Vi behöver åtminstone i stället ha personer med en liberal syn integritetsfrågor i maktposition.
Petra Lundh har varit rikspolischef i ett och ett halvt år, och nu när hennes insats på ämbetet har börjat uppmärksammas av media, är det ytterst tveksamt om hon har ytterligare ett och ett halvt år på posten. Skenet av att hon kanske inte riktigt behärskar sitt jobb planterades av SVT i programmet ”Morgonstudion”, där hon gråtande konstaterade att Sverige behöver ”vakna” för att, underförstått, förstå att vi nu lever bland kriminella.
Sedan dess har hon föreslagit ansiktsigenkännande kameror för att kunna spåra hur civilbefolkningen rör sig i samhället. Antalet gånger man har fått påpeka att Orwells ”1984” var en dystopi och inte en manual borde minska, inte öka.
Och så rapporterar SVT nu senast 15/8 att applikationen Signal inte har något normalt användningsområde enligt polischefen. All privat kommunikation mellan medborgare som inte godkänns av en myndighet, är onormal. Ett samhälle där kvarterspoliser verkligen är närvarande, behöver inte förbjuda privata samtal. Men nej, kontakta polisen om ditt barn använder Signal, för den står bortom myndigheternas räckhåll! Det är vad som nu gäller. För svenska skattepengar ska ju gå till så mycket annat än en närvarande polis, så nu ska privatsamtal polisanmälas! Du har väl inte talat i smyg, lille vän?
Tjänstemannaansvar kanske är en naiv tanke i en avlägsen dröm om ett bättre samhälle, men att ställa Petra Lundh på gatan borde vara prioriterat. Hon tjänar nästan tvåhundratusen kronor i månaden för ett jobb en gråterska kan göra för trettiofemtusen kronor – och Lundh gör det inte lika bra.
Vill man bli rik och vill man bygga moskéer, så är bör man driva företag och jobba. Att staten driver pengar åt det hållet är inte acceptabelt i ett sekulärt land.
Skattefinansierade Islamiska förbundet (som är en del av FIOE) grundades 1989 av jihadistiska Muslimska Brödraskapet. Förbundets hemsida fungerar ungefär som en reklampelare som främst vänder sig till personer som inte är medlemmar, så när de beskriver sin tro och sin världsbild där, så får man anta att det är den polerade delen som lyfts fram. De delar som man tycker är odiskutabelt positiva eller åtminstone okontroversiella. Här får vi läsa att Allah skapade Universum och underställde det fysiska lagar för en bestämd tidsperiod, och att han skapade människan i syfte att dyrka honom.
(I verkligheten existerar du inte för att dyrka Allah, du existerar för att självreplikerande gener kan självreplikera mer effektivt genom att använda dig som fordon.)
Om Big Bang frågar man sig retoriskt hur en skrift, som först uppträdde i Arabiens öknar för 1400 år sedan, kan innehålla en så djupgående vetenskaplig sanning? Det är alltså inte Muhammed som har hittat på Koranen, det är Allah som har dikterat den. Och utöver det, hyllas islam som feministiskt, baserat på frivillighet och en religion med omsorg för minoriteter.
Så varför lockade denna fyrbåk av demokrati och feminism till sig en ordförande som Omar Mustafa? Både HBT-socialdemokraterna och RFSL förfärades när han valdes in i partistyrelsen, men han lyckades snabbt få en hemvist där han passade bättre, nämligen utvecklingschef vid skattefinansierade Ibn Rushd. Där var förbud mot homosexualitet och förespråkande av barnaaga helt okontroversiellt, men eftersom deras företrädare gärna pratade om sina åsikter, drogs statsbidraget in. Och idag är Omar Mustafa statstjänsteman, närmare bestämt enhetschef på Tillväxtverket. Så med Mustafa ut vägen, borde allt vara frid och fröjd?
Nej, Islamiska förbundet har gång på gång bjudit in antisemitiska talare, och till och med de hemmablinda galningarna på Expo beskriver dem som antisemitiska. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap nämner i studien ”Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) Islamiska förbundet syftar till att låta Muslimska Brödraskapet komma åt svenska skattemedel, även om de själva förnekar kopplingen. Sameh Egyptson blev till och med anmäld till åklagare för sin avhandling (2023) som lyfte fram starka kopplingar mellan Islamiska förbundet och Muslimska Brödraskapet. Och sedan dess har det bubblat upp berättelser i media som beskriver hur Islamiska förbundets företrädare stoppat projektpengar i egen ficka.
Det var inte detta som var överenskommelsen när man väl började beskatta arbetarna.
Det finns en högljudd minoritet som vill förbättra Sveriges Television (SVT), men den stora majoritet som vill skydda SVT i sin nuvarande form betraktar alla förändringar som inkluderar krav som hot. Public service är en kostnad som pressar medborgaren hårdare och hårdare för varje år som går. Från en årsavgift på 10:- per hushåll och år (eller drygt 350:- per år, kompenserat för inflation) på 1920-talet, till 2400:- per hushåll och år (2900:- kompenserat för inflation) år 2018, till en skatt på 1249:- per person och år idag, vilket i mitt hushåll motsvarar 3747:- per år. Till detta måste vi dessutom betala för den media vi faktiskt vill konsumera, som inte får några anslag!
Tvångsfinansieringen så finns det inget seriöst med SVT, förutom möjligtvis pengarna de tar från oss. Israel-Palestina-konflikten bevakas av Hamas-sympatisörer, underhållningsprogrammen har gått från att vara dåliga till att vara direkt pinsamma, och har fått samma politiska slagsida som nyhetsbevakningen. En lösning på problemet är att göra finansieringen av SVT frivillig. Det skulle innebära att kanalen får ett ekonomiskt incitament att göra bra tv, för kvalitativ tv-produktion skulle locka in betalande kunder, medan insatser som liknar dagens, skulle minska deras inkomst.
Kritikerna till detta förslag utmärker genom att både gilla det narrativ som SVT driver idag, och betraktar det gärna som Det Objektiva Narrativet™. Dessutom är de övertygade om att SVT är oförmögna att förbättra tjänsten de levererar, och ser därför inte frivilligfinansiering som en möjlighet till förbättring, utan som deras undergång. Varje gång en SVT-tittare dör i Sverige så tappar SVT en tittare, för tillväxten av nya tittare är noll. De flesta under 20 år vet inte att SVT finns, och nästan ingen väljer SVT framför YouTube, TikTok, X eller Reddit för sin nyhetskonsumtion. I USA är förresten X (Twitter) den populäraste nyhetsappen, långt före Fox, CNN och Google News, förmodligen för sitt peer reviewing-system och det krav på källhänvisning som X har. Och så är det frivilligt att betala för X! Det innebär att SVT kommer att dö, om inget förändras. Inte för att de inte får pengar, för den biten går Sveriges riksdag i god för, utan för att de inte har några tittare. Så varför inte bara låta medborgarna välja om de vill betala för SVT? Känner du igen dig i detta resonemang?
”Jag vill ha nyheter av god kvalitet och förstklassig underhållning. Men om gemene man får inflytande över tv-utbudet, lämnas vi med triviala nöjesprogram och ytliga nyheter.”
Att SVT levererar triviala nöjesprogram och ytliga nyheter antas bero på att man vill locka in tittare. Ironin är total, för den person som själv inte anser sig vara mer intellektuell än sina medmänniskor är inte född än. När man frågar bilförare om de kör bättre än de flesta, svarar över 70% att de gör det, vilket såklart inte går ihop. Men SVT:s tittare kan förmodligen inte drömma om att hamna i närheten av den låga graden av förvirring. Det är inte bara så att alla vill ha kvalitativ journalistik, utan mest av allt anser alla sig vara helt ensam om det.
Dessutom förväntas vi anta att oberoende media, som inte lyder under statens sändningstillstånd, hotar demokratin. Statsministerkandidaten Magdalena Andersson var 2024 mycket upprörd över att personer som är kritiska till Socialdemokraterna fick göra sin röst hörd på t.ex. YouTube, och (sufflerad av sin pressekreterare) frågade vem som betalar för Henrik Jönsson – han har ju en studio! Hans studio är en mikrofon, en greenscreen och en 5K-kamera i en liten skrubb, och han finansieras av personer som betalar frivilligt. Men Anderssons upprördhet över vanligt folks möjlighet att nå ut gick inte att ta miste på. För Jönsson behöver inte ha något sändningstillstånd, han får säga vad han vill. Han lyder inte under regeringens kontroll, han lyder under den (numera så förhatliga) grundlagen om yttrandefrihet. För det verkliga hotet mot demokratin är faktiskt inte kritik mot socialdemokratin, det är underminering av fri och oberoende media, helt oavsett om dessa medier, likt Jönsson, kritiserar Magdalena Andersson eller ej.
Alla som, likt mig, gick i grundskolan på 1980-talet har upplevt ett extremt strikt mobilförbud. På den tiden handlade inte skolpliktens närvarokrav bara om att befinna sig på en fysisk plats (skolan), utan även om att aktivt delta på lektionerna, att utföra arbetsuppgifterna som tilldelades, och att ta med sig elektronisk utrustning som konkurrerade med utbildningen accepterades inte. Den som lyckades komma undan med det, var den som hade sin enhet i fickan helt okommenterat, och tog fram den på rasten, på behörigt avstånd från någon lärare eller rastvakt. Man var tvungen att räkna ut hur man hanterar sin mobila utrustning, annars blev den beslagtagen till hemgång. TL;DR: Man lär sig att vara utan den.
Det går givetvis att kritisera denna linje. Precis som jag som statstjänsteman måste lära mig att hantera mikropauser (nej, jag kan inte bara åberopa rätten att sträcka på ryggen för att sedan gå hem från jobbet) måste en student lära sig att hantera mobiltelefonen – han kan inte bara åberopa rätten till en micropaus för att sedan spendera resten av dagen på Snapchat.
Utgångspunkten som influencern Troed Troedson tar, handlar om beroende. När en mobiltelefon finns i bilden, finns också tvångsmässiga beteenden i bilden. Jag erkänner att många har problem, eftersom jag är medveten om att många förhåller sig till sin mobiltelefon som narkomaner förhåller sig till narkotika. På 1980-talet fanns det en föreställning om att en människa vänder sig till en maskin när hon har behov av att exploatera de fördelar maskinen kan ge. Och det fanns också en medvetenhet: Du förväntades vara medveten om att maskinen ska vara din slav – du ska inte vara maskinens slav. Idag antar man att all relation med elektronisk utrustning kommer från tvångshandlingar, och att utgångspunkten är att människan är maskinens slav.
Troedson påpekar att även vuxna kan distraheras av sin mobiltelefon på arbetet. Jo, det är sant. Det är betydligt bättre att konsumera text på papper än i mobilen, för papper är mindre distraherande. Ser man utrustningen som verktyg, så kan man lugnt konstatera att mobiltelefonen är bättre på att köra kommunikationsinriktad programvara än vad papper är, medan papper är bättre på att isolera textinformation än vad mobiltelefoner är. Om jag lämnar arbetet i vetskapen att jag behöver kunna ett nytt ärende dagen efter, så gör jag en utskrift – inte för att jag ”behöver lära mig hantera mobilen”, utan för att jag har lärt mig att hantera mobilen tack vare mobilförbudet – var sak har sin plats, och snuttefilten kan inte alltid vara med i vuxenvärlden!
Det första steget i resan mot att lära sig att hantera sin mobiltelefon är att lära sig att vara utan den, vilket jag gissar inte är lättare än vad det är för en alkoholist att vara utan spriten.
I Sverige är ”digitalisering” trend sedan 1960-talet. Någon gång på 1990-talet valde man att ersätta ”det papperslösa samhället” med ett nytt ord, och runt 2010 blev elektroniken så pass billig och bra att gemene man blev en del av förändringen, och under tiden tappade ordet ”nörd” sin negativa klang – kanske för att de som tidigare hånade ingenjörer nu frivilligt lade sitt liv i deras händer. Digitaliseringen kommer inte att stanna av – som datorprogrammerare kommer du aldrig behöva gå hungrig i slitna kläder. Kartongbruket i Frövi kommer inte sälja sina maskiner och anställa 50.000 nya pappersarbetare. Digitaliseringen (”det papperslösa samhället”) är här för att stanna. Men den som programmerar dessa maskiner är inte den som hängde på Snapchat under skoltiden i stället för att studera, så det kan faktiskt vara nyttigt att lära sig att hantera sin mobiltelefon. Och det första steget är klara att vara utan den. En alkoholist har säkert egna idéer om vägen framåt, men är inte nödvändigtvis bäst rustad att lösa problemet. Han kommer förmodligen inte föreslå att han ska vara utan alkohol.
10/8 dödades journalisten Anas Al-Sharif av Israels försvarsmakt IDF. Tidningen Bild var snabba på att konstatera att Anas kanske inte bara var journalist, och lät artikeln prydas av en bild på Anas tillsammans med Hamasledaren Yahya Sinwar, i vad som ser ut som en mindre formell bild. De verkar rent av gilla varandra!
Lite efterforskning visar att Anas var gruppchef för (citat från Peter Sellei) ”en granatkastarenhet som regelmässigt avfyrade missiler mot israeliska civila. Han eliminerades för att han var en terrorist inte för att han uttryckt vedervärdigheter online.”
Det var alltså inte dålig journalistik, utan terrorism som gjorde honom till måltavla i kriget. När man undersöker Anas i sociala medier, ser man åtminstone att han inte är opartisk i kampen mellan demokrati och islamistisk terrorism.
Att han gillar Hamas kanske inte innebär att han delar deras åsikter? Nej, men det gör han. Hamas massaker på Re’im, tidigt på morgonen 7/10 år 2023 kommenterades av Anas på den molnbaserade snabbmeddelandetjänsten Telegram under eftermiddagen.
”Nio timmar har passerat och hjältarna härjar fortfarande landet, de dödar och tillfångatar. Allah, Allah, du är så god!”
Hur vet vi att detta är sant? Om någon reagerar på något på nätet, kan detta sparas i en central databas tillsammans med en direktlänk. Archive.org erbjuder en sådan tjänst, och Anas lilla meddelande blev sparat av flera personer som reagerade på det. För den som inte kan arabiska, har Google en översättningstjänst som kan bistå.
Det som utmärkte Anas Al-Sharif var alltså inte att han lånat en Press-väst av Pallywood, utan att han var terrorist. Det är anmärkningsvärt att ingen på SVT har tagit sig tid att kolla upp det som tidningen Bild skrev redan från början!
Hamas högerextremism bevittnas av alla möjliga, inte minst Göran Greider, och man får väl erkänna att Anas syn på judar ger Greider rätt. Och när Hamas sträcker ut handen så säger de inte ”My heart goes out to you”, de säger ”Heil Hitler!”
Ja, det är samma Hamas som Anas hängde med. Journalisterna på SVT är naturligtvis varken nazister eller korkade, men de är alldeles för obrydda för att hantera den samtidsbevakning vi (ofrivilligt) betalar dem för att utföra. Och avslutningsvis, tidningen Bild publicerar 10 obekväma sanningar om Gaza, som kan vara nyttig läsning.
Under Mänskliga rättigheter-dagarna som arrangerades av Örebro kommun år 2020 föreläste jag, i egenskap av ordförande för Humanisterna Örebro under rubriken ”rätten att slippa religion”. Här är manuset till föreläsningen.
För oss sekulärhumanister är religionsfriheten extremt viktig. Rätten att få tro vad man vill, och att få praktisera sin religion är en grundläggande mänsklig rättighet, precis som yttrandefriheten. Möjligheten att vara sin tro trogen är beroende av att det inte finns några krav, varken från samhället eller familjen, på att man bör eller inte bör följa någon specifik religion.
Jag tänker mig en familj som praktiserar bordsbön. Å ena sidan kan det vara något fint som man gör tillsammans, å andra sidan kan det uppfattas som ett bekännelsekrav. För det kan ju vara så att någon familjemedlem, t.ex. ett barn, växer upp och upptäcker att hon är ateist. Eller att hon tror på något annat än vad familjen i övrigt tror på.
Religionsfrihet innebär att du själv bestämmer, och den som har en far eller någon annan som besväras av din avvikande tro (eller din icke-tro) åtnjuter inte religionsfrihet. Alla bestämmer själv vilken religion de tillhör, om någon.
Tyvärr leder religionsfrihet till konflikter, vilket vi nyligen sett exempel på i Malmö. Där uppstod upplopp i samband med att en koran skändades. Och så gror tanken på att rätten att häda bör begränsas. Ute på den svenska högerkanten är inte det här något nytt. Kristdemokrater har motionerat för hädelseförbud med hänvisning till att religiösa ska få slippa att utsättas för provokationer. Men det är just provokationer som håller religionens makt över folket i schack. Vi har alla ett ansvar att inte böja oss för religiösa företrädares krav på privilegier.
Det som möjligtvis är tidsandan idag, är att samma personer som anser att det ska vara lagligt att bränna koranen eller den svenska flaggan, anser att man ska välja att avstå på grund av det sociala tryck som kommer från samhällsklimatet. Man vill få bort yttrandefriheten och religionsfriheten, samtidigt som man slår sig för bröstet och säger att man är för att både yttrandefrihet och religionsfrihet ska vara lagligt. Stolt tystar man avvikande åsikter genom att säga att något får sägas, men att de inte ska sägas, och högmodigt försvarar man bara de friheter som inte utnyttjas.
Men hur ska religion kunna existera i ett sekulärt samhälle där alla har samma rättigheter, om religiösa betraktas som en grupp som inte får kränkas, som alltid måste få som de vill och som aldrig får utmanas? Vad händer med allas lika värde om endast religiösa önskemål är de önskemål som ska tillgodoses?
Det som gör att ett modernt samhälle har utrymme för religion är att man inte kopplar religionen till några särskilda privilegier. I religionens namn får man, inom lagens gränser, göra vad man vill, praktisera vilka riter man vill, tro vad man vill, och så vidare. Denna frihet kan vi ha för att den inte bara gäller religiösa.
Man får inte börja diktera vilka provokativa konstverk Lars Vilks ska avstå att skapa, för att nämna ett exempel. Ett modernt samhälle har endast utrymme för den religion som inte kräver att allmänheten, som inte delar deras tro, ska underkasta sig deras regler.
Så vad händer om vi inte har någon rätt att slippa religion? Förr eller senare kommer man i religionens namn att göra saker mot andra som de inte ens har bett om, eller kanske inte ens alls vill. Vi humanister är bestämda motståndare till omskärelse som inte är medicinskt motiverat. Vi tror att envar ska ha rätt att bestämma över sin kropp, speciellt när det gäller irreversibla ingrepp och ingrepp som stämplar individen med en tillhörighet.
Jag har inget emot att omskärelse utan medicinska skäl sker, men den som ska omskäras måste ge sin tillåtelse. Det innebär att jag delar uppfattningen att man inte ska omskära spädbarn som inte kan ge sin syn på saken (vilket kan förekomma t.ex. inom judendomen) och att man inte heller ska omskära ungdomar som uttryckligen säger att de inte vill (vilket kan förekomma t.ex. inom islam).
Försvaret för religiöst motiverad omskärelse återfinns ofta (men inte alltid) i grupper som inte själv praktiserar det, och jag vill bemöta två försvarsaspekter som brukar vara aktuella.
Förbud mot omskärelse innebär att judar inte längre kan leva i Sverige.
Detta stämmer inte. Omskärelse är inte speciellt populärt bland judar, och den judiska religionen och kulturen är så pass mångfacetterad att den inte raderas med omskärelsen. Att judar trakasseras på öppen gata om de bär judiska symboler är ett större problem.
Förbud leder till att omskärelsen sker ändå, utanför sjukvården.
Förbudet är för barnets skull, och det är om möjligt ännu viktigare att vårdnadshavare till de som omskärs av någon annan än sjukvården kan ställas till svars (vilket redan idag är de flesta). Ibland används detta argument så slarvigt att man får intryck att många verkligen tror att religiösa personer inte går att resonera med, vilket naturligtvis inte stämmer.
Som liberal vill jag inte stå i vägen för den som tänker klippa av sin förhud, men varje individ måste äga makten att bestämma över sin egen kropp. Min kropp, mitt val, mina rättigheter. Religionsfriheten är alltså inte ett skydd för det religiösa kollektivet, utan ett skydd för individen.
Absolut viktigast är att staten inte företräder någon religion. Tänk dig om en person som flytt från muslimskt förtryck kommer till det svenska migrationsverket och möter en handläggare som bär en muslimsk symbol. Kommer den personen att känna att vi ens är intresserade av att hjälpa till? Kanske kommer den personen känna att handläggaren tillhör fienden? De grundläggande mänskliga rättigheterna, som bl.a. innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, har varit självklara i Sverige under en längre tid, även om det blivit lite mer komplicerat den senaste tiden.
På det europeiska planet är läget betydligt värre. Där håller vi humanister långsamt på att förlora kampen mot yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet. Ibland är det småsaker som läkaren som får sparken från ett av Katolska kyrkans sjukhus för att han gifte sig borgerligt. Men ibland är det riktigt allvarligt.
Mitt under Örebros vecka för mänskliga rättigheter för två år sedan nås vi av beskedet att en kvinna i Österrike får böta 480 euros efter en dom i Europadomstolen, för att hon har förolämpat islam. Att praktisera sina mest fundamentala fri- och rättigheter är alltså straffbart på vissa platser i Europa! Men framför allt vill jag slå ett slag för möjligheten att tänka själv och tänka fritt. För vårt eget välmående och för vår gemensamma framtids väl, är det helt elementärt. Bara du själv har rätt att bestämma vilken religion du tillhör, om någon.
Jag måste på allvar säga att svensk socialdemokrati lever på att man inte tar dem på allvar, för lyssnar man på vad de faktiskt säger och förstår deras narrativ, så finns det inte en chans i hela världen att man kan tänka sig att rösta på dem. Först har vi deras propagandaorgan Aftonbladet som på allvar anser det vara mer troligt att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch är förespråkare av folkmord än att deras pseudobegåvade offer till ledarskribent, Zina Al-Dewany, har råkat svälja propaganda från Hamas. Fundera på det en stund. Är du själv en förespråkare av folkmord för att jag inte delar din politiska åsikt? Detta är lägre än antagandet att min trafiklärare är Adolf Hitler för att jag missade körkortet för att jag råkade köra i 70 km/h på en 50-väg. Mycket lägre. Men det är här vi står. Och det är denna jumboplacering som Zina, i all sin tänkta visdom, försöker komma till efter lite träning.
Socialdemokraterna gick till val på att avveckla sjukvården i Stockholm, vilket de faktiskt lyckades med – den (social)demokratiska kontrollen är nu återupprättad när sjukvården är avlägsnad. Vinst är dåligt, för då kan ambulanspersonal få ersättning för sin insats. Ge dem en applåd, vad vet jag? Givetvis opponerar sig Paritet en utredning av frågan, och det skulle inte förvåna mig om oberoende granskningar ska betraktas som ett hot mot demokratin, då de är ett hot mot socialdemokratin. Samma gamla visa.
Och så visar det sig att Partiet även driver saluhall. Eller försöker driva saluhall, kanske jag ska säga. Sosseriet har inget annat än lättja och dumhet att erbjuda, och inte heller denna gång var det någon som efterfrågade det. Partiets saluhall, Hötorgshallen, förlorade nyligen sin sista färskvaruförsäljare, och tänk då att saluhallen ”bedrivs” alltså av en organisation som har mandat att vara huvudman för sjukvården i Stockholm! Eller åtminstone den f.d. sjukvården i Stockholm, för att ”demokratisk kontroll”.
När de anklagar dig för att vara folkmördare, kanske det inte är en särskilt stor sak ur ett moraliskt perspektiv. Tänk på vem som anklagar dig! Och tänk på hur lite de faktiskt vet om dig när de riktar den anklagelsen mot dig! Något man kan göra, är att kontrollera om inte begåvningsreserven Zina Al-Dewany kan ha rapat upp lite terroristpropaganda (använt uppgifter från ”hälsoministeriet”?) samtidigt som man funderar på hur klokt det är att göra idioter till opinionsbildare. Om hon inte duger som hundmat, vad är det som säger att hon duger som ledarskribent? För att hon talar till andra idioter, som förmodligen aldrig kommer att öppna en bok i hela sitt liv – de tycker som tv:n säger att man ska tycka och de gör som tv:n säger att man ska göra. Zina Al-Dewany kan på sin höjd upprepa andra människors åsikter när det är lönsamt för hennes försörjning, men hon är inte kapabel att forma en egen tanke. Hon är en idiot.
Det kommer alltid att finnas människor som är beroende av medhåll för att stötta sin bräckliga självbild. Oförmögna att förstå att man kan betrakta olika frågor på olika sätt utvecklar dessa personer en föreställning om att bristen på medhåll beror på dumhet eller rent av ondska. Dessa personer anser sig vara omgivna av idioter och fascister, och i kontrast till sin omgivning utvecklar de föreställningen att de själva skulle vara särskilt goda.
I all sin godhet söker sig dessa ofta till skattefinansierade yrken med ett visst inflytande. Man betraktar skatt som något gott, för skatt flyttar pengar från arbetarna, som inte vet sitt eget bästa, till de goda, som tjänar åtminstone dubbelt så mycket som arbetarna som försörjer dem via skatten. Och så används skattepengar till att granska potentiella fiender.
I ett år spionerade skattefinansierade Expo på en minderårig anhörig till en borgerlig minister och lyckades producera skäl att misstänka samröre med en potentiellt högerextrem rörelse. Etablissemanget jublade. TV4 ägnade två hela avsnitt av sitt program Kalla fakta åt att misstänkta SD-sympatisörer postade så kallade ”memer” på sociala medier, vilket sedan fyllde nyhetsmedierna med moralpanik, dag ut och dag in i flera veckor.
Sedan dess har förtroendet för ministern ökat och sedan dess har SD ökat i opinionen. Vad är det som hatarna missar?
I England är islamkritiska inlägg på sociala medier polisärenden, även när det inte finns någon målsägande. Man kunde ju tro att engelsmännen skulle visa tacksamhet för att deras skattepengar används för att hindra dem från att begå tankebrott, men icke.
När självrättfärdighet blir ett välbetalt yrke och medkänsla förvandlas till en lukrativ skattefinansierad affärsmodell, då är det inte längre fråga om idealism utan om karriär. Det handlar inte om att hjälpa, det handlar om att signalera godhet. Ju fler fiender man utmålar, desto mer framstår man som en hjälte i sin egen berättelse, och desto bättre motiveras anslagen. Och i bakgrunden står alltid någon annan och betalar notan – oftast en vanlig arbetare, som förmodligen inte röstat vänster på länge.
Det är kanske dags att återvända till en grundläggande insikt om demokratins villkor. Makt kräver ödmjukhet. Pengar som tas från folket måste användas med största respekt. Frihet förutsätter tolerans, även för det som skaver. När institutioner blir politiska, när granskning riktas nedåt istället för uppåt, och när yttrandefrihet villkoras av rätt åsikter, förlorar vi det som skulle hålla oss fria. Svensken bryr sig inte om frihet, men kommer att göra det när den är borta. En sund samhällsordning vilar inte på en elit som definierar godhet åt andra, utan på en mångfald av röster, ett ansvarstagande medborgarskap och en maktutövning som förstår sin gräns.
Jag ser en tydlig väg framåt, och det första vi måste göra är att låta media spela på lika villkor, utan statlig inblandning och utan skatter och bidrag. Om media behövde betala så mycket skatt (främst för sin personal) så skulle de inte heller behöva så mycket bidrag. Och när arbetare får behålla mer av sina pengar och journalistiken inte är lika hårt beskattad, kommer fler ha råd att abonnera på en dagstidning. Och är det något som nyhetsjournalistik och sosselotterier har gemensamt, så är det att skatter skadar lönsamheten.
Kostnaden för att bygga vindkraft ser bra ut på papper. Enligt praxis ingår projekteringskostnader i kalkylen för kärnkraft, men inte för vindkraft. Kärnkraft är belagd med straffskatt, vindkraft med bidrag. Dessutom tenderar vindkraft att bli beroende av infrastruktur (lastbilar som fraktar reservdelar måste kunna ta sig fram) vars kostnader inte heller ingår i jämförelserna. Jag är beredd att försvara vindkraften som alternativ energikälla, som rentav har positiva miljöeffekter, men jag anser inte att Sverige ska ha några vindkraftsparker.
Ett vindkraftverk som byggs i t.ex. en skog, kräver att man skövlar skog för att skapa vägar för lastbilarna som bygger och servar kraftverket. Det kräver en gigantisk mängd mineraler för att bygga ledningar som ansluter kraftverket till nätet. Det har en epoxyfinish som slits ner av friktionen och ger ett utsläpp. Det kräver både olja för smörjning och glykol för att hålla frosten borta. Delarna som behöver bytas ut bryts inte ner av naturen. Och så vidare.
På inkomstsidan ser det inte heller särskilt bra ut. Vindkraften förväntas sälja sin el när det blåser, alltså när elen är som allra billigast, så ur en kommersiell synpunkt är vindkraftsparker dödfödda trots att vanliga arbetare får avstå en del av sin lön för att hosta upp bidrag till att få kraftverken byggda.
Det som engagerar mig mest är fågellivet, men när jag påpekat att 30 havsörnar per år dör på grund av vindkraften, brukar jag få höra att huskatter fäller sextiomiljoner havsörnar per år (eller om det är sparvar som ska kompensera för vindkraftens skörd av örnar, det vet jag inte).
Om du ställer ditt vindkraftverk på din tomt, kommer ingen skog att skövlas för särskild infrastruktur och inga örnar kommer att dö. Din elräkning kommer att minska och du kan få betalt för det elöverskott du inte använder. Vindkraft hör inte hemma i naturen, vindkraft hör hemma där ström behövs.
Cecilia Uddén är mellanösternkorrespondent på Sveriges Radio. Hon skrev nyligen under en debattartikel som gick ut på att medias bevakning av Israel-Palestina-konflikten är alldeles för Israel-vänlig, och att Israels krigsföring ska beskrivas som ett folkmord. Ett erkänt folkmord är Förintelsen, där sex miljoner judar dödades för sin etniska tillhörighet. De omkring sextiotusen civila palestinier som dödats i Israel-Palestina-konflikten, har inte avrättats för att de är palestinier, de har dödats i krig på grund av att deras företrädare, Hamas, krigar i skydd av civilbefolkningen. Det är alltså inte självklart att Israel bedriver ett folkmord, och det kan rent av vara ett förminskande av ordet att kalla Israels agerande för folkmord. Jämför med Mao Zedong, Josef Stalin, Förintelsen, Rwanda 1994, Osmanska riket 1920 eller Kambodja 1975, så ser man gärningar av en helt annan karaktär än Israels idag. Men Cecilia Uddén håller inte med mig, vilket framgår i texten hon skrev under.
I Public service-handboken (som finns att läsa på Sveriges Radios hemsida) står det, på sidan 37 i kapitlet om opartiskhet: ”Medarbetare som i offentliga sammanhang har tagit ställning i en fråga får inte delta i bevakningen av den i sitt arbete. Detta gäller även om ställningstagandet skett utanför arbetstid och i privatlivet.” Owe Nilsson, som fick sluta som journalist på TT efter 35 år, på grund av sina partipolitiska ställningstaganden på Twitter, menar att åberopandet av kravet på opartiskhet handlar om att man inte bryr sig om de civila som dör. Men det är en illasinnad tolkning. Hade Owe varit förmögen förhålla sig till att folk resonerar olika, hade han kanske inte behövt lämna sin tjänst på TT. Jag gissar att Cecilia Uddén är en av de journalister som kommer att sättas i karantän under valet 2026.
En svensk minister har uttryckt den impopulära åsikten att föräldrar ska ta ansvar för sina barn. Det visade sig att ministern själv har en nära anhörig som potentiellt hyser otillåtna åsikter, och när ministern fick kännedom om detta tog han tag i situationen och sökte den hjälp som behövdes. Gemene man uppfattade detta som hyckleri, men jag anser att det är precis vad ordet ”ansvar” betyder. Gemene man anser sig ha felfria barn, och kopplar deras perfektion till sitt eget ansvar, och uppfattade ministerns (enligt rådande normer) icke felfria barn vara ett bevis för hyckleri. För hur kan man påstå att någon tar ansvar för sina barn, när han var tvungen att gripa in för ett barn som hamnat snett?
Ordet ”hycklare” betyder inte att man är felfri, men Sverige är ett land där envar betraktar sig själv som felfri. Alla har barn som aldrig gjort något misstag och alla har barn som aldrig har hamnat i fel sällskap. Skulle man råka ha ett barn som trampat snett, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka ha ett barn som inte kan simma, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka skaffa fler barn än man kan försörja, så är det statens fel, inte förälderns. Tanken att inte staten vet bäst, är främmande.
Om någon som anser att föräldrar ska sörja för sina barns förmåga att simma, skulle visa sig ha ett barn som inte kan simma, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att lära sitt barn att simma. Eller som i ministerns fall, om någon som anser att föräldrar ska sörja för att sina barns åsikter är acceptabla (oavsett om de bor med barnet eller ej) skulle visa sig ha ett barn som hamnat snett, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att ta den hjälp som situationen kräver.
Jag personligen anser att man som förälder har ansvar för sina barn. Om inte barnet borstar tänderna, är det inte bara statens fel. Om mitt barn skulle smita från tandborstningen, så räcker inte det för att jag ska identifiera mig som hycklare – särskilt inte om jag agerar på informationen som jag nås av (att mitt barn inte borstar tänderna). Därför har jag väldigt svårt att förstå varför gemene svensk anser att det är hyckleri att anse att man ska ta ansvar för sina barn, när man själv inte har perfekta barn.
Min åsikt är den motsatta, och därför vill jag stötta ministern. Jag har aldrig trott att mitt föräldraskap är perfekt, jag har aldrig förväntat mig att mina barn skulle vara övermänniskor, men jag var ändå beredd att anse att jag har ett visst ansvar för dem. Deras karaktär är till största delen genetisk, men jag viIl ändå givetvis peka i rätt riktning efter bästa förmåga. Enligt dagens samhällsklimat gör det mig till en hycklare, men det rustar mig med en viss förståelse för ministern i fråga. Det mest svenska ministern hade kunnat göra, är att gråtande hävda att sin anhörig spenderat hela sitt liv med att bekämpa otillåtna åsikter. Det hade imponerat på gemene man. Det hade uppfattats som ansvarstagande. Men den strategin leder alltid till en återvändsgränd, och fungerar bara tack vare medias väldigt korta minne (lex Hajen, lex Kaplan, och så vidare).
Följer man gemene svensks logik är människan i grunden inkapabel att ta hand om sina barn. Det ska helst vara obligatorisk förskola från tre års ålder och staten ska helst tillhandahålla ett tryggt Internet under uppväxten. Vem som helst som insinuerar att man bör sällskapa sitt barn på Internet eller lära sitt barn saker, antas hota välfärdssamhället. Och när jag läser den totalitära ideologins försvarare, har jag svårt att skaka av mig känslan att de företräds av idioter. Personer som inte har en aning om hur verkligheten fungerar, eller hur den ens kan fungera i länder där inte Magdalena Andersson är statsministerkandidat, lägger ut texten tidningar som kapitulerat från allt som kan klassificeras civiliserat. Personer som Isobel Hadley-Kamptz, som senast igår utmålade ministern som hycklare i en DN-ledare. Personer som slänger sig med ord de inte har en aning om vad de betyder. Personer som förmodligen är betydligt sämre människor än de medborgare de försöker karaktärsmörda för sitt dagliga bröd. Men frågar vi henne själv så kommer hon att klara sig, för antingen är hennes barn felfria, eller så är det statens fel om så inte är fallet – i min bok är det hon som hycklar.
Jag snubblade på ett avsnitt av podcasten ”Oskyddat samtal”, förmodligen för att algoritmerna vet att jag har tittat på Viktor Klemming vid några tillfällen. I avsnittet svarade man på lyssnarfrågor, och 42 minuter och 57 sekunder in tar de sig an följande fråga: Finns fåglar? Segmentet pågår i ungefär fyra minuter.
De flesta skulle säkert svara ja på den frågan även om en dogmatisk anhängare av någon filosofisk inriktning gärna skulle problematisera det svaret. Jag vill kommentera några påståenden som görs i podcasten medan Viktor Klemming och Gustav Härdner diskuterar ämnet. Jag fastnar lite vid tre olika underämnen som jag gärna vill kommentera:
1. Forskarna har bara hittat färdiga arter 2. Skulle evolutionen bevisas av att man kan avla en varg till en chiwawa på sju generationer? 3. Allmänt prat om tasmansk tiger och tasmansk djävul
Forskarna har bara hittat färdiga arter Klemming börjar med att berätta att han läser en kreationistisk bok som lyfter argumentet att det inte finns några felande länkar. Argumentet bygger på att om arternas mångfald förklaras av gradvis förändring, så skulle vi hitta mellanformer när vi gräver fram fossil. Klemming exemplifierar med att det inte finns någon blandning mellan människa och apa, och inte heller någon blandning mellan dinosarie och fågel. Det enda som hittas är ”färdiga arter”.
De enda arter som är ”färdiga”, är de som har dött ut. Arter som lever kommer inte kunna producera identiska kloner av sig själv (om än snarlika). Idag kan många föräldrar identifiera sina barn bland andras, vilket bevisar att förändring sker. I den fossila databasen ser arter olika ut beroende på när de hittades (vilket Klemming erkänner). Härdner är inne på konkurrens och nämner att en chimär (t.ex. en kentaur) skulle ha blivit mördad av den för tiden och platsen dominanta arten, vilket säkerligen är sant, men evolution handlar om arters utveckling, inte nödvändigtvis om just chimärer.
Skulle evolutionen bevisas av att man kan avla en varg till en chiwawa på sju generationer? Härdner försöker förmodligen styrka evolutionsteorin genom att påpeka att människan tämjer och förädlar arter. Därefter pratas det mellan poddarna om korsningar som liger och mulåsna, som båda är sterila.
Men förädling bevisar inte evolutionen, den bevisar genetiken. Människans avel av djur exploaterar det faktum att gener kan blandas och gå i arv. Evolution lägger ett påstående till på bordet: Det finns ett naturligt urval, som innebär att de individer som är bäst anpassade till sin miljö har störst chans att överleva till att skaffa avkomma (som inte är identiska kloner av sin eller någon av sina föräldrar). En liger kan inte uppstå i naturen, eftersom lejon och tiger inte interagerar med varandra, men två tigrar kan skaffa avkomma i det fria, och avkomman kommer inte riktigt vara lik den ena eller andra föräldern, och den kommer att utsättas för ett naturligt urval: Den kommer kanske klara att skaffa föda, den kommer kanske undvika att dö och den kommer kanske att få egen avkomma. Om inte den, så någon annan tigers avkomma, vilket leder till en successiv förändring. Om ingen tiger förökar sig, är arten utrotad (och därmed ”färdig”).
Allmänt prat om tasmansk tiger och tasmansk djävul Den tasmanska tigern är ett slags varg (hund), som fick sitt namn efter ränderna på kroppen. En tasmansk djävul är ett pungrovdjur, och det största (idag levande) köttätande pungdjuret. En tasmansk tiger kan inte få barn med en sibirisk tiger, för den sibiriska tigern är en katt, medan den tasmanska tigern är en hund. Avslutningsvis, innan man går till nästa lyssnarfråga, erkänner Viktor Klemming att fåglarna förmodligen är besläktade med dinosaurierna, vilket är korrekt. Och det innebär också att Klemming erkänner förekomsten av evolution (vilket jag såklart hade förväntat mig av honom).
Det är bra att Klemming läser pseudovetenskapliga böcker. Jag gör detsamma. Mig veterligen är det ett bra sätt att förstå hur folk som inte accepterar vetenskap resonerar. Jag vill tacka både Viktor Klemming och Gustav Härdner för fyra intressanta minuter, men jag vill samtidigt passa på att påminna om att det är bra att förhålla sig kritiskt till det man läser och att kontrollera alla källor bakom de påståenden som görs i texten, även om man gillar texten.
Jag har hört många högerdebattörer klaga över Socialdemokraternas vision om folkblandning. Folkblandningen beskrivs i deras idéprogram inför valet 2026, men nyanseras av deras företrädare. Kommunpolitikern Jonas Attenius accepterar konceptet rakt av och ställer sig frågan om den som jobbar, gör rätt för sig och köper ett hus, kanske har värderingsproblem. Riksdagsledamoten Lawen Redar hävdar att folkblandning är nödvändig, men att det inte kommer att ske. Den klassiska judaskyssen, som svenska väljare attraheras av. Inte för att inte idéprogrammet hävdar något annat än att det kommer att ske en påtvingad folkblandning, utan för att vissa reformer gör sig bäst i att drivas efter ett genomfört val. Frågan lyckades väcka en sakkunnigs uppmärksamhet som pratar om sjunkande fastighetsvärden och tomma överprisade hyresrätter (eftersom Sverige är det enda landet på jorden som inte har marknadshyror).
På ganska kort tid bubblade även andra pikanta detaljer upp, gällande kunskap. Enligt en Timbro-undersökning är högern extremt överrepresenterade i (den korrekta) föreställningen att arbete skapar värde, medan vänstern är extremt överrepresenterade i (den felaktiga) föreställningen att värde skapas genom skatter och fördelningspolitik.
Det amerikanska partiet Demokraterna publicerar en graf som visar hur Joe Biden-administrationen förstört matmarknaden i USA, med en kommentar som insinuerar att det är Donald Trumps fel.
Innan du ens hinner tänka på Lafferkurvan och cirkusen kring när den bubblade upp på sociala medier, dyker en förklaring upp i horisonten. Hur kan socialister vara immuna mot kunskap? Det visar sig att personer som röstar vänster tycker att medhåll i politiska åsikter från partnern är viktigare än vad personer som röstar höger tycker detsamma. Man skyddar sig! En extrem tolkning (och nu vet jag att jag riskerar att överdriva) skulle kunna vara att fler som utesluts från sin familj har högersympatier än vänstersympatier – låt vetenskapen ha sin gång!
Och samtidigt som vänstern (och SVT) hyllade Venezuela för sin socialism medan svälten infann sig i landet, visade det sig att Argentina kunde minska fattigdomen genom att låta arbetarna behålla mer av sina pengar! ”Men välfärden då? Den är ju skattefinansierad!” Apropå Lafferkurvan så visar det sig att Sveriges skattesänkningar under de fyra senaste mandatperioderna har ökat landets skatteintäkter! Vetenskap var återigen det skarpaste vapnet!
Men samtidigt vill jag betona att politik inte är, och inte ska vara, vetenskap. Om folket vill ha kommunism så ska vi ha kommunism. Om folket vill ha antroposofism, så är det antroposofism vi ska ha. Litar man på vetenskapen, ska man inte tysta sina kritiker utan förmå dem att rösta till vetenskapens fördel. Och om kunskap är bättre än ”valfri avfärdad ideologi”, så är det upp till kunskapens advokater att vässa sina pennor, för ingen kan kräva att få något gratis – inte ens den goda sidan. Put up or shut up!
Slutligen har vi frihetsaspekten. Svenska väljare värderar frihet väldigt lågt, eftersom de är fria. Det är inte konstigare än att fiskar värderar vatten väldigt lågt, eftersom de har vatten. Men varje frihetsinskränkning tar oss närmare till en brytpunkt där folk faktiskt vill vara fria, likt fisken som börjar efterfråga vatten först efter att ha blivit strandad.
Opinionsbildaren Henrik Jönsson skrev 19/7 i GP att svenska journalister betalade ett pris i form av minskad trovärdighet när granskar åsikter tillhörande makthavares anhöriga. Jag vet att många makthavare själva hyser direkt vidriga åsikter, så personligen tycker jag att man ska börja där. Hur som helst fick Jönssons text Martin Aagård att reagera, och för att förstå varför Aagård reagerar som han gör, måste man veta vem han är och vad han refererar till.
Barbara Bergström är företagare inom friskola (Internationella Engelska Skolan). Hon betalar både inkomstskatt (30%) och vinstskatt (20%) samt de skatter som alla andra betalar (t.ex. 25% MOMS vid konsumtion).
Martin Aagård är en s.k. Swish-journalist. Han skriver texter åt Dagens ETC som försöker försörja sig på att tigga Swish-pengar. Allmänheten tuggar inte i sig vilken hundskit som helst så av förklarliga skäl går det inte särskilt bra för varken Aagård eller Dagens ETC att leva på frivilligfinansiering. De kan inte leva på sina abonnenter, de kan inte leva på sina annonsörer och de kan inte leva på frivilliga bidrag. Det är därför svensken betalar väldigt mycket pengar i skatt. Aagård kommenterar Jönssons artikel:
”Tips: ta inte råd om journalistik från YouTubers som betalas av Barbara Bergström. Inte ens om de publiceras i GP”
Kom ihåg att den som ger detta tips finansieras av Barbara Bergström, via tvång. Hade Martin Aagård kunnat leva på sin journalistik skulle inte pengar behöva tvångsförflyttas från folk som arbetar för sitt dagliga bröd, till en överklass som vill sitta vid sin ordbehandlare och kommentera sin upplevda omvärld.
Men vill Barbara Bergström betala för Aagård? Den som inte vill finansiera Henrik Jönsson slipper, men jag måste, likt Bergström, betala för Martin Aagård, trots att ingen i sitt sinnes fulla bruk kan se någon verkshöjd över huvudet taget i hans arbete! Hade så varit fallet, hade han inte behövt vara tvångsfinansierad!
Och för att vara en person som, i brist på egen förmåga, behöver ta emot pengar från Barbara Bergström (och faktiskt även Henrik Jönsson) kanske lite ödmjukhet hade varit på sin plats! Men även det är ett karaktärsdrag som man oftast hittar hos folk som klarar att försörja sig på egen hand, och dit kommer aldrig Martin Aagård nå – allt hänger på skatter och bidrag, inget kommer från begåvning, personlig insats eller kompetens. Så nästa gång Martin Aagård slår sig för bröstet, kom ihåg hur hans egen s.k. karriär ser ut – han har ingen rätt att klaga på personer som gör rätt för sig!
Om senaste Sentio blir valresultat får högersidan (M/KD/SD) 44,3% och vänstersidan (S/MP) får 38,1% (troligen ett resultat av Forssell-effekten). Centerpartiet och Liberalerna hamnar utanför riksdagen och Vänsterpartiet (8,6%) kommer inte stötta någon sida. Det skulle innebära låst läge, då högern (M/KD/SD) får 170 riksdagsmandat (fem för lite för regeringsbildning) och vänstern (S/MP) får 146. Det ger ett låst läge, men att Vänsterpartiet blir vågmästare om de backar från sitt krav att sitta i en regering. Vänsterpartiets 33 mandat skulle räcka till att ge båda sidorna de 175 mandat som krävs.
Skattefinansierade Expo är inte alltid särskilt användbara då deras granskare hyllas när de stundtals lyckas träffa en ladugårdsvägg på ett par meters håll, men denna gång har skattebetalarnas väntan på en fin rock faktiskt blivit åtminstone en tummetott, vilket är bättre än vad vi har vant oss att få för våra surt förvärvade pengar.
Jag ifrågasätter inte att svensk politik har problem med extremism, för det är helt uppenbart. Vi kommer ihåg hur Sveriges bostadsminister 2016, Miljöpartiets Mehmet Kaplan, hade samröre med den högerextrema ultranationalistiska organisationen Grå vargarna. Jag lastar inte Miljöpartiet för det idag, eftersom flera partier har haft högerextrema kopplingar som de lämnat bakom sig, och 9 år är väldigt lång tid i sammanhanget. Inte ens Socialdemokraterna såg några problem med att sin relativt unga socialminister heilade i sin ungdom. Att man går vidare är något som bör uppmuntras, för det för landet framåt. Det bidrar till förbättring.
Jag såg däremot ett problem med hur Miljöpartiet hanterade frågan. Sveriges utbildningsminister vid den tiden var en 34-årig miljöpartist (Fridolin) som bedyrade att hans 20-åriga professionella samarbete med Kaplan inte avslöjat några tecken på högerextremism. Partiet sparkade honom på grund av sitt samröre med högerextremismen, samtidigt som de bedyrade att han inte var högerextrem. Att säga en sak och göra en annan kostade en del i opinionen för Miljöpartiet.
Historien upprepar sig år 2024 då Jamal ”Hajen” El-Haj avslöjades med samröre med terrororganisationen Hamas. Oppositionsledaren Magdalena Andersson bedyrade att Hajen ägnat hela sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas, och uteslöt honom på grund av samröre. Att säga en sak och göra en annan kostade en del i opinionen för Socialdemokraterna.
Skattebetalarna granskar även minderåriga anhöriga till maktinnehavare via Expo, och efter ett års spionage på en ministerson kunde man konstatera att han kanske är nynazist eller har bekanta som är nynazister. Ministern erkände problemet och tog tag i det. Media, som själva är skattefinansierade, pratade om bristande ansvar. Men förtroendet för ministern ökade bland allmänheten och allmänhetens stöd för hans parti vände uppåt. Varför?
Att vända sig mot kameran, spärra upp ögonen och ljuga är något vi länge har krävt av våra politiker, och där tar både S och MP sitt ansvar. Så varför gynnas man i opinionen genom att smita från detta ansvar? Den systematiska lögnen kan ha börjat trötta ut vissa människor. Visst, ingen vill gräva i 9 år gamla nazistkopplingar, men en ganska stor del av väljarna vill att man tar avstånd från dem.
SVT-programmet Babel har en bokklubb på Facebook. Där valde en Jenny att tipsa om Jens Ganmans senaste bok ”Folkets hjälte” (som jag själv äger ett i nuläget oläst exemplar av), vilket inte föll i god jord.
Precis som när Twitter hotade demokratin genom att låta den lilla människan höras på Internet, så hotar print-on-demand-teknologin demokratin genom att låta den lilla människan skriva böcker. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.
Birgitta gör gällande att ”Ganman är en högerextrem tokdåre”. Vanja tycker sig ha identifierat en högerextrem konspiration. ”Ligger den verkligen etta på Bokus?”. Birgitta bekräftar och tillägger att vi måste besinna oss och ”slå vakt om vår svenska demokrati”. När Salwan Momika blev skjuten efter att ha bränt en bok, var det inte många som visste att hela vår demokrati hängde på att obekväma åsikter inte skulle få uttryckas. Så stort tack till Birgitta för att du fört bokbålen på mode igen.
Det finns ett konsensus inom svensk media att Socialdemokraterna för en god politik och att Moderaterna (som för en snarlik politik, med aningen lägre skatter) för en ondskefull politik. Jag tror egentligen inte att skillnaden mellan god och ond ligger mellan två så pass lika partier som S och M, utan att god och ond handlar om att S är bättre representerad inom etablissemanget (public service-media, generaldirektörer, statstjänstemän, med mera), och att beroendet till etablissemanget är högt när skatter och avgifter gör det svårt att leva för egen maskin, och bidragen blir viktiga. För hos etablissemanget beslutas vem som får bidrag. Svenska Filminstitutet bestämmer vilka filmer som ska finansieras av skattebetalarna, Myndigheten för stöd till trossamfund beslutar vilka religiösa församlingar som ska finansieras av skattebetalarna, och så vidare. Detta illustreras tydligt av flera mediabolag, som är beroende staten via Mediemyndigheten som beslutar vilka tidningar som skattebetalarna måste finansiera.
När Nerikes Allehanda levde på reklam och intäkter från abonnenter var de liberala, men så snart de beviljades skattefinansiering blev de socialister. Tre av fyra public service-bolag (SVT, SR och UR) finansieras via skattsedeln, endast ett (TV4) finansieras via reklam och abonnemang, men TV4 har den svenska staten att tacka för sin särställning mot andra medier. Ett vänsternarrativ vid innehållsproduktion en vänsterlutning vid anställning är fullkomligt självklart inom skattefinansierad media, för man biter inte den hand som föder en. Det bästa exemplet är fortfarande Sveriges Radios hyllningsgrafik när Stefan Löfven blev partiledare för S, kontra karaktärsmordet på Ulf Kristersson när han blev partiledare för M.
Vi har lärt oss att socialism är förkastligt. Inte ens Socialdemokraterna tänker någonsin släppa in Vänsterpartiet i en regering. Vi har sett hur marxism-leninismen havererade på 1990-talet i Sovjet, hur maoismen havererade i Kina på 70-talet, hur Nordkorea och Venezuela är dysfunktionella idag, och hur Kambodja kollapsade ungefär samtidig som kina under sin version av maoismen. Nej, Socialdemokraterna är ett marknadsliberalt parti, fast med skatter. Riktigt höga skatter. Medborgarna berövas sin ekonomiska frihet, maten blir svindyr, företagen har inte råd att anställa. Och så sker under mantrat att vi får välfärd med en utväxling av hela 50%.
Region Stockholm har styrts av vänstern i tre år nu, och har redan hunnit krascha både välfärden och ekonomin. I Örebro kommun lägger man ner skolor för att kunna satsa mer pengar på konst. Så den 50-procentiga utväxlingen är förmodligen en chimär. Tanken är denna:
Om du betalar 8000:- i månaden i skatt till regionen, så får du en sjukförsäkring värd 4000:- (alltså 50%). Att pengar försvinner i administration, kommunikation, byråkrati och slarv, är ett lågt pris att betala för en solidarisk sjukförsäkring som innefattar alla. Skulle sjukförsäkringen vara frivillig och privat, skulle den förvisso ge konsumenten mer pengar i plånboken, men den skulle samtidigt kunna väjas bort av den med dålig ekonomi, och det är den med dålig ekonomi som antas ha störst nytta av att någon annan bestämmer över hennes pengar – annars blir det rosévin och Gul Blend för hela slanten och så kan vi inte ha det.
Men med alla extra tjänstemän, alla extra myndigheter, alla extra kommunala bolag, alla extra guldkanter, försvinner inte arbetarens pengar bara till administration, kommunikation, byråkrati eller slarv, utan till mycket annat. Att utväxlingen av dina skattepengar faktiskt är 50% är osannolikt. Knegaren får förmodligen inte mycket välfärd för sina surt förvärvade pengar, men många tjänstemän får mycket pengar som kommer från frukten av arbetarens insatser. Men han betalar gärna under förevändningen en del pengar faktiskt kommer till sitt gagn. Till utbildning, sjukvård, bidrag, infrastruktur och annat matnyttigt. Hur liten den delen än är, rationaliserar knegaren sin betalningsvilja med den, gärna medan han tittar på ett skattefinansierat underhållningsprogram om bisexuell dejting på skattefinansierad tv, avnjuter den 23 skattefinansierade filmen om Göta kanal på bio eller besöker en skattefinansierad vegansk musikfestival någonstans långt västerut.
Ett perspektiv som aldrig riktigt får den uppmärksamhet är den empiriska aspekten. Vi vet att mer socialism korrelerar med mer misär för fattiga (även om mottagaren av skattepengarna sällan klagar). Men vi vet också att marknadsliberala länder lyfter folk ur fattigdom. Sedan Argentinas folk gav sitt mandat till den förhatlige Javier Milei har fattigdomen minskat, inflationen minskat och BNP ökat. Att arbetaren faktiskt gynnas av att få behålla mycket pengar och låta resten gå till välfärd, är inget man gärna pratar om. Åtminstone inte om man är en skattefinansierad journalist.
Om jag hade haft något att säga till om, skulle journalister stöttas genom slopad moms, inte genom bidrag. Men flyttar man pengar från staten till näringsidkaren, så flyttar man även makten i samma riktning, och svensken vill inte ha det så. Tvärt om, man hävdar gärna att själva demokratin bygger på att makten skor sig på knegare.
Varje krona du får gratis har någon annan jobbat för.
Ibland är det inte särskilt lätt att veta vilken incident inom politiken som fångar medias uppmärksamhet eller vilken hantering som är bäst för det politiska parti som råkar ut för en skandal. Här är 10 exempel:
1. Juli 2025. En oppositionsledare och tidigare statsminister avslöjas med att ha en myndig son som gjort sig skyldig till bedrägeri och med att ha samröre med vänsterextremistiska rörelser. Media lyfter inte frågan trots att oppositionsledaren har chans att bli statsminister igen, och allmänheten får inte en chans att reagera.
2. Juli 2025. En minderårig nära anhörig till en minister, som faktiskt träffar ministern var 14:e dag, är under statsfinansierad bevakning i ett år. Övervakarna identifierar högerextrema sympatier, och när året har gått och ministern fått kännedom via media, tar ministern tag i situationen. Media fyller nyhetssändningarna i tre dagar och allmänheten anser att han ska avgå.
3. Mars 2025. Den nationelle säkerhetsrådgivaren glömde hemligstämplade dokument på ett hotell, som hittades av en städerska. Media och allmänhet upprördes till den grad att han behövde avskedas för att regeringsarbetet skulle kunna gå vidare.
4. Oktober 2024. En landshövding har avslöjats med att rekrytera vänner, alltså sett till att hennes kompisar fått en fördel i rekryteringsprocesser till exklusiva jobb. Både media och allmänheten upprörs.
5. Maj 2023. En riksdagsledamot avslöjas med Hamas-kopplingar. Media uppmärksammade detta, men statsministern försvarade ledamoten upprepade gånger och gick i god för att ledamoten ägnat sitt liv till att bekämpa Hamas, samtidigt som hon uteslöt honom på grund av samröre med Hamas. Allmänheten var imponerad över statsministerns ärlighet och konsekvens.
6. Januari 2023. En skicklig och uppskattad statssekreterare avslöjas med att vid ett par tillfällen ha tjuvfiskat ål, som han ätit med kokt potatis. Media är skärrade över korruptionen och piskar upp ett starkt ogillande hos allmänheten, och statssekreteraren får sparken.
7. December 2021. En oppositionsledare anlitar ett städbolag utan att kontrollera att kollektivavtal fanns. Media försökte skapa ett drev, och en viss upprördhet piskades upp. Kollektivavtal fanns.
8. December 2021. En statsminister släpper in en efterlyst person i sitt hem som städpersonal, eftersom bolagets trixande gör det billigt för statsministern. Media gör skapar en rubrik om oppositionsledarens städning, och allmänheten bryr sig inte nämnvärt om varken nyheten eller medias rökridå för att skydda statsministern.
9. Januari 2019. Ett svenskt politiskt parti finansierar Hamas-vänliga DFLP, vilket skapade en del dispyter på ledarsidorna, utan att röra varken journalister eller allmänheten i ryggen.
10. April 2016. En riksdagsledamot avslöjas med samröre med en ultranationalistisk, nyfascistisk, islamistisk terrorgrupp, Grå vargarna, media tog upp saken, partiet förnekade. Till slut behövde partiet utesluta extremisten, och valde att hävda att man inte kunde begripa vad problemet egentligen var.
Med dessa 10 exempel kan du göra ett litet quiz: Är skandalen röd eller blå? Här är facit:
1. Röd. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson son har gjort sig skyldig till bedrägeri och samröre med vänsterextrema organisationer.
2. Blå. En borgerlig minister hjälpte sin son bort från en extrem politisk rörelse, vilket fick Nerikes Allehanda att prata om IS-resenärer.
3. Blå. Den moderata statsministern agerade genom att avskeda rådgivaren.
4. Blå. Avgångsvederlag slog ut och konstruerad välbetald tjänst på elefantkyrkogården anordnades. Och det är det fjärde exemplet som är jokern, för denna historia är väldigt sossig.
5. Röd. Hantering genom förnekelse följt av diskret uppstädning, i sann röd anda.
6. Blå. Medborgarna berövades en kompetent och skicklig medarbetare på grund av moralism – ålfiske säger inte mycket om värdegrunden i övrigt.
7. Blå. Ulf Kristerssons motiv stannar vid att det ska vara bra villkor och legalt, och sträcker sig inte till kollektivavtal, men anlitade en städerska som hade kollektivavtal.
8. Röd. Magdalena Andersson anser att kollektivavtal är viktigt, men att hon ska få billig städning är viktigare. Medias tystnad tolkar jag som medhåll.
9. Röd. Vänsterpartiet stöttar kommunism och motarbetar medvetet utvecklingen av demokrati, för att kommunismen är så bra att man inte kan låta folk välja den frivilligt.
10. Röd. En miljöpolitisk riksdagsledamot visade dig vara ultranationalist och fascist, vilket partiet inte såg några problem med. Men det blev lite arga över att media tog upp saken.
En minister har vid ett antal tillfällen pratat om föräldraansvar när ungdomsbrottslighet har diskuterats. EXPO har spionerat på ministerns 15-årige plastson, och har avslöjat att denne har hängt på två chattar för nazister, och att han rent av kan ha postat memes där. Vi har alltså en minister som är nära anhörig en 15-åring som kan vara (eller kan ha varit nazist) och som rent formellt alltså har ett konto i två nazistiska chattar. Hur kan en minister både anse att föräldrar har ett ansvar när barn begår brott, och samtidigt ha en nära minderårig anhörig som han träffar nästan varannan helg, som är nazist?
Åsiktsgranskning av makten är viktigt, och makten är inte bara tjänstgörande ministrar. Riksdagen har makt, journalister har makt och kändisar har makt. Dessa kommer att jagas för åsikter som avviker från åsiktsgranskaren och de ska jagas för åsikter som vi fört i bevis är negativa. Maoism, kommunism, islamism, nazism, antisemitism, apartheid eller fascism (plus övriga icke nämnda förkastliga åsikter) ska aldrig accepteras hos personer med inflytande över allmänheten. Har du en minister, en popstjärna, en public service-programledare, en riksdagsledamot, eller vad det nu kan vara, som har tagit ställning för Palestina, tagit ställning för Ryssland, ifrågasatt marknadsliberalismen eller suttit på E4 för markägare inte gör våtmark av sin egendom, ska du hängas högt. Då har du inget att göra i maktposition i ett civiliserat välfärdssamhälle. (Palestinarörelsen har kopplingar till både Hamas, nazismen och islamismen, Palestina accepterar inte homosexualitet och håller inte allmänna val.)
Har du som minister en nära anhörig som är, var eller kan ha varit nazist, är det inte heller självklart att du blir förlåten, ens om du agerar när du nås av informationen – speciellt inte om du anser att föräldrar har ett visst ansvar över sina barn – en tanke som snart är lika kontroversiell som maoismen, kommunismen eller nazismen.
I Sverige är det främst islamismen och nazismen som granskas. Doku (som granskar islamismen) finansieras av civilsamhället och Expo (som granskar nazismen) finansieras via skatten, så det är främst dessa åsiktsöverträdelser som kommer att hittas. Men frågan är vad man ska göra när man hittar något? Att man ska avsättas för sina åsikter är helt okontroversiellt, men ska du avsättas om en telning har hamnat snett? När jag studerar debatten så verkar det som att personer som lutar åt vänster tenderar att säga ja, medan personer som lutar åt höger tenderar att vilja titta på hur situationen hanteras.
Och hur långt sträcker sig detta. Ska man titta på partnerns åsikter? Föräldrarnas? Barnens partner? Kusiner? Givet att plastbarn är ett solklart ja, så är det inte självklart att man ska kunna ha ett jobb som utgör en maktposition om svärdottern är kommunist. Socialdemokraterna har åtminstone en hedervärd position, och det är att aldrig släppa in Vänsterpartiet i en regering (vilket de inte heller har gjort). Men givet det vi nu har diskuterat, vad är man för slags person om man röstar på Sociamdemokraterna? Deras partiledare har haft en illegal flykting som städerska från ett skumraskföretag (utan kollektivavtal) i sitt hem, deras justitieminister är gift med en person dömd för dataintrång, en kommunpolitiker sköt ihjäl sin fru medan hon sov, för att inte tala om oräkneliga rattfyllerister och våldtäktsmän. Till detta blev riksdagsledamoten Erik Brandt så imponerad av Mein Kampf att han nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris och man var inte särskilt glad i att utesluta islamister med koppling till allt från Grå Vargarna till Hamas. Så vad är man för slags person om man röstar på detta parti?
Jag tror inte att dåliga värderingar är vad svensken uppfattar som ett problem, jag tror att allt handlar om hantering när dåliga värderingar uppdagas att göra. Moderaterna är naiva. De erkänner och agerar, vilket gemene man verkligen inte tar lätt på. Socialdemokraterna tar ansvar. De förnekar och skjuter budbäraren, vilket skapar ett rosa skimmer av ”koll på läget” och personlig styrka. Det lämnar allmogen helt förstummad av beundran, vilket syns i opinionsmätningen.
År 2010 hade Sverige en borgerlig riksdag och regering. M/C/FP/KD/SD hade 193 mandat och V/S/MP 156, under statsminister Fredrik Reinfeldt.
År 2014 hade Sverige en borgerlig riksdag. M/C/FP/KD/SD hade 190 mandat, V/S/MP hade 159. Eftersom C röstade mot högerregeringen kunde Socialdemokraterna regera med borgerlig riksdag (och därmed en borgerlig budget).
Historien upprepade sig år 2018, då Sverige igen hade en borgerlig riksdag. M/C/L/KD/SD hade 205 mandat, V/S/MP hade 144. Igen röstade C mot högerns regeringsalternativ, så Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister – under de sista 11 månaderna var Magdalena Andersson statsminister. C hade 31 röster, vilket gjorde att högeralternativet endast nådde 174.
År 2022 var högersidan starkare. M/C/L/KD/SD fick 200 mandat, V/S/MP fick 149. Även om C inte stöttade en högerregering denna gång heller, så räckte inte deras 24 mandat att fälla Kristersson, och därmed har vi en borgerlig riksdag för fjärde mandatperioden i rad, och den andra borgerliga regeringen.
Idag är vänstern stark. Om nuvarande opinionsmätningar speglar valresultatet får M/C/KD/SD 174 mandat (L blir utan mandat) medan vänstern (V/S/MP) får 175 mandat. Flyttar vi återigen Centerpartiet (21 mandat) till vänstersidan i regeringsfrågan står 153 mot 196. Men något annat har hänt också. V går starkt framåt, och ser ut att kunna kamma hem 27 mandat, men de har också gått ut hårt med att säga att de inte längre kan stötta en vänsterregering. En högerregering lär de såklart inte heller stötta, så dessa 27 mandat kan räknas till motståndssidan oavsett regeringsförslag.
Detta gäller alltså om nuvarande opinionsläge blir valresultat, och det är inte säkert, men om så är fallet skulle en högerregering kunna stöttas med 153 röster (M/KD/SD), vilket inte räcker. En vänsterregering skulle kunna stöttas av 169 röster (C/S/MP), vilket inte heller räcker. Centerpartiet saknar inflytande helt under detta valresultat. Flyttar de sina 21 mandat till högers regeringsförslag, landar antalet röster som sagt på 174, vilket alltså är en röst från majoritet.
Men sedan V vänt vänstersidan ryggen skulle C kunna bli vågmästare om högern ökar i opinionen. Låt säga att det är högersidan som får 175 mandat och vänstersidan som får 174 i valet 2026. V kommer inte stötta en vänsterregering, så i denna situation är Magdalena Andersson uträknad som statsminister, men då har C möjligheten att släppa fram en högerregering. Sveriges framtid kan ligga i Anna-Karin Hatts händer.
När Socialdemokraterna började prata om folkblandning så trodde jag att detta bara var en fortsättning på historien om bussning, men denna gång klingade inte dumheterna ut lika fort. Historiens huvudperson heter Lawen Redar, en ung jurist och riksdagsledamot för partiet. Hennes idé är en utökning av partiets gamla tanke på att bussa stökiga skolelever till fungerande områden, så att de stökiga elementen kan placeras bland skötsamma elever (s.k. kuddflickor) och därmed själva bli skötsamma och hårt studerande elever. Folkblandningstanken utökar bussningskonceptet till att innefatta allmänheten i stort, och grundtanken är denna (från sidan 10 i arbetsgruppens dokument 2023-11-01):
Om hederliga arbetare flyttar in hos kriminella element, så blir kriminella element hederliga arbetare. Och om kriminella element flyttar in hos hederliga arbetare, så kommer även det göra kriminella element till hederliga arbetare. Redan i mars 2024 berättade Redar för DN att invandrare behöver vara svensk ”i hjärtat”, och att människor i Sverige behöver ”leva mer blandat”.
I Aftonbladet (8/6 i år) skriver Anders Lindberg att Lawen Redar har rätt. Som ledarredaktioner gärna gör numera, hänvisar Lindberg till sin egen nyhetsredaktion som citerar Jonas Attenius, som tillsammans med Lawen Redar talar på S-kongressen: ”Vi har en lagstiftning som innebär att vi måste placera ut människor och det är inte av gud givet att det alltid måste vara en förort.”
Partiledaren Magdalena Andersson är inte särskilt imponerad över varken Lindberg, Redar eller Attenius. När Expressen tar henne på pulsen (26/6) säger hon att hon inte har några planer på att flytta – Moderat-styrda Nacka passar henne perfekt. Hela frågan höll på att dö ut, och tongången blev nu att ”vi” (alltså S) kanske inte ska blanda befolkningen. Kanske var inte folkblandning något mer än ytterligare ett ogenomtänkt utspel för att få mediatid, likt bussningen var tidigare?
In från sidan kommer BRÅ:s generaldirektör Jonas Trolle, som helhjärtat stöder Redars folkblandningsstrategi, vilket får Lawen Redar att utbrista ”Vad säger högern nu?” (2/7). Högern har inte sagt så mycket, men nu gäller det att återvända till Magdalena Andersson. Idag finns gott om lediga hyreslägenheter i Kista som beskrivs som ”omöjliga att hyra ut och nästan osäljbara” (DI 3/7) vilket innebär att Magdalena har en ny chans att stötta Lawen Redar. Frågan är om hon kommer att gripa detta tillfälle och bli den kuddflicka Sverige så väl behöver? Resonansen klingar fortfarande, och det ska bli intressant att se vart det tar vägen.
Amineh Kakabaveh lämnade vänsterpartiet 2019 efter en konflikt, men hennes riksdagsmandat sträckte sig från 2018 till 2022, vilket innebar att hon agerade politisk vilde 2019-2022. Hennes kamp mot hedersförtryck hade förmodligen fått henne utesluten från partiet, men hon valde alltså att lämna partiet.
När man väljer kandidater till riksdagen, är politiskt parti extremt viktigt. Partiets upparbetade opinion gör att man klarar riksdagsspärren, en nominering gör att man är en av de som får platsen när partiet får röster. Och vill man få in en kandidat som ligger lite längre ner på listan, kan man lägga en personröst på den kandidaten. Man kanske delar en kandidats syn i en viss fråga, och vill därför ha den personen i riksdagen så att han kan rösta på ett sätt man gillar när frågan avhandlas.
Men jobbet som riksdagsledamot handlar inte om att företräda väljarna, det handlar om att företräda partiet. När det är dags att rösta, förväntas man trycka på den knapp som gruppledaren säger att man ska trycka på – sviker man partipiskan kan man uteslutas ur partiet, och utesluts man ur partiet, är i praktiken möjligheten att bli omvald helt utraderad. Fråga t.ex. Amineh Kakabaveh!
För Socialdemokraterna var det ett enormt problem att Kakabaveh inte längre är vänsterpartist, eftersom hon inte längre lyder under uppgörelserna mellan S och V om hur man ska rösta. I ett läge där en röst kan göra skillnad, är en röst väldigt viktig, så när S hade kommit överens med V om hur de skulle rösta, så behövde de även göra upp med Kakabaveh om hur hon skulle rösta. Hon ville stötta PYD ekonomiskt, en gren av terrorklassade PKK, och ville inte att PYD:s företrädare längre skulle betraktas som terrorister av svenska myndigheter.
Socialdemokraterna fick betala flera miljarder för Amineh Kakabavehs röst, men dels är S ett parti med stora inkomster och dels är det ett parti som till stora delar är finansierat av skattebetalarna, så det var inte en stor sak för partiet. Hade inte Kakabaveh lämnat V (eller blivit utesluten, på grund av sitt engagemang i hedersrelaterat våld), så hade S fått hennes röst på köpet, i och med uppgörelsen med V och partipiskan. Men som politisk vilde, fick skattebetalarna ta hand om Socialdemokraternas röstköp.
Ett argument som används mot den s.k. marknadsskolan är att Sverige är ensamma om den. Det som avses med marknadsskola är friskolor som man kan gå i, oavsett ekonomiska förutsättningar, för att den är finansierad av det gemensamma. Det finns rimlig kritik mot marknadsskolan. Att företagen som driver dem gör vinst är inte rimlig kritik, för privata företag måste göra vinst, och pengarna som går dit är försvinnande lite. Ett exempel på rimlig kritik skulle kunna vara att skolor tävlar om elever genom betygen vilket kan skapa betygsinflation.
Jonas Vlachos: ”Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment.”
Åsa Plesner: ”Sverige är ensamma i världen om att helfinansiera privat drivna skolor med skattemedel utan att begränsa vinstuttag.”
Åsa Plesner: ”Sverige är unikt i världen med att ha skattefinansierade och vinstdrivande friskolor.”
Björn Åstrand: ”…expansionen av dessa koncerner håller på att flytta makten över den svenska skolan bortom demokratisk kontroll.”
Så visst, Sverige är nästan ensamma om att ha en marknadsskola, men det i sig självt betyder inte att marknadsskolan är dåligt.
Även om en begränsad version av allemansrätten finns i Finland och Norge, är Sverige i princip ensamt om den, åtminstone i den generösa form vi har.
Den nordiska modellen i frågan om sexköp, alltså att det ska vara lagligt att sälja men olagligt att köpa, kan kritiseras av många skäl, men inte för att endast en handfull länder använder den.
Väldigt få kritiserar att endast staten får sälja starköl utifrån det faktum att det i princip bara är i Sverige, Norge och Island där så är fallet.
Sverige är ensamma om att ha pappadagar i stället för föräldradagar, vid föräldraledighet. Om det är dåligt att vara ensam om något, så är det dåligt med pappadagar.
Sverige är i princip ensamt om att inte tillåta regelrätta barer, och låter alkoholtillståndet komma med möjligheten att servera mat. Det kan man tycka är dåligt, men det är inte dåligt för att Sverige är ensamt om det.
Sverige, Norge, Finland och Danmark är de enda länderna med skattefinansierad public service-media, så det måste vara dåligt.
Endast Sverige använder ordet ”papperslösa” om illegala invandrare i ett ett förmildrande syfte.
Och så är Sverige det enda landet på jorden där hyra (kostnad för hyresrätt) regleras och kallas för ”marknadshyra” om den inte är det. Skulle hyrorna vara marknadsmässiga i Sverige, skulle det bli billigt för den som bor i Vivalla och svindyrt för den som bor på Östermalm, därför vill vi reglera dem.
Och så vidare, och så vidare. Så det finns rimlig kritik mot den s.k. marknadsskolan, men att vi är ensamma om den, är inte rimlig kritik. Även om man är för marknadshyror, för att papperslösa flyktingar ska kallas för illegala, mot ett skattefinansierat public service, mot barer, mot pappadagar, mot Systembolaget, mot sexköpslagen och mot allemansrätten, så kan inte marknadsskolan slinka med för att vi i princip är ensamma även om den, för goda argument adresserar sakfrågan.
4/6 publicerar Konjunkturinstitutet entext som visar att svenska arbetare är en belastning för landet. De skapar värde genom att jobba och betala skatt, men deras insats räcker inte till. Kommun, region och stat, förbrukar mer pengar per år än vad arbetarna jobbar ihop. Är man högavlönad så betalar man mer i skatt rent procentuellt, så de högavlönade tjänstemän är inga problem. Men arbetarna utgör ett samhällsproblem enligt Konjunkturinstitutet.
När man börjar gräva lite, tonar en annan bild upp. Du som lägger asfalt eller lägger om tak, kanske inte är det stora samhällsproblemet. Räknar man in moms och ägande så betalar svensken ungefär 52% av sin inkomst i skatt. Det innebär att den som jobbar och skapar värdet X, inte får kosta samhället mer än X/2 om han ska vara en tillgång för samhället. Levertransplationer är dyrt, men gemene man gör inte jättemånga sådana. Kejsarsnitt är dyrt, men gemene man gör inte jättemånga sådana heller under en vanlig arbetsvecka. Så varför är svenska arbetare ett ekonomiskt problem?
Du betalar inte bara för din sjukförsäkring, utan även för alla andras. Det blir billigare av att alla är med och betalar, men dyrare av den låga utväxlingen som kommer av att något är skattefinansierat – det kommer lite administrativa krav från att sätta sprätt på andra människors tillgångar. Men att 8000:- i månaden ger dig en sjukförsäkring värd 4000:- är ganska okontroversiellt. Ökad administration kommer bl.a. från att man måste vara transparent när man spenderar skattepengar, och den kostnaden tar vi för tillgänglighet oavsett ekonomisk styrka. Och att sjukvården ska vara tillgänglig för alla är inte en höger- eller vänsterfråga – alla i Sverige anser att det ska vara så.
Detsamma gäller för alla andra välfärdsposter – de må bli lite dyrare om de går genom skatten, men det är okontroversiellt. Arbetslöshetsersättning, socialbidrag, bostadsbidrag, utbildning, polis och domstol, infrastruktur och försvar. När det gäller utbildning är det inte skattefinansieringen som gör den dyr, utan de administrationskrav som ställs på alla institutioner, privata eller ej. När det gäller försvaret är inte utväxlingen särskilt dålig, och det jämnar ut sig något sånär i långa loppet. Höger eller vänster, grundläggande välfärd är bra. Offentlig verksamhet kommer aldrig bli lika effektiv som privat, men kan ändå motiveras av skäl som kanske inte alltid är ekonomiska.
Så varför ställer Konjunkturinstitutet frågan om du är lönsam, lille vän? (Är du knegare, kommer de svara åt dig: Nej.)
Eftersom du som jobbar och försöker göra rätt för dig, faktiskt har pekats ut som ett samhällsproblem, så är frågan legitim. När man skrapar lite på ytan, så visar det sig att det inte är den som betalar kalaset (snickaren, rörmokaren, städaren eller kocken) som är problemets orsak. Behovet av garantipensioner (för den som inte lyckats spara ihop till en egen) är bra. Sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsersättning, sjukvård, utbildning, domstolar, polis, migration och infrastruktur, gör knegaren dyr. Men är han för dyr för att vara lönsam? Visst 40-50% av pengarna som reserveras till hans välfärd försvinner ut i tomma intet, på grund av den dåliga utväxlingen på skattepengar (byråkrati, administration, slarv eller slöseri) men ändå: Är han verkligen för dyr?
Den skattebetalande arbetaren lägger extremt mycket pengar på Socialdemokraterna. Städpersonal och målare driver fruktansvärt dyra propagandainstitutioner, vilket jag inte ens kände till framtill nu! Jag vet att offentligt finansierade tjänster åtnjuts av socialdemokrater till 95%, vilket är ok. Inte optimalt ur en demokratisk synpunkt, men ok för att det kan förändras. Men när det visade sig att politiskt färjade skattefinansierade biståndsorganisationer sysslade med inhemsk politik i stället för internationellt bistånd, öppnades ett kaninhål som jag inte visste fanns.
Socialdemokraterna drar årligen in mer än dubbelt så mycket pengar än vad alla andra riksdagspartier drar in tillsammans. Det låter som mycket, men då är inte SAP-koncernen inte ens inräknad. När gängkriminella säljer S-lotter så är det skattefritt. Den fackliga avgiften är skattefri, så fackförbundens finansiering av S blir skattefri via den vägen. I sin naivitet ansåg Sveriges högerregering att UNRWA:s terroristkopplingar var ett problem, så de flyttade sina biståndsutbetalningar från UNRWA till UNICEF. Eftersom UNICEF saknar koppling till SAP, blev det socialdemokratiska narrativet att regeringen stryper biståndet till Gaza (trots att de dubblat det, i jämförelse med vad Socialdemokraterna betalade ut).
Där fick jag en första inblick i hur stor den socialistiska skattefinansierade koncernen faktiskt är. När en organisation förlorar sina skattepengar, kommer nästa till dess försvar. Direktörer med en lön på över 70.000:- per månad (och förmåner på det dubbla) gör musikvideos om hur arbetarnas ekonomiska frihet är diktatur. Även om t.ex. arbetarnas behov av ForumCiv bara kostar dem några hundra miljoner kronor per år, så är ForumCiv ändå en ledtråd bakom varför Konjunkturinstitutet ser svenska arbetare som oduglingar. För ForumCiv är i sin tur även finansierade av 60-70 andra skattefinansierade S-märkta organisationer som ”bara” kostar arbetaren några undra miljoner kronor. Och så vidare, i ganska många led. Momsen på oxfilén ska täcka ganska mycket lobbyism.
Visst, vi fick en bra regeringskritisk popvideo, och det tänker jag inte kritisera, för det är verkligen värdeskapande. Det är implikationerna som följer, och de övriga budgetposterna som får mig att fundera på om det inte är så att det är bra att svensken försöker bidra, Konjunkturinstitutets analys till trots? För när UNRWA förlorat sin finansiering så dök ForumCiv upp som gubben i lådan. De i sin tur är skattefinansierade till 98,5%. Om vi stryper deras skattefinansierade försörjning, kommer 60-70 andra skattefinansierade organisationer göra sina popvideos om hur hemskt det är att inte få leva ett liv i lyx genom att exploatera arbetarna. Och så vidare.
Så varför är svenska arbetare oönskade? De behöver ha ForumCiv som kostar över 300 miljoner kronor per år. De behöver ha Islamic Relief och We Effect. De behöver Skolverkets GD-pod. De behöver ha kommunikatörer, de behöver icke-fungerande IT-system från 1990-talet i sin region, och skolplattformer som inte fungerar. Svenska arbetare har alltså ett fruktansvärt taskigt omdöme när det gäller prioriteringar av pengar. Hade det varit så om de själva fick inflytande över det värde de genererar? Nej, men det hade hotat demokratin – specifikt då socialdemokratin. Svenska arbetare måste lära sig att prioritera pengar, och att inte ge bort det ansvaret till SAP, som badar i guld på deras bekostnad.
Lawen Redar har aldrig jobbat på i den privata sektorn. Hon har suttit i riksdagen för Socialdemokraterna ända sedan hon var 25 år gammal, och är kulturpolitisk talesman för partiet. Redar är mer av en broiler än Lawrence Tovatt och Gustav Fridolin. Hennes föräldrar är kurder och kom till Sverige på 1980-talet. Kurderna är en stor folkgrupp (över 30 miljoner personer) som har ett eget språk, men inte något eget land. De flesta finns i Turkiet, men någorlunda många kommer från Iran och Irak, och Lawens föräldrar kommer från Iran och Irak. Hon har under den senaste tiden vunnit mycket medial uppmärksamhet och har blivit en uppskattad person bland unga S-väljare.
År 2022, under Magdalena Andersson, pratade S om att Sveriges integrationsproblem skulle lösas med folkblandning. Då var det utbildningsminister Anna Ekström som tog täten i en lösning som kallades för ”bussning”, och gick ut på att stökiga elever skulle köras till välfungerande skolor, så att ordningsamma elever kunde vara ”kuddflickor” åt bråkstakarna. Därmed skulle de störande elementen assimileras och allt skulle bli lugnt. Social ingenjörskonst i sin ädlaste form! Socialdemokraterna regerade med en minoritet, så deras proposition hamnade i papperskorgen, och en ny plan behövdes.
Den unge Lawen Redar har visat sig vara välartikulerad och folklig, och dessutom har hon utseendet för sig. Så nu är det hennes tur att sälja in folkblandningen, så att S-rösterna kommer in, för vilken väljare vill inte bli folkblandad? Fungerande hushåll ska placeras i ghetton, gängkriminella ska placeras på Danderyd, Duvnäs Udde och Lidingö. Unga par som siktar på ”Volvo, villa, vovve” ska köpa en tomt i Rosengård, Vivalla eller Biskopsgården och förverkliga sin dröm om ett stillsamt familjeliv där, samtidigt som deras närvaro lugnar ner kriminella – alla vinner. Den som köpt en 12-miljonersvilla i Nacka, och som helt plötsligt får en hyreskasern som närmsta granne, kommer glömma husets värdeminskning i blotta glädjen att få förklara för sina kriminella grannar att brott är fel – alla vinner. Den svenska demografin består av varannan gängkriminell och varannan kuddflicka, lite som uranbränsle och kylvatten i en kärnreaktor.
Bland Lawen Redars svagheter hittar vi frågor. Hon blir irriterad om någon ställer frågor kring hur hon resonerar. Redar angrep direkt Alice Teodorescu Måwe person när hon kritiserade bussningspolitikeken (”hon fattar ju inte politiken”, ”hon har ju bara köpt populistiska talking points”). I en intervju i Fokus säger hon att Socialdemokratiska politiker (Anders Österberg) redan jobbar som kuddflicka i Akalla, att hennes eget val av boende är irrelevant, och att det är dålig människosyn att fundera på om problemen flyttar med när den kriminelle flyttar.
Och blir hon ifrågasatt så blir hon riktigt arg. En stolt människas påståenden ska alltid hanteras som sanningar, vilket Sveriges Television tar på stort allvar. Av de cirka 310 artiklar de har om vad Socialdemokraterna vill åstadkomma, är de flesta positiva. Men Adam Cwejman, politisk redaktör Göteborgs-Posten, var inte lika följsam. Han reagerade på X att Lawen sagt att S anser att befolkningen behöver blandas ”i en skala vi tidigare inte sett” genom att skriva: ”Storskaliga försök att blanda befolkningen i Sverige efterfrågas inte av någon och kommer inte rätta till migrationspolitikens misslyckanden.” Lawen Redar tog inte lätt på det. Rent tekniskt har hon rätt. En skala man inte tidigare sett, behöver såklart inte vara en stor skala. Det påminner oss om det förra sociala experimentet där Anna Ekström blev irriterad över att hennes förslag uppfattades som ”bussning” när bussen blott var färdmedlet för transporten, inte dess syfte.
Även om inte jag låter mig imponeras av Lawen, så tror jag att hon är rätt ute. Jag tror att Socialdemokraterna säger det folk vill höra, och kommer att vinna riksdagsvalet nästa år. Inte minst gillar folk att bli beskattade, vilket S verkligen går till val på denna gång.
”Volvo, villa, vovve”-problematiken kommer förmodligen öka i framtiden, vilket gör att Socialdemokraternas tillgång på kuddflickor kommer att minska. Höga arbetsgivaravgifter och inkomstskatter gör att byggarbetare kostar mycket pengar, vilket i sin tur gör att färre nya familjer vill skaffa hus. Denna insikt skaver med en av sosseriets propagandamaskiners slutsats: Anders Lindberg menar att den som ska integreras är ”snickarens dotter” – det är alltså återigen den vanliga arbetaren som är sosseriets problem. Herre gud…
Som det ser ut nu, kommer Socialdemokraterna (med tillhörande regeringsunderlag) att få en rejäl riksdagsmajoritet efter nästa riksdagsval (2026). Moderaterna håller ställningarna i opinionen, men 2026 års val kan vara det första valet någonsin där Sverigedemokraterna (som är en del av högerns regeringsunderlag) tappar mandat. Dessutom ser det ut som att högersidan tappar två partier – både Kristdemokraterna och Liberalerna kommer förmodligen att åka ur riksdagen, vilket innebär att 35 mandat på högersidan försvinner rakt av.
Centerpartiet kommer förmodligen klara riksdagsspärren, men Socialdemokraterna behöver inte förhandla med C, för Socialdemokraternas regeringsunderlag kommer ha riksdagsmajoritet utan stöd från C. Centerpartiet må vara en samling galningar, men det är det enda riksdagspartiet som har betänkligheter när arbetarna beskattas hårdare och hårdare. De andra vänsterpartierna (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) har inga betänkligheter när det gäller beskattning. Deras väljare är typiskt övre medelklass som har råd att betala skatt – höga skatter drabbar ingen rik, det är fattiga som får problem när man tar deras pengar. För även om höginkomsttagare betalar mer i skatt än låginkomsttagare, inte minst tack vare jobbskatteavdragen, så har de ofta råd. En tjänsteman som tjänar 60.000:-/månaden har troligtvis inget emot att betala 22.000:- (totalt ungefär 37%) i inkomstskatt, eftersom han ändå har 38.000:- kvar att spendera efter eget huvud. En arbetare som tjänar 30.000:-/månaden betalar bara 6000:- (ungefär 20%) i inkomstskatt, men det kan svida eftersom han bara har 24.000:- att leva på – och då lämnar jag arbetsgivaravgiften okommenterad.
Att den med lägre inkomst betalar mindre skatt beror alltså på att jobbskatteavdragen är progressiva och därmed gynnar personer med lägre inkomst. Att vänsterns väljare är höginkomsttagare märks tydligt i synen på dessa avdrag. De är oönskade och betraktas som något slags bidrag, men i själva verket gör det skatten mer progressiv: Ju mindre du tjänar, desto lägre är din skattesats. Detta kan jämföras med matmomsen (12%), som är regressiv. Det innebär att ju mindre du tjänar, desto större del av lönen försvinner i skatt, eftersom alla betalar samma matmoms i kronor, oavsett lön. Så matmomsen borde verkligen vara viktig att bevara för den som själv har det gott ställt, då fattiga gynnas mest av att den försvinner. Rimligtvis borde alltså vänsterväljare vara anhängare av matmomsen.
Socialdemokraterna kommer att få igenom sin budget, eftersom de kommer att ha en riksdagsmajoritet (tillsammans med regeringsunderlaget). Deras föreslagna statsbudget ökar de gemensamma utgifterna rejält och finansieringsstrategin är skattehöjningar. Om man får behålla mindre av sin lön, om maten blir dyrare och om banktjänsterna ökar i pris för att kompensera för deras nya bankskatt, så drabbas ingen rik – de har råd att betala.
Men skattehöjningsstrategin är inte vattentät, då skattetrycket inte korrelerar med skatteintäkterna. Det finns inget 1-1-förhållande mellan hur hårt man beskattar en befolkning och hur mycket det gemensamma får i intäkt. I Sverige har skattetrycket sjunkit från 51% (2000) till 41% (2023). Under samma period har skatteintäkterna ökat. För välfärd finansieras inte av skattetryck, välfärd finansieras av skatteintäkt, men inte många förstår att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter. Om många hjälps åt att betala för välfärden, kostar välfärden mindre per capita. Om välfärden kostar mindre per capita, behöver inte skatten vara lika hög. Om skatten inte är lika hög, har företagen råd att anställa fler. Om fler anställs, går inte lika mycket pengar till arbetslöshetsersättning och liknande.
Nuvarande regering har inte sänkt skatterna tillräckligt (jag vet att rörelsen mot individers ekonomiska frihet har mer friktion än rörelsen mot högre skatt) och Socialdemokraterna har förmodligen valsegern i en liten ask år 2026. Med tanke på att partiet lyckades slakta både vården och ekonomin i Region Stockholm på endast tre år, tror jag säkert att nästa fyraåriga mandatperiod i riksdagen kommer vara ett slags facit på deras politik. Går vi ur den perioden med lägre arbetslöshet och bättre välfärd, kommer jag att omvärdera mina politiska åsikter. Går vi ur den perioden med ökade klyftor och ett infekterat blame game, kommer jag förmodligen säga: ”Vad var det jag sade?” Winter is coming.
Fram till det andra världskriget har Sverige i princip konstant styrts av högern, och därefter har Sverige i princip konstant styrts av vänstern. Historiken av borgerligt styre gav vänstern ett användbart narrativ av att bedriva en kamp underifrån, och i det läget är satir väldigt tjänligt. Sedan dess har Socialdemokraterna blivit ett gigantiskt miljardimperium som äger tidningar för att kontrollera samhällsnarrativet och som driver lotteriföretag för att dryga ut inkomsterna. Socialdemokraterna drar in mer än dubbelt så mycket pengar årligen, som alla andra partier tillsammans. Oavsett vem som vinner ett riksdagsval, har Socialdemokraterna tjänstemän utplacerade på alla viktiga samhällspositioner. Statliga direktörer, generaldirektörer, och skattefinansierade organisationer, styrs av socialdemokrater. Detta har gjort satir problematiskt. Försöker man kritisera samhället genom att ”sparka uppåt”, med udden riktad högerut, kommer läsaren konstatera att ”det är ju Socialdemokraterna som ansvarar för att situationen ser ut som den gör”. Satir fungerar inte längre, och den vänstersatir som finns kvar, lever likt Max Gustafson på överdrivna halmgubbar, som förstärker sköra halmstrån till falska verklighetsbeskrivningar.
Under senare tid har högern, som under åttio års tid successivt flyttats längre och längre bort från makt och inflytande, lärt sig satirens ädla konst. Därmed anses demokratin vara hotad och skattebetalarna ska nu finansiera Striden Mot Satiren. Inte minst varnade Myndigheten för civilt försvar för satir (2022). Godkänd humor parodierar inte längre makten. För att välkomnas in i finrummet får man antingen parodiera Melodifestivalen eller Let’s dance, eller så får man rikta udden mot väljare som röstar på fel part.
Häromdagen delade polisen Mustafa Panshiri ett satiriskt inlägg som drev med Sveriges Radio. Inlägget påstod att terroristen Osama Krayem skulle sommarprata i P1, och att programchef Bibi Rödöö sagt att ”det viktiga är att han inte är Sverigedemokrat”. Jag tror de flesta drog lite på mungiporna, eftersom inlägget parodierade Sveriges Radio ganska träffsäkert, då de har enorma problem med terrorromantik på bolaget. Journalister som porträtterat islamister de haft en relation med, åtskilliga hyllningar av gangsterrappare och varningar om att Kristdemokraterna vill skjuta ihjäl muslimer.
Hur som helst kände sig Eva Sahlin, pressansvarig på Sommar i P1, tvungen att påpeka att det inte stämmer att Krayem ska sommarprata, och att uppgiften därför inte ska spridas. Det var alltså inte tillräckligt uppenbart att inlägget var just satir. Varför inte? Var det lite för nära verkligheten? Eller driver Eva Sahlin med oss?
Max Gustafsons teckningar behöver då rakt inte samma förtydligande.
Bilden som kritiserar gårdsförsäljning av alkohol visar hur sprittillverkaren The Absolut Company AB slangar ut starksprit på löpande band till berusade konsumenter. Vem vill vara den som säger ”Nej Max, det är inte vad förslaget om gårdsförsäljning säger”?
Bilden som kritiserar nedskärningar i vården och visar att väljaren är mer upprörd över skattehöjningar. I skrivande stund har Region Stockholm styrts av Socialdemokrater i tre år, och de har redan lyckats stänga åtta vårdinrättningar, höjt skatten och kört regionens ekonomi i botten. ”Nej Max, vården finansieras inte av skattetryck, den finansieras av skatteintäkter, och dessa måste prioriteras korrekt.”
Och apropå sjukvården i Stockholm är Max Gustafson givetvis irriterad på att Moderaterna utökade den. Bygget av Nya Karolinska illustreras med en politiker som kastar pengar i sjön. ”Max, sjukvård är en del av regionens kärnverksamhet, och Nya Karolinska kostade mindre per kvadratmeter och vårdplats än Malmös nya sjukhus, som vänsterstyret där byggde.”
Bilden som kritiserar att privata företag får använda tågrälsen visar hur järnvägstrafiken inte längre fungerar på grund av de privata bolagens närvaro. ”Nej Max, det är fortfarande den statliga myndigheten Trafikverket som orkestrerar underhållning och utbyggnad av järnvägen.” Jag förväntas tro att tåget från Hallsberg skulle komma i bättre tid om en skogsbrukare i Norrbotten fraktat sitt trä med lastbil i stället.
Och så vidare, och så vidare. Givetvis talar Gustafson till de som lever kvar i narrativet att makten och pengarna tillhör högern, men hur det än ligger till med den saken, tror jag till och med att präktighetsminister Eva Sahlin skulle dra sig för att kontakta honom och berätta att hans påståenden är falska.
Förstår den som får sina nyheter från Sveriges Television verkligen sin omvärld?
Just nu är det folkfest på SVT, eftersom Socialdemokraternas kongress pågår. Nu får journalisterna mingla med sitt politiska läger och bli champagnefryntlig med sina idoler över några snittar. Framförallt har man ett alibi att göra reklam för sitt parti. S-kongressen bevakas stenhårt och allt S ska åstadkomma, och hur bra det kommer att gå, rapporteras högtidligt. Politikens baksida känner man inte till, men man skulle inte dela med sig av den informationen om man kom över den.
I dagens hyllningsartikel inflikar faktiskt att det förekom en störning. ”När Andersson skulle tala på fredagen stördes ordningen till en början av aktivister som ropade från läktarna, men när talet väl kommit igång pekade Magdalena Andersson ut tre breda principer som vägledande för partiet.” Läsaren förpassas till Aftonbladet för att få veta att aktivisterna var vänsterextremister. ”Klimatkrisen dödar – beskatta superrika” var budskapet som skanderades.
Detta rimmar väl med hur SVT har viktat nyheter genom åren. År 2022 handlade 91% av sidorna om politisk extremism om högerextremism på SVT:s hemsida. För Sveriges Radio var motsvarande siffra 95%. Och faktum är att de få sidor som handlade om vänsterextremism, klagade mest över anklagelsen. Och det är väl så det blir när över 70% av personalen röstar vänster.
2025-05-13 rapporterade SVT att Israel hade attackerat ett sjukhus. När det visade sig att Hamas gömde sig i en tunnel under sjukhuset, och att det var den som attackerades, lämnade SVT berättelsen. Då var inte händelsen längre intressant.
Förr ansåg jag SVT skulle skalas ner till en samhällsnyttig kanal med några hundra anställda, men idag anser jag att det bästa vore om man lade ner SVT, UR och SR, slopade alla bidrag till tidningarna och skapade förutsättningar för en fri och objektiv media. Läs mer om public service här.
När jag känner mig riktigt cynisk kan jag känna att den svenska vänstern inte hade haft så starka band till palestinarörelsen om inte palestinarörelsen hade haft så starka band till Hamas, och om Hamas inte hade haft så starka band till Adolf Hitler och nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Det som i de facto förenar palestinarörelsen med nazismen är just synen på judar. Man brukar säga att ”legitim kritik mot staten Israel inte får avfärdas som antisemitism”, helt utan att peka ut någon legitim kritik. Självklart kan demokratiska och HBTQI+vänliga stater som Israel kritiseras. Självklart är inte alla illdåd som begås av terroristerna i Hamas omotiverade.
Israel har blivit sämre på att försörja Palestina med mat på grund av terroristattackerna som riktas mot dem, och det får konsekvenser för Israel. Kanske med rätta. Men låt oss studera hur påstått ”legitim kritik mot staten Israel” har avfärdats som antisemitism.
Under Eurovision Song Contest gav den svenska juryn 0 poäng till Israel, trots att deras bidrag var riktigt bra. Tittarna gav Israel högsta (12) poäng. Sveriges Television, som producerar Sveriges sändning, tänkte inte tanken att de kan ha nominerat antisemiter till att sitta i juryn, utan påminde istället om att en judisk konspiration styr världen.
Socialdemokraternas utrikesminister Margot Wallström gjorde nyligen ett offentligt uttalande om att den svenska regeringen styrs av Israel.
Dagens Nyheter har precis delat sin åsikt att judar i Sverige har ett särskilt ansvar att kritisera Israel för att deras hjälpsändningar till Gaza försvåras av Hamas.
Är detta legitim kritik mot Israel? Kan Socialdemokraterna eller Dagens Nyheter verkligen skilja på nazism från legitim kritik? Jag tror det när jag ser det. My heart goes out to you.
På sociala medier används ett par svåra och/eller främmande ord i diskussioner om kriget mellan Israel och Palestina, som jag tänkte försöka förklara efter bästa förmåga. Dessa är Genèvekonventionerna, folkrätten och folkmord.
Genèvekonventionerna Genèvekonventionerna är internationella regler som beskriver hur människor ska behandlas under krig. Dessa formulerades i sin nuvarande form år 1949 (med några senare tillägg) och gäller under krig (oavsett om parterna är överens om att det pågår krig eller ej) och ockupation. De beskriver att civila (som inte deltar i striden) måste skyddas, att fångar ska behandlas väl och att sjukvården måste skyddas. Palestina, som företräds av terrororganisationen Hamas, bryter mot detta när de attackerar civila mål (inte minst massakern vid musikfestivalen i Re’im 2023-10-07). De bryter även mot detta när de skyddar sin militär bakom civila mål. De orsakar därmed att civila dör, för rätten att attackera militära mål försvinner inte när civilbefolkningen används som mänskliga sköldar (som i sig är viktiga i propagandakriget, eftersom de används för att vinna sympatier hos journalister och nyhetskonsumenter). Israel följer Genèvekonventionerna, men inte Hamas.
Folkrätten Folkrätten är en dynamisk uppsättning av regler som formas av Genèvekonventionerna, av internationella domar och av internationell sedvana. Israel följer ofta Folkrätten, trots dåliga förutsättningar att göra det, och Hamas följer inte folkrätten över huvudet taget. Detta tar sig uttryck genom att raketer riktas mot civila mål, att civila tas som gisslan, genom användandet av sexuellt våld på gisslan och genom brukandet av självmordsattacker riktade mot civilbefolkningen.
Folkmord FN:s medlemsländer (bl.a. Israel, men inte Palestina) förvaltar definitionen av ordet, och definitionen används av bl.a. ICJ, ICC och de olika tribunalerna (som t.ex. Rwanda eller f.d. Jugoslavien). Ett folk är en nationell, etnisk eller religiös grupp, och folkmord syftar till att döda människor baserat på någon sådan tillhörighet. Palestinier är en grupp som inte anammat västerländsk marknadsliberalism, och som därför står i starkt beroende till Israel för sina förnödenheter, inte minst maten. Israels attacker mot Palestina handlar inte om att Israel vill utrota palestinierna, för om det vore målet skulle det vara mycket enkelt att bara strypa försörjningen till dem. Anfallen är en nödvändighet som kommer av att palestinierna låter sig företrädas av våldsamma terrorister som råkar hata judar. Svälten i Gaza kommer från att det är svårt att leverera förnödenheter till ett krigiskt folk som vill döda dig. Även om judarna i princip utrotats från hela Mellanöstern, undantaget Israel, så lever inte de sju miljoner som finns kvar för att Palestina vill ha dem där, de lever för att Israel har ett luftvärn. Olika islamistiska grupperingar dödar fler araber var och en för sig, än vad Israel gör i kriget. Och enligt just folkrätten, bär Hamas skulden för detta.
Så jag stöttar inte ett fritt Palestina. Jag står ganska långt ifrån dem i frågan om homosexuellas rättigheter, kvinnors frihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Ett fritt Palestina kommer inte skapa marknadsliberala palestinier som driver företag, låter kvinnor lämna hemmet, eller lära sig läsa, eller som slutar göra underhållning av att döda homosexuella. Palestinas framtid kommer vara ljus om de antingen anpassar sig till västerländska värderingar eller lär sig att leva sida vid sida med personer som har västerländska värderingar. Det är deras val, men vissa val gör man av nödvändighet. Det är inte konstigare än att Sverige måste begränsa sina medborgares demokratiska rättigheter för att inte provocera islamister – det är ett val vi gör av nödvändighet.
Valhemligheten är en grundläggande princip i det svenska valsystemet och syftar till att skydda väljare från påtryckningar och säkerställa att varje röst är fri. Helst ska du inte ens erbjuda dig att berätta hur du röstar, eftersom det kan vändas emot dig och därmed begränsa din frihet framöver. Varje röst ska också vara personlig. Det betyder man inte får köpa och sälja röster, eftersom det innebär att din röst i praktiken är någon annans.
Vänsterpartiet säljer röster. De förvaltar en klan som röstar efter partiets instruktioner. Detta viftar man med som om det vore ett vapen i syfte att få som man vill. ”Klanrösterna” är tillräckligt många för att kunna göra skillnad i valet. Riksdagsledamoten Nadja Awad skriver:
”Ser fram emot valet 2026, för vi ska se till så att varje klanröst därute röstar bort våra ovänner. Våra röster ska inte tas för givna!” Följt av en puss-emoji och en palestinsk flagga.
Alltså, om inte hon upplever följsamhet från andra partier och politiker i sina frågor, kommer hon dirigera bort ”klanrösterna” från dessa partier. Awad förvaltar alltså inte en röst, utan en arsenal av röster som används för att köpslå i sakfrågor. Om detta kommer till polisens eller Valmyndighetens kännedom, riskerar Nadja Awad ett fängelsestraff på fyra år.
Man måste alltid närma sig frågor kring Israel-Palestina-konflikten ganska försiktigt, för när man tar parti för eller emot något läger, kommer man (i bästa fall) att klistras på en svartvit samling åsikter som man kanske inte nödvändigtvis har. Mer troligt är att man blir idiotförklarad. Det mesta jag har att säga varför jag inte stöttar ett fritt Palestina är summerat här: Jag stöttar inte ett fritt Palestina (2025-04-27).
Jag har lovat att svara på några frågor som dykt upp i sociala medier, vilket jag gör här, efter bästa förmåga – jag har inte alla svar och min slutsats kan vara felaktig.
Till att börja med är Palestina ett högerextremt och nazistiskt projekt (se länken ovan). Från Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar (”Hamas är en kvinnofientlig, auktoritär och högerextrem terrorgrupp…”) till författaren och journalisten Göran Greider (”…trött på alla slappa påståenden om att vänstern på något sätt delar världsbild med ett högerextremt Hamas!”) har uttalat sig om detta, så om den saken råder det inga tvivel. Hamas har ett grundmurat stöd i palestinarörelsen. I samband med den lyckade massakern vid musikfestivalen i Re’im 2023-10-07 ökade stödet för Hamas till över 40% i både Västbanken och Gaza, samtidigt som stödet för Fatah minskade. 72% av palestinierna ansåg att massakern var något positivt. Bland de som inte stöttar Hamas, Fatah eller PLO finns dem som tycker att Hamas är för snälla mot västerländska värderingar som demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet.
Varje palestiniers död är en tragedi, men jag skyller det på Hamas och på deras anhängare, inte på Israel, som trots allt försörjer Palestina med mat och kläder. Palestina är som bekant inte en marknadsliberal demokrati som använder företagande för att skapa värde och tjäna pengar till sin försörjning, Palestina är ett islamistiskt polis- och angiverisamhälle som behöver födas av utomstående. Och att Israels förnödenheter inte tryggt kan levereras till palestinierna, är Hamas fel. Och deras anhängare. Och den åsikten anser jag att man kan ha, utan att det ska betyda att man ska försvara varje israelisk gärning någonsin, för verkligheten är komplicerad.
När jag går till mig själv, landar jag på Israels sida i synen på vetenskap och bildning, på marknadsliberalism, homosexuellas rättigheter, demokrati, transpersoners rättigheter samt religionsfriheten och yttrandefriheten. Om inte Palestina försörjdes med vapen, kunde Israels försörjning av den palestinska befolkning kunna fortgå, och över tid skulle man kunna vända tillbaka den muslimska Mellanöstern till den forna högkultur den en gång var. Men idag är det svårt. Idag har vi ett ofrivilligt fysiskt krig.
Summerat landar jag på Israels sida i konflikten, men det kan ändras och har ändrats. Innan jag studerade konflikten, så stod jag på samma sida som media, nämligen den Palsetinska. (Svensk medias relation till Palestina är ett ganska stort ämne, som jag gärna utvecklar i framtiden.) Vill du kritisera, utmana eller ifrågasätta? Här är du välkommen att kommentera precis hur mycket du vill – jag publicerar allt. Vill du i stället utmana mig på X, ställ en fråga i taget och undvik personangrepp. Eftersom X är en gigantisk plattform för politikintresserade personer, riskerar informerade och relevanta inlägg, kommentarer eller utmaningar att drunkna bland förolämpningar, hot och personliga påhopp.
Matpriserna beror på andra och fler faktorer än att ICA tar ut vinst. Ryska varor är en del i svensk matproduktion och vi har ingen beskattningsrätt i Ryssland (tullavgiften är en skatt). Om vi sätter upp tariffer (strafftullar) mot Ryssland, vilket vi har gjort på grund av deras krigsföring, är det den svenska köparen som betalar tullen, till svenska staten. Tariffer på ryska varor gör konstgödsel vi köper därifrån dyrt. Bönderna bjussar inte detta, utan lägger det på sin kund, t.ex. ICA.
ICA bjussar inte heller på det, utan lägger det på slutkunden, den som vill köpa mat. ICA gör 3% vinst, men skulle behöva göra minst 7% för att vara solitt. Det är lätt att tänka att den som inte klarar att göra vinst har starkare ekonomiska muskler att sälja varor billigt (”om ICA inte genererade några pengar, skulle de kunna kränga varor för inga pengar alls”) men det stämmer inte. I så fall skulle COOP, som går back, ha råd att sänka priserna ännu mer. Och dessutom finns det annat att titta på.
När priserna går upp ökar, t.ex. på grund av tarifferna mot Ryssland, så ökar matmomsen ganska mycket. Eftersom matmomsen är en procent på varans slutpris, så blir en liten prisökning en liten momsökning, men en stor prisökning en stor momsökning. Multiplikation är svårgreppat, eftersom ”en tiodubbling” kan innebära att inget egentligen har förändrats, medan ”en ökning med 4%” kan vara en gigantisk förändring – allt beror på hur de siffror som går in i ekvationen ser ut. När det gäller matmomsen är siffrorna betydande, och precis som med tarifferna så landar pengarna hos staten.
Jag har två räkneexempel för att illustrera poängen.
1) 0,000005% av alla barn som föds lider av Hutchinson-Gilford Progeria-syndromet, vilket gör att de kommer att dö redan under sina tonår. Skulle detta tiodubblas, skulle fortfarande nästan ingen (0,00005%) drabbas.
2) Ett paket kaffe som kostar 60 kronor skulle kunna öka med 10% på grund av en dålig skörd. När kaffet kostar 66 kr, är momsen på kaffet inte längre 5,50 kr utan 6 kr. Det innebär att hela prisökningen skulle försvinna om det inte vore för momsen. Det innebär också att staten inte har något incitament att förändra matpriserna, för matens prisökning är statens vinst!
Till detta är bönder ganska tungt belastade redan innan vi satte upp strafftullar mot Ryssland, för diesel är ganska dyrt, personal är ganska dyrt och maskinerna är dyra. Och att det är dyrt att anställa gör inte bara att drängen är dyr, det gör att veterinären är dyr. Just kor kräver ganska mycket veterinärvård.
Maten är alltså inte dyr för att du köper den från ICA. Hade så varit fallet hade du kunnat hämta i-princip-gratis-mat på COOP, men det kan du ju inte. Maten är dyr för att (till och med nuvarande regering) är alldeles för sossiga, har alldeles för mycket skatter och avgifter i de olika stegen.
Till detta betalar matkonsumenten dessa skatter med skattade pengar. Hade knegaren haft dubbelt så mycket på fickan, hade han kanske blivit mindre irriterad över att släppa ifrån dig den höga summan som mat numera kostar. Så egentligen är man rånad redan innan man gått till ICA, och väl där är det snarare sosseriet än ICA (eller COOP) som är skurken vi måste göra upp med.
En lösning på detta föreslås vara en ny punktskatt, en bankskatt. Vi får väl hoppas att det inte läggs på kunderna, som t.ex. ICA och COOP, för de kanske lägger det på slutkunden, vilket gör att räkneexempel 2 slår in.
I det senaste avsnittet av SVT:s intervjuprogram 30 minuter var det Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons tur att ställas mot väggen. Angående att Åkesson påstår att många med invandrarbakgrund inte är anställningsbara, vill programledare Anders Holmberg visa hur siffrorna ser ut, och konfronterar Åkesson med en bild som förklarar att 243.300 utrikes födda är arbetslösa, och 242.400 inrikes födda är arbetslösa. Därmed anser Holmberg att han gjort gällande att det är lika vanligt att inrikes- som utrikes födda är arbetslösa i Sverige. Åkesson förstår såklart vad som pågår, och när han påpekar det förtydligar Holmberg att detta är de faktiska talen.
För att tv-tittaren ska förstå vad som händer behövs lite mer siffror. I skrivande stund är 485.700 personer arbetslösa (8,5% av arbetskraften), och trenden går för tillfället åt fel håll. Att siffrorna stämmer exakt (243.300+242.400 är 485.700) kan bero på att både jag och SVT har läst den senaste sammanställningen på Ekonomifakta. Jag vet inte exakt hur SVT kom fram till att det är just 243.300 utrikes födda och 242.400 inrikes födda som är arbetslösa, men siffrorna går ihop om man räknar på det: 5,7% av alla inrikes födda är arbetslösa och 16,2% av alla utrikes födda är arbetslösa, vilket motsvarar 243.300 respektive 242.400 personer. Att utfallet är att 50% av de arbetslösa är inrikes födda, och 50% av de arbetslösa är utrikes födda, beror på att det helt enkelt finns fler inrikes födda på arbetsmarknaden! SVT:s resonemang kan jämföras med följande påstående:
Eftersom alkohol är en faktor i 20% av alla trafikolyckor, är alkohol inte en faktor i 80% av fallen. Därför har du 80% chans att klara dig från en trafikolycka om du super dig full innan du sätter dig bakom ratten.
Siffrorna säger inget om man inte vet hur många nyktra resor och hur många onyktra resor som görs. Rimligtvis kan det fortfarande vara så att en större andel av de resor som görs av alkoholpåverkade slutar med en trafikolycka, eftersom fler personer sätter sig i bilen i nyktert tillstånd. Gissningsvis behöver SVT mer anslag igen, för deras inkompetens påstås alltid bero på att de får för lite pengar gratis av skattebetalarna.
Dessutom finns det utrikes födda som har lägre arbetslöshet än inrikes födda (5,7%), och därmed drar ner skillnaden mellan inrikes och utrikes födda. Arbetslösheten bland nordamerikaner i Sverige är 5,2%. Arbetslösheten bland utrikes födda som inte ingår i de stora grupperna (Afrika, Asien, Europa, Nordamerika och Sydamerika) är 3,7%. Men det finns andra grupper som drar upp skillnaden. 28,7% av alla svenskar födda i Afrika är arbetslösa. Det vi inte får glömma är att människor är olika. Det finns olika bildningskulturer, olika attityder, olika förhållningssätt. Det är ju inte att att man är född i Afrika som gör att man är svår att anställa, men den bildningskultur man vuxit upp i, påverkar ganska mycket. Dessutom har Sverige råd med en ganska hög grad av arbetslöshet, tack vare den förlåtande attityden bland landets arbetare. Många arbetstagare har inga problem att lämna ifrån sig sina pengar i skatt. Inte ens den som har svårt att få det lilla som fås behållas av sin inkomst att räcka till, vill gärna betala ännu mer. Socialdemokraterna vet detta, och Magdalena Andersson har gått till val på att höja skatterna ännu mer.
Men om man vill få in personer med lägre utbildningsnivå i arbete, behöver man göra det billigare att anställa, så att företagen helt enkelt har råd. Och för varje person som får ett jobb, skapar vi en person som bidrar till det gemensamma genom att av avstå en del av sin lön, i stället för en person som belastar det gemensamma genom att ta bidrag som finansieras av att du avstår från din lön. Att människor jobbar, gagnar alla.
Idag pågår intensiva demonstrationer om att Palestina ska befrias, och det låter fint, för vem vill inte vara fri? Men vad ska de befrias från, och hur ser ett fritt Palestina ut?
Palestinierna var traditionellt ett stolt krigiskt folk, en kolonialmakt att räkna med, en kolonialmakt att frukta. För att påminna om detta använder palestinarörelsen sig av en flagga som har fyra färger. Dessa är röd, vit, grön och svart. Den röda färgen symboliserar blodet på Hashim-klanens svärd när intog och beskyddade Mecka på 900-talet. Den vita symboliserar klanen Umayyadernas ädla gärningar, när de lyckades utvidga det muslimska imperiet i Asien och Afrika på 700-talet. Den gröna färgen representerar den fatimidiska dynastin som etablerade fatmidkalifatet på 900-talet, ledd av Abu Abdallah al-Shi’i, ”den imam som vägleddes av Allah”. Den svarta färgen är representerar Abbasidkalifatet, och deras oskadliggörande av islams fiender under 700-talet.
Idag finns ungefär 13 miljoner palestinier, hälften bor i Västbanken, Gazaremsan och Israel, drygt 40% bor i olika arabländer, främst Jordanien, och resten bor i olika västländer, bl.a. Tyskland, Kanada, Sverige och Storbritannien. Sist Palestina befriades och tilldelades ett eget land var år 2006. Genom ett demokratiskt val tillsatte man terrororganisationen Hamas som ledare över det palestinska folket. Hamas har starka sympatier för nazismen och detta uttrycks genom den spontana hälsningen, heilandet, alltså en s.k. Hitlerhälsning flera gånger har fastnat på film av uniformerade Hamassoldater. Redan under 1930-talet skickade Muslimska brödraskapet delegationer till nazisternas möten i Nürnberg, och än idag är Hitler ett populärt varumärke i Palestina och Min kamp på arabiska är en populär bok även i svenska bibliotek.
Sedan Hamas rättmätiga maktövertagande, har inte mycket positivt lämnat landet. Inga internationella företag har etablerat sig där, inga handelsavtal har upprättats med omvärlden. Biståndsfinansierade raketer har dock lämnat Palestina i stor skala. Och det är den oförmågan att prioritera, som fått Israel att sluta skicka pengar till Palestina. De skickar mat, kläder och andra förnödenheter istället, för pengar i Hamas händer går till fel saker. Dessutom har något annat hänt. Den stolta kolonialismen som flaggans färger representerar tycks ha ersatts av feghet. Varför ser man inte den palestinska armen annat än under vapenvila? Under pågående krig, tycks alla vara civila, men så snart en vapenvila är inledd, poserar Hamas med sina svarta dräkter och gröna pannband i drivor?
Generellt sett utökar inte islamister sina territorier med våld längre. Hamas krigar i civila kläder, i skydd av civila, för att det ger dem en offerroll att profitera på. ”Israel dödar civila!” Detta är folkrättsvidrigt. Hamas bryter mot distinktionsprincipen, som bygger på att båda parter måste skilja på civila och stridande. Hamas bryter mot principen att använda civila som mänskliga sköldar. Och enligt folkrätten så behåller Hamas ansvaret för de civila som dör i kriget, på grund brotten mot de två tidigare nämnda principerna. Men gemene man bryr sig inte om folkrätten. Gemene man ser att civila palestinier dör, och köper narrativet att Israel därmed måste vara fienden. Hamas vinner propagandakriget, och Hamas anhängare välkomnas med öppna armar av västvärlden, som fortfarande har dåligt samvete för Storbritanniens och Frankrikes kolonialism, USA:s slavhandel och för Sveriges industriella framgångar och från det kommande välfärdssamhälle vi har idag.
Det är endast palestinierna själva som kan befria Palestina. Om vi ger palestinierna ytterligare ett nytt land, kommer deras sympatier för Hamas att förråda dem igen. Utan en grundläggande attitydförändring, kommer de inte att prioritera samhällsbygge före krig denna gång heller. Ett fritt Palestina kommer inte vara en demokrati. Ett fritt Palestina kommer reflektera palestiniernas åsikter och värderingar, precis som ett fritt Syrien reflekterar Hay’at Tahrir al-Shams värderingar. Utan en grundläggande attitydförändring, kommer de inte att prioritera samhällsbygge före krig denna gång heller. Vi kommer få se mer av offentliga avrättningar av homosexuella, fler begränsningar för kvinnor och fortsatt intellektuellt förfall. Det bästa som kan hända en palestinier är att hamna i t.ex. Sverige, där man får ta del av det välfärdssamhälle vi har skapat, få ett intresse för kunskap, konst och kultur, där man kan skaffa sig ett hedervärt yrke, och där man få demonstrera för ett fritt Palestina på sin fritid. Men att i detta läge faktiskt befria Palestina, kommer innebära samma misstag som de senaste gångerna.
Uppdatering 2025-04-26:Här är inlägget från Nerikes Allehanda. Scrolla ner för att se ursprungsinlägget och mitt manus till svaret.
I dagens Nerikes Allehanda fick lära oss att planekonomi och monopol är bra för hälsan. Men är det verkligen sant? Fredrik Persson, som är distriktsordförande för IOGT-NTO skriver under rubriken ”Systembolaget skyddar liv – gårdsförsäljning riskerar allt!”:
Den 23 april står riksdagen för ett avgörande beslut för folkhälsan, då ska frågan om gårdsförsäljning av alkohol behandlas, och konsekvenserna av ett ja kan bli förödande. Gårdsförsäljning må låta som ett charmigt stöd till småskaliga producenter, men i praktiken innebär det början till slutet för Systembolagets monopol. Därmed riskerar vi att förlora den mest effektiva alkoholpolitiska åtgärden vi har – en åtgärd som varje år räddar tusentals liv, skyddar barn och minskar alkoholens enorma kostnader för samhället.
Systembolaget bygger på en unik modell som gör det möjligt för Sverige att undvika alkoholens värsta skadeverkningar. Försäljningen sker utan vinstintresse, vilket effektivt minskar tillgängligheten och skyddar folkhälsan. Men enligt EU-rätten tillåts detta monopol endast om det är heltäckande. Om gårdsförsäljning införs upphävs undantaget, och Sverige tvingas till en privatiserad alkoholmarknad. Alkoholindustrin har en lång historia av att driva på för ökade rättigheter och minskade regleringar. Deras mål är alltid detsamma: sälja mer, oavsett konsekvenserna för individen eller samhället, och det är barnen som drabbas hårdast.
Redan i dag växer tusentals barn upp i hem där alkoholens skugga gör deras vardag otrygg. Forskning visar att barn som lever med vuxna som har alkoholproblem löper högre risk att misslyckas i skolan, drabbas av psykisk ohälsa och dö i förtid. Varje steg som ökar tillgången till alkohol innebär fler barn som far illa. Är det verkligen en utveckling vi vill se?
Sedan finns den ekonomiska verkligheten. Alkoholens skador kostar det svenska samhället hisnande 103 miljarder kronor årligen – en siffra som kommer att skjuta i höjden om konsumtionen ökar.
Förespråkarna hävdar att gårdsförsäljning endast skulle omfatta små volymer och exklusiva produkter. Men detta är en falsk trygghet. När marknaden väl öppnas upp blir det svårt att sätta gränser.
Sveriges alkoholpolitik är inte till för att gynna näringslivet – den är till för att skydda människor från alkoholens skador. Systembolaget är en åtgärd som sätter människors hälsa före vinstintresset, och det är en modell som fungerar. Våra politiker borde vara stolta över att Sverige är ett föredöme i världen när det gäller alkoholpolitik.
Den 23 april har riksdagen möjlighet att stå upp för sina medborgare och säga nej till gårdsförsäljning. Det är ett beslut som i förlängningen räddar liv, skyddar våra barn och minskar alkoholens konsekvenser.
Valet är enkelt – för människors skull, rösta nej till gårdsförsäljning.
Jag har skickat in ett svar, men eftersom NA:s finansiär är S och deras påstådda liberalism mest har handlat förbud mot vadhelst IOGT-NTO säger är dåligt, så räknar jag inte med någon publikation – svenska liberaler hatar liberalism och Lars Ströman är deras kuttersmycke. Detta skickade jag in:
Svar till Fredrik Persson, distriktsordförande IOGT-NTO, 17/4.
Jag uppskattade Fredrik Perssons text om Systembolaget, men tyvärr hade det smugit sig in några faktafel i texten som jag gärna bemöter. Först påstås att Systembolaget (som finansierar IOGT-NTO) ”gör det möjligt för Sverige att undvika alkoholens värsta skadeverkningar”. Sedan recenseras Systembolagets insatser i extremt negativa termer. Tusentals barn är otrygga och skolsystemet har havererat. Dessutom, som sista poäng, antas läsaren tro att till skillnad från länder utan Systembolaget betalar vi hundratals miljarder för alkoholrelaterade skador. Jag korrekturläser gärna din nästa debattartikel, Fredrik, för att lyfta blicken från sin egen filterbubbla kan gynna den poäng man vill göra!
Sedan får vi läsa att ”Systembolaget är en åtgärd som sätter människors hälsa före vinstintresset, och det är en modell som fungerar.” En ”modell som fungerar” kostar alltså hundratals miljarder? Fredrik Persson levererar ett pussel som inte går ihop. Kan det kanske vara så att Fredrik Persson poserar som en lösning på ett problem vars vinst – den som Systembolaget genererar – gagnar honom personligen?
Jag är gammal nog att minnas tiden då staten hade tillverkningsmonopol. Då tog man ingen hänsyn till vad folk ville ha, då producerade man Pripps Blå, Three Towns och Tuborg. Idag fullkomligt exploderar mångfalden av företag som vill ha vinst, helt utan att försöka kränga partier av Pripps Blå – marknaden vill ha kvalitet, inte volym. Och med tillverkningsmonopolet ur vägen efter EU-inträdet, har svensken lärt sig en hel del nya ord: ”IPA”, ”mikrobryggeri”, ”självrunnen” och ”spontanjäst”. Och eftersom Perssons skräckvision redan har uppenbarat sig i ett land där statligt spritmonopol redan är instiftat, kanske det kan vara läge att lyfta blicken från den ekonomiska vinst IOGT-NTO gör på nuvarande planekonomiska lösning. Slutpoängen, att man ska rösta nej till gårdsförsäljning, är inte styrkt, men lobbyismen är redovisad utan anmärkning, vilket jag tackar Fredrik Persson för.
I Moderatledda Region Skåne har antalet vårdpersonal ökat med 1000 personer (sjuksköterskor och barnmorskor) under de senaste tre åren. Under samma tid har Socialdemokraterna i Region Stockholm gjort sig av med åtta vårdinrättningar och 1000 anställda inom vården, men har ändå lyckats förstöra regionens ekonomi.
Varken Socialdemokraterna eller Donald Trump kan rädda ekonomin genom att vandalisera den offentliga sektorn eller genom att höja skatten. Allt handlar om att prioritera pengar korrekt. Anledningen att den Socialdemokratiska strategin att slakta välfärden inte fungerar, är att man måste sluta slösa bort skattemedel. Om politiker som inte kan förvalta pengar får lägre utgifter, kommer mer pengar slösas bort. Om politiker som inte kan förvalta pengar får högre inkomster (t.ex. genom höjd skatt), kommer mer pengar att slösas bort.
Det enda sättet att rädda välfärden är att lägga de pengar man får in via skatten på just välfärden. Jag har full förståelse för att politiker, som kanske känner att de äntligen har blivit invalda i något maktorgan, vill sjösätta sina drömprojekt. Men det är precis det som är problemet.
Vår nuvarande högerregering har bestämt att ansvaret för hemslöjdsfrågor ska flyttas från staten till civilsamhället. Principen är viktig, men den ansvariga myndigheten (Nämnden för hemslöjdsfrågor) som ska avvecklas, kostar just inga pengar. Och trots att jag identifierar mig som libertarian, så vill jag inte gå så långt tillbaka som när civilsamhället ansvarade för brandförsvar (1800-talet) – vissa saker är bra att staten hanterar – men hemslöjd är inte ett sådant exempel. Dessutom ser jag en viss skillnad mellan att tillhandahålla brandförsvar, sjukvård, infrastruktur och utbildning, jämfört med att tillhandahålla sprit, media, popmusik och film. Det senare är marknaden faktiskt mycket bättre på.
Frågan är varför SVT låter Magdalena Andersson säga att det är M-ledda Malmö som skär ner, och inte S-ledda Stockholm? Förmodligen vet Andersson att stockholmarna inte gillar S-politiken, och vill flytta fokus från det. Stockholmarna vill ha sin välfärd, och S vill vara partiet som påstår sig kunna leverera den. Och SVT har sitt beroende till makten genom sin försörjning.
Folkvalda riksdagspolitiker och ministrar styr normalt inte i enskilda ärenden (s.k. ministerstyre) utan genom lagar och regler. Men vissa institutioner har Socialdemokraterna direkt inflytande över. Det är sedan länge nu ett faktum att Socialdemokraterna motarbetar media som de inte har något inflytande över. I egenskap av statsminister försökte hon begå ett karaktärsmord på opinionsbildaren Henrik Jönsson på grund av att han granskar (”sprider hatpropaganda mot”) makten. Dagens Nyheter skrev om intervjun där detta skedde, och den socialdemokratiska regeringen såg till att graverande delar skulle klippas bort från texten.
Man antar att inte bara att andra regeringar gör samma sak, utan att riksdagsledamöter gör samma sak.
Bönder köper gödsel från Ryssland, som har blivit dyrare på grund av våra strafftullar mot Ryssland. Detta ökar priset på svenskproducerad mat, eftersom kunden får ta kostnaden. Detta kallar S-märkta lobbyister som Emma Fastesson Lindgren och Anders Lindberg för ”Jimmie-priser” (vilket hänvisar till att Sverigedemokraterna valde att vara regeringsunderlag åt en högerregering), men priserna sätts inte av Jimmie Åkesson eller SD.
Kaffeskörden har varit sämre än önskat, vilket har sänkt tillgängligheten på kaffe utan att minska efterfrågan. Ni som läste samhällskunskap i mellanstadiet vet hur det påverkar priset, men S-märkta lobbyister kallar detta för ”Jimmie-priser”, men priserna sätts inte av Jimmie Åkesson eller SD.
Givet det vi vet om Socialdemokraternas inflytande över civilsamhället behöver vi verkligen utreda hur det kommer sig att AP-fonderna investerade i onoterade aktier år 2021. Kan det ha funnits en ambition från dåvarande S-ledda regering (Magdalena Andersson var ansvarig minister, finansminister, och tillträdde som statsminister senare samma år) att prioritera ”grön teknik” framför pensionsspararnas intresse, som rimligtvis är vinst?
Jag börjar bli mer än trött på att folk, vars främsta kvalifikation att uttala sig om ett ämne är att han har en agenda, poserar som någon slags expert. På Quora ställdes den retoriska frågan ”Varför finns inte yttandefrihet i Sverige?” och en Denis Omerspahic fick för sig att svara. Varför han ansåg sig vara kvalificerad framstod som mer och mer mystiskt ju längre diskussionen på Quora pågick, och något annat svar än att han förväxlat sin åsikt med kompetens har jag svårt att hitta.
Det korrekta svaret på den retoriska frågan om varför yttrandefrihet inte finns i Sverige, är att vi egentligen ligger hyfsat bra till i frågan om yttrandefrihet. Så länge det finns personer som använder din maktanalys emot dig, kommer inskränkningar i yttrandefriheten vara nödvändiga. Även om inskränkningarna är nödvändiga, leder mer inskränkningar till mindre yttrandefrihet – det är inte så att yttrandefriheten exkluderar vissa människor, såsom Denis tycks tro. Hans inlägg, ordagrant med kreativ stavning och kreativt användande (eller icke-användande) av skiljetecken bevarat:
”Vad är det folk inte fattar? Yttrandefrihet betyder inte att du har rätt att säga vad som helst hur som helst och sen förvänta dig att alla ska vara tysta och hålla med dig.
Det betyder att du har rätt till att säga vad du vill men inte hur du vill. Det betyder ibte att du har rätt till att bete dig svinigt eller säga kränkande saker. Det finns nämligen något som heter konsekvenser. Yttrandefrihet betyder inte rätt från konsekvenstänkande..
Det betyder heller inte att du har rätt till att bli helt obemött av det du säger. Det är inte censur att gå emot dina åsikter eller att vägra ge dig en plattform
Det är nämligen skönheten med begreppet. Att privatpersoner eller företag inte behöver ge dig en plattform för dina åsikter. Det är inte censur”
När jag ifrågasätter Denis Omerspahic kompetens i ämnet ger han följande förtydligande, igen bevarar jag hans kreativa grammatik – han är ju trots allt expert:
Yttrandefrihet betyder inte frihet från konsekvenstänkande. Vilket många extremister inte förstår. Det betyder inte att du ska gå oemotsagd. Eller att du måste få en plattform för dina åsikter
Den första meningen kan göras begriplig om man ersätter ordet ”konsekvenstänkande” med ordet ”konsekvenser” (eller möjligtvis ”repressalier”). Men yttrandefriheten lyfter inte begränsningar. Regeringsformen lyder:
2 kap. 1 § RF: Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
2 kap. 2 § RF: Begränsningar av yttrandefriheten får göras genom lag, men endast om de är förenliga med det demokratiska samhällets grundläggande värderingar och för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.
Eventuella begränsningar regleras alltså i brottsbalken. Eventuella begränsningar av yttrandefriheten ger mindre yttrandefrihet, inte mer yttrandefrihet, för yttrandefriheten säkerställer rätten att yttra sig, inte prinsessan Denis rätt att begränsa sina medmänniskors rätt att yttra sig. Yttrandefrihetsgrundlagen säger:
1 kap. 1 § YGL: Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att säkerställa friheten att i medier som anges i denna lag fritt uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
1 kap. 2 § YGL: Yttrandefriheten enligt denna lag innefattar en rätt att offentliggöra uppgifter utan förhandscensur eller andra hinder från det allmänna.
I efterdyningarna av sina uttalar sig Denis om sitt sköra nylle. Återigen ordagrant:
”Förstår inte varför man anstränger sig för rätten att kunna kränka folk? Var får man ut av det? Det är just det som är avsaknad av konsekvenstänkande. Att tro att man kan säga vad som helst och sen får ingen säga emot”
Det sista påståendet, att ingen får säga emot, är helt befängt. Denis försvarar allas rätt att säga emot, och har inget emot att jag avslöjar vilken charlatan han är. Motsägelse regleras inte av yttrandefriheten, för yttrandefriheten gäller alla. Härmed säger jag emot Denis Omerspahic, för han har fel.
Det första påståendet om kränkning är bedrägligt. Att Denis får höra något han inte gillar, innebär inte att han är kränkt i någon juridisk mening – det betyder bara att han är en skör människa som behöver skyddas från intellektuell utmaning. Det betyder att han är lite korkad. Det betyder att han är obildad. Det betyder att han är dum. Det betyder inte att han är kränkt. Att man känner sig kränkt betyder att man är en skör människa, inte att man är ett brottsoffer.
Den som vet vad yttrandefriheten handlar om, känner till detta. Av precis den anledningen bör inte Denis Omerspahic uttala sig som expert på yttrandefrihet, eller som expert på svensk grundlag över huvudet taget. I stället för att sprida desinformation som gynnar det egna narrativet, kanske en grundkurs i demokrati vore något att fundera på för Denis?
Lorena Delgado Varas är folkvald riksdagsledamot för ett parti som identifierar sig som antirasistiskt, nämligen Vänsterpartiet. Helt okommenterat spred hon rasistisk propaganda på X som visade Israel som en något slags motor bakom USA och alla pågående konflikter. Själv menar hon att det var ett misstag, men Jakob påpekar på X, begår Delgado Varas rasistiska misstag ganska ofta. Hon påstår att Israel orsakar flest barns död på hela planeten, hon använder årsdagen av 7 oktober-attacken till att påstå att Israel begår ett folkmord och hon använder minnesdagen för Kristallnatten till att hävda att palestinier går igenom samma sak som Nazismen utsatte judarna för.
Allt detta kan såklart vara misstag, men man bör fråga sig om inte misstagen säger något om personens värderingar? En annan relevant fråga är att om den som stirrar rasismen rakt i ansiktet utan att se den, verkligen ska ha rätt att kalla sig för antirasist? Nu är Lorena Delgado Varas polisanmäld för hets mot folkgrupp. Ett personligt tips är att om man oroar sig för att bli anklagad för rasism, kan man alltid testa att sluta vräka ur sig rasism.
För den som inte vad Hamas går för kanske kan få sin nyfikenhet väckt av Dennis Prager i efter hans senaste besök till Oxford.
Joakim Medin har gripits i Turkiet, vilket upprör många eftersom han är journalist. Jag är inte övertygad att han greps för att han är journalist, utan för att han är anhängare av terroristgruppen PKK. Att journalister grips, åtalas eller misshandlas, är vanligt. Det sker till och med i Sverige. Inte ens svenska myndigheter har någon vidare tolerans med journalistik. Två färska exempel:
År 2024 blev frilansjournalisten (eller Swish-horan, som Sveriges Radios Ola Gäverth kallar honom eftersom han inte är skattefinansierad) Joakim Lamotte misshandlad av vänsterextremisten Kristofer Lundberg.
I år, 2025, blev journalisten Mats Dagerlind dömd till fängelse för att ha nämnt att en av statens åsiktspoliser, Tomas Åberg, har dömts för djurplågeri. Domen är säkert korrekt, för uppdraget att bötfälla gamla feltyckande pensionärer har inte något med pöbelns personliga moral att göra. Men det faktum att svenska journalister är utsatta kvarstår.
Även journalisten Nickie Swetzén har fått sitt hem förstört, på grund av fel politisk tillhörighet.
Självklart ska vi verka för att fria Joakim Medin. Men han är nog inte fängslad för att han är journalist, utan för att han är terroristsympatisör – Turkiet och PKK har inte dragit jämna kort på länge. Och den som är upprörd över att journalister fängslas, behöver inte söka efter problem i Turkiet.
Problemet är att många inte förstår principer. Man gillar terroristerna i kurdiska PKK, och blir upprörd över att en PKK-anhängare grips. Man hatar fri media, och blir glad när deras företrädare drabbas av misshandel eller av fängelse. Men det viktiga borde vara att när någon drabbas på grund av sitt journalistiska arbete, så finns det anledning att misstänka att vi har problem. Jag är inte helt övertygad om att så är fallet med Medin. Han kan ha fängslats för sina terroristsympatier, men jag stöttar självklart kampen om hans frihet – trots att han är en dåre. Jag är helt övertygad om att både Lamotte och Dagerlind har drabbats för att de inte är vänster, och förfäras över att inte media vågar stå för att det är ett problem.
Grovt räknat var män och kvinnor likadana någonstans mellan 2021 och 2024. Män var kvinnor om de identifierade sig som sådana. Och eftersom inte ens kvinnor var kvinnor, utan på sin höjd ”äggproducerande personer” så var det ganska oproblematiskt. Vi var nog ganska många som sa att det är just kvinnor som avgör om biologiska män ska få tävla mot dem i idrott, för det är bara kvinnor som berörs. Och de flesta tyckte att det var helt oproblematiskt, för inkludering är viktigare än seger. De som inte håller med, kan placeras högre i maktanalysen, vilket gör deras åsikter mindre värda.
Men vi har två viktiga könsskillnader som bubblat upp i undersökningar.
Kvinnor ogillar mångfald.54% av Sveriges kvinnor tenderar att anse att det är ganska eller mycket viktigt att partnern delar hennes politiska uppfattning. För män är motsvarande siffra 37%, och det är förmodligen de 37% som du ändå skulle ha avfärdat som oönskade präktighetsministrar.
Kvinnor ogillar demokrati. ”Kvinnor är mer benägna att acceptera inskränkningar av yttrandefriheten, för att motverka rasism. Och enligt en SOM-undersökning från 2024 vill kvinnor i mycket högre grad förbjuda bränning av heliga skrifter än män: 62 procent kvinnor är för ett förbud och enbart 32 procent män.”
Detta handlar såklart inte om ondska, utan om en önskan om gemenskap. En välmenande gissning från min sida, är att många kvinnor helt enkelt inte tänker på att människor är olika, och söker sin frihet på olika sätt. Jag tror att pusslet som har lagts i huvudet ger följande rationalisering:
1. Jag är god. 2. Jag tycker X. 3. Alltså tycker goda människor X.
Men det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att kalla sina bröder eller systrar för nazist, och det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att bli nazister. Så nog finns det könsskillnader allt! Jag delar inte denna uppfattning om kvinnor. Tvärt om, kvinnor är något av det bästa jag vet – jag förhåller mig till den information som tillgängliggörs för mig. Men jag vet att den som accepterar vaccins effektivitet måste klassas som antivaxxers om de kritiserar politiken bakom vaccinationsprogrammet. Så jag vet att jag betalar ett pris för att ha noterat dessa nya undersökningar, trots att jag inte delar slutsatserna som man (mer eller mindre rimligtvis) kan dra från dem.
Nettominskningen av medlemmar i Svenska kyrkan fortsätter att minska, men eftersom folkmängden ökar är den procentuella minskningen fortfarande stabil. Det är svårt att avläsa från grafen, men 2023 tappade kyrkan 80.000 medlemmar. Tappet 2024 var endast 58.000 medlemmar. Så det råder inga tvivel om att kyrkan har vunnit svenskens hjärta.
Den procentuella minskningen blir tydlig när man ser hur befolkningen i Sverige ökar, främst i icke-kristna grupper.
Men som sagt, även om netto minskningensjunker, så är utvecklingen fortfarande positiv.
Det går kanske inte att bevisa att Gud inte finns, men det förändrar inte det faktum att Gud inte finns på riktigt. Det är inte för att Guds icke-existens påstås vara obevisbar som man tror att Gud finns. Gudstro har helt andra skäl, men låt oss undersöka vad argumentet egentligen säger. Det skulle kunna formuleras så här:
Det går inte att bevisa att Gud inte finns, därför kan Gud finnas.
Det ena problemet är att det finns andra skäl att misstänka att Gud faktiskt inte kan finnas. Det andra problemet blir tydligt när man tittar på en generell version av argumentet:
Det går inte att bevisa att X inte finns, därför kan X finnas.
X måste vara något som inte finns på riktigt, som t.ex. Gud. ”Det går inte att bevisa att bananer inte finns, därför kan bananer finnas” blir bara löjligt. Detta är mer intressant, eftersom enhörningar inte finns på riktigt:
Det går inte att bevisa att enhörningar inte finns, därför kan enhörningar finnas.
Ska vi anta att något finns, måste det finnas på egna meriter. Existens kommer inte från att beskrivningen är så vag att man inte kan motbevisa den, existens kommer från fungerande argumentation – inte fungerande argumentation i allmänhet, utan fungerande argumentation baserad på mätdata. Om du, som är en del av den naturliga världen, känner av Guds existens, så finns Gud i den naturliga världen och därmed är Guds existens är fråga för naturvetenskapen. Men naturvetare ligger inte vakna om natten och funderar på om Gud finns, så hypotesens förespråkare kommer göra sitt yttersta för att hålla kvar Gud i den övernaturliga sfären. ”Du kan inte placera Gud i ett provrör.”
Grundargumentet (det går inte att bevisa att X inte finns, därför kan X finnas) förstärks ofta med en ganska korkad, nästan postmodernistisk, tes om att verkligheten formas av vår föreställning om densamma. När X är en enhörning, kan man få höra att det inte är någon som tror på enhörningar. En generalisering skulle kunna se ut så här:
Ingen tror att X finns, alltså finns det inga skäl att tro att X finns.
Återigen fungerar argumentet endast när X är något påhittat. På 1700-talet var inte radioaktiviteten upptäckt. ”Ingen tror att radioaktivitet finns, alltså finns det inga skäl att tro att radioaktivitet finns” är logiskt korrekt, men bevisligen fel i sak. Så går det när man saknar mätdata, vilket i sig är till last för hypotesen i fråga.
Att man inte kan bevisa att Gud inte finns, betyder alltså inte att Gud finns, och argumentet bör därför inte användas av den som vill styrka att Gud finns.
Den svenska kåren av advokater har mer eller mindre utvecklats till landets hovnarrar. Alltid villiga att dela med sig av sina åsikter, alltid perspektivlösa och alltid på fel sida i alla frågor. I söndags skrev yrkets mest bisarra företrädare, Fredrik Engström och twitterkrigaren Peter Hellman, att barn har samma rättigheter som vuxna, och att elever därför måste få ha sina mobiltelefoner i skolan.
Vi vet ju om att man som vuxen inte alltid får ha sin mobiltelefon. Oavsett om ditt yrke är att vara studiomusiker, en byggarbetare som städar upp en plats för ett massmord eller en konsult som diskuterar en teknisk lösning i en ballistisk robot, måste du besitta förmågan att lämna ifrån dig mobiltelefonen. I vissa situationer räcker det att stänga av den, men ibland måste den avlägsnas från dig.
Men som vuxen kan man säga upp sig om det inte arbetet passar. Det är frivilligt för en vuxen att arbeta, men barn måste gå i grundskolan. Så kan man kräva att en skolelev måste lämna ifrån sig sin mobiltelefon? Den har ju inget val! De kan inte säga upp sig från grundskolan om de inte klarar att vara utan sin mobiltelefon!
På 1980-talet var inte detta ett problem. Man uppmanades att inte ta med sin elektroniska utrustning till skolan, och utan att ha den med sig, behöver man inte lämna ifrån sig den. Och när detta inte följdes, så var det helt oproblematiskt att ta ifrån barnet sin egendom, eftersom utbildningen krävde elevernas fokus. En kille hade ett armbandsur som man kunde spela Pac Man med, och blotta förekomsten av den klockan på armen bedömdes som störande nog för att han skulle lämna ifrån sig den under skoldagen.
Under geografilektionen skulle fokus vara på geografi. Det skulle inte vara en längtan efter en runda mini-Pac Man. Och om förutsättningarna för lektionen innefattade att man inte ett Pac Man-spel i klockan på armen, så fick man inte ha en klocka på armen med ett Pac Man-spel. Och jag törs inte tänka på vad som skulle hända om någon unge, runt 1987, skulle ha med sig en kapitalvara som en mobiltelefon (eller ”yuppienalle” som den kallades på den tiden). Skulle en militär artilleriinsats räcka?
Jag har förmånen att få tala till elever i gymnasiet, antingen om min hobby (naturalistisk filosofi) eller om min profession (datorprogrammering). Precis som det är frivilligt att arbeta för att skaffa sig en inkomst, så är det frivilligt att gå på gymnasiet. Att eleverna ombeds lämna ifrån sig sina mobiltelefoner är alltså helt oproblematiskt även på gymnasiet. Klarar man inte att vara utan sin mobiltelefon, så klarar man ändå inte att läsa på gymnasienivå.
Vi kan alltså konstatera att grundskolan förr, kunde vara mobilfri. En gymnasieskola kan vara mobilfri. En arbetsplats kan vara mobilfri. Men inte grundskolan. Engström och Hellman ser att det berövar eleven sin grundlagsskyddade föreningsfrihet och att det omöjliggör skolans uppgift att fostra eleven till demokratiska samhällsmedborgare. Det låter som om advokaterna i fråga är höga på sin egen paternalism, men när man tänker efter så finns det ett stoff av allvar här.
Snabbare än en gris blinkar är barnet uthällt med badvattnet. Det är barnets frihet utan skolans makt över barnet, som är viktigt. Ironiskt nog är det när Engström och Hellman skjuter sig i foten, som jag faktiskt förstår hur de tänker.
Jag (född tidigt 1970-tal) har vuxit upp i en miljö där man fick skämta om allt och tycka vad som helst. Det har drivit mig bort från socialismen. Det har orsakat att den rättshaveristiska åsikten att man ska få provocera t.ex. genom att bränna en Koran, för att testa att grundlagarna verkligen skyddar oss, har slagit rot. Jag streamar inte de låtar som staten marknadsför till mig genom Melodifestivalen. Jag tittar inte på de filmer som staten spelar in åt mig genom Svenska Filminstitutet. Jag slutade titta på SVT när Radiotjänst slutade fakturera mig och Skatteverket drev in pengarna, men när tvånget infördes vill jag inte vara med längre.
När jag växte upp pågick en teknisk revolution, och det betraktades som livsviktigt att vi lärde oss programmering. På den tiden var tanken att vi inte skulle vara maskinernas slavar, utan att maskinerna skulle vara våra. Detta står i konflikt med den makt Engström och Hellman ser att skolan behöver ha, för att kunna vara den institution som säkerställer att nästa generation inte är som min. Ge ungarna en mobiltelefon med Snapchat och TikTok. Med tanke på det attention span som krävs för att de ska lära sig hur man kontrollerar sina enheter, kommer det inte krävas många veckors snapchattande och tiktokande för att medgörligheten och den okritiska contentkonsumtionen ska infinna sig. Och samtidigt har man räddat deras grundlagsskyddade föreningsfrihet!
Dagens paternalister, bländade av sin egen excellens, vill gärna hjälpa den vanliga människan som saknar förutsättningar att fatta kloka beslut på egen hand. Den människa som inte betraktar sig som mer intelligent än sin omgivning, är inte född än. Tanken att man ska gynna ett gott beteende kommer nästan alltid från folk som inte klarar att ta hand om sig själva, som lever på anslag eller på bidrag. Det stora problemet är den marxistiska tanken att alla är lika dana.
”Den som inte önskar det jag önskar, vet inte sitt eget bästa” är ett mantra i den svenska myndighetssfären. Om någon hellre tar en cognac och en cigarr än en långpromenad, har den inte prioriterat annorlunda, den har prioriterat fel. Antagandet att den som får sju extra år på hemmet har vunnit, medan den som är lycklig har förlorat, bygger inte på någon vis insikt, det bygger på narcissism.
Hög skatt på öl, bidrag för träning. Den som gillar det goda livet ska straffas, den som är medgörlig ska gynnas.
Men vi gillar olika. I en fri värld ska dina beslut vara dina även när staten inte delar dina värderingar. I en god värld ska man kunna följa sitt hjärta även när man gör andra prioriteringar än vad statliga företrädare gör. Annars kommer det sluta med att man straffas med förlorat körkort för att man, via blodprov avslöjas med göra andra val än de makten önskar.
Nu när vi befinner sig i slutspurten av bojkotten mot ICA, kan det vara intressant att diskutera nästa steg. Vänsterpartiet vill att maten ska bli billigare genom att man beskattar ICA hårdare. Tanken är att om ICA tar ut för mycket vinst, ska inte ägarna pengarna som går över en viss gräns, utan dessa pengar ska tillfalla staten. ICA är en koncern med låg vinstmarginal (3,8%), men eftersom bolaget omsätter väldigt mycket pengar, är vinsten i kronor och ören ganska hög (omkring 3-4 miljarder kronor).
Ägarna är främst förbundet av ICA-handlarna, men också AMF Pensionsförsäkring AB via Ica Gruppen Aktiebolag, som i sin tur ägs av LO och Svenskt Näringsliv. Det är alltså rätt stora organisationer som investerar i, och vill ha avkastning från ICA. Inte minst girigbukarna i LO!
Vi är väldigt vana med att lösa problem med skatt i Sverige, och denna gång ska problemet med dyr mat lösas med högre skatt. Tanken är att det företag som går med vinst antas ha lägst utrymme att hålla priserna nere, medan företag som går back har utmärkta resurser att sänka sina priser till slutkunden. Så om vi ser till att minska ICA:s lönsamhet, kommer de att sänka sina priser.
När man pratar om sådant som redan från början är dyrt, är detta faktiskt sant. Walmart tjänar mer pengar än NK, trots att NK säljer sina varor mycket dyrare än Walmart. Anledningen är att fler kunder har råd att köpa Walmarts produkter, och att volymen är förklaringen deras högre lönsamhet. Men om ett lågprisvaruhus där alla redan har råd att köpa vad de vill ha, sänker sina priser, blir det bara mindre vinst för varuhuset.
Det samma gäller för skatter och avgifter. Om ett land där det är dyrt att anställa, som Sverige, sänker arbetsgivaravgift och inkomstskatt, kommer fler företag ha råd att anställa och staten får in mer pengar. Men i ett land där skatter och avgifter kopplade till anställning redan är låga, förlorar staten inkomst på att sänka dessa.
Statens möjlighet att leverera välfärd ökar inte med att de får mindre resurser att röra sig med. ICA:s möjlighet att sälja billig mat ökar inte heller med att de får mindre resurser att röra sig med.
Sen kan man fråga sig var gränsen för Vänsterpartiets övervinstbeskattning ska gå. ICA har en vinstmarginal på 3,8%, vilket i deras fall är 3-4 miljarder kronor. Statliga Akademiska Hus har en vinstmarginal på 49,5%, vilket är mycket högre än 3,8%. Eftersom det är ett mindre bolag, handlar det om ungefär 5-6 miljarder kronor. Men det är fortfarande mer än vad ICA tar ut till sina ägare. Så hur placerar man gränsen för övervinstbeskattning så att den träffar ICA utan att sabotera statens intäkter i sin husverksamhet? 20%? 40%?
Om man bara höjer vinstskatten, som idag är 20,6%, så kommer mer av ICA:s pengar landa hos staten. För Akademiska Hus spelar skatten ingen större roll, för vinsten tillfaller staten och företagsskatten tillfaller staten. Så höjd skatt, rakt av, skulle lösa problemet. Om ICA får mindre pengar att röra sig med, antas de få bättre förutsättningar att sälja sin mat billigt. Men det är alltså en missuppfattning.
Det som påverkar priset på mat är bl.a. den internationella marknaden, personalkostnaden, elpriset och övriga skatter och avgifter. Det som påverkar inköpspriset på mat är bl.a. dieselpriset (för matproduktion kräver mycket diesel), personalkostnaden, elpriset och övriga skatter och avgifter. Inköpspriset på mat kommer alltså också att öka när bolagsskatten går upp, vilket innebär att problemet med dyr mat kräver fler verktyg än bara högre skatt för att kunna lösas.
Nu pågår bojkotten mot ICA som bäst. De som bojkottar anser att maten är för dyr och att ICA-koncernen gör för mycket vinst. ICA-koncernen, som omsätter över hundratvå miljarder kronor om året, tar mindre än fyra miljarder i vinst från sin matförsäljning. Det handlar om omkring 3,7%. Detta anses ha stor påverkan på priset.
Staten tar över 12 miljarder från ICA-koncernen genom matmomsen, ytterligare 20% av intäkterna försvinner i bolagsskatt. Detta kan inte ICA påverka. Resten går till inköp, lokaler, löner, med mera. Om inkomstskatten hade varit lägre, eller om arbetsgivaravgiften hade varit mer sansad, hade det kunnat vara billigare att anställa. Men det kan inte ICA påverka. Billig el skulle göra driften av lokalerna mer ekonomiskt rimlig, billig diesel – mat produceras faktiskt av diesel – skulle göra maten billigare att producera. Men inte heller detta kan ICA påverka.
Det man protesterar emot är det som ICA kan påverka, nämligen ersättningen till sina ägare för att de har investerat i koncernen, trots att det blir svårt att attrahera investerare om man inte får ersätta dem, åtminstone så att de får tillbaka lite mer pengar än de gick in med innan de dör. För min del är det mer logiskt att bojkotta staten.
Kultur är viktigt, så därför är momsen ”endast” 6%, alltså hälften av momsen på mat, men jag tror de flesta kulturarbetare ser fram emot när de befrias från detta. Inte bara för att de slipper lämna ifrån sig 6% av sina pengar, utan för att de kan spara in på administrationen av momsen och i stället ägna sig åt kultur.
De flesta som bojkottar handlar förmodligen ungefär lika mycket ändå, om än före och efter bojkotten. Om de lyckas få någon småsparare att bli lite fattigare, om de lyckas få något butiksbiträde uppsagd, återstår att se. Det vore kul om de faktiskt lyckades, för jag gillar civilt engagemang. Men det finns en miljöaspekt som faktiskt kan vara positiv för alla. Flera bojkottare har sagt att de ska äta upp maten de har hemma, i stället för att slänga den och köpa nytt. Det är bra för miljön och för plånboken, och det kan göras även när det inte pågår en bojkott. Och till detta vill jag säga att mat inte blir mat för att den tar omvägen till ICA – det går alldeles utmärkt att driva upp egen sparris, potatis, tomater och lök, för nästan inga pengar alls. Och de höns du själv driver upp ger dig billigare ägg än vad som finns att köpa på ICA. Jag bryr mig inte om vad mat kostar, men om man gör det så finns det alternativ.
