Blogg

På sin blogg, i ett ganska tankekittlande inlägg, ställer sig Samuel Varg Thunberg frågan om allt övernaturligt verkligen är bluff. Som naturalist kan man tryggt avfärda allt övernaturligt som icke-existerande, och anledningen till detta är… Ja, jag kan faktiskt citera Samuel här.

”Och jag kan inte förneka att jag tror på Gud – trots att jag inte kan bevisa dennes existens.”

Jag kan inte heller bevisa att allt jag tror existerar faktiskt existerar, alltså borde väl ovanstående citat vara i sin ordning? Nej, långt ifrån.

Först har vi ordet ”tro”. Det finns ett jättedumt citat som troende ibland använder mot sina meningsmotståndare, och jag beskyller absolut inte Samuel Varg Thunberg för detta. ”Jag vet att jag tror, du tror att du vet.” Anledningen till att jag tar upp detta, är för att ordet tro har så många olika betydelser, och den som påstår att han ”vet att han tror” har missuppfattat detta, fundamentalt. I själva verket försöker personen som ”vet att han tror” göra en poäng av att ordet tro, i bemärkelsen att ”jag vet att det jag tror på inte kan bevisas”. Det som händer här, är att den troende åberopar ödmjukhet. Men hur ligger det till med den ödmjukheten? Om du tror att Sven är på sitt rum, och går dit och konstaterar att rummet är tomt, kommer du då fortfarande tro att Sven är på sitt rum? Det är inte så säkert. Du tar intryck, du omvärderar, du har ett öppet sinne, och som en följd av det reviderar du din uppfattning.

Om du tror att Gud finns, och får det påvisat för dig att den som gör dessa anspråk, tar sig vatten över huvudet, samt att kontraargumenten antingen målar in Gud i ett hörn, eller den som gör de positiva anspråken, kommer du då fortfarande tro att Gud finns? Tar du intryck? Omvärderar du? Har du ett öppet sinne? Reviderar du din uppfattning? Om inte, vet du verkligen att du tror? Eller tror du att du tror, medan du i själva verket försanthåller något mot bättre vetande?

Sen har vi Gud i ovanstående citat. Som jag sa tidigare, finns mycket som jag tror finns, trots att jag inte kan bevisa det. Men det är inte precis gudar, demoner, änglar, andar eller spöken. Det är alltså inte bara så att sinnet måste vara öppet och att ”tro” i bemärkelsen ”att tro på Gud” är något förkastligt, det är också att kraven på evidens ska motsvara anspråken. Att galaxer, sparvar, stolar, radergummin, sockiplast och knölvalar finns, är något jag accepterar tack vare vikten av konstigheten i anspråket, mätt mot mina kunskaper om hur världen är beskaffad, och tillgängligheten av evidens för dessa. Eftersom jag inte är ornitolog så kanske jag ska vara väldigt tydlig med att sparvars existens ändå inte är anekdotisk, den är empirisk. Jag kan demonstrera deras existens med en näve brödsmulor.

Och apropå anekdotbevisning, så kan det beskriva den typ av ”evidens” vi har för att Gud finns. Det krävs inte lite mer än en näve brödsmulor för att locka fram han, eftersom han trots allt är övernaturlig. Hans närvaro upplever vi starkt, men att denna närvaro tillskrivs just mellanösternguden är kulturellt betingat. Exempelvis avfärdar jag dessa känslor som naturliga fenomen i mitt huvud, istället för att åberopa några övernaturliga väsen.

Som Eugene Burger sa:

”The magician has a role to play. It is reminding people who grew up in a highly technological society of things we are in danger offorgetting. Things are not always what they seem to be. Magic says what you think is impossible might be possible after all.”

Hur fantastiskt det än må låta, detta kan handla om något så märkvärdigt som kemiska reaktioner och sociala fenomen. Vi kan bara inte lita på att dessa fenomen representerades korrekt i öknen för ett par tusen år sedan.

Läs gärna min text om att debattera jordens ålder på Evolutionsteori.se.

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den falang inom skeptikerrörelsen som ser sig som den religiösa trons riddare. Alltså inte de som väljer att inte kritisera religion, utan den falang som försvarar rätten att tro på vad man vill. Som alltså aktivt argumenterar för detta. Redan när det kommer till punkten där man både väljer att försvara en övernaturlig rörelse, men ändå ser sig som en del av någon form av skeptikerrörelse, tycker jag att man har sålt ut sig totalt. För inte tusan handlar försvaret om att man delar trosföreställningarna. De som försvarar religiös tro brukar snarare vara noga med att påpeka att de är ateister. ”Jag tror absolut inte på Gud, men det måste man få göra” brukar det heta. Att man ”får tro” är inte en fråga som är öppen för diskussion. Det är bara löjligt att påpeka att man ”får tro”. Vad skulle alternativet vara?

Är vi kanske för dåliga på att påpeka att man får tro på homeopati, när det är homeopati vi kritiserar? Det tål att fundera på. Men låt oss undersöka fyra påståenden, hämtade direkt från svenska skeptiker:

”Vilken skada gör liberala teologer? Vilken skada gör liberala teologer som Helle Klein?”
De normaliserar tron, och när fundamentalister angrips tar de fundamentalisterna i försvar. Eftersom Helle Klein används som exempel på liberal teolog, är det kanske värt att påminna om att hon kritiserade Christer Sturmark i samband med att han startade tidningen SANS för att inte berätta om det positiva med tro, utan istället väljer att angripa sådant som är dåligt – hon tog inte alls parti för Sturmark och uttryckte att det var bra att han angrep det som är dåligt. Till detta vill jag också nämna att vem man uppfattar som liberal, beror helt på hur liberal man är. Får man inte även intryck av att hon har problem med ”sekularister”? Man måste kanske vara extremt konservativ för att komma på tanken att beskriva Klein som liberal?

”Fundamentalisterna gör mycket större skada än de moderata troende!”
I en konflikt mellan fundamentalister och naturalister, tar de moderata (=måttliga) troende fundamentalisternas försvar. Helle Klein är ett bra exempel på detta från tv-debatten jag hänvisade till tidigare, men här kan man faktiskt hitta både fler exempel på att så kallade moderata troende tar parti för fundamentalisterna i konflikter, och att de inte gör det. Men det gäller faktiskt att komma ihåg att bara får att någon annan inte alltid tar fundamentalisternas försvar, så har vi fortfarande kvar problematiken med de som gör just detta, gärna motiverat av att rätten att tro är viktigare än sakfrågor som t.ex. evolution kontra skapelse. Ivrigt påhejat av ”skeptiker” som stämplat dessa människor som liberalteologer. Faktum är att rätten att tro inte är under angrepp, och att de moderata troende som hävdar att den vetenskapliga medvetenheden är av underordnad betydelse, har så fel att det är svårt att sätta ord på det. Till detta vill jag lägga att det borde ha varit skeptikerns kärnfråga!

”Att någon tror på en högre makt kan aldrig vara ett problem.”
Det blir problem när denna högre makt sätter en person i en situation där ett diskutabelt beteende måste försvaras av religionsfriheten. Kanske ska måste någons barn slippa sexualundervisningen i skolan? Kanske tar du parti för de liberalteologer vars barn måste närvara på sexualundervisningen, trots att de i sin tur menar att religionsfriheten är viktigare än fundamentalisten har med sina barn på sexualundervisning.

”Att argumentera mot guds existens är dålig PR.”
Detta kan lika gärna handla om att vara motståndare till religiösa ritualer under skoltid – det anses också ge dålig PR. Konstruktiva förslag brukar efterlysas, så det måste vi naturligtvis inkludera. Fokusera på vad du förespråkar istället! Vem som helst kan förstå att det är bättre, om det förklaras på rätt sätt. I fallet om skolavslutning i kyrkan, vill kulturens självutnämnda väktare ha det till att ena sidan är för skolavslutning i kyrkan, medan den andra sidan är mot. Frågan handlar givetvis om att den ena sidan är för obligatorisk kristning, medan andra sidan är för frivillig kristning. Att man tycker att inte skolan ska syssla med något under obligatorisk undervisningstid, betyder absolut inte att man vill förbjuda ett fenomen.

”Räcker det inte att man inte tror?”
När kommer detta argument fram? Är det när man ska ge sig på någon obskyr och smal pseudovetenskap som helt saknar inflytande, alltså, när man diskuterar en icke-fråga? Nej, självklart inte. Det krävs att religion är inblandat.

”Skeptiker” som tar motståndarens parti är inte användbara för rörelsen. Det är därför man sällan ser några religionskritiker som kommenterar kampen mot t.ex. alternativmedicin med påståenden som reducerar problematiken, påståenden om att man måste få tro på homeopati, eller små inflikade försvarstal om moderata homeopater, som t.ex. Marina Szöges. Vi förstår att det inte gynnar debatten, och vi vill inte vara i vägen för er, på samma sätt som ni är för oss.

Kyrkans Tidning publicerar idag en debattartikel signerad Brita Häll. Häll skriver om ”nyateismen” under rubriken ”Det är dags att tappa tålamodet”, och i texten beklagar hon sig över bl.a. gudlös etik och dödshjälp. Detta utan att definiera ”nyateism”, men förmodligen är det skribenterna bakom den gudlösa etiken och den aktiva dödshjälpen som åsyftas.

Anledningen till att denna text är intressant, är att Brita Häll går lös på Birgitta Forsman, författaren till boken ”Gudlös etik”, utan att egentligen varken beröra ämnet etik eller formulera någon specifik kritik mot Forsmans argument. Men Häll menar att troende med god moral skulle vara något av en paradox för Forsman, och citerar Forsman: ”Jag är tacksam att de finns men förstår mig inte på dem.”

Är detta citat, och den illvilliga tolkning som Häll gör utifrån det, representativt för Birgitta Forsmans argumentation i boken? (Läs: Är Brita Häll en ärlig person?)

Att moral inte kommer från någon gud, speciellt inte den som besökte mellanöstern för 2000 år sedan, betyder inte att man inte kan ha god moral och tro att den guden finns. Jag känner också troende personer med god moral, trots att de tror på Gud, och det är inte speciellt förbryllande – de hämtar helt enkelt inte sin moral från Gud. Att man tror att man gör det, betyder faktiskt inte så mycket som man kan tro. Utan att reducera den upplevda storheten i att tro på Gud, så finns alternativa förklaringar, vetenskapliga förklaringar, till moralens ursprung och utveckling. Här behövs därför argumentation. Och att ta meningsmotståndarens argument på allvar utan att reducera eller missrepresentera dem – handlingar som för övrigt återspeglar vilken moralisk nivå man ligger på.

(Notera partiet om att Gud inte är någon skäggig gubbe, utan något mycket mer avancerat och subtilt – ett av mina favoritämnen som jag bl.a. skrivit om i tidningen Bright.)

Klavertrampen till trots, jag håller med Brita Häll om att det är dags att höja tonen. När vi lägger artighetsfraserna och runtvalsandet åt sidan, brukar metadiskussionen om trevlighet och respekt ta över, vilket är en totalt ointressant diskussion i en värld där premissen att man får uttrycka sig gäller. Jag uppmuntrar till en debatt som drivs av sakliga argument, oavsett om den handlar om Guds existens, vilken makt Gud ska ha eller varifrån moral kommer.

Tillägg: Patrik Lindenfors kommenterar även Helle Kleins kommentar kring detta.

Självmordsförsök genom överdosering med homeopatiskt sömnmedel har gjorts av både 10:23-kampanjen och av Vetenskap och Folkbildning. Tanken är att om sömnmedlet verkligen är verksamt, borde doseringsprincipen att en alldeles för stor dos av detta medel medför fara, gälla. Genom att ”ta självmord” genom överdosering och sedan överleva, har man visat att homeopati är bluff. Det låter rimligt, men är detta konsekvent med vad homeopaterna verkligen påstår?

Homeopati behöver ingen verksam ingrediens, utan förlitar sig på att minnet i vattnet^[1] ska spelas upp för kroppen, som svarar med att aktivera kroppens egen förmåga att läka^{[2][3][4][5][6]}.

Vissa homeopater har argumenterat att svagare dosering ger starkare effekt, men för att anknyta till påståendet det som stimuleras är kroppens egna förmåga att läka, skulle man rimligtvis kunna utrota alla sjukdomar som homeopati rår över, genom att blanda ner ett piller av varje homeopatiskt läkemedel som finns på marknaden, i skolmaten. Svag dosering ger starkare effekt, överdosering eller onödig dosering, är inte ett problem.

Överdosen handlar snarare om halmgubben att homeopati skulle vara alternativmedicin i bemärkelsen ”drog som inte har någon påvisad effekt”, men det är knappast vad homeopati verkligen är. Det är lite magi och lite falska premisser som inte har någon påvisad effekt. Ja, eller nästan påvisad frånvaro av effekt, om man ska vara rättvis.

Det är inte ofta jag blir så här förbannad över religionsförespråkarnas sätt att argumentera, men nu har det hänt. Eftersom min goda vän Camilla Grepe satt i debattpanelen i SVT idag, och eftersom religionsfrihet är en viktig fråga, lyssnade jag noga på meningsutbytet. Båda sidorna är för tillgång till kyrkan och tillgång till religionsutövning, men skillnaden är att sekularisterna (som bl.a. Grepe representerar) förespråkade en frivillig grund där föräldrarna själva ska få välja om och hur detta ska ta sig i uttryck, och de religiösa (som bl.a. representerades av kristdemokraten Ebba Busch) menar att den specifikt kristna kulturen ska levereras obligatoriskt, av vårt utbildningssystem. Ingen av sidorna är speciellt extrema, även om jag givetvis, precis som andra sekularister, menar att den obligatoriska delen av en ceremoni absolut ska vara religiöst neutral och inte äga rum i en kyrka. Nej, det betyder faktiskt inte att inte ceremonin kan fortsätta i en kyrka efter obligatorisk skoltid för den som vill det, men huruvida man vill kristna sina barn eller inte, ska vara en fråga för familjen att bestämma över, inte kristdemokratiska politiker. Om man värnar om kristendomen, har den allt att vinna på frivillighet. Det gör den dessutom immun mot den här typen av kritik som jag levererar nu.

Min öppningsreplik finns att läsa här, och Samuel Varg Thunbergs svar finns här.

Från början handlade min frågeställning om vad Gud egentligen gett människan, och jag argumenterade för att det inte är evolutionen, vilket Varg Thunberg bemöter så här:

Om man nu tror på att evolutionen är, på ett eller annat sätt, skapad eller styrd av Gud betyder inte det att man betraktar evolutionen som onaturlig… Det är en falsk dikotemi som Anders skapar kring teistisk evolution… I hans ögon blir en sådan syntes omöjlig eftersom Gud inte kan skapa naturligt enligt Anders… Men kan det inte vara så att det just genom evolution, precis så som den beskrivs av vetenskapen, är Guds sätt att skapa liv? Varför måste det vara onaturligt så fort vi har med Gud att göra? Kan inte förmågan till anpassning, naturliga omständigheter och andra faktorer vara det sättet som Gud använder sig av… Hur han gör detta i detalj är naturligtvis omöjligt att säga då vi inte ens har kartlagt exakt hur evolutionen har gått till… Om Gud har startat själva fenomenet och sedan låter det ha sin stilla gång utan någon form av ingripande eller om själva processen i sig är ”Guds skapande hand” går att avgöra… Att slänga in påståenden om att små tomtenissar likaväl kan vara evolutionens ingenjörer är kanske lite märkligt (även om jag förstår poängen i det hela) men man behöver ju inte tro på absurditeter eller göra egna påhitt kring evolutionen… Detta är iof väldigt vanligt – Intelligent Design-rörelsen är ju ett lysande exempel på detta… Varför kan man inte förena tron på en Gud med sin tillit för forskarnas beskrivning av kosmos tillkomst som en korrekt sådan?

Om nu Gud finns så kan vi omöjligen hoppas förstå hur en sådan ogreppbar entitet verkar… Jag gör inga, eller iaf väldigt få, påståenden om hur Gud gör när H*n ingriper (eller har ingripit) i världen – just för att jag i min vildaste fantasi inte kan tänka mig att jag ska kunna ens börja förstå hur detta kan gå till…

Evolutionen är av allt att döma en naturlig process, och alltså inget som är skapat av Gud. Förändring över tid i kombination med konkurrens leder ofrånkomligen till evolution, så detta avfärdar jag direkt (med reservation för att inte Gud besöker mig varje gång jag startar en simulering). Styrd av Gud? Ja, visst kan den vara det. Gudar som kontrollerar utveckling i sin skapelse sysslar med det vi kallar för teistisk evolution, men detta scenario väcker två frågor:

Först, att man tycker att detta scenario är naturligt, betyder inte att det är naturligt – här behövs en argumentation. Gud är ett metafysiskt väsen, som verkar i naturen och huserar utanför den. Ett övernaturligt väsen. Således är teistisk evolution alltså inte något naturligt – det är ett exempel på övernaturlig ingripande. Om man påstår att detta är en naturlig process, ja, då har vi inkluderat denna process i vad som är av naturvetenskapens intresse, och då beskrivs detta i den naturvetenskapliga evolutionsteorin. Att ett ”naturligt” väsen kontrollerar denna process är inget trivialt påstående som biologin kan rycka på axlarna åt och bortse ifrån – det är helt fundamentalt. Det skulle innebära en tvärvändning i de praktiska tillämpningarna av evolutionsteorin. Och då är vi inne på den andra frågan.

Även om det man tror på inte är absurt, är inte det någon garant för att det är en del av evolutionsteorin. Jag föreslog i min öppningsreplik att man kan tro på evolution utan att acceptera evolutionsteorin genom att man tror att små tomtar kidnappar små barn och hamrar in förändringarna i dem. Det är inte en korrekt representation av evolutionsteorin – det är en ”absurditet”.

Vad säger det om Gud och teistisk evolution? Absolut ingenting. Tomtarna som hamrar in förändringarna i de små barnen är inte på något vis sämre representerad än Jahve i den vetenskapliga teorin. Intelligent Design-anhängare som Michael Behe accepterar evolution, men inte fullt ut den vetenskapliga förklaringen – teorin, och Intelligent Design är inte så absurd bredvid teistisk evolution, och graden av absurditet är irrelevant för den som pratar om teorin. Skit in, skit ut. Evidensläget för en naturlig Gud är tyvärr bara det. Skit.

Samuel Varg Thunberg replikerar här.

Gud är en av många som gör anspråk på att ha skapat livet på jorden, och i så fall tycker jag att det är en god kandidat till att vara det absolut bästa han gjort. Men när detta diskuteras kommer man oundvikligen in på en annan fråga: Hur vet vi att Gud finns? Betänk att denna fråga är helt ointressant när den troende inte har några skeptiska anspråk – vissa troende föraktar detta, och då finns just inget att prata om. Då är argumenten emotionella. Denna fråga är däremot mycket intressant när man diskuterar med någon som har skeptiska anspråk, eftersom det då kan finnas ett resonemang bakom tron. Men om nu premissen är att Gud verkligen finns, så är det han som har skapat livet.

Hur vet jag det? Definitionerna av Gud är inte så problematiska som vissa vill påskina. Det finns nämligen attribut som är jätteviktiga för många som tror på Gud. Att han är Universums skapare är ett sådant attribut. Att det sedan finns gudstroende som menar att Gud inte alls skapat Universum, och att Gud mer är ett gammalt roadkill som både är maktlös och naturlig, innebär bara att de inte tror på samma Gud. Med största sannolikhet är det inte samma. När man pratar om finliret, t.ex. vad Gud tycker om förhudar, vilket straff han vill utfärda för otrogna kvinnor eller i vilken ålder ett foster måste vara för att få komma in i himlen, ja, då kan det mycket väl vara samma Gud man pratar om. Men när vi pratar om centrala dogmer i religionen, då är det snarare så att den som avviker, har en egen manifestation som härleds från Gud – vi behöver inte ta dessa avvikelser på allvar. Sällan behöver man ge en idé någon annan vikt än kvalitén på de bakomliggande argumenten, så när en alternativ definition presenteras – alltså en definition som avviker från kristendomens dogmer – lyssna på hur resonemanget som leder fram till att den definitionen finns ser ut, och avgör om det ens är relevant att betrakta detta som en mer korrekt definition av ”Den Enda Guden” eller om detta är en personlig föreställning, helt irrelevant för hur verkligheten är beskaffad.

Evolutionen diskvalificeras direkt. Jo, man kan tro på Gud och på evolution, men om du krediterar Gud för arternas mångfald, accepterar du inte evolutionsteorin. Ingenstans i den teorin påstås det att urvalet är onaturligt, gudomligt övervakat, eller något annat än naturligt. Förmåga, anpassning, naturliga omständigheter, med mera, är snarare vad som är viktigt här. Kom ihåg att du kan tro på evolution, även om din föreställning om evolutionen är att små tomtar kidnappar bäbisar och hamrar in variationerna i dem. Det betyder absolut inte att du accepterar eller ens kan redogöra för hur den vetenskapliga teorin ser ut.

Även om detta inlägg kanske kommer kräva ett par bloggposter, så hoppas jag att mina vänner Mackan och Danne fick något att prata om på julmiddagen.

Samuel Varg Thunbeg svarar här, och min kontring finns här.

När det kommer till både teologi och filosofi har man gett en röst åt kreationisten William Lane Craig, en av de mest pinsamma och mest högljudda kristna apologeter vi har i början på 2010-talet. (Apropå Craigs kreationism, hävdar han själv att han frågan är oviktig, men att han ”ligger någonstans mellan progressiv kreationism och teistisk evolution” – mer om detta i ett annat inlägg.)

Ända sedan Dawkins skrev sin bok Illusionen om Gud (The God Delusion) har Craig hävdat att Dawkins är en usel filosof, och det är ett smart drag av Craig, av flera orsaker.

Det är smittsamt. Många skeptiker tar efter när en auktoritet påstår att någon annan är dålig. Ett mycket senare exempel på detta är att det blivit populärt att hävda att Sam Harris är en dålig filosof efter hans bok Moralens landskap, medan Harris i själva verket på ett lysande sätt visar att vetenskapen har mer att säga om moral, gott, ont och hur vi ska bete oss än religion någonsin haft. I korthet påstår Harris att moral är relaterat till välbefinnande, och att det finns en skillnad mellan högt och lågt välbefinnande – om än en svårdefinierad skillnad så är det fortfarande en skillnad. Det gäller att komma ihåg att pseudoskeptiker gärna stämmer in i någon annans kritiska kör, utan att egentligen själv ha en aning om något. VoF’s forum är ett slags slaskhink för nickedockor och pseudoskeptiker, där kritiken mot Harris är lika korkad som hård. Här har signaturen Moridin faktiskt gjort ett bra jobb i sitt försvar av Harris.

Det befriar dig från sakfrågan. Att diskutera person (Dawkins är en dålig filosof) ger dig ett svar när du inte har något att bidra med (varför har Dawkins fel?). Philip Wildenstam tipsar mig om detta klipp som tar tag i Craigs egna argument. Hur vet man att Gud finns? Jo, allt som finns har en orsak, alltså är just mina specifika övernaturliga föreställningar sanna. Craig själv påpekar även att detta är vattentätt. I själva verket är detta ett kosmologiskt gudsbevis, sedan länge debunkat och avfärdat. Det är onekligen svårt att veta om Craig driver detta för att han verkligen tycker att det är bra eller om han är lika ohederlig som sina föregångare.

För denna punkt brister vi ateister på. Vi är direkt värdelösa på att avgöra vem som är oärlig och vem som är korkad. Nathan Poe formulerade ”Poe’s lag” som hävdar att det är svårt eller omöjligt att skilja på genuin extremism och parodierad extremism. Jag påstår att något liknande pågår när det gäller kristna apologeter – här är det svårt att veta om en person är oärlig eller korkad. Hur beskriver man William Lane Craig bäst?

Avslutningsvis vill jag vill även påpeka att Craig bjudit in Dawkins att debattera frågan, vilket tyder på en viss hybris hos Craig. Att Dawkins avböjer beror inte på att denna debatt skulle vara särskilt enkel – Craig är en duktig debattör – utan på Dawkins idé om att inte ge legitimitet åt kreationister och scharlataner.

När Kalla Fakta exponerade homofobin inom Frälsningsarmén, skrev jag en elak kommentar på twitter. Jag skrev att när en person tror på en xenofobisk och hatisk gud, är det ofta den troende som är xenofobisk och hatisk. Det framkallade denna reaktion:

Det finns mängder med personer, religiösa och icke-religiösa, som är xenofobiska och hatiska! Men när vanliga, trevliga, ohatiska personer uttalar sig xenofobiskt och hatiskt är definitivt religion inblandat!

Om detta kommer från en person som identifierar sig som kristen, är det mycket ödmjukt skrivet!

Om detta kommer från en person som inte identifierar sig som religiös, är detta mycket trångsynt.

(Nej, man kan inte ställa samma krav på en person som inte har några ambitioner att vara objektiv som man kan göra på de som påstår sig vara objektiva.)

Jag har pratat om detta så många gånger för, för när jag påpekar att religiösa ledare missbrukar sin ställning, händer det ofta att jag får kommentarer i stil med t.ex. ”ateister kan också vara fundamentalister” eller att ”Hitler var ateist”. Jag har skrivit två inlägg om detta de senaste dagarna, rubricerade Fundamentalism i ett nötskal och De arga ateisterna – eller ”rasism är värre”.

Hur uppenbart det än må vara, är det fortfarande inte tillåtet att erkänna religionens roll i samhället i negativa sammanhang. Elallergiker och homeopater i all ära, men vad kostar mest för samhället, att folk tror sig vara allergiska mot el eller att folk tror på Gud?

Att racka ner på alternativmedicin är inte speciellt radikalt, det är snarare präktigt. Det är att göra det man tror att universitetslektorn förväntar sig av en. Vill du verkligen stå där det blåser, ska du angripa religion. På det viset bidrar du dessutom till samhällsförbättringen på riktigt.

Från debatten om evolution kontra skapelse jag och Göran Schmidt hade i Vågmästarna (januari 2011), har Göran både summerat debatten (första textstycket) och gjort ett jättebra arbete i att summera varför han anser att skapelse (Intelligent Design) är en bättre förklaring till arternas uppkomst än den rådande vetenskapliga förklaringen.

Någon av de skälvande sista dagarna av 2010 fick jag ett mejl av en trevlig kille vid namn Samuel Varg Thunberg. Han är illusionist och driver tillsammans med trollerikollegan Daniel Karlsson en så kallad podcast (internetradio) under namnet Vågmästarna.
Han undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp på en paneldebatt med en dataprogrammerare vid namn Anders Hesselbom. Anders driver pro-evolutions/anti-kreationism-sajten Evolutionsteori.se.

Du kan läsa hela Göran Schmids text här.

Fritt översatt härifrån:

Att påstå att Gud finns är ett absolut påstående, att säga att Gud inte finns är också det. Antingen finns Gud, eller så finns han inte. Alla människor måste fråga sig om Gud finns och i så fall vad det innebär för sitt liv. […] Det kristna kärleksfulla livet är vad Jesus bad oss utveckla genom uppmaningen att följa honom och ge efter.

När inga intellektuella är i närheten råder andra regler för troende kristna. Teologen William Lane Craig har tillsammans med många andra av kristendomens apologeter, flera gånger sagt att allt som börjar existera har en orsak. Detta är Craigs första premiss i sin version av det kosmologiska gudsbeviset. Givetvis kan man ifrågasätta påstående, speciellt om man försöker dra paralleller mellan denna orsak och viljan hos en av alla gudar som bråkar om att vara den som skapat universum. Detta är teologi – läran om Gud.

Uppfattningen om att de nya ateisterna skulle vara speciellt arga, kommer från förvirrade människor. (Det som är ”nytt” med ”de nya ateisterna” är att de är ärliga om sin icketro.) Jag gillar att frågan om ilska lyfts, eftersom det kan användas för att illustrera hur religion förstör vår förmåga att tänka objektivt, på ett sådant sätt att även religiösa människor förstår det.

Att inte se religionens roll i religiösa konflikter är ett skolboksexempel på att inte se elefanten i rummet. Det är som att titta på en enorm hög av elefantskit och säga ”Jösses, var kan allt elefantskit ha kommit ifrån? Det måste ha släpats hit av en självisk, girig, makthungrig elefanttämjare. Jag ser inga elefanter här och det är intolerant av dig att påstå att elefanter kan skita.”

Mycket nöje!

Hur naturlig är Gud?

I believe in the miraculous but I do not believe in the supernatural. The supernatural is a construct that come with too much baggage. God’s work is all around us and is the most natural thing in the world.

Avsändaren bakom denna serieruta är kreationistorganisationen Answers in Genesis, och bilden ironiserar över anklagelsen att kreationister inte litar på vetenskapen. De som gör denna anklagelse brukar resonera så här: Vetenskapen påstår att arterna utvecklats successivt, kreationisterna accepterar inte detta, alltså litar inte kreationister på vetenskap. Motargumentet från kreationisterna är att kreationister visst litar på vetenskap, men där religiösa övertygelser står i konflikt med vetenskapliga påståenden har vetenskapen helt enkelt fel.

Denna fråga lyftes av vad som skulle vara ett komiskt inslag i Skeptikerpodden. Livet skulle vara en underbar plats om detta ämne kunde hanteras lite mer sakligt. Dessutom, vad spelar det för roll att Gud avfärdas som något som inte existerar? Det spelar roll, och frågan engagerar både troende och ateister som alltså inte själva tror, men som har empati för troende. Själv tycker jag att allt halabaloo är lite löjligt. Som skeptiker borde man åtminstone kunna låtsas man inte tycker Gud förtjänar mer försvar än tandfén eller storsjöodjuret. Eller, beroende på vilken betydelse du lägger i ordet ”skeptiker”, som ateist borde man åtminstone kunna låtsas. Min syn på bevisläget är att Gud inte har mycket som pekar till sin fördel. Tänkare har arbetat i tusentals år med att producera evidens, men det man har levererat hittills, mest i form av olika träflisor som ska komma från Arken och olika s.k. gudsbevis, imponerar inte det minsta. På det negativa planet hopar det sig rejält. Ingen, inte ens Gud, kan t.ex. vara allvetande och allsmäktig. Slänger man in den ultimata godheten i denna sörja, blir det ännu löjligare. Krasst, hur ser bevisläget ut?

Är Guds existens motbevisad? Nej, man kan inte bevisa ett negativt metafysiskt anspråk. Men man kan göra en bedömning baserad på vad vi vet och det rådande bevisläget. Enligt mig finns massor av väsen, féer, tomtar, troll, som har bättre bevisläge än Gud, som jag ändå inte tror på. Jag vågar dessutom (till priset av att behöva ändra mig om ny data framkommer) påstå att tomtar inte finns. En djärv atomteist, är vad jag är!

Är du ödmjuk inför den möjliga existensen? Nej, jag är säker på att Gud inte finns, av orsaker jag nämner ovan. Till den grad vi kan veta något över huvudet taget, är det ganska tryggt att säga att Gud inte finns. Ungefär med samma säkerhet som jag kan säga att kaffekoppen jag håller i finns. Vi kanske lever i en simulering där kaffekoppen är en illusion, men till den grad vi kan veta något, finns kaffekoppen. Blir man tillräckligt avancerad i sina filosofiska övningar kan man komma fram till att Gud finns och kaffekoppen inte gör det. Jag betraktar inte dessa övningar som praktiskt användbara.

Så kan det vara så att vi lever i en datorsimulering? Ja, visst. Till min bästa förståelse så kan vi inte veta. Detta är en annan fråga, där evidensläget ser helt annorlunda ut. Det kan ju vara så att även Gud finns, men på den punkten ser det inte speciellt positivt ut.

Om man funderar på hur det kommer sig att avfärdandet av féer skapar så mycket mindre rabalder än avfärdandet av Gud, och att avfärdandet av andra gudar än den kristna guden Jahve skapar så mycket mindre rabalder, så kan inte jag se några andra skillnader än att Jahve har fler anhängare och att det finns mycket engagemang i förhållandet mellan den troende och den gud man tror på. Bägge dessa saker har namn. Är man besvärad av att anhängarna är många, har man begått felslutet argumentum ad populum. Det betyder inte att inte majoriteten har rätt, det betyder att något inte är rätt för att många tror så. Betraktar man det passionerade förhållandet som en faktor, är detta vädjan till känslor, vilket inte heller är giltig argumentation.

Tänk om denna fråga kunde hanteras lika krasst som homeopati. Typ: Dålig positiv evidens, lite knäppa anspråk, en del logiska problem (eller åtminstone anspråk som står i konflikt med annat vi vet) och goda argument mot, alltså trams. Helt enkelt, ha skeptiska glasögon.

Teologen William Lane Craig ville som bekant debattera Guds eventuella existens med professor Richard Dawkins där Craig skulle representera sidan som menar att Gud verkligen finns, men Dawkins visade inget som helst intresse av att debattera med Craig, vilket var ganska väntat med tanke på Dawkins uttalade policy för vilka han debatterar. Till skillnad från många andra betraktar jag Dawkins som en utmärkt filosof när han hanterar det ämne han behärskar, nämligen vad vi vet om, och hur vi ska bedöma metafysiska anspråk från bl.a. kristet håll. Craig fick sin debatt, fast mot filosofen Dr. Stephen Law, som plikttroget ställde upp till den naturalistiska världsbildens försvar.

Jo, visst levererade Craig moralargumentet i sitt öppningsanförande. Detta argument bör inte användas, eftersom moral inte med nödvändighet behöver ha ett övernaturligt ursprung. Det finns även evolutionära förklaringar bakom moral, som är minst lika intellektuellt tillfredsställande. Craig står bakom den ganska dumma föreställningen att det egentligen inte finns några goda argument för en våldtäktsman att inte våldta – om man plockar bort Gud ur ekvationen. Men som sagt, detta argument bidrar inte med något som inte den evolutionära förklaringen förklarar bättre.

Ett direkt motargument till moralargumentet skulle kunna vara att påpeka människor gör onda saker, och att argumentet därför faller. Men där påpekar Craig att ondska finns för att bevisa Guds existens, eftersom ondskan inte kan existera annat än i kontrast med godheten, alltså de områden där Gud skulle välja att vara verksam.

Låt oss acceptera Craigs argument om moral, och titta på den nya problematiken som uppstår. Är det bara en enda gud som ligger bakom moralen? Hur vet vi det? Är det just mellanösterns gud Jahve som ligger bakom moralen? Hur vet vi det? Vi vet att hinduerna anser att Shiva står bakom allt gott och ont, hur vet vi att indierna var mindre initierade i hur verkligheten är beskaffad än var folket i mellanöstern var? Dessa frågor behöver vi inget svar på om vi väljer att gå på det vi faktiskt kan veta i frågan om moral, en fråga som går att lösa helt utan att åberopa övernaturligt ingripande över huvudet taget.

Det hedrar Richard Dawkins att han inte debatterar med vem som helst, och moralargumentet är ett exempel på argument som ingen seriös filosof tar på allvar,  eftersom det flera gånger har påvisats vara ett undermåligt argument, främst därför att moral kan förklaras utan att övernaturliga agenter åberopas (Ockhams rakkniv).

Denna har varit ute och cirkulerat förr, men eftersom sidan Bibelfokus.se fortfarande har kvar sina påståenden, vill jag tillgängliggöra mitt svar. Adressen till hemsidan är bibelfokus.se och sidan jag pratar om finns på bibelfokus.se/fakta.

”Vetenskaplig avgörbarhet” nämns i Föreningen Vetenskap och Folkbildnings första paragraf, alltså den paragraf som beskriver föreningens kärna, men det borde vara helt irrelevant för en skeptisk förening. VoF har säkert sina skäl, men detta är inte optimalt ur ett skeptiskt perspektiv. Orsaken till att vi klarar oss utan vetenskaplig avgörbarhet när vi ska avfärda ett anspråk, är givetvis att svårigheten att avgöra är en belastning för den som gör anspråket, inte för skeptikern.

Homeopati levererades med väldigt tydliga anspråk. Lika botar lika, en mer utspädd substans ger starkare effekt, vatten har minne, när vattnet droppas på sockerpiller och sedan dunstar bort, tar pillret över informationen från vattnet. Allt detta är naturligtvis trams, och James Randi har administrerat en dubbelblindstudie som visar att homeopatisk medicin är precis lika effektivt som kranvatten när det kommer till medicinska egenskaper. Homeopatins påstådda effekt är vetenskapligt avgörbar och som en liten bonus är homeopatins anspråk på kollisionskurs med annat vi vet om bl.a. utspädning. Men att motbevisa homeopati är inte speciellt intressant, eftersom frånvaron av positiv evidens ska räcka gott för att skolmedicinen inte ska ägna sig åt detta. Trodde jag.

Men det uppstår ett problem om den som formulerar anspråken helt plötsligt väljer att formulera sig på ett sätt som gör en vetenskaplig metod oanvändbar. Man skulle t.ex. kunna påstå att Gud hör bön men inte låter sig testas – Gud vet när bönen har en baktanke. Inga påståenden som kan göras om Gud är mindre grundlösa än de som görs om homeopatins positiva effekter, och samtliga övernaturliga väsens påstådda inflytande över den naturliga världen, är lika falska. Bara genom att komma ihåg var bevisbördan ligger, kan Gud, gudar, övernaturliga väsen och religioner avfärdas lika tryggt.

Skälen då? Jag har aldrig varit annat än medlem i föreningen. Jag har ingen insikt i hur man resonerar, men hoppas naturligtvis att detta handlar om strategi. Det är inte riktigt politiskt korrekt att kritisera kristendomen, eller att erkänna de faktiska problemen som är associerade med abrahamisk religion. Att påpeka att gudstro är grundlös tro och att grundlös tro inte är kompatibelt med skepticism, flyttar tyvärr fokus från alla andra frågor. Att påpeka att någon specifik alternativmedicin inte fungerar, kostar så lite – det skapar snarare goodwill. Att påpeka att en magisk stav eller ett magiskt gummiband inte bidrar till konsumenten med något annat än (i bästa fall) en placeboeffekt är inte kränkande på samma sätt som att tala om att det övernaturliga väsen som du investerat tillit till, som förstår dig, som vet allt och du har en personlig relation med, inte finns på riktigt.

Men den frågan är också viktig, på mycket fler plan än ett gummiband – religion finns inte bara inom alternativmedicinen, biståndet eller näringslivet utan även inom riksdag och regering. Det sistnämnda skulle vara knappast vara ett problem om sekularismen respekterades.

Den provocerande idén att riva svenska kyrkor som docent och f.d. domprost H B Hammar lite provokativt presenterar, kanske inte är så dum ändå. Svenska Kyrkan som förvaltar byggnaderna kommer på sikt inte klara sig utan medlemmar, och kostnaden för kyrkorna lyfts successivt över på skattebetalarna genom ett kyrkoantikvariskt bidrag som enligt Hammar för närvarande ligger på 460 miljoner kronor per år, fördelat på 2956 kyrkor.

Svenska Kyrkan förvaltar en historisk bild av kristendomen, en bild som inte är speciellt sanningsenlig men som inte heller försöker vara det. Varför skulle man vilja ställa sig själv i dålig dager? Men när vi pratar om skattepengar, är faktiskt saken lite annorlunda. Skattepengar bör hanteras med viss försiktighet, och om det nu är skattepengar som ska finansiera kyrkornas bevarande, är min åsikt att kyrkorna antingen lika gärna kan rivas, eller så ska bilden av vad dessa monument faktiskt representerar, vara så korrekt som möjligt. Kyrkbyggnaderna kan inte vara reklampelare för Svenska Kyrkan när det är skattepengar som vi hanterar.

När det nu är så att kyrkbyggnaderna inte är självförsörjande och vi investerar skattepengar, borde kyrkorna mer anta formen av museum. Som Hammar skriver, löser vi detta problem genom att riva kyrkorna, genom att sälja dem till den fria marknaden, eller vad det nu kan vara. Jag anser att vi har ett ytterligare ett problem – inte en lösning – när skattemedel förvaltar ett ”Guds hus”.

Varje gång man seriöst vill läsa på om homeopati, och uppriktigt söker bland homeopaters texter, kommer konspirationsteorier magiskt tänkande i vägen. Det verkar som att galningarna som förespråkar homeopati dränker de seriösa och uppriktiga utövarna – för de seriösa utövarna finns. Vi betalar skatt för att få ha dem kvar. Utan att ta ställning för homeopatins medicinska verkan, för den betraktar jag som klart underbevisad, så undrar jag vad det är som Stockholms Läns Landstings förtroendevalde Filippa Reinfeldt egentligen betraktar som så övertygande?

Vad vet vi om homeopati? Behandlingsformen är en av behandlingsformerna tillsammans med bl.a. mistelterapi som den religiösa rörelsen Antroposofiska Sällskapet hittade på under första halvan av 1900-talet. Vi vet också att skeptiker, inte minst James Randi, offentligt begått närmast lustmord på de anspråk som är kopplade till homeopatika. Vi vet också att homeopater inte arbetar med s.k. peer reviewing, vilket betyder att när man söker information, är man ganska utlämnad till den tredjehandinformation som finns på t.ex. Google, och där är den seriösa informationen dränkt bland en massa religiösa galningar som pratar om kosmisk energi och strängteori.

På vilken grund betraktar vi då homeopati som något som inte kan leva på egna ben på den kommersiella marknaden, utan använder skattepengar till att försörja homeopater? Är det för mycket begärt att Filippa Reinfeldt svarar på detta? Mats Reimer har försökt få en kommentar, men han har inte lyckats. Vad vet Filippa Reinfeldt som inte vi vet?

• ”En inventering av argumenten” (från bloggen ”tro skadar”, augusti 2011).
• ”Krisna måste erkänna ett ansvar” (Nerikes Allehanda, augusti 2011).
• ”Stefan Attefall lider av beröringsskräck med verkligheten” (Newsmill, juli 2011).
• ”Skeptikerrörelsen lider av samma brist på självinsikt som Pingstkyrkan” (Newsmill, juli 2011).
• ”Stavros Louca lyfter frågan om tro och moral” (Newsmill, maj 2011).

Fick detta vackra mynt av min kusin Anna på gårdagens kräftskiva. Det är ett brittiskt 2-pundsmynt med Charles Darwin och en schimpans.

• ”Evolutionsteorin ger oss svar på frågan om vårt ursprung”, Fria Tidningen, 2009-09-05 (pdf).

• ”Vad tjänar Claphaminstitutet på att ljuga?” om Claphaminstitutets vetenskapsdesinformation (Newsmill).

• ”Hyckleriet kring arternas uppkomst” om Claphaminstitutets vetenskapsdesinformation (Newsmill).

• ”Skolan ska vara neutral i religionsundervisningen” om förändringar i skollagen (Nerikes Allehanda).

• ”Agnostiker ger en intellektuell skenbild” om kristen agnosticism (Nerikes Allehanda).

Länkar: Artiklar i urval, 2010