”Sabaya”. Vi såg hur ”Sveriges fetaste hundar” ifrågasattes rejält, och där vill man inte hamna igen. Med mindre än ett år till nästa riksdagsval är kampanjarbetet igång rejält. Några sentida exempel är att en entreprenör till (bl.a.) Stockholms Stad som läckte personuppgifter, inte läckte några skyddade personuppgifter, något man hävdade ända tills dataanalytikern Jens Nylander skrev motsatsen i ansiktet på dem – en resolution som lämnades till Svenska Dagbladet. Vidare, hela England består tydligen av nynazister, för kritiken mot en socialdemokratisk brittisk regering, kan knappast handla om något annat. Venezuelas steg från marknadsliberalism till socialism och svält hyllades, medan Argentinas steg från socialism till marknadsliberalism och välstånd kläddes i negativa epitet. Ord som ”högerdebattör” eller ”högeraktivist” förekommer i betydligt högre utsträckning än ”vänsterdebattör” eller ”vänsteraktivist” för den absoluta yttervänstern är SVT:s mitten. De hänvisar gärna till Expo, ETC eller Suhonen som om de vore fullkomligt normala! Om inte det säger något om hur extremt frånkopplade de är från verkligheten, så vet jag inte vad!
Men så har vi faktiskt ett exempel där SVT har stuckit sitt parti i ryggen. Förvisso på kommunal nivå, men ändå. Under lång tid har Uppsala styrts av Socialdemokraterna och kommunstyrelseordförande Erik Pelling. Under flera år har oppositionsrådet varit Moderaternas Therez Almerfors. Efter en debatt om spårvägsutbyggnaden, blir Pelling avundsjuk på Almerfors verbala förmåga, och ber om att få svara SVT igen, så att han kan sno hennes replig (och därmed lämna henne utan). Och SVT hänger ut honom!
Givetvis ringer Pelling till SVT, arg som ett bi, för han hade ju hoppats att de skulle jamsa med i lögnen och använda materialet till att marknadsföra honom och Socialdemokraterna, vilket SVT också rapporterar i form av en krönika. Just nu känns SVT rätt badass! Go, SVT, go!
Med det sagt väljer SVT att hörsamma Pellings krav att mörka hans illgärning och tar ner klippet, men Internet glömmer aldrig. Hoppas jag. Har du en kopia på klippet, så hör gärna av dig!
Många på vänstersidan har förlorat sitt jobb på grund av den avslappnade attityden till att en Antifa-anhängare har mördat en konservativ opinionsbildare, och i Sverige har (av en för mig okänd anledning) det intellektuella barskrapet samlats i Umeå. Jag har många gånger förfärats över Umeå Universitets bidrag i sociala medier, men idag har alla rekord slagits. Arbetarna finansierar en Per Nilsson, som forskar inom ”internationalisering och främst internationell student mobilitet [sic]”. Han kommer förmodligen vara nästa person som förlorar sitt jobb på grund av sin inställning till politiska mord, åtminstone om han inte vore från Umeå. På Facebook skriver han:
”Det är inte en större tradgedi att Charlie Kirk blivit skjuten till döds än om någon annan blivit det. Han tyckte själv att det var värt några dödsskjutningar per år för att få behålla rätten att bära vapen (andra tillägget till konstitutionen). Antagligen trodde han inte att det skulle drabba honom. Men låt oss med honom slå fast; det var värt det.”
Vad är det med Umeå som attraherar intellektuella orcher? Om Umeå Universitet har någon heder kvar efter sin jävligt störda historik, är Per Nilsson den som måste bort! Man ska inte får sparken för sina åsikter, men den som trivialiserar ett mord på en oliktänkande ska inte finansieras av staten! Om du mördar Per Nilsson på grund av hans åsikter, har du inte begått ett större brott än om du mördar Donald Trump, och båda brotten är helt oacceptabla, helt oönskade, och kommer aldrig att vara en ingrediens i ett liberalt samhälle. För civiliserade samhällen utmärks av att pennan är ett mer föredraget vapen än svärdet! Bristen på medhåll kan aldrig legitimera att du drar fram en kalashnikov, inte ens om du är den älskade kommunisten Daniel Suhonen! Skattepengar ska inte gå till terrorism, och skattepengar ska definitivt inte gå till Umeå universitet!
Sedan Charlie Kirk mördades har det firats på vänsterkanten. Rød Ungdoms ordförande Amrit Kaur lade ut en sarkastisk video om mordet, där hon var uppenbart lycklig över beskedet. TikTok svämmar över med videos från liberaler (i den amerikanska betydelsen, alltså vänsterextremister) som hyllar att en ”nazist” har mördats. Ordet ”nazist” används numera för att beskriva liberalkonservativa, och har ingen koppling den politiska inriktningen med samma namn. Även om jag var imponerad Kirks intellekt och verbala förmåga, delade jag inte hans åsikter. Han var alltså en typisk ”svår fiende”, eftersom han hade politiska åsikter jag inte delar, som han försvarade med bravur. Typiskt den sortens människa som en svagsint person skulle vilja se mördad.
För att få reda på vad som pågår i vänstermänniskors huvud kan man gå till appen Bluesky, det det nu skrivs önskelistor på nästa offer.
Joe Rogan: Amerikansk komiker och poddare. Är både hyllad för sina öppna samtal och kritiserad för att ibland sprida kontroversiella idéer. Hans podcast är en av de mest populära i världen.
Elon Musk: Sydafrikansk entreprenör och företagsledare. Är medgrundare till flera välkända företag, bl.a. SpaceX och Tesla. Känd för sin vision om att göra mänskligheten multiplanetär och att driva på övergången till hållbar energi. Äger X (Twitter) och har på senare tid blivit en kontroversiell figur i sociala medier.
J.K. Rowling: Brittisk författare som blev världsberömd genom bokserien om Harry Potter. Är engagerad i välgörenhet och har grundat flera stiftelser. Kontroversiell på grund av sina åsikter om kön och identitet.
Ben Shapiro: Jurist, politisk kommentator och författare. Grundare av medieföretaget The Daily Wire.
Matt Walsh: Poddare, författare och filmmakare. Jobbar på The Daily Wire.
Chaya Raichik: Konservativ aktivist som publicerar bisarra TikTok-klipp från liberaler (i den amerikanska betydelsen).
Donald Trump: Affärsman och medieprofil. Sedermera konservativ amerikansk politiker.
Tim Pool: Amerikansk journalist, kommentator och poddprogramledare. Han fick först uppmärksamhet som livestreamande medborgarjournalist under Occupy Wall Street-protesterna 2011. Hyllades i här för sina reportage om Sverige, men blev non-grata här för att han visade både positiva och negativa aspekter av det svenska samhället samhället.
På X (Twitter) är samtalet lite mer civiliserat än det är på Bluesky, men jag har faktiskt sett kommentarer om att man ska ta Carl-Oscar Bohlin som nästa offer.
Och eftersom Kirk mördades med ett skjutvapen har givetvis den debatten blomstrat upp igen. Både i Sverige och i USA finns en föreställning om att hård reglering av skjutvapen, minskar tillgången till vapen. Men väljer vi ut ett samhälle med låg reglering (t.ex. USA) och ett samhälle med hög reglering (t.ex. Sverige) säger empirin något annat. Att skjutvapen är hårt reglerade i Sverige, betyder inte att vi är befriade från skjutvapenmord. Det betyder att de kriminella väljer vapen från den svarta marknaden i stället för den vita. Vapen från den svarta marknaden har dessutom vissa fördelar för en kriminell. Myndigheterna vet inte vem som äger vilket vapen, det finns inget krav på vapenlicens eller några särskilda krav på hantering, och de är befriade från moms. Svarta vapen är lättare att få tag på, och mer lämpliga för kriminella aktiviteter. Om tilliten till sina medmänniskors förmåga att hantera vapen blir för låg, försvinner inte vapnen, de lämnar bara den vita marknaden.
När den nytillträdde sjukvårdsministern Elisabet Lann svimmar på sin första presskonferens, visade vise statsminister Ebba Busch framfötterna och förstod precis vad situationen krävde. Statsminister Ulf Kristersson hanterade situationen betydligt sämre. Chocken av att vända sig om precis lagom för att se sin kollega rasa handlöst ner i golvet fick honom att fumla fram och tillbaka, medan Busch, som förvisso hade ett par sekunder till på sig att uppfatta händelseförloppet, agerar snabbt.
Eventuellt hade Ebba Busch klarat situationen bättre än Kristersson även om det vore hon som överraskades av en kollega mitt i fallet, och om det var Kristersson som hade de där extra sekunderna av bakgrund, för människor kan chockeras av olika saker, och hantera det olika bra. Jag hade definitivt inte hanterat situationen bättre än Kristersson, men jag är bra på andra saker, och samhället kan blomstra för att folk är olika.
Personer som sett denna incident på tv verkar inte förstå vad de tittar på. De tror att Kristersson rättar till slipsen. Skulle de se mig i chocktillstånd skulle de förmodligen tro att jag passar på att klia mig på halsen när en vän och kollega svimmar. Men han rättar inte till slipsen, han gör en sådan gest medan hans hjärna inte fungerar på ett sätt som situationen egentligen kräver, på grund av händelsen, hans neurologiska konfiguration och på grund av andras insatser. Tror man att han rätar till slipsen, så borde också tro att han tycker att en avsvimmad kollega är ett bra tillfälle att betrakta rummet från hur det ser ut några decimeter till höger och till vänster om sin nuvarande plats, eftersom han gick fram och tillbaka i sidled. Det är inte en rationell handling, det är irrationell handling från en chockad person.
De som betraktar detta på tv från en trygg plats, och kommer fram till att Kristersson är en person som vill räta till sin slips om en kollega svimmar framför hans ögon, är inte i chock. De är bara väldigt, väldigt, väldigt okunniga människor. De vet inget om sociala relationer, om emotionellt engagemang eller om empati. Jonna Sima, Matilda Ernkrans eller Kristin Lundell. Skitmänniskor som knappt en mor kan älska. Samma personer som gnällde över att Kristersson inte hade kavajen knäppt år 2022, men som inte reagerade på att statsepidemiolog Anders Tegnell hade utförde sitt ämbete i en vanlig kofta.
Mycket kritik från vanligt folk avslöjar att gemene man vill att statsministern ska vara en överbefälhavare. Man ser inte en statsminister som den administrativa regeringschef han är, utan som en militär. Men människor är olika, och du kan vara en ytterst lämplig statsminister, trots att du inte är en lämplig militär. Jag jobbar som datorprogrammerare, för att jag är bättre på datorprogrammering än jag är på första hjälpen! Jag svimmar när jag ser blod! Folk är olika, och Ebba Busch är ett exempel på person som har bevisat att hon har det i ryggmärgen att rycka ut (vilket kan vara en del av förklaringen till varför sådana som Jonna Sima verkligen inte tycker om henne).
Med svensk instinktiv krishantering i huvudet, vill jag berätta om mordet på krigsflyktingen Iryna Zarutska på ett tåg i North Carolina. En amerikan skär halsen av henne helt oprovocerat och går därifrån. Hennes medpassagerare (och s.k. medmänniskor) tittar på henne, och fortsätter sedan med sitt. Till slut får hon hjälp av en man från en annan tågvagn, men hon avlider av sina skador. Att agera ineffektivt i panik, betyder åtminstone att du bryr dig. Om personen du sitter bredvid blir mördad, och du nätt och jämnt lyfter på ögonbrynen, då har du problem. Hur skulle Jonna Sima reagera?
Jag har länge varnat för kulturpolitik. I stället för att beskatta teater, journalistik, litteratur, konst, film och musik, till den grad att de behöver ha bidrag för att klara sig, bör man låta kulturskaparna behålla de pengar de genererar, för så snart det finns ett behov av bidrag, behöver vi ha kulturpolitik. Vem ska lyftas fram? Vem ska få pengar?
En kulturkanon antogs under socialdemokratiskt styre under den första halvan av 1940-talet, men avskaffades innan 1940-talet ens hade tagit slut. Det handlade om en uppsättning s.k. stamsånger, där vi kunde hitta ”Du gamla du fria”, ”Kungssången”, ”Uti vår hage” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Eventuellt var det ”Frihet är det bästa ting” som fick bägaren att rinna över. Jag, född i början på 1970-talet, är ung och har därför aldrig upplevt något annat än ett Sverige som föraktar frihet. Oavsett om vi diskuterar avkriminalisering av dans eller gårdsförsäljning av alkohol, så blir svensken kränkt, ända in i själen. ”Hur kan man lägga tid på att öka frihet? Tänk på alla danspoliser som nu istället måste jaga gängkriminella! Hur kul är det, tror du?”
Sedan Socialdemokraterna väl etablerat sin makt, har kulturstyrningen varit central. Myndighet efter myndighet efter myndighet har instiftats för att deklarera vad som är ”god kultur”. Statens kulturråd, Konstnärsnämnden, Svenska Filminstitutet, Kungliga biblioteket, Institutet för språk och folkminnen, Myndigheten för kulturanalys och Riksarkivet för att nämna några. När det var som värst, hade vi en skattefinansierad nämnd för hemslöjdsfrågor! Jag som kulturskapare har svårt att inte känna ett visst obehag!
Och först när Sverige, likt våra grannländer, antar en kulturkanon, som ett stöd för att sammanställa en läslista, rinner bägaren över. En kravlös lista, en lista som inte berättigar vissa människor pengar som andra inte har. En västanvind i jämförelse med vad Sverige har sysslat med i flera årtionden! Det är då som det är dags att bli kränkt. Det är nu kultureliten diskrimineras – för denna gång fanns det inga pengar foten av regnbågen. Och verket som ”jag” gillar fanns inte med! Hur tror ni alla andra har haft det i alla år?
Men jag vill gärna göra reklam för kultur som jag har skapat utan bidrag.
Här är jag dumdristig nog att spela gitarr på en låt som jag skrev tillsammans med Tommy Deile (ursäkta att inspelningsutrustningen inte är på topp, jag hade inget annat än de billigaste tänkbara mikrofonerna att förfoga över), ”Apart”: https://www.youtube.com/watch?v=TVDE7g-G8lE
Stort tack till Patrik Silvén som regisserade videon!
Sist men inte minst, innan jag hoppade av mitt hårdrocksband som jag spelat i sedan 1980-talet, har denna amatörvideo fångats, där jag spelar elbas, för 30 år sedan: https://www.youtube.com/watch?v=_Ot5Ey2UkdQ
Jag är stolt trots att jag varken nått någon kulturkanon eller någon position för att ta emot bidrag från arbetare, men jag hade gärna sett att jag fick behålla en lite större del av pengarna min kulturgärning har genererat.
Sveriges Television (SVT) rapporterar att regeringen tillfälligt sänker matmomsen under större delen av 2026 och hela 2027, från 12% till 6%. Mycket kritik från medborgarna har handlat om att det är en dyr förändring som bara ger några futtiga tusenlappar till matkonsumenten1. SVT säger att det kostar 16 respektive 21 miljarder kronor. Hur kan sänkt moms kosta pengar, och för vem kostar det?
Eftersom SVT har profilerat sig som ett vänsterlutande mediebolag, handlar kostnaderna antagligen om att staten får förvalta lite mindre av medborgarnas pengar, och på vänstersidan brukar man se medborgarnas pengar som statlig egendom. Får medborgarna större bestämmanderätt över sina pengar, är det en påstådd kostnad för staten.
Socialdemokraterna hejar på sänkningen momsen, och hade själva gjort detsamma. Men deras långsiktiga lösning på problemet med dyr mat är höjt barnbidrag. Bidrag är omallokering av pengar, och ger inte riktigt lika mycket värde till konsumenten, för det kostar pengar att administrera andra människors pengar. Men det gör barnfamiljer mer köpstarka. Åtminstone om man jämför med de som inte är mottagare av barnbidrag.
Och det som verkligen kostar är bidrag. Men, som jag brukar behöva påpeka, så är den viktigaste aspekten de positiva effekter som kommer av att inte behöva bidrag för att kunna köpa det man vill ha. Om samhället betalar ut mindre bidrag, behöver inte skatten vara lika hög. Om skatten inte är lika hög, behöver färre ha bidrag. Om färre behöver bidrag, behöver inte lika många kommunalare och statstjänstemän betala ut bidrag, vilket gör att vi kan sänka skatten. Och allt resulterar i att fler arbetare får åtnjuta ekonomisk frihet.
Jag anser att mindre skattepengar ska samlas in, och att större andel av skatten som faktiskt samlas in ska gå till välfärd. Dessutom befinner sig Sverige i en ganska märklig situation, då sänkta skatter under de senaste åren har ökat inkomsten till det gemensamma – nästan som om Lafferkurvan är något att ta på allvar! Och skulle vi helt slippa moms, skulle vi slippa en regressiv skatt, där du betalar en mindre andel av din lön i skatt ju mer du tjänar!
1) Företag som inte genererar vinst kan inte existera, men det är en fråga som kräver en egen text.
När nya förmågor rekryteras till sosseriet måste de avradikaliseras från den extremt svartvita bild som odlas både i deras interna kultur, ej avsedd för allmän granskning. Till viss del hejar svensk nyhetsmedia på i radikaliseringen, som tydligt tagit ställning för terrorismen och mot demokratin, vilket i första anblicken kan kännas lite småkonstigt, men Hamas vet vad de gör.
Västerländska mediakonsumenter hade inte gillat dem om det vore för deras politik, för deras bruk av makt eller för deras värderingar. Idag finns jättemånga svenskar som accepterar homosexualitet (eller åtminstone inte vill att en polisstat ska gripa misstänkta homosexuella för offentlig avrättning). Många vill att gemene man ska ha rösträtt, att rättigheter i samhället inte ska styras av kön, och så vidare. Men dessa värderingsskillnader till trots, så antar vi att Hamas är felfria i sin krigsföring.
Socialdemokraternas nya stjärnskott, SSU-ordföranden Moska Hassas, poserade nyligen med en halsduk med ett rasistiskt budskap, skrivet på arabiska: ”Jerusalem är vårt”. Hon kan förmodligen inte arabiska och hon förstår förmodligen inte internationell politik – låt oss vara ärliga, sosseriet har haft svårt att attrahera brain power under de senaste 30 åren. Givetvis var en ursäkt på plats. Hassas läste inte budskapet på halsduken (hon kanske inte kan läsa det), hon valde bara att posera med den framför journalister. Fine. Så vad tycker hon om Hamas?
Jo, hon är för en tvåstatslösning i Gaza, vilket innebär att hon vill avväpna terrororganisationen Hamas, och att hon vill samexistera med en marknadsliberal demokrati. Ursäkta, men jag tror det när jag ser det. Biståndspengar flödar aldrig från socialistiska länder till marknadsliberala länder. Biståndspengar flödar alltid från marknadsliberala länder till socialistiska länder. Och socialism är vad jag anklagar Moska Hassas för.
Redan 2017 drev Feministiskt Initiativ (F!) det hedervärda initiativet att jag inte ska behöva ha längre arbetsdagar än 6 timmar. På den tiden var SR illojala mot den populära åsikten, och räknade på saken. Det skulle aldrig hända idag, men på den tiden blev faktiskt F! ifrågasatt för att matematiken inte gick ihop. Partiledaren Gudrun Schyman konstaterade att ”man kan räkna på hitan och ditan”, vilket underförstått deklarerar att kunskap om den ekonomiska verkligheten är högerextremism. Och hitan och ditan är verkligen något man kan räkna på! Men år 2025 har förslaget lämnat extremvänstern och etablerat sig i den svenska socialdemokratin. Pensionsåldern måste höjas, för även om man faktiskt kan räkna på hitan och ditan så måste pengarna komma in.
Min faster har jobbat som frisör i hela sitt liv. Jag frågade henne hur hon skulle kunna jobba mindre med bibehållen lön, men jag fick inget vettigt svar. Man kan räkna på hitan och ditan, men det imponerar tydligen inte på arbetarna.
Tänk dig att du hör talas om att någon du inte känner som knappt har råd med mat för dagen. Lösningen på det problemet landar ofta i minskad ekonomisk frihet och försvagad äganderätt. Man skulle kunna beskatta personen hårdare, och använda intäkten till att reglera matbutikens prissättning, vilket skulle göra alla lite fattigare och lite mindre fria, men det skulle göra personen i fråga mindre hungrig för stunden.
Om du själv befann dig i samma situation är det mindre sannolikt att du tänker att om du bara fått skatta bort mer pengar och få behålla mindre, så skulle allt vara bra. Det beror på att envar anser sig vara bättre på att förstå sina egna behov än vad andra är, och vill därför behålla en viss del av sina pengar (låga skatter) och en viss del av sin frihet att fatta egna beslut (få lagar och regleringar). Samtidigt anser envar att politiker och byråkrater som inte känner en person som han själv inte heller känner, är bättre på att förstå den personens behov, och anser därmed att den personen ska beskattas och regleras för sitt eget bästa.
Svensken ogillar generellt sett frihet. Dels förstår man inte värdet av frihet (”varför är det så viktigt att kunna köpa starköl på en söndag?”) och dels kommer frihet med ansvar, vilket är jobbigt. Att lösa problem genom höjda skatter och fler regleringar är därför en appellerande tanke. Det är betydligt svårare att backa från skatter och regleringar, än vad det är att införa dem. När den moteratledda regeringen tog bort dansförbudet blev många väldigt arga och ledsna. Man frågade sig varför regeringen lägger tid på något så oviktigt som att det är olagligt att dansa? Det rationella svaret är att dansansvariga poliser kan ägna sig åt viktigare brottsbekämpning, men det viktigaste glöms ofta bort.
Välmåendet och den psykiska hälsan som kommer av att klara sig på sin lön (för att man inte skattar bort allt) och kunna fatta egna beslut (för att inte allt regleras) pratar man sällan om. Dessa värden står inte högt i kurs, särskilt inte i Sverige. Men givet att man lever under en så kort tid, så borde alla ha rätt att få uppleva detta. För även den som föraktar frihet, trivs med att ha den.
Det brittiska socialdemokratiska partiet, Labour, är en trafikolycka i slow motion. Detta diagram visar hur många som gillar deras partiledare (och således landets premiärminister) i lite ljusare rosaaktig färg, och hur många som ogillar densamma i lite mörkare lilaaktig färg.
Bilden säger oss att omkring 60-70% av väljarna ogillade deras partiledare (då Rishi Sunak) mellan augusti 2023 och juli 2024. I juli 2024 (linjen) lyckades man lösa problemet genom att ersätta Sunak med Keir Starmer, vilket direkt resulterade i att partiledaren gillades av 61% och ogillades av blott 33%. Denna succé lyckades vara i över en månad innan väljarnas omdöme återgick till det normala.
Under det senaste halvåret har förtroendet för Starmer rasat kraftigt, men under de senaste två månaderna har de väljare som gillar honom faktiskt minskat en aning, även om den trenden nu avtagit.
I Storbritannien har den största pedofilskandalen i västvärlden någonsin utspelat sig under 1990-talet fram till 2010-talet. 18 män från ”Halifax child sex abuse ring” fick fängelsestraff på totalt 175 år, men samhället vågade aldrig riktigt kalla en spade för en spade i detta fall, och Labour fick (till stor del med rätta) bära hundhuvudet för detta. Premiärminister Sunak tog upp problemet med att vara politiskt korrekt, alltså att påstå att man har vissa åsikter som man egentligen inte står för, för att det är gynnsamt för karriären. Då gärningsmännen primärt röstade Labour, försökte ersättaren Starmer rädda situationen genom att hävda att den politiska motståndaren, Conservatives, drog politiska poäng från tragedin. Därmed lyckades även Starmer förlora sitt anseende, och det är här vi står idag.
Labour har fått betala med att tappa 1/3 av sin väljarkår på ett år och brexit-partiet Reform UK är nu med mycket god marginal det största partiet i landet. Brittisk media har nästan blivit tvungna att rapportera väljarnas syn på saken, men i Sverige är nyhetsbevakningen fortfarande väldigt selektiv. Är du som får din information från svensk public service medveten om tillståndet i Storbritannien?
Småland har inte alltid kopplats till tung kriminalitet och maktinfiltration, men idag kan vi läsa i Smålandsposten om en man med en historik av att begå sexuella övergrepp och som dömdes till våldtäkt mot en 15-årig flicka. Flickan fick vänta ett år på att straffet mot mannen skulle utfärdas, och när straffet väl kom så var var det fängelse i 34 månader, vilket i praktiken innebär att han var inlåst under kortare tid än två år! Den drabbade flickan har fått sitt liv förstört, medan gärningsmannen, utrustad med ett nytt namn, ostört har kunnat begå nya brott, t.ex. en bilstöld. Inte minst har mannen hämnats på polisen som grep honom efter våldtäkten, genom att ta sig in i polisens privata hem, nattetid. Och nu kandiderar han till kyrkovalet i Kronobergs län, vilket kommer att ge ny tillgång till unga flickor.
Varken svensk lagstiftning eller svenska tjänstemän är förberedda för den nivå av kriminalitet vi nu ser i landet. Förr var denna typ av händelser något extremt, och när händelserna var få, var korta strafftider inte lika konstigt, eftersom samhället hade kapacitet att fånga upp gärningsmannen när kriminalvården lämnade över stafettpinnen. Vi vill inte heller utvisa dessa extrema gärningsmän, för vi vill gärna (rätt eller fel) hantera dem som att deras gärningar fortfarande är sällsynta extremfall, om än bara ganska vanliga sådana. Att avlägsna avvikande element från landet kan lösa många av våra inhemska problem, men det strider mot vår bild som överlägsna andra folkslag – det är vi som är den humanitära stormakten. En möjlig väg framåt är hårdare straff för vissa typer av kriminalitet, för även om hårda straff inte fungerar, så slipper vi nya gärningar från tungt kriminella i samhället. Personen i fråga, kommer kanske göra ett utmärkt jobb som kyrkorepresentant, men jag tror det när jag ser det.
Vi behöver åtminstone i stället ha personer med en liberal syn integritetsfrågor i maktposition.
Petra Lundh har varit rikspolischef i ett och ett halvt år, och nu när hennes insats på ämbetet har börjat uppmärksammas av media, är det ytterst tveksamt om hon har ytterligare ett och ett halvt år på posten. Skenet av att hon kanske inte riktigt behärskar sitt jobb planterades av SVT i programmet ”Morgonstudion”, där hon gråtande konstaterade att Sverige behöver ”vakna” för att, underförstått, förstå att vi nu lever bland kriminella.
Sedan dess har hon föreslagit ansiktsigenkännande kameror för att kunna spåra hur civilbefolkningen rör sig i samhället. Antalet gånger man har fått påpeka att Orwells ”1984” var en dystopi och inte en manual borde minska, inte öka.
Och så rapporterar SVT nu senast 15/8 att applikationen Signal inte har något normalt användningsområde enligt polischefen. All privat kommunikation mellan medborgare som inte godkänns av en myndighet, är onormal. Ett samhälle där kvarterspoliser verkligen är närvarande, behöver inte förbjuda privata samtal. Men nej, kontakta polisen om ditt barn använder Signal, för den står bortom myndigheternas räckhåll! Det är vad som nu gäller. För svenska skattepengar ska ju gå till så mycket annat än en närvarande polis, så nu ska privatsamtal polisanmälas! Du har väl inte talat i smyg, lille vän?
Tjänstemannaansvar kanske är en naiv tanke i en avlägsen dröm om ett bättre samhälle, men att ställa Petra Lundh på gatan borde vara prioriterat. Hon tjänar nästan tvåhundratusen kronor i månaden för ett jobb en gråterska kan göra för trettiofemtusen kronor – och Lundh gör det inte lika bra.
Vill man bli rik och vill man bygga moskéer, så är bör man driva företag och jobba. Att staten driver pengar åt det hållet är inte acceptabelt i ett sekulärt land.
Skattefinansierade Islamiska förbundet (som är en del av FIOE) grundades 1989 av jihadistiska Muslimska Brödraskapet. Förbundets hemsida fungerar ungefär som en reklampelare som främst vänder sig till personer som inte är medlemmar, så när de beskriver sin tro och sin världsbild där, så får man anta att det är den polerade delen som lyfts fram. De delar som man tycker är odiskutabelt positiva eller åtminstone okontroversiella. Här får vi läsa att Allah skapade Universum och underställde det fysiska lagar för en bestämd tidsperiod, och att han skapade människan i syfte att dyrka honom.
(I verkligheten existerar du inte för att dyrka Allah, du existerar för att självreplikerande gener kan självreplikera mer effektivt genom att använda dig som fordon.)
Om Big Bang frågar man sig retoriskt hur en skrift, som först uppträdde i Arabiens öknar för 1400 år sedan, kan innehålla en så djupgående vetenskaplig sanning? Det är alltså inte Muhammed som har hittat på Koranen, det är Allah som har dikterat den. Och utöver det, hyllas islam som feministiskt, baserat på frivillighet och en religion med omsorg för minoriteter.
Så varför lockade denna fyrbåk av demokrati och feminism till sig en ordförande som Omar Mustafa? Både HBT-socialdemokraterna och RFSL förfärades när han valdes in i partistyrelsen, men han lyckades snabbt få en hemvist där han passade bättre, nämligen utvecklingschef vid skattefinansierade Ibn Rushd. Där var förbud mot homosexualitet och förespråkande av barnaaga helt okontroversiellt, men eftersom deras företrädare gärna pratade om sina åsikter, drogs statsbidraget in. Och idag är Omar Mustafa statstjänsteman, närmare bestämt enhetschef på Tillväxtverket. Så med Mustafa ut vägen, borde allt vara frid och fröjd?
Nej, Islamiska förbundet har gång på gång bjudit in antisemitiska talare, och till och med de hemmablinda galningarna på Expo beskriver dem som antisemitiska. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap nämner i studien ”Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) Islamiska förbundet syftar till att låta Muslimska Brödraskapet komma åt svenska skattemedel, även om de själva förnekar kopplingen. Sameh Egyptson blev till och med anmäld till åklagare för sin avhandling (2023) som lyfte fram starka kopplingar mellan Islamiska förbundet och Muslimska Brödraskapet. Och sedan dess har det bubblat upp berättelser i media som beskriver hur Islamiska förbundets företrädare stoppat projektpengar i egen ficka.
Det var inte detta som var överenskommelsen när man väl började beskatta arbetarna.
Det finns en högljudd minoritet som vill förbättra Sveriges Television (SVT), men den stora majoritet som vill skydda SVT i sin nuvarande form betraktar alla förändringar som inkluderar krav som hot. Public service är en kostnad som pressar medborgaren hårdare och hårdare för varje år som går. Från en årsavgift på 10:- per hushåll och år (eller drygt 350:- per år, kompenserat för inflation) på 1920-talet, till 2400:- per hushåll och år (2900:- kompenserat för inflation) år 2018, till en skatt på 1249:- per person och år idag, vilket i mitt hushåll motsvarar 3747:- per år. Till detta måste vi dessutom betala för den media vi faktiskt vill konsumera, som inte får några anslag!
Tvångsfinansieringen så finns det inget seriöst med SVT, förutom möjligtvis pengarna de tar från oss. Israel-Palestina-konflikten bevakas av Hamas-sympatisörer, underhållningsprogrammen har gått från att vara dåliga till att vara direkt pinsamma, och har fått samma politiska slagsida som nyhetsbevakningen. En lösning på problemet är att göra finansieringen av SVT frivillig. Det skulle innebära att kanalen får ett ekonomiskt incitament att göra bra tv, för kvalitativ tv-produktion skulle locka in betalande kunder, medan insatser som liknar dagens, skulle minska deras inkomst.
Kritikerna till detta förslag utmärker genom att både gilla det narrativ som SVT driver idag, och betraktar det gärna som Det Objektiva Narrativet™. Dessutom är de övertygade om att SVT är oförmögna att förbättra tjänsten de levererar, och ser därför inte frivilligfinansiering som en möjlighet till förbättring, utan som deras undergång. Varje gång en SVT-tittare dör i Sverige så tappar SVT en tittare, för tillväxten av nya tittare är noll. De flesta under 20 år vet inte att SVT finns, och nästan ingen väljer SVT framför YouTube, TikTok, X eller Reddit för sin nyhetskonsumtion. I USA är förresten X (Twitter) den populäraste nyhetsappen, långt före Fox, CNN och Google News, förmodligen för sitt peer reviewing-system och det krav på källhänvisning som X har. Och så är det frivilligt att betala för X! Det innebär att SVT kommer att dö, om inget förändras. Inte för att de inte får pengar, för den biten går Sveriges riksdag i god för, utan för att de inte har några tittare. Så varför inte bara låta medborgarna välja om de vill betala för SVT? Känner du igen dig i detta resonemang?
”Jag vill ha nyheter av god kvalitet och förstklassig underhållning. Men om gemene man får inflytande över tv-utbudet, lämnas vi med triviala nöjesprogram och ytliga nyheter.”
Att SVT levererar triviala nöjesprogram och ytliga nyheter antas bero på att man vill locka in tittare. Ironin är total, för den person som själv inte anser sig vara mer intellektuell än sina medmänniskor är inte född än. När man frågar bilförare om de kör bättre än de flesta, svarar över 70% att de gör det, vilket såklart inte går ihop. Men SVT:s tittare kan förmodligen inte drömma om att hamna i närheten av den låga graden av förvirring. Det är inte bara så att alla vill ha kvalitativ journalistik, utan mest av allt anser alla sig vara helt ensam om det.
Dessutom förväntas vi anta att oberoende media, som inte lyder under statens sändningstillstånd, hotar demokratin. Statsministerkandidaten Magdalena Andersson var 2024 mycket upprörd över att personer som är kritiska till Socialdemokraterna fick göra sin röst hörd på t.ex. YouTube, och (sufflerad av sin pressekreterare) frågade vem som betalar för Henrik Jönsson – han har ju en studio! Hans studio är en mikrofon, en greenscreen och en 5K-kamera i en liten skrubb, och han finansieras av personer som betalar frivilligt. Men Anderssons upprördhet över vanligt folks möjlighet att nå ut gick inte att ta miste på. För Jönsson behöver inte ha något sändningstillstånd, han får säga vad han vill. Han lyder inte under regeringens kontroll, han lyder under den (numera så förhatliga) grundlagen om yttrandefrihet. För det verkliga hotet mot demokratin är faktiskt inte kritik mot socialdemokratin, det är underminering av fri och oberoende media, helt oavsett om dessa medier, likt Jönsson, kritiserar Magdalena Andersson eller ej.
Alla som, likt mig, gick i grundskolan på 1980-talet har upplevt ett extremt strikt mobilförbud. På den tiden handlade inte skolpliktens närvarokrav bara om att befinna sig på en fysisk plats (skolan), utan även om att aktivt delta på lektionerna, att utföra arbetsuppgifterna som tilldelades, och att ta med sig elektronisk utrustning som konkurrerade med utbildningen accepterades inte. Den som lyckades komma undan med det, var den som hade sin enhet i fickan helt okommenterat, och tog fram den på rasten, på behörigt avstånd från någon lärare eller rastvakt. Man var tvungen att räkna ut hur man hanterar sin mobila utrustning, annars blev den beslagtagen till hemgång. TL;DR: Man lär sig att vara utan den.
Det går givetvis att kritisera denna linje. Precis som jag som statstjänsteman måste lära mig att hantera mikropauser (nej, jag kan inte bara åberopa rätten att sträcka på ryggen för att sedan gå hem från jobbet) måste en student lära sig att hantera mobiltelefonen – han kan inte bara åberopa rätten till en micropaus för att sedan spendera resten av dagen på Snapchat.
Utgångspunkten som influencern Troed Troedson tar, handlar om beroende. När en mobiltelefon finns i bilden, finns också tvångsmässiga beteenden i bilden. Jag erkänner att många har problem, eftersom jag är medveten om att många förhåller sig till sin mobiltelefon som narkomaner förhåller sig till narkotika. På 1980-talet fanns det en föreställning om att en människa vänder sig till en maskin när hon har behov av att exploatera de fördelar maskinen kan ge. Och det fanns också en medvetenhet: Du förväntades vara medveten om att maskinen ska vara din slav – du ska inte vara maskinens slav. Idag antar man att all relation med elektronisk utrustning kommer från tvångshandlingar, och att utgångspunkten är att människan är maskinens slav.
Troedson påpekar att även vuxna kan distraheras av sin mobiltelefon på arbetet. Jo, det är sant. Det är betydligt bättre att konsumera text på papper än i mobilen, för papper är mindre distraherande. Ser man utrustningen som verktyg, så kan man lugnt konstatera att mobiltelefonen är bättre på att köra kommunikationsinriktad programvara än vad papper är, medan papper är bättre på att isolera textinformation än vad mobiltelefoner är. Om jag lämnar arbetet i vetskapen att jag behöver kunna ett nytt ärende dagen efter, så gör jag en utskrift – inte för att jag ”behöver lära mig hantera mobilen”, utan för att jag har lärt mig att hantera mobilen tack vare mobilförbudet – var sak har sin plats, och snuttefilten kan inte alltid vara med i vuxenvärlden!
Det första steget i resan mot att lära sig att hantera sin mobiltelefon är att lära sig att vara utan den, vilket jag gissar inte är lättare än vad det är för en alkoholist att vara utan spriten.
I Sverige är ”digitalisering” trend sedan 1960-talet. Någon gång på 1990-talet valde man att ersätta ”det papperslösa samhället” med ett nytt ord, och runt 2010 blev elektroniken så pass billig och bra att gemene man blev en del av förändringen, och under tiden tappade ordet ”nörd” sin negativa klang – kanske för att de som tidigare hånade ingenjörer nu frivilligt lade sitt liv i deras händer. Digitaliseringen kommer inte att stanna av – som datorprogrammerare kommer du aldrig behöva gå hungrig i slitna kläder. Kartongbruket i Frövi kommer inte sälja sina maskiner och anställa 50.000 nya pappersarbetare. Digitaliseringen (”det papperslösa samhället”) är här för att stanna. Men den som programmerar dessa maskiner är inte den som hängde på Snapchat under skoltiden i stället för att studera, så det kan faktiskt vara nyttigt att lära sig att hantera sin mobiltelefon. Och det första steget är klara att vara utan den. En alkoholist har säkert egna idéer om vägen framåt, men är inte nödvändigtvis bäst rustad att lösa problemet. Han kommer förmodligen inte föreslå att han ska vara utan alkohol.
10/8 dödades journalisten Anas Al-Sharif av Israels försvarsmakt IDF. Tidningen Bild var snabba på att konstatera att Anas kanske inte bara var journalist, och lät artikeln prydas av en bild på Anas tillsammans med Hamasledaren Yahya Sinwar, i vad som ser ut som en mindre formell bild. De verkar rent av gilla varandra!
Lite efterforskning visar att Anas var gruppchef för (citat från Peter Sellei) ”en granatkastarenhet som regelmässigt avfyrade missiler mot israeliska civila. Han eliminerades för att han var en terrorist inte för att han uttryckt vedervärdigheter online.”
Det var alltså inte dålig journalistik, utan terrorism som gjorde honom till måltavla i kriget. När man undersöker Anas i sociala medier, ser man åtminstone att han inte är opartisk i kampen mellan demokrati och islamistisk terrorism.
Att han gillar Hamas kanske inte innebär att han delar deras åsikter? Nej, men det gör han. Hamas massaker på Re’im, tidigt på morgonen 7/10 år 2023 kommenterades av Anas på den molnbaserade snabbmeddelandetjänsten Telegram under eftermiddagen.
”Nio timmar har passerat och hjältarna härjar fortfarande landet, de dödar och tillfångatar. Allah, Allah, du är så god!”
Hur vet vi att detta är sant? Om någon reagerar på något på nätet, kan detta sparas i en central databas tillsammans med en direktlänk. Archive.org erbjuder en sådan tjänst, och Anas lilla meddelande blev sparat av flera personer som reagerade på det. För den som inte kan arabiska, har Google en översättningstjänst som kan bistå.
Det som utmärkte Anas Al-Sharif var alltså inte att han lånat en Press-väst av Pallywood, utan att han var terrorist. Det är anmärkningsvärt att ingen på SVT har tagit sig tid att kolla upp det som tidningen Bild skrev redan från början!
Hamas högerextremism bevittnas av alla möjliga, inte minst Göran Greider, och man får väl erkänna att Anas syn på judar ger Greider rätt. Och när Hamas sträcker ut handen så säger de inte ”My heart goes out to you”, de säger ”Heil Hitler!”
Ja, det är samma Hamas som Anas hängde med. Journalisterna på SVT är naturligtvis varken nazister eller korkade, men de är alldeles för obrydda för att hantera den samtidsbevakning vi (ofrivilligt) betalar dem för att utföra. Och avslutningsvis, tidningen Bild publicerar 10 obekväma sanningar om Gaza, som kan vara nyttig läsning.
Under Mänskliga rättigheter-dagarna som arrangerades av Örebro kommun år 2020 föreläste jag, i egenskap av ordförande för Humanisterna Örebro under rubriken ”rätten att slippa religion”. Här är manuset till föreläsningen.
För oss sekulärhumanister är religionsfriheten extremt viktig. Rätten att få tro vad man vill, och att få praktisera sin religion är en grundläggande mänsklig rättighet, precis som yttrandefriheten. Möjligheten att vara sin tro trogen är beroende av att det inte finns några krav, varken från samhället eller familjen, på att man bör eller inte bör följa någon specifik religion.
Jag tänker mig en familj som praktiserar bordsbön. Å ena sidan kan det vara något fint som man gör tillsammans, å andra sidan kan det uppfattas som ett bekännelsekrav. För det kan ju vara så att någon familjemedlem, t.ex. ett barn, växer upp och upptäcker att hon är ateist. Eller att hon tror på något annat än vad familjen i övrigt tror på.
Religionsfrihet innebär att du själv bestämmer, och den som har en far eller någon annan som besväras av din avvikande tro (eller din icke-tro) åtnjuter inte religionsfrihet. Alla bestämmer själv vilken religion de tillhör, om någon.
Tyvärr leder religionsfrihet till konflikter, vilket vi nyligen sett exempel på i Malmö. Där uppstod upplopp i samband med att en koran skändades. Och så gror tanken på att rätten att häda bör begränsas. Ute på den svenska högerkanten är inte det här något nytt. Kristdemokrater har motionerat för hädelseförbud med hänvisning till att religiösa ska få slippa att utsättas för provokationer. Men det är just provokationer som håller religionens makt över folket i schack. Vi har alla ett ansvar att inte böja oss för religiösa företrädares krav på privilegier.
Det som möjligtvis är tidsandan idag, är att samma personer som anser att det ska vara lagligt att bränna koranen eller den svenska flaggan, anser att man ska välja att avstå på grund av det sociala tryck som kommer från samhällsklimatet. Man vill få bort yttrandefriheten och religionsfriheten, samtidigt som man slår sig för bröstet och säger att man är för att både yttrandefrihet och religionsfrihet ska vara lagligt. Stolt tystar man avvikande åsikter genom att säga att något får sägas, men att de inte ska sägas, och högmodigt försvarar man bara de friheter som inte utnyttjas.
Men hur ska religion kunna existera i ett sekulärt samhälle där alla har samma rättigheter, om religiösa betraktas som en grupp som inte får kränkas, som alltid måste få som de vill och som aldrig får utmanas? Vad händer med allas lika värde om endast religiösa önskemål är de önskemål som ska tillgodoses?
Det som gör att ett modernt samhälle har utrymme för religion är att man inte kopplar religionen till några särskilda privilegier. I religionens namn får man, inom lagens gränser, göra vad man vill, praktisera vilka riter man vill, tro vad man vill, och så vidare. Denna frihet kan vi ha för att den inte bara gäller religiösa.
Man får inte börja diktera vilka provokativa konstverk Lars Vilks ska avstå att skapa, för att nämna ett exempel. Ett modernt samhälle har endast utrymme för den religion som inte kräver att allmänheten, som inte delar deras tro, ska underkasta sig deras regler.
Så vad händer om vi inte har någon rätt att slippa religion? Förr eller senare kommer man i religionens namn att göra saker mot andra som de inte ens har bett om, eller kanske inte ens alls vill. Vi humanister är bestämda motståndare till omskärelse som inte är medicinskt motiverat. Vi tror att envar ska ha rätt att bestämma över sin kropp, speciellt när det gäller irreversibla ingrepp och ingrepp som stämplar individen med en tillhörighet.
Jag har inget emot att omskärelse utan medicinska skäl sker, men den som ska omskäras måste ge sin tillåtelse. Det innebär att jag delar uppfattningen att man inte ska omskära spädbarn som inte kan ge sin syn på saken (vilket kan förekomma t.ex. inom judendomen) och att man inte heller ska omskära ungdomar som uttryckligen säger att de inte vill (vilket kan förekomma t.ex. inom islam).
Försvaret för religiöst motiverad omskärelse återfinns ofta (men inte alltid) i grupper som inte själv praktiserar det, och jag vill bemöta två försvarsaspekter som brukar vara aktuella.
Förbud mot omskärelse innebär att judar inte längre kan leva i Sverige.
Detta stämmer inte. Omskärelse är inte speciellt populärt bland judar, och den judiska religionen och kulturen är så pass mångfacetterad att den inte raderas med omskärelsen. Att judar trakasseras på öppen gata om de bär judiska symboler är ett större problem.
Förbud leder till att omskärelsen sker ändå, utanför sjukvården.
Förbudet är för barnets skull, och det är om möjligt ännu viktigare att vårdnadshavare till de som omskärs av någon annan än sjukvården kan ställas till svars (vilket redan idag är de flesta). Ibland används detta argument så slarvigt att man får intryck att många verkligen tror att religiösa personer inte går att resonera med, vilket naturligtvis inte stämmer.
Som liberal vill jag inte stå i vägen för den som tänker klippa av sin förhud, men varje individ måste äga makten att bestämma över sin egen kropp. Min kropp, mitt val, mina rättigheter. Religionsfriheten är alltså inte ett skydd för det religiösa kollektivet, utan ett skydd för individen.
Absolut viktigast är att staten inte företräder någon religion. Tänk dig om en person som flytt från muslimskt förtryck kommer till det svenska migrationsverket och möter en handläggare som bär en muslimsk symbol. Kommer den personen att känna att vi ens är intresserade av att hjälpa till? Kanske kommer den personen känna att handläggaren tillhör fienden? De grundläggande mänskliga rättigheterna, som bl.a. innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, har varit självklara i Sverige under en längre tid, även om det blivit lite mer komplicerat den senaste tiden.
På det europeiska planet är läget betydligt värre. Där håller vi humanister långsamt på att förlora kampen mot yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet. Ibland är det småsaker som läkaren som får sparken från ett av Katolska kyrkans sjukhus för att han gifte sig borgerligt. Men ibland är det riktigt allvarligt.
Mitt under Örebros vecka för mänskliga rättigheter för två år sedan nås vi av beskedet att en kvinna i Österrike får böta 480 euros efter en dom i Europadomstolen, för att hon har förolämpat islam. Att praktisera sina mest fundamentala fri- och rättigheter är alltså straffbart på vissa platser i Europa! Men framför allt vill jag slå ett slag för möjligheten att tänka själv och tänka fritt. För vårt eget välmående och för vår gemensamma framtids väl, är det helt elementärt. Bara du själv har rätt att bestämma vilken religion du tillhör, om någon.
Jag måste på allvar säga att svensk socialdemokrati lever på att man inte tar dem på allvar, för lyssnar man på vad de faktiskt säger och förstår deras narrativ, så finns det inte en chans i hela världen att man kan tänka sig att rösta på dem. Först har vi deras propagandaorgan Aftonbladet som på allvar anser det vara mer troligt att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch är förespråkare av folkmord än att deras pseudobegåvade offer till ledarskribent, Zina Al-Dewany, har råkat svälja propaganda från Hamas. Fundera på det en stund. Är du själv en förespråkare av folkmord för att jag inte delar din politiska åsikt? Detta är lägre än antagandet att min trafiklärare är Adolf Hitler för att jag missade körkortet för att jag råkade köra i 70 km/h på en 50-väg. Mycket lägre. Men det är här vi står. Och det är denna jumboplacering som Zina, i all sin tänkta visdom, försöker komma till efter lite träning.
Socialdemokraterna gick till val på att avveckla sjukvården i Stockholm, vilket de faktiskt lyckades med – den (social)demokratiska kontrollen är nu återupprättad när sjukvården är avlägsnad. Vinst är dåligt, för då kan ambulanspersonal få ersättning för sin insats. Ge dem en applåd, vad vet jag? Givetvis opponerar sig Paritet en utredning av frågan, och det skulle inte förvåna mig om oberoende granskningar ska betraktas som ett hot mot demokratin, då de är ett hot mot socialdemokratin. Samma gamla visa.
Och så visar det sig att Partiet även driver saluhall. Eller försöker driva saluhall, kanske jag ska säga. Sosseriet har inget annat än lättja och dumhet att erbjuda, och inte heller denna gång var det någon som efterfrågade det. Partiets saluhall, Hötorgshallen, förlorade nyligen sin sista färskvaruförsäljare, och tänk då att saluhallen ”bedrivs” alltså av en organisation som har mandat att vara huvudman för sjukvården i Stockholm! Eller åtminstone den f.d. sjukvården i Stockholm, för att ”demokratisk kontroll”.
När de anklagar dig för att vara folkmördare, kanske det inte är en särskilt stor sak ur ett moraliskt perspektiv. Tänk på vem som anklagar dig! Och tänk på hur lite de faktiskt vet om dig när de riktar den anklagelsen mot dig! Något man kan göra, är att kontrollera om inte begåvningsreserven Zina Al-Dewany kan ha rapat upp lite terroristpropaganda (använt uppgifter från ”hälsoministeriet”?) samtidigt som man funderar på hur klokt det är att göra idioter till opinionsbildare. Om hon inte duger som hundmat, vad är det som säger att hon duger som ledarskribent? För att hon talar till andra idioter, som förmodligen aldrig kommer att öppna en bok i hela sitt liv – de tycker som tv:n säger att man ska tycka och de gör som tv:n säger att man ska göra. Zina Al-Dewany kan på sin höjd upprepa andra människors åsikter när det är lönsamt för hennes försörjning, men hon är inte kapabel att forma en egen tanke. Hon är en idiot.
Det kommer alltid att finnas människor som är beroende av medhåll för att stötta sin bräckliga självbild. Oförmögna att förstå att man kan betrakta olika frågor på olika sätt utvecklar dessa personer en föreställning om att bristen på medhåll beror på dumhet eller rent av ondska. Dessa personer anser sig vara omgivna av idioter och fascister, och i kontrast till sin omgivning utvecklar de föreställningen att de själva skulle vara särskilt goda.
I all sin godhet söker sig dessa ofta till skattefinansierade yrken med ett visst inflytande. Man betraktar skatt som något gott, för skatt flyttar pengar från arbetarna, som inte vet sitt eget bästa, till de goda, som tjänar åtminstone dubbelt så mycket som arbetarna som försörjer dem via skatten. Och så används skattepengar till att granska potentiella fiender.
I ett år spionerade skattefinansierade Expo på en minderårig anhörig till en borgerlig minister och lyckades producera skäl att misstänka samröre med en potentiellt högerextrem rörelse. Etablissemanget jublade. TV4 ägnade två hela avsnitt av sitt program Kalla fakta åt att misstänkta SD-sympatisörer postade så kallade ”memer” på sociala medier, vilket sedan fyllde nyhetsmedierna med moralpanik, dag ut och dag in i flera veckor.
Sedan dess har förtroendet för ministern ökat och sedan dess har SD ökat i opinionen. Vad är det som hatarna missar?
I England är islamkritiska inlägg på sociala medier polisärenden, även när det inte finns någon målsägande. Man kunde ju tro att engelsmännen skulle visa tacksamhet för att deras skattepengar används för att hindra dem från att begå tankebrott, men icke.
När självrättfärdighet blir ett välbetalt yrke och medkänsla förvandlas till en lukrativ skattefinansierad affärsmodell, då är det inte längre fråga om idealism utan om karriär. Det handlar inte om att hjälpa, det handlar om att signalera godhet. Ju fler fiender man utmålar, desto mer framstår man som en hjälte i sin egen berättelse, och desto bättre motiveras anslagen. Och i bakgrunden står alltid någon annan och betalar notan – oftast en vanlig arbetare, som förmodligen inte röstat vänster på länge.
Det är kanske dags att återvända till en grundläggande insikt om demokratins villkor. Makt kräver ödmjukhet. Pengar som tas från folket måste användas med största respekt. Frihet förutsätter tolerans, även för det som skaver. När institutioner blir politiska, när granskning riktas nedåt istället för uppåt, och när yttrandefrihet villkoras av rätt åsikter, förlorar vi det som skulle hålla oss fria. Svensken bryr sig inte om frihet, men kommer att göra det när den är borta. En sund samhällsordning vilar inte på en elit som definierar godhet åt andra, utan på en mångfald av röster, ett ansvarstagande medborgarskap och en maktutövning som förstår sin gräns.
Jag ser en tydlig väg framåt, och det första vi måste göra är att låta media spela på lika villkor, utan statlig inblandning och utan skatter och bidrag. Om media behövde betala så mycket skatt (främst för sin personal) så skulle de inte heller behöva så mycket bidrag. Och när arbetare får behålla mer av sina pengar och journalistiken inte är lika hårt beskattad, kommer fler ha råd att abonnera på en dagstidning. Och är det något som nyhetsjournalistik och sosselotterier har gemensamt, så är det att skatter skadar lönsamheten.
Kostnaden för att bygga vindkraft ser bra ut på papper. Enligt praxis ingår projekteringskostnader i kalkylen för kärnkraft, men inte för vindkraft. Kärnkraft är belagd med straffskatt, vindkraft med bidrag. Dessutom tenderar vindkraft att bli beroende av infrastruktur (lastbilar som fraktar reservdelar måste kunna ta sig fram) vars kostnader inte heller ingår i jämförelserna. Jag är beredd att försvara vindkraften som alternativ energikälla, som rentav har positiva miljöeffekter, men jag anser inte att Sverige ska ha några vindkraftsparker.
Ett vindkraftverk som byggs i t.ex. en skog, kräver att man skövlar skog för att skapa vägar för lastbilarna som bygger och servar kraftverket. Det kräver en gigantisk mängd mineraler för att bygga ledningar som ansluter kraftverket till nätet. Det har en epoxyfinish som slits ner av friktionen och ger ett utsläpp. Det kräver både olja för smörjning och glykol för att hålla frosten borta. Delarna som behöver bytas ut bryts inte ner av naturen. Och så vidare.
På inkomstsidan ser det inte heller särskilt bra ut. Vindkraften förväntas sälja sin el när det blåser, alltså när elen är som allra billigast, så ur en kommersiell synpunkt är vindkraftsparker dödfödda trots att vanliga arbetare får avstå en del av sin lön för att hosta upp bidrag till att få kraftverken byggda.
Det som engagerar mig mest är fågellivet, men när jag påpekat att 30 havsörnar per år dör på grund av vindkraften, brukar jag få höra att huskatter fäller sextiomiljoner havsörnar per år (eller om det är sparvar som ska kompensera för vindkraftens skörd av örnar, det vet jag inte).
Om du ställer ditt vindkraftverk på din tomt, kommer ingen skog att skövlas för särskild infrastruktur och inga örnar kommer att dö. Din elräkning kommer att minska och du kan få betalt för det elöverskott du inte använder. Vindkraft hör inte hemma i naturen, vindkraft hör hemma där ström behövs.
Cecilia Uddén är mellanösternkorrespondent på Sveriges Radio. Hon skrev nyligen under en debattartikel som gick ut på att medias bevakning av Israel-Palestina-konflikten är alldeles för Israel-vänlig, och att Israels krigsföring ska beskrivas som ett folkmord. Ett erkänt folkmord är Förintelsen, där sex miljoner judar dödades för sin etniska tillhörighet. De omkring sextiotusen civila palestinier som dödats i Israel-Palestina-konflikten, har inte avrättats för att de är palestinier, de har dödats i krig på grund av att deras företrädare, Hamas, krigar i skydd av civilbefolkningen. Det är alltså inte självklart att Israel bedriver ett folkmord, och det kan rent av vara ett förminskande av ordet att kalla Israels agerande för folkmord. Jämför med Mao Zedong, Josef Stalin, Förintelsen, Rwanda 1994, Osmanska riket 1920 eller Kambodja 1975, så ser man gärningar av en helt annan karaktär än Israels idag. Men Cecilia Uddén håller inte med mig, vilket framgår i texten hon skrev under.
I Public service-handboken (som finns att läsa på Sveriges Radios hemsida) står det, på sidan 37 i kapitlet om opartiskhet: ”Medarbetare som i offentliga sammanhang har tagit ställning i en fråga får inte delta i bevakningen av den i sitt arbete. Detta gäller även om ställningstagandet skett utanför arbetstid och i privatlivet.” Owe Nilsson, som fick sluta som journalist på TT efter 35 år, på grund av sina partipolitiska ställningstaganden på Twitter, menar att åberopandet av kravet på opartiskhet handlar om att man inte bryr sig om de civila som dör. Men det är en illasinnad tolkning. Hade Owe varit förmögen förhålla sig till att folk resonerar olika, hade han kanske inte behövt lämna sin tjänst på TT. Jag gissar att Cecilia Uddén är en av de journalister som kommer att sättas i karantän under valet 2026.
En svensk minister har uttryckt den impopulära åsikten att föräldrar ska ta ansvar för sina barn. Det visade sig att ministern själv har en nära anhörig som potentiellt hyser otillåtna åsikter, och när ministern fick kännedom om detta tog han tag i situationen och sökte den hjälp som behövdes. Gemene man uppfattade detta som hyckleri, men jag anser att det är precis vad ordet ”ansvar” betyder. Gemene man anser sig ha felfria barn, och kopplar deras perfektion till sitt eget ansvar, och uppfattade ministerns (enligt rådande normer) icke felfria barn vara ett bevis för hyckleri. För hur kan man påstå att någon tar ansvar för sina barn, när han var tvungen att gripa in för ett barn som hamnat snett?
Ordet ”hycklare” betyder inte att man är felfri, men Sverige är ett land där envar betraktar sig själv som felfri. Alla har barn som aldrig gjort något misstag och alla har barn som aldrig har hamnat i fel sällskap. Skulle man råka ha ett barn som trampat snett, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka ha ett barn som inte kan simma, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka skaffa fler barn än man kan försörja, så är det statens fel, inte förälderns. Tanken att inte staten vet bäst, är främmande.
Om någon som anser att föräldrar ska sörja för sina barns förmåga att simma, skulle visa sig ha ett barn som inte kan simma, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att lära sitt barn att simma. Eller som i ministerns fall, om någon som anser att föräldrar ska sörja för att sina barns åsikter är acceptabla (oavsett om de bor med barnet eller ej) skulle visa sig ha ett barn som hamnat snett, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att ta den hjälp som situationen kräver.
Jag personligen anser att man som förälder har ansvar för sina barn. Om inte barnet borstar tänderna, är det inte bara statens fel. Om mitt barn skulle smita från tandborstningen, så räcker inte det för att jag ska identifiera mig som hycklare – särskilt inte om jag agerar på informationen som jag nås av (att mitt barn inte borstar tänderna). Därför har jag väldigt svårt att förstå varför gemene svensk anser att det är hyckleri att anse att man ska ta ansvar för sina barn, när man själv inte har perfekta barn.
Min åsikt är den motsatta, och därför vill jag stötta ministern. Jag har aldrig trott att mitt föräldraskap är perfekt, jag har aldrig förväntat mig att mina barn skulle vara övermänniskor, men jag var ändå beredd att anse att jag har ett visst ansvar för dem. Deras karaktär är till största delen genetisk, men jag viIl ändå givetvis peka i rätt riktning efter bästa förmåga. Enligt dagens samhällsklimat gör det mig till en hycklare, men det rustar mig med en viss förståelse för ministern i fråga. Det mest svenska ministern hade kunnat göra, är att gråtande hävda att sin anhörig spenderat hela sitt liv med att bekämpa otillåtna åsikter. Det hade imponerat på gemene man. Det hade uppfattats som ansvarstagande. Men den strategin leder alltid till en återvändsgränd, och fungerar bara tack vare medias väldigt korta minne (lex Hajen, lex Kaplan, och så vidare).
Följer man gemene svensks logik är människan i grunden inkapabel att ta hand om sina barn. Det ska helst vara obligatorisk förskola från tre års ålder och staten ska helst tillhandahålla ett tryggt Internet under uppväxten. Vem som helst som insinuerar att man bör sällskapa sitt barn på Internet eller lära sitt barn saker, antas hota välfärdssamhället. Och när jag läser den totalitära ideologins försvarare, har jag svårt att skaka av mig känslan att de företräds av idioter. Personer som inte har en aning om hur verkligheten fungerar, eller hur den ens kan fungera i länder där inte Magdalena Andersson är statsministerkandidat, lägger ut texten tidningar som kapitulerat från allt som kan klassificeras civiliserat. Personer som Isobel Hadley-Kamptz, som senast igår utmålade ministern som hycklare i en DN-ledare. Personer som slänger sig med ord de inte har en aning om vad de betyder. Personer som förmodligen är betydligt sämre människor än de medborgare de försöker karaktärsmörda för sitt dagliga bröd. Men frågar vi henne själv så kommer hon att klara sig, för antingen är hennes barn felfria, eller så är det statens fel om så inte är fallet – i min bok är det hon som hycklar.
Jag snubblade på ett avsnitt av podcasten ”Oskyddat samtal”, förmodligen för att algoritmerna vet att jag har tittat på Viktor Klemming vid några tillfällen. I avsnittet svarade man på lyssnarfrågor, och 42 minuter och 57 sekunder in tar de sig an följande fråga: Finns fåglar? Segmentet pågår i ungefär fyra minuter.
De flesta skulle säkert svara ja på den frågan även om en dogmatisk anhängare av någon filosofisk inriktning gärna skulle problematisera det svaret. Jag vill kommentera några påståenden som görs i podcasten medan Viktor Klemming och Gustav Härdner diskuterar ämnet. Jag fastnar lite vid tre olika underämnen som jag gärna vill kommentera:
1. Forskarna har bara hittat färdiga arter 2. Skulle evolutionen bevisas av att man kan avla en varg till en chiwawa på sju generationer? 3. Allmänt prat om tasmansk tiger och tasmansk djävul
Forskarna har bara hittat färdiga arter Klemming börjar med att berätta att han läser en kreationistisk bok som lyfter argumentet att det inte finns några felande länkar. Argumentet bygger på att om arternas mångfald förklaras av gradvis förändring, så skulle vi hitta mellanformer när vi gräver fram fossil. Klemming exemplifierar med att det inte finns någon blandning mellan människa och apa, och inte heller någon blandning mellan dinosarie och fågel. Det enda som hittas är ”färdiga arter”.
De enda arter som är ”färdiga”, är de som har dött ut. Arter som lever kommer inte kunna producera identiska kloner av sig själv (om än snarlika). Idag kan många föräldrar identifiera sina barn bland andras, vilket bevisar att förändring sker. I den fossila databasen ser arter olika ut beroende på när de hittades (vilket Klemming erkänner). Härdner är inne på konkurrens och nämner att en chimär (t.ex. en kentaur) skulle ha blivit mördad av den för tiden och platsen dominanta arten, vilket säkerligen är sant, men evolution handlar om arters utveckling, inte nödvändigtvis om just chimärer.
Skulle evolutionen bevisas av att man kan avla en varg till en chiwawa på sju generationer? Härdner försöker förmodligen styrka evolutionsteorin genom att påpeka att människan tämjer och förädlar arter. Därefter pratas det mellan poddarna om korsningar som liger och mulåsna, som båda är sterila.
Men förädling bevisar inte evolutionen, den bevisar genetiken. Människans avel av djur exploaterar det faktum att gener kan blandas och gå i arv. Evolution lägger ett påstående till på bordet: Det finns ett naturligt urval, som innebär att de individer som är bäst anpassade till sin miljö har störst chans att överleva till att skaffa avkomma (som inte är identiska kloner av sin eller någon av sina föräldrar). En liger kan inte uppstå i naturen, eftersom lejon och tiger inte interagerar med varandra, men två tigrar kan skaffa avkomma i det fria, och avkomman kommer inte riktigt vara lik den ena eller andra föräldern, och den kommer att utsättas för ett naturligt urval: Den kommer kanske klara att skaffa föda, den kommer kanske undvika att dö och den kommer kanske att få egen avkomma. Om inte den, så någon annan tigers avkomma, vilket leder till en successiv förändring. Om ingen tiger förökar sig, är arten utrotad (och därmed ”färdig”).
Allmänt prat om tasmansk tiger och tasmansk djävul Den tasmanska tigern är ett slags varg (hund), som fick sitt namn efter ränderna på kroppen. En tasmansk djävul är ett pungrovdjur, och det största (idag levande) köttätande pungdjuret. En tasmansk tiger kan inte få barn med en sibirisk tiger, för den sibiriska tigern är en katt, medan den tasmanska tigern är en hund. Avslutningsvis, innan man går till nästa lyssnarfråga, erkänner Viktor Klemming att fåglarna förmodligen är besläktade med dinosaurierna, vilket är korrekt. Och det innebär också att Klemming erkänner förekomsten av evolution (vilket jag såklart hade förväntat mig av honom).
Det är bra att Klemming läser pseudovetenskapliga böcker. Jag gör detsamma. Mig veterligen är det ett bra sätt att förstå hur folk som inte accepterar vetenskap resonerar. Jag vill tacka både Viktor Klemming och Gustav Härdner för fyra intressanta minuter, men jag vill samtidigt passa på att påminna om att det är bra att förhålla sig kritiskt till det man läser och att kontrollera alla källor bakom de påståenden som görs i texten, även om man gillar texten.
Jag har hört många högerdebattörer klaga över Socialdemokraternas vision om folkblandning. Folkblandningen beskrivs i deras idéprogram inför valet 2026, men nyanseras av deras företrädare. Kommunpolitikern Jonas Attenius accepterar konceptet rakt av och ställer sig frågan om den som jobbar, gör rätt för sig och köper ett hus, kanske har värderingsproblem. Riksdagsledamoten Lawen Redar hävdar att folkblandning är nödvändig, men att det inte kommer att ske. Den klassiska judaskyssen, som svenska väljare attraheras av. Inte för att inte idéprogrammet hävdar något annat än att det kommer att ske en påtvingad folkblandning, utan för att vissa reformer gör sig bäst i att drivas efter ett genomfört val. Frågan lyckades väcka en sakkunnigs uppmärksamhet som pratar om sjunkande fastighetsvärden och tomma överprisade hyresrätter (eftersom Sverige är det enda landet på jorden som inte har marknadshyror).
På ganska kort tid bubblade även andra pikanta detaljer upp, gällande kunskap. Enligt en Timbro-undersökning är högern extremt överrepresenterade i (den korrekta) föreställningen att arbete skapar värde, medan vänstern är extremt överrepresenterade i (den felaktiga) föreställningen att värde skapas genom skatter och fördelningspolitik.
Det amerikanska partiet Demokraterna publicerar en graf som visar hur Joe Biden-administrationen förstört matmarknaden i USA, med en kommentar som insinuerar att det är Donald Trumps fel.
Innan du ens hinner tänka på Lafferkurvan och cirkusen kring när den bubblade upp på sociala medier, dyker en förklaring upp i horisonten. Hur kan socialister vara immuna mot kunskap? Det visar sig att personer som röstar vänster tycker att medhåll i politiska åsikter från partnern är viktigare än vad personer som röstar höger tycker detsamma. Man skyddar sig! En extrem tolkning (och nu vet jag att jag riskerar att överdriva) skulle kunna vara att fler som utesluts från sin familj har högersympatier än vänstersympatier – låt vetenskapen ha sin gång!
Och samtidigt som vänstern (och SVT) hyllade Venezuela för sin socialism medan svälten infann sig i landet, visade det sig att Argentina kunde minska fattigdomen genom att låta arbetarna behålla mer av sina pengar! ”Men välfärden då? Den är ju skattefinansierad!” Apropå Lafferkurvan så visar det sig att Sveriges skattesänkningar under de fyra senaste mandatperioderna har ökat landets skatteintäkter! Vetenskap var återigen det skarpaste vapnet!
Men samtidigt vill jag betona att politik inte är, och inte ska vara, vetenskap. Om folket vill ha kommunism så ska vi ha kommunism. Om folket vill ha antroposofism, så är det antroposofism vi ska ha. Litar man på vetenskapen, ska man inte tysta sina kritiker utan förmå dem att rösta till vetenskapens fördel. Och om kunskap är bättre än ”valfri avfärdad ideologi”, så är det upp till kunskapens advokater att vässa sina pennor, för ingen kan kräva att få något gratis – inte ens den goda sidan. Put up or shut up!
Slutligen har vi frihetsaspekten. Svenska väljare värderar frihet väldigt lågt, eftersom de är fria. Det är inte konstigare än att fiskar värderar vatten väldigt lågt, eftersom de har vatten. Men varje frihetsinskränkning tar oss närmare till en brytpunkt där folk faktiskt vill vara fria, likt fisken som börjar efterfråga vatten först efter att ha blivit strandad.
Opinionsbildaren Henrik Jönsson skrev 19/7 i GP att svenska journalister betalade ett pris i form av minskad trovärdighet när granskar åsikter tillhörande makthavares anhöriga. Jag vet att många makthavare själva hyser direkt vidriga åsikter, så personligen tycker jag att man ska börja där. Hur som helst fick Jönssons text Martin Aagård att reagera, och för att förstå varför Aagård reagerar som han gör, måste man veta vem han är och vad han refererar till.
Barbara Bergström är företagare inom friskola (Internationella Engelska Skolan). Hon betalar både inkomstskatt (30%) och vinstskatt (20%) samt de skatter som alla andra betalar (t.ex. 25% MOMS vid konsumtion).
Martin Aagård är en s.k. Swish-journalist. Han skriver texter åt Dagens ETC som försöker försörja sig på att tigga Swish-pengar. Allmänheten tuggar inte i sig vilken hundskit som helst så av förklarliga skäl går det inte särskilt bra för varken Aagård eller Dagens ETC att leva på frivilligfinansiering. De kan inte leva på sina abonnenter, de kan inte leva på sina annonsörer och de kan inte leva på frivilliga bidrag. Det är därför svensken betalar väldigt mycket pengar i skatt. Aagård kommenterar Jönssons artikel:
”Tips: ta inte råd om journalistik från YouTubers som betalas av Barbara Bergström. Inte ens om de publiceras i GP”
Kom ihåg att den som ger detta tips finansieras av Barbara Bergström, via tvång. Hade Martin Aagård kunnat leva på sin journalistik skulle inte pengar behöva tvångsförflyttas från folk som arbetar för sitt dagliga bröd, till en överklass som vill sitta vid sin ordbehandlare och kommentera sin upplevda omvärld.
Men vill Barbara Bergström betala för Aagård? Den som inte vill finansiera Henrik Jönsson slipper, men jag måste, likt Bergström, betala för Martin Aagård, trots att ingen i sitt sinnes fulla bruk kan se någon verkshöjd över huvudet taget i hans arbete! Hade så varit fallet, hade han inte behövt vara tvångsfinansierad!
Och för att vara en person som, i brist på egen förmåga, behöver ta emot pengar från Barbara Bergström (och faktiskt även Henrik Jönsson) kanske lite ödmjukhet hade varit på sin plats! Men även det är ett karaktärsdrag som man oftast hittar hos folk som klarar att försörja sig på egen hand, och dit kommer aldrig Martin Aagård nå – allt hänger på skatter och bidrag, inget kommer från begåvning, personlig insats eller kompetens. Så nästa gång Martin Aagård slår sig för bröstet, kom ihåg hur hans egen s.k. karriär ser ut – han har ingen rätt att klaga på personer som gör rätt för sig!
Om senaste Sentio blir valresultat får högersidan (M/KD/SD) 44,3% och vänstersidan (S/MP) får 38,1% (troligen ett resultat av Forssell-effekten). Centerpartiet och Liberalerna hamnar utanför riksdagen och Vänsterpartiet (8,6%) kommer inte stötta någon sida. Det skulle innebära låst läge, då högern (M/KD/SD) får 170 riksdagsmandat (fem för lite för regeringsbildning) och vänstern (S/MP) får 146. Det ger ett låst läge, men att Vänsterpartiet blir vågmästare om de backar från sitt krav att sitta i en regering. Vänsterpartiets 33 mandat skulle räcka till att ge båda sidorna de 175 mandat som krävs.
Skattefinansierade Expo är inte alltid särskilt användbara då deras granskare hyllas när de stundtals lyckas träffa en ladugårdsvägg på ett par meters håll, men denna gång har skattebetalarnas väntan på en fin rock faktiskt blivit åtminstone en tummetott, vilket är bättre än vad vi har vant oss att få för våra surt förvärvade pengar.
Jag ifrågasätter inte att svensk politik har problem med extremism, för det är helt uppenbart. Vi kommer ihåg hur Sveriges bostadsminister 2016, Miljöpartiets Mehmet Kaplan, hade samröre med den högerextrema ultranationalistiska organisationen Grå vargarna. Jag lastar inte Miljöpartiet för det idag, eftersom flera partier har haft högerextrema kopplingar som de lämnat bakom sig, och 9 år är väldigt lång tid i sammanhanget. Inte ens Socialdemokraterna såg några problem med att sin relativt unga socialminister heilade i sin ungdom. Att man går vidare är något som bör uppmuntras, för det för landet framåt. Det bidrar till förbättring.
Jag såg däremot ett problem med hur Miljöpartiet hanterade frågan. Sveriges utbildningsminister vid den tiden var en 34-årig miljöpartist (Fridolin) som bedyrade att hans 20-åriga professionella samarbete med Kaplan inte avslöjat några tecken på högerextremism. Partiet sparkade honom på grund av sitt samröre med högerextremismen, samtidigt som de bedyrade att han inte var högerextrem. Att säga en sak och göra en annan kostade en del i opinionen för Miljöpartiet.
Historien upprepar sig år 2024 då Jamal ”Hajen” El-Haj avslöjades med samröre med terrororganisationen Hamas. Oppositionsledaren Magdalena Andersson bedyrade att Hajen ägnat hela sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas, och uteslöt honom på grund av samröre. Att säga en sak och göra en annan kostade en del i opinionen för Socialdemokraterna.
Skattebetalarna granskar även minderåriga anhöriga till maktinnehavare via Expo, och efter ett års spionage på en ministerson kunde man konstatera att han kanske är nynazist eller har bekanta som är nynazister. Ministern erkände problemet och tog tag i det. Media, som själva är skattefinansierade, pratade om bristande ansvar. Men förtroendet för ministern ökade bland allmänheten och allmänhetens stöd för hans parti vände uppåt. Varför?
Att vända sig mot kameran, spärra upp ögonen och ljuga är något vi länge har krävt av våra politiker, och där tar både S och MP sitt ansvar. Så varför gynnas man i opinionen genom att smita från detta ansvar? Den systematiska lögnen kan ha börjat trötta ut vissa människor. Visst, ingen vill gräva i 9 år gamla nazistkopplingar, men en ganska stor del av väljarna vill att man tar avstånd från dem.
SVT-programmet Babel har en bokklubb på Facebook. Där valde en Jenny att tipsa om Jens Ganmans senaste bok ”Folkets hjälte” (som jag själv äger ett i nuläget oläst exemplar av), vilket inte föll i god jord.
Precis som när Twitter hotade demokratin genom att låta den lilla människan höras på Internet, så hotar print-on-demand-teknologin demokratin genom att låta den lilla människan skriva böcker. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.
Birgitta gör gällande att ”Ganman är en högerextrem tokdåre”. Vanja tycker sig ha identifierat en högerextrem konspiration. ”Ligger den verkligen etta på Bokus?”. Birgitta bekräftar och tillägger att vi måste besinna oss och ”slå vakt om vår svenska demokrati”. När Salwan Momika blev skjuten efter att ha bränt en bok, var det inte många som visste att hela vår demokrati hängde på att obekväma åsikter inte skulle få uttryckas. Så stort tack till Birgitta för att du fört bokbålen på mode igen.
Det finns ett konsensus inom svensk media att Socialdemokraterna för en god politik och att Moderaterna (som för en snarlik politik, med aningen lägre skatter) för en ondskefull politik. Jag tror egentligen inte att skillnaden mellan god och ond ligger mellan två så pass lika partier som S och M, utan att god och ond handlar om att S är bättre representerad inom etablissemanget (public service-media, generaldirektörer, statstjänstemän, med mera), och att beroendet till etablissemanget är högt när skatter och avgifter gör det svårt att leva för egen maskin, och bidragen blir viktiga. För hos etablissemanget beslutas vem som får bidrag. Svenska Filminstitutet bestämmer vilka filmer som ska finansieras av skattebetalarna, Myndigheten för stöd till trossamfund beslutar vilka religiösa församlingar som ska finansieras av skattebetalarna, och så vidare. Detta illustreras tydligt av flera mediabolag, som är beroende staten via Mediemyndigheten som beslutar vilka tidningar som skattebetalarna måste finansiera.
När Nerikes Allehanda levde på reklam och intäkter från abonnenter var de liberala, men så snart de beviljades skattefinansiering blev de socialister. Tre av fyra public service-bolag (SVT, SR och UR) finansieras via skattsedeln, endast ett (TV4) finansieras via reklam och abonnemang, men TV4 har den svenska staten att tacka för sin särställning mot andra medier. Ett vänsternarrativ vid innehållsproduktion en vänsterlutning vid anställning är fullkomligt självklart inom skattefinansierad media, för man biter inte den hand som föder en. Det bästa exemplet är fortfarande Sveriges Radios hyllningsgrafik när Stefan Löfven blev partiledare för S, kontra karaktärsmordet på Ulf Kristersson när han blev partiledare för M.
Vi har lärt oss att socialism är förkastligt. Inte ens Socialdemokraterna tänker någonsin släppa in Vänsterpartiet i en regering. Vi har sett hur marxism-leninismen havererade på 1990-talet i Sovjet, hur maoismen havererade i Kina på 70-talet, hur Nordkorea och Venezuela är dysfunktionella idag, och hur Kambodja kollapsade ungefär samtidig som kina under sin version av maoismen. Nej, Socialdemokraterna är ett marknadsliberalt parti, fast med skatter. Riktigt höga skatter. Medborgarna berövas sin ekonomiska frihet, maten blir svindyr, företagen har inte råd att anställa. Och så sker under mantrat att vi får välfärd med en utväxling av hela 50%.
Region Stockholm har styrts av vänstern i tre år nu, och har redan hunnit krascha både välfärden och ekonomin. I Örebro kommun lägger man ner skolor för att kunna satsa mer pengar på konst. Så den 50-procentiga utväxlingen är förmodligen en chimär. Tanken är denna:
Om du betalar 8000:- i månaden i skatt till regionen, så får du en sjukförsäkring värd 4000:- (alltså 50%). Att pengar försvinner i administration, kommunikation, byråkrati och slarv, är ett lågt pris att betala för en solidarisk sjukförsäkring som innefattar alla. Skulle sjukförsäkringen vara frivillig och privat, skulle den förvisso ge konsumenten mer pengar i plånboken, men den skulle samtidigt kunna väjas bort av den med dålig ekonomi, och det är den med dålig ekonomi som antas ha störst nytta av att någon annan bestämmer över hennes pengar – annars blir det rosévin och Gul Blend för hela slanten och så kan vi inte ha det.
Men med alla extra tjänstemän, alla extra myndigheter, alla extra kommunala bolag, alla extra guldkanter, försvinner inte arbetarens pengar bara till administration, kommunikation, byråkrati eller slarv, utan till mycket annat. Att utväxlingen av dina skattepengar faktiskt är 50% är osannolikt. Knegaren får förmodligen inte mycket välfärd för sina surt förvärvade pengar, men många tjänstemän får mycket pengar som kommer från frukten av arbetarens insatser. Men han betalar gärna under förevändningen en del pengar faktiskt kommer till sitt gagn. Till utbildning, sjukvård, bidrag, infrastruktur och annat matnyttigt. Hur liten den delen än är, rationaliserar knegaren sin betalningsvilja med den, gärna medan han tittar på ett skattefinansierat underhållningsprogram om bisexuell dejting på skattefinansierad tv, avnjuter den 23 skattefinansierade filmen om Göta kanal på bio eller besöker en skattefinansierad vegansk musikfestival någonstans långt västerut.
Ett perspektiv som aldrig riktigt får den uppmärksamhet är den empiriska aspekten. Vi vet att mer socialism korrelerar med mer misär för fattiga (även om mottagaren av skattepengarna sällan klagar). Men vi vet också att marknadsliberala länder lyfter folk ur fattigdom. Sedan Argentinas folk gav sitt mandat till den förhatlige Javier Milei har fattigdomen minskat, inflationen minskat och BNP ökat. Att arbetaren faktiskt gynnas av att få behålla mycket pengar och låta resten gå till välfärd, är inget man gärna pratar om. Åtminstone inte om man är en skattefinansierad journalist.
Om jag hade haft något att säga till om, skulle journalister stöttas genom slopad moms, inte genom bidrag. Men flyttar man pengar från staten till näringsidkaren, så flyttar man även makten i samma riktning, och svensken vill inte ha det så. Tvärt om, man hävdar gärna att själva demokratin bygger på att makten skor sig på knegare.
Varje krona du får gratis har någon annan jobbat för.
Ibland är det inte särskilt lätt att veta vilken incident inom politiken som fångar medias uppmärksamhet eller vilken hantering som är bäst för det politiska parti som råkar ut för en skandal. Här är 10 exempel:
1. Juli 2025. En oppositionsledare och tidigare statsminister avslöjas med att ha en myndig son som gjort sig skyldig till bedrägeri och med att ha samröre med vänsterextremistiska rörelser. Media lyfter inte frågan trots att oppositionsledaren har chans att bli statsminister igen, och allmänheten får inte en chans att reagera.
2. Juli 2025. En minderårig nära anhörig till en minister, som faktiskt träffar ministern var 14:e dag, är under statsfinansierad bevakning i ett år. Övervakarna identifierar högerextrema sympatier, och när året har gått och ministern fått kännedom via media, tar ministern tag i situationen. Media fyller nyhetssändningarna i tre dagar och allmänheten anser att han ska avgå.
3. Mars 2025. Den nationelle säkerhetsrådgivaren glömde hemligstämplade dokument på ett hotell, som hittades av en städerska. Media och allmänhet upprördes till den grad att han behövde avskedas för att regeringsarbetet skulle kunna gå vidare.
4. Oktober 2024. En landshövding har avslöjats med att rekrytera vänner, alltså sett till att hennes kompisar fått en fördel i rekryteringsprocesser till exklusiva jobb. Både media och allmänheten upprörs.
5. Maj 2023. En riksdagsledamot avslöjas med Hamas-kopplingar. Media uppmärksammade detta, men statsministern försvarade ledamoten upprepade gånger och gick i god för att ledamoten ägnat sitt liv till att bekämpa Hamas, samtidigt som hon uteslöt honom på grund av samröre med Hamas. Allmänheten var imponerad över statsministerns ärlighet och konsekvens.
6. Januari 2023. En skicklig och uppskattad statssekreterare avslöjas med att vid ett par tillfällen ha tjuvfiskat ål, som han ätit med kokt potatis. Media är skärrade över korruptionen och piskar upp ett starkt ogillande hos allmänheten, och statssekreteraren får sparken.
7. December 2021. En oppositionsledare anlitar ett städbolag utan att kontrollera att kollektivavtal fanns. Media försökte skapa ett drev, och en viss upprördhet piskades upp. Kollektivavtal fanns.
8. December 2021. En statsminister släpper in en efterlyst person i sitt hem som städpersonal, eftersom bolagets trixande gör det billigt för statsministern. Media gör skapar en rubrik om oppositionsledarens städning, och allmänheten bryr sig inte nämnvärt om varken nyheten eller medias rökridå för att skydda statsministern.
9. Januari 2019. Ett svenskt politiskt parti finansierar Hamas-vänliga DFLP, vilket skapade en del dispyter på ledarsidorna, utan att röra varken journalister eller allmänheten i ryggen.
10. April 2016. En riksdagsledamot avslöjas med samröre med en ultranationalistisk, nyfascistisk, islamistisk terrorgrupp, Grå vargarna, media tog upp saken, partiet förnekade. Till slut behövde partiet utesluta extremisten, och valde att hävda att man inte kunde begripa vad problemet egentligen var.
Med dessa 10 exempel kan du göra ett litet quiz: Är skandalen röd eller blå? Här är facit:
1. Röd. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson son har gjort sig skyldig till bedrägeri och samröre med vänsterextrema organisationer.
2. Blå. En borgerlig minister hjälpte sin son bort från en extrem politisk rörelse, vilket fick Nerikes Allehanda att prata om IS-resenärer.
3. Blå. Den moderata statsministern agerade genom att avskeda rådgivaren.
4. Blå. Avgångsvederlag slog ut och konstruerad välbetald tjänst på elefantkyrkogården anordnades. Och det är det fjärde exemplet som är jokern, för denna historia är väldigt sossig.
5. Röd. Hantering genom förnekelse följt av diskret uppstädning, i sann röd anda.
6. Blå. Medborgarna berövades en kompetent och skicklig medarbetare på grund av moralism – ålfiske säger inte mycket om värdegrunden i övrigt.
7. Blå. Ulf Kristerssons motiv stannar vid att det ska vara bra villkor och legalt, och sträcker sig inte till kollektivavtal, men anlitade en städerska som hade kollektivavtal.
8. Röd. Magdalena Andersson anser att kollektivavtal är viktigt, men att hon ska få billig städning är viktigare. Medias tystnad tolkar jag som medhåll.
9. Röd. Vänsterpartiet stöttar kommunism och motarbetar medvetet utvecklingen av demokrati, för att kommunismen är så bra att man inte kan låta folk välja den frivilligt.
10. Röd. En miljöpolitisk riksdagsledamot visade dig vara ultranationalist och fascist, vilket partiet inte såg några problem med. Men det blev lite arga över att media tog upp saken.
En minister har vid ett antal tillfällen pratat om föräldraansvar när ungdomsbrottslighet har diskuterats. EXPO har spionerat på ministerns 15-årige plastson, och har avslöjat att denne har hängt på två chattar för nazister, och att han rent av kan ha postat memes där. Vi har alltså en minister som är nära anhörig en 15-åring som kan vara (eller kan ha varit nazist) och som rent formellt alltså har ett konto i två nazistiska chattar. Hur kan en minister både anse att föräldrar har ett ansvar när barn begår brott, och samtidigt ha en nära minderårig anhörig som han träffar nästan varannan helg, som är nazist?
Åsiktsgranskning av makten är viktigt, och makten är inte bara tjänstgörande ministrar. Riksdagen har makt, journalister har makt och kändisar har makt. Dessa kommer att jagas för åsikter som avviker från åsiktsgranskaren och de ska jagas för åsikter som vi fört i bevis är negativa. Maoism, kommunism, islamism, nazism, antisemitism, apartheid eller fascism (plus övriga icke nämnda förkastliga åsikter) ska aldrig accepteras hos personer med inflytande över allmänheten. Har du en minister, en popstjärna, en public service-programledare, en riksdagsledamot, eller vad det nu kan vara, som har tagit ställning för Palestina, tagit ställning för Ryssland, ifrågasatt marknadsliberalismen eller suttit på E4 för markägare inte gör våtmark av sin egendom, ska du hängas högt. Då har du inget att göra i maktposition i ett civiliserat välfärdssamhälle. (Palestinarörelsen har kopplingar till både Hamas, nazismen och islamismen, Palestina accepterar inte homosexualitet och håller inte allmänna val.)
Har du som minister en nära anhörig som är, var eller kan ha varit nazist, är det inte heller självklart att du blir förlåten, ens om du agerar när du nås av informationen – speciellt inte om du anser att föräldrar har ett visst ansvar över sina barn – en tanke som snart är lika kontroversiell som maoismen, kommunismen eller nazismen.
I Sverige är det främst islamismen och nazismen som granskas. Doku (som granskar islamismen) finansieras av civilsamhället och Expo (som granskar nazismen) finansieras via skatten, så det är främst dessa åsiktsöverträdelser som kommer att hittas. Men frågan är vad man ska göra när man hittar något? Att man ska avsättas för sina åsikter är helt okontroversiellt, men ska du avsättas om en telning har hamnat snett? När jag studerar debatten så verkar det som att personer som lutar åt vänster tenderar att säga ja, medan personer som lutar åt höger tenderar att vilja titta på hur situationen hanteras.
Och hur långt sträcker sig detta. Ska man titta på partnerns åsikter? Föräldrarnas? Barnens partner? Kusiner? Givet att plastbarn är ett solklart ja, så är det inte självklart att man ska kunna ha ett jobb som utgör en maktposition om svärdottern är kommunist. Socialdemokraterna har åtminstone en hedervärd position, och det är att aldrig släppa in Vänsterpartiet i en regering (vilket de inte heller har gjort). Men givet det vi nu har diskuterat, vad är man för slags person om man röstar på Sociamdemokraterna? Deras partiledare har haft en illegal flykting som städerska från ett skumraskföretag (utan kollektivavtal) i sitt hem, deras justitieminister är gift med en person dömd för dataintrång, en kommunpolitiker sköt ihjäl sin fru medan hon sov, för att inte tala om oräkneliga rattfyllerister och våldtäktsmän. Till detta blev riksdagsledamoten Erik Brandt så imponerad av Mein Kampf att han nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris och man var inte särskilt glad i att utesluta islamister med koppling till allt från Grå Vargarna till Hamas. Så vad är man för slags person om man röstar på detta parti?
Jag tror inte att dåliga värderingar är vad svensken uppfattar som ett problem, jag tror att allt handlar om hantering när dåliga värderingar uppdagas att göra. Moderaterna är naiva. De erkänner och agerar, vilket gemene man verkligen inte tar lätt på. Socialdemokraterna tar ansvar. De förnekar och skjuter budbäraren, vilket skapar ett rosa skimmer av ”koll på läget” och personlig styrka. Det lämnar allmogen helt förstummad av beundran, vilket syns i opinionsmätningen.
År 2010 hade Sverige en borgerlig riksdag och regering. M/C/FP/KD/SD hade 193 mandat och V/S/MP 156, under statsminister Fredrik Reinfeldt.
År 2014 hade Sverige en borgerlig riksdag. M/C/FP/KD/SD hade 190 mandat, V/S/MP hade 159. Eftersom C röstade mot högerregeringen kunde Socialdemokraterna regera med borgerlig riksdag (och därmed en borgerlig budget).
Historien upprepade sig år 2018, då Sverige igen hade en borgerlig riksdag. M/C/L/KD/SD hade 205 mandat, V/S/MP hade 144. Igen röstade C mot högerns regeringsalternativ, så Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister – under de sista 11 månaderna var Magdalena Andersson statsminister. C hade 31 röster, vilket gjorde att högeralternativet endast nådde 174.
År 2022 var högersidan starkare. M/C/L/KD/SD fick 200 mandat, V/S/MP fick 149. Även om C inte stöttade en högerregering denna gång heller, så räckte inte deras 24 mandat att fälla Kristersson, och därmed har vi en borgerlig riksdag för fjärde mandatperioden i rad, och den andra borgerliga regeringen.
Idag är vänstern stark. Om nuvarande opinionsmätningar speglar valresultatet får M/C/KD/SD 174 mandat (L blir utan mandat) medan vänstern (V/S/MP) får 175 mandat. Flyttar vi återigen Centerpartiet (21 mandat) till vänstersidan i regeringsfrågan står 153 mot 196. Men något annat har hänt också. V går starkt framåt, och ser ut att kunna kamma hem 27 mandat, men de har också gått ut hårt med att säga att de inte längre kan stötta en vänsterregering. En högerregering lär de såklart inte heller stötta, så dessa 27 mandat kan räknas till motståndssidan oavsett regeringsförslag.
Detta gäller alltså om nuvarande opinionsläge blir valresultat, och det är inte säkert, men om så är fallet skulle en högerregering kunna stöttas med 153 röster (M/KD/SD), vilket inte räcker. En vänsterregering skulle kunna stöttas av 169 röster (C/S/MP), vilket inte heller räcker. Centerpartiet saknar inflytande helt under detta valresultat. Flyttar de sina 21 mandat till högers regeringsförslag, landar antalet röster som sagt på 174, vilket alltså är en röst från majoritet.
Men sedan V vänt vänstersidan ryggen skulle C kunna bli vågmästare om högern ökar i opinionen. Låt säga att det är högersidan som får 175 mandat och vänstersidan som får 174 i valet 2026. V kommer inte stötta en vänsterregering, så i denna situation är Magdalena Andersson uträknad som statsminister, men då har C möjligheten att släppa fram en högerregering. Sveriges framtid kan ligga i Anna-Karin Hatts händer.
När Socialdemokraterna började prata om folkblandning så trodde jag att detta bara var en fortsättning på historien om bussning, men denna gång klingade inte dumheterna ut lika fort. Historiens huvudperson heter Lawen Redar, en ung jurist och riksdagsledamot för partiet. Hennes idé är en utökning av partiets gamla tanke på att bussa stökiga skolelever till fungerande områden, så att de stökiga elementen kan placeras bland skötsamma elever (s.k. kuddflickor) och därmed själva bli skötsamma och hårt studerande elever. Folkblandningstanken utökar bussningskonceptet till att innefatta allmänheten i stort, och grundtanken är denna (från sidan 10 i arbetsgruppens dokument 2023-11-01):
Om hederliga arbetare flyttar in hos kriminella element, så blir kriminella element hederliga arbetare. Och om kriminella element flyttar in hos hederliga arbetare, så kommer även det göra kriminella element till hederliga arbetare. Redan i mars 2024 berättade Redar för DN att invandrare behöver vara svensk ”i hjärtat”, och att människor i Sverige behöver ”leva mer blandat”.
I Aftonbladet (8/6 i år) skriver Anders Lindberg att Lawen Redar har rätt. Som ledarredaktioner gärna gör numera, hänvisar Lindberg till sin egen nyhetsredaktion som citerar Jonas Attenius, som tillsammans med Lawen Redar talar på S-kongressen: ”Vi har en lagstiftning som innebär att vi måste placera ut människor och det är inte av gud givet att det alltid måste vara en förort.”
Partiledaren Magdalena Andersson är inte särskilt imponerad över varken Lindberg, Redar eller Attenius. När Expressen tar henne på pulsen (26/6) säger hon att hon inte har några planer på att flytta – Moderat-styrda Nacka passar henne perfekt. Hela frågan höll på att dö ut, och tongången blev nu att ”vi” (alltså S) kanske inte ska blanda befolkningen. Kanske var inte folkblandning något mer än ytterligare ett ogenomtänkt utspel för att få mediatid, likt bussningen var tidigare?
In från sidan kommer BRÅ:s generaldirektör Jonas Trolle, som helhjärtat stöder Redars folkblandningsstrategi, vilket får Lawen Redar att utbrista ”Vad säger högern nu?” (2/7). Högern har inte sagt så mycket, men nu gäller det att återvända till Magdalena Andersson. Idag finns gott om lediga hyreslägenheter i Kista som beskrivs som ”omöjliga att hyra ut och nästan osäljbara” (DI 3/7) vilket innebär att Magdalena har en ny chans att stötta Lawen Redar. Frågan är om hon kommer att gripa detta tillfälle och bli den kuddflicka Sverige så väl behöver? Resonansen klingar fortfarande, och det ska bli intressant att se vart det tar vägen.
Amineh Kakabaveh lämnade vänsterpartiet 2019 efter en konflikt, men hennes riksdagsmandat sträckte sig från 2018 till 2022, vilket innebar att hon agerade politisk vilde 2019-2022. Hennes kamp mot hedersförtryck hade förmodligen fått henne utesluten från partiet, men hon valde alltså att lämna partiet.
När man väljer kandidater till riksdagen, är politiskt parti extremt viktigt. Partiets upparbetade opinion gör att man klarar riksdagsspärren, en nominering gör att man är en av de som får platsen när partiet får röster. Och vill man få in en kandidat som ligger lite längre ner på listan, kan man lägga en personröst på den kandidaten. Man kanske delar en kandidats syn i en viss fråga, och vill därför ha den personen i riksdagen så att han kan rösta på ett sätt man gillar när frågan avhandlas.
Men jobbet som riksdagsledamot handlar inte om att företräda väljarna, det handlar om att företräda partiet. När det är dags att rösta, förväntas man trycka på den knapp som gruppledaren säger att man ska trycka på – sviker man partipiskan kan man uteslutas ur partiet, och utesluts man ur partiet, är i praktiken möjligheten att bli omvald helt utraderad. Fråga t.ex. Amineh Kakabaveh!
För Socialdemokraterna var det ett enormt problem att Kakabaveh inte längre är vänsterpartist, eftersom hon inte längre lyder under uppgörelserna mellan S och V om hur man ska rösta. I ett läge där en röst kan göra skillnad, är en röst väldigt viktig, så när S hade kommit överens med V om hur de skulle rösta, så behövde de även göra upp med Kakabaveh om hur hon skulle rösta. Hon ville stötta PYD ekonomiskt, en gren av terrorklassade PKK, och ville inte att PYD:s företrädare längre skulle betraktas som terrorister av svenska myndigheter.
Socialdemokraterna fick betala flera miljarder för Amineh Kakabavehs röst, men dels är S ett parti med stora inkomster och dels är det ett parti som till stora delar är finansierat av skattebetalarna, så det var inte en stor sak för partiet. Hade inte Kakabaveh lämnat V (eller blivit utesluten, på grund av sitt engagemang i hedersrelaterat våld), så hade S fått hennes röst på köpet, i och med uppgörelsen med V och partipiskan. Men som politisk vilde, fick skattebetalarna ta hand om Socialdemokraternas röstköp.
Ett argument som används mot den s.k. marknadsskolan är att Sverige är ensamma om den. Det som avses med marknadsskola är friskolor som man kan gå i, oavsett ekonomiska förutsättningar, för att den är finansierad av det gemensamma. Det finns rimlig kritik mot marknadsskolan. Att företagen som driver dem gör vinst är inte rimlig kritik, för privata företag måste göra vinst, och pengarna som går dit är försvinnande lite. Ett exempel på rimlig kritik skulle kunna vara att skolor tävlar om elever genom betygen vilket kan skapa betygsinflation.
Jonas Vlachos: ”Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment.”
Åsa Plesner: ”Sverige är ensamma i världen om att helfinansiera privat drivna skolor med skattemedel utan att begränsa vinstuttag.”
Åsa Plesner: ”Sverige är unikt i världen med att ha skattefinansierade och vinstdrivande friskolor.”
Björn Åstrand: ”…expansionen av dessa koncerner håller på att flytta makten över den svenska skolan bortom demokratisk kontroll.”
Så visst, Sverige är nästan ensamma om att ha en marknadsskola, men det i sig självt betyder inte att marknadsskolan är dåligt.
Även om en begränsad version av allemansrätten finns i Finland och Norge, är Sverige i princip ensamt om den, åtminstone i den generösa form vi har.
Den nordiska modellen i frågan om sexköp, alltså att det ska vara lagligt att sälja men olagligt att köpa, kan kritiseras av många skäl, men inte för att endast en handfull länder använder den.
Väldigt få kritiserar att endast staten får sälja starköl utifrån det faktum att det i princip bara är i Sverige, Norge och Island där så är fallet.
Sverige är ensamma om att ha pappadagar i stället för föräldradagar, vid föräldraledighet. Om det är dåligt att vara ensam om något, så är det dåligt med pappadagar.
Sverige är i princip ensamt om att inte tillåta regelrätta barer, och låter alkoholtillståndet komma med möjligheten att servera mat. Det kan man tycka är dåligt, men det är inte dåligt för att Sverige är ensamt om det.
Sverige, Norge, Finland och Danmark är de enda länderna med skattefinansierad public service-media, så det måste vara dåligt.
Endast Sverige använder ordet ”papperslösa” om illegala invandrare i ett ett förmildrande syfte.
Och så är Sverige det enda landet på jorden där hyra (kostnad för hyresrätt) regleras och kallas för ”marknadshyra” om den inte är det. Skulle hyrorna vara marknadsmässiga i Sverige, skulle det bli billigt för den som bor i Vivalla och svindyrt för den som bor på Östermalm, därför vill vi reglera dem.
Och så vidare, och så vidare. Så det finns rimlig kritik mot den s.k. marknadsskolan, men att vi är ensamma om den, är inte rimlig kritik. Även om man är för marknadshyror, för att papperslösa flyktingar ska kallas för illegala, mot ett skattefinansierat public service, mot barer, mot pappadagar, mot Systembolaget, mot sexköpslagen och mot allemansrätten, så kan inte marknadsskolan slinka med för att vi i princip är ensamma även om den, för goda argument adresserar sakfrågan.
4/6 publicerar Konjunkturinstitutet entext som visar att svenska arbetare är en belastning för landet. De skapar värde genom att jobba och betala skatt, men deras insats räcker inte till. Kommun, region och stat, förbrukar mer pengar per år än vad arbetarna jobbar ihop. Är man högavlönad så betalar man mer i skatt rent procentuellt, så de högavlönade tjänstemän är inga problem. Men arbetarna utgör ett samhällsproblem enligt Konjunkturinstitutet.
När man börjar gräva lite, tonar en annan bild upp. Du som lägger asfalt eller lägger om tak, kanske inte är det stora samhällsproblemet. Räknar man in moms och ägande så betalar svensken ungefär 52% av sin inkomst i skatt. Det innebär att den som jobbar och skapar värdet X, inte får kosta samhället mer än X/2 om han ska vara en tillgång för samhället. Levertransplationer är dyrt, men gemene man gör inte jättemånga sådana. Kejsarsnitt är dyrt, men gemene man gör inte jättemånga sådana heller under en vanlig arbetsvecka. Så varför är svenska arbetare ett ekonomiskt problem?
Du betalar inte bara för din sjukförsäkring, utan även för alla andras. Det blir billigare av att alla är med och betalar, men dyrare av den låga utväxlingen som kommer av att något är skattefinansierat – det kommer lite administrativa krav från att sätta sprätt på andra människors tillgångar. Men att 8000:- i månaden ger dig en sjukförsäkring värd 4000:- är ganska okontroversiellt. Ökad administration kommer bl.a. från att man måste vara transparent när man spenderar skattepengar, och den kostnaden tar vi för tillgänglighet oavsett ekonomisk styrka. Och att sjukvården ska vara tillgänglig för alla är inte en höger- eller vänsterfråga – alla i Sverige anser att det ska vara så.
Detsamma gäller för alla andra välfärdsposter – de må bli lite dyrare om de går genom skatten, men det är okontroversiellt. Arbetslöshetsersättning, socialbidrag, bostadsbidrag, utbildning, polis och domstol, infrastruktur och försvar. När det gäller utbildning är det inte skattefinansieringen som gör den dyr, utan de administrationskrav som ställs på alla institutioner, privata eller ej. När det gäller försvaret är inte utväxlingen särskilt dålig, och det jämnar ut sig något sånär i långa loppet. Höger eller vänster, grundläggande välfärd är bra. Offentlig verksamhet kommer aldrig bli lika effektiv som privat, men kan ändå motiveras av skäl som kanske inte alltid är ekonomiska.
Så varför ställer Konjunkturinstitutet frågan om du är lönsam, lille vän? (Är du knegare, kommer de svara åt dig: Nej.)
Eftersom du som jobbar och försöker göra rätt för dig, faktiskt har pekats ut som ett samhällsproblem, så är frågan legitim. När man skrapar lite på ytan, så visar det sig att det inte är den som betalar kalaset (snickaren, rörmokaren, städaren eller kocken) som är problemets orsak. Behovet av garantipensioner (för den som inte lyckats spara ihop till en egen) är bra. Sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsersättning, sjukvård, utbildning, domstolar, polis, migration och infrastruktur, gör knegaren dyr. Men är han för dyr för att vara lönsam? Visst 40-50% av pengarna som reserveras till hans välfärd försvinner ut i tomma intet, på grund av den dåliga utväxlingen på skattepengar (byråkrati, administration, slarv eller slöseri) men ändå: Är han verkligen för dyr?
Den skattebetalande arbetaren lägger extremt mycket pengar på Socialdemokraterna. Städpersonal och målare driver fruktansvärt dyra propagandainstitutioner, vilket jag inte ens kände till framtill nu! Jag vet att offentligt finansierade tjänster åtnjuts av socialdemokrater till 95%, vilket är ok. Inte optimalt ur en demokratisk synpunkt, men ok för att det kan förändras. Men när det visade sig att politiskt färjade skattefinansierade biståndsorganisationer sysslade med inhemsk politik i stället för internationellt bistånd, öppnades ett kaninhål som jag inte visste fanns.
Socialdemokraterna drar årligen in mer än dubbelt så mycket pengar än vad alla andra riksdagspartier drar in tillsammans. Det låter som mycket, men då är inte SAP-koncernen inte ens inräknad. När gängkriminella säljer S-lotter så är det skattefritt. Den fackliga avgiften är skattefri, så fackförbundens finansiering av S blir skattefri via den vägen. I sin naivitet ansåg Sveriges högerregering att UNRWA:s terroristkopplingar var ett problem, så de flyttade sina biståndsutbetalningar från UNRWA till UNICEF. Eftersom UNICEF saknar koppling till SAP, blev det socialdemokratiska narrativet att regeringen stryper biståndet till Gaza (trots att de dubblat det, i jämförelse med vad Socialdemokraterna betalade ut).
Där fick jag en första inblick i hur stor den socialistiska skattefinansierade koncernen faktiskt är. När en organisation förlorar sina skattepengar, kommer nästa till dess försvar. Direktörer med en lön på över 70.000:- per månad (och förmåner på det dubbla) gör musikvideos om hur arbetarnas ekonomiska frihet är diktatur. Även om t.ex. arbetarnas behov av ForumCiv bara kostar dem några hundra miljoner kronor per år, så är ForumCiv ändå en ledtråd bakom varför Konjunkturinstitutet ser svenska arbetare som oduglingar. För ForumCiv är i sin tur även finansierade av 60-70 andra skattefinansierade S-märkta organisationer som ”bara” kostar arbetaren några undra miljoner kronor. Och så vidare, i ganska många led. Momsen på oxfilén ska täcka ganska mycket lobbyism.
Visst, vi fick en bra regeringskritisk popvideo, och det tänker jag inte kritisera, för det är verkligen värdeskapande. Det är implikationerna som följer, och de övriga budgetposterna som får mig att fundera på om det inte är så att det är bra att svensken försöker bidra, Konjunkturinstitutets analys till trots? För när UNRWA förlorat sin finansiering så dök ForumCiv upp som gubben i lådan. De i sin tur är skattefinansierade till 98,5%. Om vi stryper deras skattefinansierade försörjning, kommer 60-70 andra skattefinansierade organisationer göra sina popvideos om hur hemskt det är att inte få leva ett liv i lyx genom att exploatera arbetarna. Och så vidare.
Så varför är svenska arbetare oönskade? De behöver ha ForumCiv som kostar över 300 miljoner kronor per år. De behöver ha Islamic Relief och We Effect. De behöver Skolverkets GD-pod. De behöver ha kommunikatörer, de behöver icke-fungerande IT-system från 1990-talet i sin region, och skolplattformer som inte fungerar. Svenska arbetare har alltså ett fruktansvärt taskigt omdöme när det gäller prioriteringar av pengar. Hade det varit så om de själva fick inflytande över det värde de genererar? Nej, men det hade hotat demokratin – specifikt då socialdemokratin. Svenska arbetare måste lära sig att prioritera pengar, och att inte ge bort det ansvaret till SAP, som badar i guld på deras bekostnad.
Lawen Redar har aldrig jobbat på i den privata sektorn. Hon har suttit i riksdagen för Socialdemokraterna ända sedan hon var 25 år gammal, och är kulturpolitisk talesman för partiet. Redar är mer av en broiler än Lawrence Tovatt och Gustav Fridolin. Hennes föräldrar är kurder och kom till Sverige på 1980-talet. Kurderna är en stor folkgrupp (över 30 miljoner personer) som har ett eget språk, men inte något eget land. De flesta finns i Turkiet, men någorlunda många kommer från Iran och Irak, och Lawens föräldrar kommer från Iran och Irak. Hon har under den senaste tiden vunnit mycket medial uppmärksamhet och har blivit en uppskattad person bland unga S-väljare.
År 2022, under Magdalena Andersson, pratade S om att Sveriges integrationsproblem skulle lösas med folkblandning. Då var det utbildningsminister Anna Ekström som tog täten i en lösning som kallades för ”bussning”, och gick ut på att stökiga elever skulle köras till välfungerande skolor, så att ordningsamma elever kunde vara ”kuddflickor” åt bråkstakarna. Därmed skulle de störande elementen assimileras och allt skulle bli lugnt. Social ingenjörskonst i sin ädlaste form! Socialdemokraterna regerade med en minoritet, så deras proposition hamnade i papperskorgen, och en ny plan behövdes.
Den unge Lawen Redar har visat sig vara välartikulerad och folklig, och dessutom har hon utseendet för sig. Så nu är det hennes tur att sälja in folkblandningen, så att S-rösterna kommer in, för vilken väljare vill inte bli folkblandad? Fungerande hushåll ska placeras i ghetton, gängkriminella ska placeras på Danderyd, Duvnäs Udde och Lidingö. Unga par som siktar på ”Volvo, villa, vovve” ska köpa en tomt i Rosengård, Vivalla eller Biskopsgården och förverkliga sin dröm om ett stillsamt familjeliv där, samtidigt som deras närvaro lugnar ner kriminella – alla vinner. Den som köpt en 12-miljonersvilla i Nacka, och som helt plötsligt får en hyreskasern som närmsta granne, kommer glömma husets värdeminskning i blotta glädjen att få förklara för sina kriminella grannar att brott är fel – alla vinner. Den svenska demografin består av varannan gängkriminell och varannan kuddflicka, lite som uranbränsle och kylvatten i en kärnreaktor.
Bland Lawen Redars svagheter hittar vi frågor. Hon blir irriterad om någon ställer frågor kring hur hon resonerar. Redar angrep direkt Alice Teodorescu Måwe person när hon kritiserade bussningspolitikeken (”hon fattar ju inte politiken”, ”hon har ju bara köpt populistiska talking points”). I en intervju i Fokus säger hon att Socialdemokratiska politiker (Anders Österberg) redan jobbar som kuddflicka i Akalla, att hennes eget val av boende är irrelevant, och att det är dålig människosyn att fundera på om problemen flyttar med när den kriminelle flyttar.
Och blir hon ifrågasatt så blir hon riktigt arg. En stolt människas påståenden ska alltid hanteras som sanningar, vilket Sveriges Television tar på stort allvar. Av de cirka 310 artiklar de har om vad Socialdemokraterna vill åstadkomma, är de flesta positiva. Men Adam Cwejman, politisk redaktör Göteborgs-Posten, var inte lika följsam. Han reagerade på X att Lawen sagt att S anser att befolkningen behöver blandas ”i en skala vi tidigare inte sett” genom att skriva: ”Storskaliga försök att blanda befolkningen i Sverige efterfrågas inte av någon och kommer inte rätta till migrationspolitikens misslyckanden.” Lawen Redar tog inte lätt på det. Rent tekniskt har hon rätt. En skala man inte tidigare sett, behöver såklart inte vara en stor skala. Det påminner oss om det förra sociala experimentet där Anna Ekström blev irriterad över att hennes förslag uppfattades som ”bussning” när bussen blott var färdmedlet för transporten, inte dess syfte.
Även om inte jag låter mig imponeras av Lawen, så tror jag att hon är rätt ute. Jag tror att Socialdemokraterna säger det folk vill höra, och kommer att vinna riksdagsvalet nästa år. Inte minst gillar folk att bli beskattade, vilket S verkligen går till val på denna gång.
”Volvo, villa, vovve”-problematiken kommer förmodligen öka i framtiden, vilket gör att Socialdemokraternas tillgång på kuddflickor kommer att minska. Höga arbetsgivaravgifter och inkomstskatter gör att byggarbetare kostar mycket pengar, vilket i sin tur gör att färre nya familjer vill skaffa hus. Denna insikt skaver med en av sosseriets propagandamaskiners slutsats: Anders Lindberg menar att den som ska integreras är ”snickarens dotter” – det är alltså återigen den vanliga arbetaren som är sosseriets problem. Herre gud…
Som det ser ut nu, kommer Socialdemokraterna (med tillhörande regeringsunderlag) att få en rejäl riksdagsmajoritet efter nästa riksdagsval (2026). Moderaterna håller ställningarna i opinionen, men 2026 års val kan vara det första valet någonsin där Sverigedemokraterna (som är en del av högerns regeringsunderlag) tappar mandat. Dessutom ser det ut som att högersidan tappar två partier – både Kristdemokraterna och Liberalerna kommer förmodligen att åka ur riksdagen, vilket innebär att 35 mandat på högersidan försvinner rakt av.
Centerpartiet kommer förmodligen klara riksdagsspärren, men Socialdemokraterna behöver inte förhandla med C, för Socialdemokraternas regeringsunderlag kommer ha riksdagsmajoritet utan stöd från C. Centerpartiet må vara en samling galningar, men det är det enda riksdagspartiet som har betänkligheter när arbetarna beskattas hårdare och hårdare. De andra vänsterpartierna (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) har inga betänkligheter när det gäller beskattning. Deras väljare är typiskt övre medelklass som har råd att betala skatt – höga skatter drabbar ingen rik, det är fattiga som får problem när man tar deras pengar. För även om höginkomsttagare betalar mer i skatt än låginkomsttagare, inte minst tack vare jobbskatteavdragen, så har de ofta råd. En tjänsteman som tjänar 60.000:-/månaden har troligtvis inget emot att betala 22.000:- (totalt ungefär 37%) i inkomstskatt, eftersom han ändå har 38.000:- kvar att spendera efter eget huvud. En arbetare som tjänar 30.000:-/månaden betalar bara 6000:- (ungefär 20%) i inkomstskatt, men det kan svida eftersom han bara har 24.000:- att leva på – och då lämnar jag arbetsgivaravgiften okommenterad.
Att den med lägre inkomst betalar mindre skatt beror alltså på att jobbskatteavdragen är progressiva och därmed gynnar personer med lägre inkomst. Att vänsterns väljare är höginkomsttagare märks tydligt i synen på dessa avdrag. De är oönskade och betraktas som något slags bidrag, men i själva verket gör det skatten mer progressiv: Ju mindre du tjänar, desto lägre är din skattesats. Detta kan jämföras med matmomsen (12%), som är regressiv. Det innebär att ju mindre du tjänar, desto större del av lönen försvinner i skatt, eftersom alla betalar samma matmoms i kronor, oavsett lön. Så matmomsen borde verkligen vara viktig att bevara för den som själv har det gott ställt, då fattiga gynnas mest av att den försvinner. Rimligtvis borde alltså vänsterväljare vara anhängare av matmomsen.
Socialdemokraterna kommer att få igenom sin budget, eftersom de kommer att ha en riksdagsmajoritet (tillsammans med regeringsunderlaget). Deras föreslagna statsbudget ökar de gemensamma utgifterna rejält och finansieringsstrategin är skattehöjningar. Om man får behålla mindre av sin lön, om maten blir dyrare och om banktjänsterna ökar i pris för att kompensera för deras nya bankskatt, så drabbas ingen rik – de har råd att betala.
Men skattehöjningsstrategin är inte vattentät, då skattetrycket inte korrelerar med skatteintäkterna. Det finns inget 1-1-förhållande mellan hur hårt man beskattar en befolkning och hur mycket det gemensamma får i intäkt. I Sverige har skattetrycket sjunkit från 51% (2000) till 41% (2023). Under samma period har skatteintäkterna ökat. För välfärd finansieras inte av skattetryck, välfärd finansieras av skatteintäkt, men inte många förstår att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter. Om många hjälps åt att betala för välfärden, kostar välfärden mindre per capita. Om välfärden kostar mindre per capita, behöver inte skatten vara lika hög. Om skatten inte är lika hög, har företagen råd att anställa fler. Om fler anställs, går inte lika mycket pengar till arbetslöshetsersättning och liknande.
Nuvarande regering har inte sänkt skatterna tillräckligt (jag vet att rörelsen mot individers ekonomiska frihet har mer friktion än rörelsen mot högre skatt) och Socialdemokraterna har förmodligen valsegern i en liten ask år 2026. Med tanke på att partiet lyckades slakta både vården och ekonomin i Region Stockholm på endast tre år, tror jag säkert att nästa fyraåriga mandatperiod i riksdagen kommer vara ett slags facit på deras politik. Går vi ur den perioden med lägre arbetslöshet och bättre välfärd, kommer jag att omvärdera mina politiska åsikter. Går vi ur den perioden med ökade klyftor och ett infekterat blame game, kommer jag förmodligen säga: ”Vad var det jag sade?” Winter is coming.
Fram till det andra världskriget har Sverige i princip konstant styrts av högern, och därefter har Sverige i princip konstant styrts av vänstern. Historiken av borgerligt styre gav vänstern ett användbart narrativ av att bedriva en kamp underifrån, och i det läget är satir väldigt tjänligt. Sedan dess har Socialdemokraterna blivit ett gigantiskt miljardimperium som äger tidningar för att kontrollera samhällsnarrativet och som driver lotteriföretag för att dryga ut inkomsterna. Socialdemokraterna drar in mer än dubbelt så mycket pengar årligen, som alla andra partier tillsammans. Oavsett vem som vinner ett riksdagsval, har Socialdemokraterna tjänstemän utplacerade på alla viktiga samhällspositioner. Statliga direktörer, generaldirektörer, och skattefinansierade organisationer, styrs av socialdemokrater. Detta har gjort satir problematiskt. Försöker man kritisera samhället genom att ”sparka uppåt”, med udden riktad högerut, kommer läsaren konstatera att ”det är ju Socialdemokraterna som ansvarar för att situationen ser ut som den gör”. Satir fungerar inte längre, och den vänstersatir som finns kvar, lever likt Max Gustafson på överdrivna halmgubbar, som förstärker sköra halmstrån till falska verklighetsbeskrivningar.
Under senare tid har högern, som under åttio års tid successivt flyttats längre och längre bort från makt och inflytande, lärt sig satirens ädla konst. Därmed anses demokratin vara hotad och skattebetalarna ska nu finansiera Striden Mot Satiren. Inte minst varnade Myndigheten för civilt försvar för satir (2022). Godkänd humor parodierar inte längre makten. För att välkomnas in i finrummet får man antingen parodiera Melodifestivalen eller Let’s dance, eller så får man rikta udden mot väljare som röstar på fel part.
Häromdagen delade polisen Mustafa Panshiri ett satiriskt inlägg som drev med Sveriges Radio. Inlägget påstod att terroristen Osama Krayem skulle sommarprata i P1, och att programchef Bibi Rödöö sagt att ”det viktiga är att han inte är Sverigedemokrat”. Jag tror de flesta drog lite på mungiporna, eftersom inlägget parodierade Sveriges Radio ganska träffsäkert, då de har enorma problem med terrorromantik på bolaget. Journalister som porträtterat islamister de haft en relation med, åtskilliga hyllningar av gangsterrappare och varningar om att Kristdemokraterna vill skjuta ihjäl muslimer.
Hur som helst kände sig Eva Sahlin, pressansvarig på Sommar i P1, tvungen att påpeka att det inte stämmer att Krayem ska sommarprata, och att uppgiften därför inte ska spridas. Det var alltså inte tillräckligt uppenbart att inlägget var just satir. Varför inte? Var det lite för nära verkligheten? Eller driver Eva Sahlin med oss?
Max Gustafsons teckningar behöver då rakt inte samma förtydligande.
Bilden som kritiserar gårdsförsäljning av alkohol visar hur sprittillverkaren The Absolut Company AB slangar ut starksprit på löpande band till berusade konsumenter. Vem vill vara den som säger ”Nej Max, det är inte vad förslaget om gårdsförsäljning säger”?
Bilden som kritiserar nedskärningar i vården och visar att väljaren är mer upprörd över skattehöjningar. I skrivande stund har Region Stockholm styrts av Socialdemokrater i tre år, och de har redan lyckats stänga åtta vårdinrättningar, höjt skatten och kört regionens ekonomi i botten. ”Nej Max, vården finansieras inte av skattetryck, den finansieras av skatteintäkter, och dessa måste prioriteras korrekt.”
Och apropå sjukvården i Stockholm är Max Gustafson givetvis irriterad på att Moderaterna utökade den. Bygget av Nya Karolinska illustreras med en politiker som kastar pengar i sjön. ”Max, sjukvård är en del av regionens kärnverksamhet, och Nya Karolinska kostade mindre per kvadratmeter och vårdplats än Malmös nya sjukhus, som vänsterstyret där byggde.”
Bilden som kritiserar att privata företag får använda tågrälsen visar hur järnvägstrafiken inte längre fungerar på grund av de privata bolagens närvaro. ”Nej Max, det är fortfarande den statliga myndigheten Trafikverket som orkestrerar underhållning och utbyggnad av järnvägen.” Jag förväntas tro att tåget från Hallsberg skulle komma i bättre tid om en skogsbrukare i Norrbotten fraktat sitt trä med lastbil i stället.
Och så vidare, och så vidare. Givetvis talar Gustafson till de som lever kvar i narrativet att makten och pengarna tillhör högern, men hur det än ligger till med den saken, tror jag till och med att präktighetsminister Eva Sahlin skulle dra sig för att kontakta honom och berätta att hans påståenden är falska.
Förstår den som får sina nyheter från Sveriges Television verkligen sin omvärld?
Just nu är det folkfest på SVT, eftersom Socialdemokraternas kongress pågår. Nu får journalisterna mingla med sitt politiska läger och bli champagnefryntlig med sina idoler över några snittar. Framförallt har man ett alibi att göra reklam för sitt parti. S-kongressen bevakas stenhårt och allt S ska åstadkomma, och hur bra det kommer att gå, rapporteras högtidligt. Politikens baksida känner man inte till, men man skulle inte dela med sig av den informationen om man kom över den.
I dagens hyllningsartikel inflikar faktiskt att det förekom en störning. ”När Andersson skulle tala på fredagen stördes ordningen till en början av aktivister som ropade från läktarna, men när talet väl kommit igång pekade Magdalena Andersson ut tre breda principer som vägledande för partiet.” Läsaren förpassas till Aftonbladet för att få veta att aktivisterna var vänsterextremister. ”Klimatkrisen dödar – beskatta superrika” var budskapet som skanderades.
Detta rimmar väl med hur SVT har viktat nyheter genom åren. År 2022 handlade 91% av sidorna om politisk extremism om högerextremism på SVT:s hemsida. För Sveriges Radio var motsvarande siffra 95%. Och faktum är att de få sidor som handlade om vänsterextremism, klagade mest över anklagelsen. Och det är väl så det blir när över 70% av personalen röstar vänster.
2025-05-13 rapporterade SVT att Israel hade attackerat ett sjukhus. När det visade sig att Hamas gömde sig i en tunnel under sjukhuset, och att det var den som attackerades, lämnade SVT berättelsen. Då var inte händelsen längre intressant.
Förr ansåg jag SVT skulle skalas ner till en samhällsnyttig kanal med några hundra anställda, men idag anser jag att det bästa vore om man lade ner SVT, UR och SR, slopade alla bidrag till tidningarna och skapade förutsättningar för en fri och objektiv media. Läs mer om public service här.
När jag känner mig riktigt cynisk kan jag känna att den svenska vänstern inte hade haft så starka band till palestinarörelsen om inte palestinarörelsen hade haft så starka band till Hamas, och om Hamas inte hade haft så starka band till Adolf Hitler och nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Det som i de facto förenar palestinarörelsen med nazismen är just synen på judar. Man brukar säga att ”legitim kritik mot staten Israel inte får avfärdas som antisemitism”, helt utan att peka ut någon legitim kritik. Självklart kan demokratiska och HBTQI+vänliga stater som Israel kritiseras. Självklart är inte alla illdåd som begås av terroristerna i Hamas omotiverade.
Israel har blivit sämre på att försörja Palestina med mat på grund av terroristattackerna som riktas mot dem, och det får konsekvenser för Israel. Kanske med rätta. Men låt oss studera hur påstått ”legitim kritik mot staten Israel” har avfärdats som antisemitism.
Under Eurovision Song Contest gav den svenska juryn 0 poäng till Israel, trots att deras bidrag var riktigt bra. Tittarna gav Israel högsta (12) poäng. Sveriges Television, som producerar Sveriges sändning, tänkte inte tanken att de kan ha nominerat antisemiter till att sitta i juryn, utan påminde istället om att en judisk konspiration styr världen.
Socialdemokraternas utrikesminister Margot Wallström gjorde nyligen ett offentligt uttalande om att den svenska regeringen styrs av Israel.
Dagens Nyheter har precis delat sin åsikt att judar i Sverige har ett särskilt ansvar att kritisera Israel för att deras hjälpsändningar till Gaza försvåras av Hamas.
Är detta legitim kritik mot Israel? Kan Socialdemokraterna eller Dagens Nyheter verkligen skilja på nazism från legitim kritik? Jag tror det när jag ser det. My heart goes out to you.
På sociala medier används ett par svåra och/eller främmande ord i diskussioner om kriget mellan Israel och Palestina, som jag tänkte försöka förklara efter bästa förmåga. Dessa är Genèvekonventionerna, folkrätten och folkmord.
Genèvekonventionerna Genèvekonventionerna är internationella regler som beskriver hur människor ska behandlas under krig. Dessa formulerades i sin nuvarande form år 1949 (med några senare tillägg) och gäller under krig (oavsett om parterna är överens om att det pågår krig eller ej) och ockupation. De beskriver att civila (som inte deltar i striden) måste skyddas, att fångar ska behandlas väl och att sjukvården måste skyddas. Palestina, som företräds av terrororganisationen Hamas, bryter mot detta när de attackerar civila mål (inte minst massakern vid musikfestivalen i Re’im 2023-10-07). De bryter även mot detta när de skyddar sin militär bakom civila mål. De orsakar därmed att civila dör, för rätten att attackera militära mål försvinner inte när civilbefolkningen används som mänskliga sköldar (som i sig är viktiga i propagandakriget, eftersom de används för att vinna sympatier hos journalister och nyhetskonsumenter). Israel följer Genèvekonventionerna, men inte Hamas.
Folkrätten Folkrätten är en dynamisk uppsättning av regler som formas av Genèvekonventionerna, av internationella domar och av internationell sedvana. Israel följer ofta Folkrätten, trots dåliga förutsättningar att göra det, och Hamas följer inte folkrätten över huvudet taget. Detta tar sig uttryck genom att raketer riktas mot civila mål, att civila tas som gisslan, genom användandet av sexuellt våld på gisslan och genom brukandet av självmordsattacker riktade mot civilbefolkningen.
Folkmord FN:s medlemsländer (bl.a. Israel, men inte Palestina) förvaltar definitionen av ordet, och definitionen används av bl.a. ICJ, ICC och de olika tribunalerna (som t.ex. Rwanda eller f.d. Jugoslavien). Ett folk är en nationell, etnisk eller religiös grupp, och folkmord syftar till att döda människor baserat på någon sådan tillhörighet. Palestinier är en grupp som inte anammat västerländsk marknadsliberalism, och som därför står i starkt beroende till Israel för sina förnödenheter, inte minst maten. Israels attacker mot Palestina handlar inte om att Israel vill utrota palestinierna, för om det vore målet skulle det vara mycket enkelt att bara strypa försörjningen till dem. Anfallen är en nödvändighet som kommer av att palestinierna låter sig företrädas av våldsamma terrorister som råkar hata judar. Svälten i Gaza kommer från att det är svårt att leverera förnödenheter till ett krigiskt folk som vill döda dig. Även om judarna i princip utrotats från hela Mellanöstern, undantaget Israel, så lever inte de sju miljoner som finns kvar för att Palestina vill ha dem där, de lever för att Israel har ett luftvärn. Olika islamistiska grupperingar dödar fler araber var och en för sig, än vad Israel gör i kriget. Och enligt just folkrätten, bär Hamas skulden för detta.
Så jag stöttar inte ett fritt Palestina. Jag står ganska långt ifrån dem i frågan om homosexuellas rättigheter, kvinnors frihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Ett fritt Palestina kommer inte skapa marknadsliberala palestinier som driver företag, låter kvinnor lämna hemmet, eller lära sig läsa, eller som slutar göra underhållning av att döda homosexuella. Palestinas framtid kommer vara ljus om de antingen anpassar sig till västerländska värderingar eller lär sig att leva sida vid sida med personer som har västerländska värderingar. Det är deras val, men vissa val gör man av nödvändighet. Det är inte konstigare än att Sverige måste begränsa sina medborgares demokratiska rättigheter för att inte provocera islamister – det är ett val vi gör av nödvändighet.
Valhemligheten är en grundläggande princip i det svenska valsystemet och syftar till att skydda väljare från påtryckningar och säkerställa att varje röst är fri. Helst ska du inte ens erbjuda dig att berätta hur du röstar, eftersom det kan vändas emot dig och därmed begränsa din frihet framöver. Varje röst ska också vara personlig. Det betyder man inte får köpa och sälja röster, eftersom det innebär att din röst i praktiken är någon annans.
Vänsterpartiet säljer röster. De förvaltar en klan som röstar efter partiets instruktioner. Detta viftar man med som om det vore ett vapen i syfte att få som man vill. ”Klanrösterna” är tillräckligt många för att kunna göra skillnad i valet. Riksdagsledamoten Nadja Awad skriver:
”Ser fram emot valet 2026, för vi ska se till så att varje klanröst därute röstar bort våra ovänner. Våra röster ska inte tas för givna!” Följt av en puss-emoji och en palestinsk flagga.
Alltså, om inte hon upplever följsamhet från andra partier och politiker i sina frågor, kommer hon dirigera bort ”klanrösterna” från dessa partier. Awad förvaltar alltså inte en röst, utan en arsenal av röster som används för att köpslå i sakfrågor. Om detta kommer till polisens eller Valmyndighetens kännedom, riskerar Nadja Awad ett fängelsestraff på fyra år.
Man måste alltid närma sig frågor kring Israel-Palestina-konflikten ganska försiktigt, för när man tar parti för eller emot något läger, kommer man (i bästa fall) att klistras på en svartvit samling åsikter som man kanske inte nödvändigtvis har. Mer troligt är att man blir idiotförklarad. Det mesta jag har att säga varför jag inte stöttar ett fritt Palestina är summerat här: Jag stöttar inte ett fritt Palestina (2025-04-27).
Jag har lovat att svara på några frågor som dykt upp i sociala medier, vilket jag gör här, efter bästa förmåga – jag har inte alla svar och min slutsats kan vara felaktig.
Till att börja med är Palestina ett högerextremt och nazistiskt projekt (se länken ovan). Från Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar (”Hamas är en kvinnofientlig, auktoritär och högerextrem terrorgrupp…”) till författaren och journalisten Göran Greider (”…trött på alla slappa påståenden om att vänstern på något sätt delar världsbild med ett högerextremt Hamas!”) har uttalat sig om detta, så om den saken råder det inga tvivel. Hamas har ett grundmurat stöd i palestinarörelsen. I samband med den lyckade massakern vid musikfestivalen i Re’im 2023-10-07 ökade stödet för Hamas till över 40% i både Västbanken och Gaza, samtidigt som stödet för Fatah minskade. 72% av palestinierna ansåg att massakern var något positivt. Bland de som inte stöttar Hamas, Fatah eller PLO finns dem som tycker att Hamas är för snälla mot västerländska värderingar som demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet.
Varje palestiniers död är en tragedi, men jag skyller det på Hamas och på deras anhängare, inte på Israel, som trots allt försörjer Palestina med mat och kläder. Palestina är som bekant inte en marknadsliberal demokrati som använder företagande för att skapa värde och tjäna pengar till sin försörjning, Palestina är ett islamistiskt polis- och angiverisamhälle som behöver födas av utomstående. Och att Israels förnödenheter inte tryggt kan levereras till palestinierna, är Hamas fel. Och deras anhängare. Och den åsikten anser jag att man kan ha, utan att det ska betyda att man ska försvara varje israelisk gärning någonsin, för verkligheten är komplicerad.
När jag går till mig själv, landar jag på Israels sida i synen på vetenskap och bildning, på marknadsliberalism, homosexuellas rättigheter, demokrati, transpersoners rättigheter samt religionsfriheten och yttrandefriheten. Om inte Palestina försörjdes med vapen, kunde Israels försörjning av den palestinska befolkning kunna fortgå, och över tid skulle man kunna vända tillbaka den muslimska Mellanöstern till den forna högkultur den en gång var. Men idag är det svårt. Idag har vi ett ofrivilligt fysiskt krig.
Summerat landar jag på Israels sida i konflikten, men det kan ändras och har ändrats. Innan jag studerade konflikten, så stod jag på samma sida som media, nämligen den Palsetinska. (Svensk medias relation till Palestina är ett ganska stort ämne, som jag gärna utvecklar i framtiden.) Vill du kritisera, utmana eller ifrågasätta? Här är du välkommen att kommentera precis hur mycket du vill – jag publicerar allt. Vill du i stället utmana mig på X, ställ en fråga i taget och undvik personangrepp. Eftersom X är en gigantisk plattform för politikintresserade personer, riskerar informerade och relevanta inlägg, kommentarer eller utmaningar att drunkna bland förolämpningar, hot och personliga påhopp.
Matpriserna beror på andra och fler faktorer än att ICA tar ut vinst. Ryska varor är en del i svensk matproduktion och vi har ingen beskattningsrätt i Ryssland (tullavgiften är en skatt). Om vi sätter upp tariffer (strafftullar) mot Ryssland, vilket vi har gjort på grund av deras krigsföring, är det den svenska köparen som betalar tullen, till svenska staten. Tariffer på ryska varor gör konstgödsel vi köper därifrån dyrt. Bönderna bjussar inte detta, utan lägger det på sin kund, t.ex. ICA.
ICA bjussar inte heller på det, utan lägger det på slutkunden, den som vill köpa mat. ICA gör 3% vinst, men skulle behöva göra minst 7% för att vara solitt. Det är lätt att tänka att den som inte klarar att göra vinst har starkare ekonomiska muskler att sälja varor billigt (”om ICA inte genererade några pengar, skulle de kunna kränga varor för inga pengar alls”) men det stämmer inte. I så fall skulle COOP, som går back, ha råd att sänka priserna ännu mer. Och dessutom finns det annat att titta på.
När priserna går upp ökar, t.ex. på grund av tarifferna mot Ryssland, så ökar matmomsen ganska mycket. Eftersom matmomsen är en procent på varans slutpris, så blir en liten prisökning en liten momsökning, men en stor prisökning en stor momsökning. Multiplikation är svårgreppat, eftersom ”en tiodubbling” kan innebära att inget egentligen har förändrats, medan ”en ökning med 4%” kan vara en gigantisk förändring – allt beror på hur de siffror som går in i ekvationen ser ut. När det gäller matmomsen är siffrorna betydande, och precis som med tarifferna så landar pengarna hos staten.
Jag har två räkneexempel för att illustrera poängen.
1) 0,000005% av alla barn som föds lider av Hutchinson-Gilford Progeria-syndromet, vilket gör att de kommer att dö redan under sina tonår. Skulle detta tiodubblas, skulle fortfarande nästan ingen (0,00005%) drabbas.
2) Ett paket kaffe som kostar 60 kronor skulle kunna öka med 10% på grund av en dålig skörd. När kaffet kostar 66 kr, är momsen på kaffet inte längre 5,50 kr utan 6 kr. Det innebär att hela prisökningen skulle försvinna om det inte vore för momsen. Det innebär också att staten inte har något incitament att förändra matpriserna, för matens prisökning är statens vinst!
Till detta är bönder ganska tungt belastade redan innan vi satte upp strafftullar mot Ryssland, för diesel är ganska dyrt, personal är ganska dyrt och maskinerna är dyra. Och att det är dyrt att anställa gör inte bara att drängen är dyr, det gör att veterinären är dyr. Just kor kräver ganska mycket veterinärvård.
Maten är alltså inte dyr för att du köper den från ICA. Hade så varit fallet hade du kunnat hämta i-princip-gratis-mat på COOP, men det kan du ju inte. Maten är dyr för att (till och med nuvarande regering) är alldeles för sossiga, har alldeles för mycket skatter och avgifter i de olika stegen.
Till detta betalar matkonsumenten dessa skatter med skattade pengar. Hade knegaren haft dubbelt så mycket på fickan, hade han kanske blivit mindre irriterad över att släppa ifrån dig den höga summan som mat numera kostar. Så egentligen är man rånad redan innan man gått till ICA, och väl där är det snarare sosseriet än ICA (eller COOP) som är skurken vi måste göra upp med.
En lösning på detta föreslås vara en ny punktskatt, en bankskatt. Vi får väl hoppas att det inte läggs på kunderna, som t.ex. ICA och COOP, för de kanske lägger det på slutkunden, vilket gör att räkneexempel 2 slår in.
I det senaste avsnittet av SVT:s intervjuprogram 30 minuter var det Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons tur att ställas mot väggen. Angående att Åkesson påstår att många med invandrarbakgrund inte är anställningsbara, vill programledare Anders Holmberg visa hur siffrorna ser ut, och konfronterar Åkesson med en bild som förklarar att 243.300 utrikes födda är arbetslösa, och 242.400 inrikes födda är arbetslösa. Därmed anser Holmberg att han gjort gällande att det är lika vanligt att inrikes- som utrikes födda är arbetslösa i Sverige. Åkesson förstår såklart vad som pågår, och när han påpekar det förtydligar Holmberg att detta är de faktiska talen.
För att tv-tittaren ska förstå vad som händer behövs lite mer siffror. I skrivande stund är 485.700 personer arbetslösa (8,5% av arbetskraften), och trenden går för tillfället åt fel håll. Att siffrorna stämmer exakt (243.300+242.400 är 485.700) kan bero på att både jag och SVT har läst den senaste sammanställningen på Ekonomifakta. Jag vet inte exakt hur SVT kom fram till att det är just 243.300 utrikes födda och 242.400 inrikes födda som är arbetslösa, men siffrorna går ihop om man räknar på det: 5,7% av alla inrikes födda är arbetslösa och 16,2% av alla utrikes födda är arbetslösa, vilket motsvarar 243.300 respektive 242.400 personer. Att utfallet är att 50% av de arbetslösa är inrikes födda, och 50% av de arbetslösa är utrikes födda, beror på att det helt enkelt finns fler inrikes födda på arbetsmarknaden! SVT:s resonemang kan jämföras med följande påstående:
Eftersom alkohol är en faktor i 20% av alla trafikolyckor, är alkohol inte en faktor i 80% av fallen. Därför har du 80% chans att klara dig från en trafikolycka om du super dig full innan du sätter dig bakom ratten.
Siffrorna säger inget om man inte vet hur många nyktra resor och hur många onyktra resor som görs. Rimligtvis kan det fortfarande vara så att en större andel av de resor som görs av alkoholpåverkade slutar med en trafikolycka, eftersom fler personer sätter sig i bilen i nyktert tillstånd. Gissningsvis behöver SVT mer anslag igen, för deras inkompetens påstås alltid bero på att de får för lite pengar gratis av skattebetalarna.
Dessutom finns det utrikes födda som har lägre arbetslöshet än inrikes födda (5,7%), och därmed drar ner skillnaden mellan inrikes och utrikes födda. Arbetslösheten bland nordamerikaner i Sverige är 5,2%. Arbetslösheten bland utrikes födda som inte ingår i de stora grupperna (Afrika, Asien, Europa, Nordamerika och Sydamerika) är 3,7%. Men det finns andra grupper som drar upp skillnaden. 28,7% av alla svenskar födda i Afrika är arbetslösa. Det vi inte får glömma är att människor är olika. Det finns olika bildningskulturer, olika attityder, olika förhållningssätt. Det är ju inte att att man är född i Afrika som gör att man är svår att anställa, men den bildningskultur man vuxit upp i, påverkar ganska mycket. Dessutom har Sverige råd med en ganska hög grad av arbetslöshet, tack vare den förlåtande attityden bland landets arbetare. Många arbetstagare har inga problem att lämna ifrån sig sina pengar i skatt. Inte ens den som har svårt att få det lilla som fås behållas av sin inkomst att räcka till, vill gärna betala ännu mer. Socialdemokraterna vet detta, och Magdalena Andersson har gått till val på att höja skatterna ännu mer.
Men om man vill få in personer med lägre utbildningsnivå i arbete, behöver man göra det billigare att anställa, så att företagen helt enkelt har råd. Och för varje person som får ett jobb, skapar vi en person som bidrar till det gemensamma genom att av avstå en del av sin lön, i stället för en person som belastar det gemensamma genom att ta bidrag som finansieras av att du avstår från din lön. Att människor jobbar, gagnar alla.
Idag pågår intensiva demonstrationer om att Palestina ska befrias, och det låter fint, för vem vill inte vara fri? Men vad ska de befrias från, och hur ser ett fritt Palestina ut?
Palestinierna var traditionellt ett stolt krigiskt folk, en kolonialmakt att räkna med, en kolonialmakt att frukta. För att påminna om detta använder palestinarörelsen sig av en flagga som har fyra färger. Dessa är röd, vit, grön och svart. Den röda färgen symboliserar blodet på Hashim-klanens svärd när intog och beskyddade Mecka på 900-talet. Den vita symboliserar klanen Umayyadernas ädla gärningar, när de lyckades utvidga det muslimska imperiet i Asien och Afrika på 700-talet. Den gröna färgen representerar den fatimidiska dynastin som etablerade fatmidkalifatet på 900-talet, ledd av Abu Abdallah al-Shi’i, ”den imam som vägleddes av Allah”. Den svarta färgen är representerar Abbasidkalifatet, och deras oskadliggörande av islams fiender under 700-talet.
Idag finns ungefär 13 miljoner palestinier, hälften bor i Västbanken, Gazaremsan och Israel, drygt 40% bor i olika arabländer, främst Jordanien, och resten bor i olika västländer, bl.a. Tyskland, Kanada, Sverige och Storbritannien. Sist Palestina befriades och tilldelades ett eget land var år 2006. Genom ett demokratiskt val tillsatte man terrororganisationen Hamas som ledare över det palestinska folket. Hamas har starka sympatier för nazismen och detta uttrycks genom den spontana hälsningen, heilandet, alltså en s.k. Hitlerhälsning flera gånger har fastnat på film av uniformerade Hamassoldater. Redan under 1930-talet skickade Muslimska brödraskapet delegationer till nazisternas möten i Nürnberg, och än idag är Hitler ett populärt varumärke i Palestina och Min kamp på arabiska är en populär bok även i svenska bibliotek.
Sedan Hamas rättmätiga maktövertagande, har inte mycket positivt lämnat landet. Inga internationella företag har etablerat sig där, inga handelsavtal har upprättats med omvärlden. Biståndsfinansierade raketer har dock lämnat Palestina i stor skala. Och det är den oförmågan att prioritera, som fått Israel att sluta skicka pengar till Palestina. De skickar mat, kläder och andra förnödenheter istället, för pengar i Hamas händer går till fel saker. Dessutom har något annat hänt. Den stolta kolonialismen som flaggans färger representerar tycks ha ersatts av feghet. Varför ser man inte den palestinska armen annat än under vapenvila? Under pågående krig, tycks alla vara civila, men så snart en vapenvila är inledd, poserar Hamas med sina svarta dräkter och gröna pannband i drivor?
Generellt sett utökar inte islamister sina territorier med våld längre. Hamas krigar i civila kläder, i skydd av civila, för att det ger dem en offerroll att profitera på. ”Israel dödar civila!” Detta är folkrättsvidrigt. Hamas bryter mot distinktionsprincipen, som bygger på att båda parter måste skilja på civila och stridande. Hamas bryter mot principen att använda civila som mänskliga sköldar. Och enligt folkrätten så behåller Hamas ansvaret för de civila som dör i kriget, på grund brotten mot de två tidigare nämnda principerna. Men gemene man bryr sig inte om folkrätten. Gemene man ser att civila palestinier dör, och köper narrativet att Israel därmed måste vara fienden. Hamas vinner propagandakriget, och Hamas anhängare välkomnas med öppna armar av västvärlden, som fortfarande har dåligt samvete för Storbritanniens och Frankrikes kolonialism, USA:s slavhandel och för Sveriges industriella framgångar och från det kommande välfärdssamhälle vi har idag.
Det är endast palestinierna själva som kan befria Palestina. Om vi ger palestinierna ytterligare ett nytt land, kommer deras sympatier för Hamas att förråda dem igen. Utan en grundläggande attitydförändring, kommer de inte att prioritera samhällsbygge före krig denna gång heller. Ett fritt Palestina kommer inte vara en demokrati. Ett fritt Palestina kommer reflektera palestiniernas åsikter och värderingar, precis som ett fritt Syrien reflekterar Hay’at Tahrir al-Shams värderingar. Utan en grundläggande attitydförändring, kommer de inte att prioritera samhällsbygge före krig denna gång heller. Vi kommer få se mer av offentliga avrättningar av homosexuella, fler begränsningar för kvinnor och fortsatt intellektuellt förfall. Det bästa som kan hända en palestinier är att hamna i t.ex. Sverige, där man får ta del av det välfärdssamhälle vi har skapat, få ett intresse för kunskap, konst och kultur, där man kan skaffa sig ett hedervärt yrke, och där man få demonstrera för ett fritt Palestina på sin fritid. Men att i detta läge faktiskt befria Palestina, kommer innebära samma misstag som de senaste gångerna.
Uppdatering 2025-04-26:Här är inlägget från Nerikes Allehanda. Scrolla ner för att se ursprungsinlägget och mitt manus till svaret.
I dagens Nerikes Allehanda fick lära oss att planekonomi och monopol är bra för hälsan. Men är det verkligen sant? Fredrik Persson, som är distriktsordförande för IOGT-NTO skriver under rubriken ”Systembolaget skyddar liv – gårdsförsäljning riskerar allt!”:
Den 23 april står riksdagen för ett avgörande beslut för folkhälsan, då ska frågan om gårdsförsäljning av alkohol behandlas, och konsekvenserna av ett ja kan bli förödande. Gårdsförsäljning må låta som ett charmigt stöd till småskaliga producenter, men i praktiken innebär det början till slutet för Systembolagets monopol. Därmed riskerar vi att förlora den mest effektiva alkoholpolitiska åtgärden vi har – en åtgärd som varje år räddar tusentals liv, skyddar barn och minskar alkoholens enorma kostnader för samhället.
Systembolaget bygger på en unik modell som gör det möjligt för Sverige att undvika alkoholens värsta skadeverkningar. Försäljningen sker utan vinstintresse, vilket effektivt minskar tillgängligheten och skyddar folkhälsan. Men enligt EU-rätten tillåts detta monopol endast om det är heltäckande. Om gårdsförsäljning införs upphävs undantaget, och Sverige tvingas till en privatiserad alkoholmarknad. Alkoholindustrin har en lång historia av att driva på för ökade rättigheter och minskade regleringar. Deras mål är alltid detsamma: sälja mer, oavsett konsekvenserna för individen eller samhället, och det är barnen som drabbas hårdast.
Redan i dag växer tusentals barn upp i hem där alkoholens skugga gör deras vardag otrygg. Forskning visar att barn som lever med vuxna som har alkoholproblem löper högre risk att misslyckas i skolan, drabbas av psykisk ohälsa och dö i förtid. Varje steg som ökar tillgången till alkohol innebär fler barn som far illa. Är det verkligen en utveckling vi vill se?
Sedan finns den ekonomiska verkligheten. Alkoholens skador kostar det svenska samhället hisnande 103 miljarder kronor årligen – en siffra som kommer att skjuta i höjden om konsumtionen ökar.
Förespråkarna hävdar att gårdsförsäljning endast skulle omfatta små volymer och exklusiva produkter. Men detta är en falsk trygghet. När marknaden väl öppnas upp blir det svårt att sätta gränser.
Sveriges alkoholpolitik är inte till för att gynna näringslivet – den är till för att skydda människor från alkoholens skador. Systembolaget är en åtgärd som sätter människors hälsa före vinstintresset, och det är en modell som fungerar. Våra politiker borde vara stolta över att Sverige är ett föredöme i världen när det gäller alkoholpolitik.
Den 23 april har riksdagen möjlighet att stå upp för sina medborgare och säga nej till gårdsförsäljning. Det är ett beslut som i förlängningen räddar liv, skyddar våra barn och minskar alkoholens konsekvenser.
Valet är enkelt – för människors skull, rösta nej till gårdsförsäljning.
Jag har skickat in ett svar, men eftersom NA:s finansiär är S och deras påstådda liberalism mest har handlat förbud mot vadhelst IOGT-NTO säger är dåligt, så räknar jag inte med någon publikation – svenska liberaler hatar liberalism och Lars Ströman är deras kuttersmycke. Detta skickade jag in:
Svar till Fredrik Persson, distriktsordförande IOGT-NTO, 17/4.
Jag uppskattade Fredrik Perssons text om Systembolaget, men tyvärr hade det smugit sig in några faktafel i texten som jag gärna bemöter. Först påstås att Systembolaget (som finansierar IOGT-NTO) ”gör det möjligt för Sverige att undvika alkoholens värsta skadeverkningar”. Sedan recenseras Systembolagets insatser i extremt negativa termer. Tusentals barn är otrygga och skolsystemet har havererat. Dessutom, som sista poäng, antas läsaren tro att till skillnad från länder utan Systembolaget betalar vi hundratals miljarder för alkoholrelaterade skador. Jag korrekturläser gärna din nästa debattartikel, Fredrik, för att lyfta blicken från sin egen filterbubbla kan gynna den poäng man vill göra!
Sedan får vi läsa att ”Systembolaget är en åtgärd som sätter människors hälsa före vinstintresset, och det är en modell som fungerar.” En ”modell som fungerar” kostar alltså hundratals miljarder? Fredrik Persson levererar ett pussel som inte går ihop. Kan det kanske vara så att Fredrik Persson poserar som en lösning på ett problem vars vinst – den som Systembolaget genererar – gagnar honom personligen?
Jag är gammal nog att minnas tiden då staten hade tillverkningsmonopol. Då tog man ingen hänsyn till vad folk ville ha, då producerade man Pripps Blå, Three Towns och Tuborg. Idag fullkomligt exploderar mångfalden av företag som vill ha vinst, helt utan att försöka kränga partier av Pripps Blå – marknaden vill ha kvalitet, inte volym. Och med tillverkningsmonopolet ur vägen efter EU-inträdet, har svensken lärt sig en hel del nya ord: ”IPA”, ”mikrobryggeri”, ”självrunnen” och ”spontanjäst”. Och eftersom Perssons skräckvision redan har uppenbarat sig i ett land där statligt spritmonopol redan är instiftat, kanske det kan vara läge att lyfta blicken från den ekonomiska vinst IOGT-NTO gör på nuvarande planekonomiska lösning. Slutpoängen, att man ska rösta nej till gårdsförsäljning, är inte styrkt, men lobbyismen är redovisad utan anmärkning, vilket jag tackar Fredrik Persson för.
