Skattebetalarna satsar ungefär 44 miljarder kronor per år på föreningar. Det bästa vore såklart om föreningarna finansierades av deras medlemmar, men det kan säkert finnas skäl ibland att ta en del av arbetarnas pengar och fördela dem till föreningarna. Ett av problemen med att använda skattepengar är givetvis svårigheterna att prioritera. De som administrerar bidragen kommer ofrånkomligen att lockas av att tolka reglerna generöst när det är en förening man gillar som söker bidrag, men tolka samma regler strängt när en förening man ogillar söker bidrag.
Ett lysande exempel är stiftelsen Expo, en samling vänsterextremister som säger sig granska extremhögern, som beviljades 800.000:- år 2024, medan Doku, en tidning som granskar islamismen, finansieras helt av deras läsare. Problemet med bidragen är alltså helt uppenbart.
Och apropå islamism har föreningen Män nyss vunnit allmänhetens kännedom när en samling typer med ytterst tveksam värdegrund hållit ett panelsamtal om myten om den farlige muslimske mannen, om islamofobi, sörjbarhet och Gaza. När denna suspekta och brokiga skara klev upp på scenen så fullkomligt bankade frågan om finansiering på dörren. Män är en liten förening med 1800 medlemmar, men skattebetalarna gav dem 42 miljoner kronor år 2024, alltså motsvarande mer än 23.000:- per medlem!
Det kan jämföras med RFSL, som har en betydligt högre renommé än Män, även om inte de heller är helt oproblematiska. De har 8000 medlemmar och fick 72 miljoner av skattebetalarna 2024, vilket alltså innebär 9000:- per medlem. Föreningen Vetenskap och Folkbildning fick ingenting, och förbundet Humanisterna fick ingenting, trots att dessa faktiskt bidrar positivt till samhället. Själv är jag stolt ledamot av Bifrostorden som lägger stora pengar på välgörenhet, samt delar ut stipendier till (främst) unga konstnärer och musiker, men dessa pengar tar vi ur egen ficka utan att belasta skattebetalarna. Och vi skulle nog kunna ta mer pengar ur egen ficka om inte en del av vår lön försvinner till föreningen Män och deras reklam för islam, som de gott och väl kan finansiera själva.
Men det lär inte falla i god jord, för då behöver även de jobba och betala skatt, precis som vi. Och så finns det fördelar med att öka arbetarnas bestämmanderätt över sina pengar och låta dem behålla mer av det som de jobbar in, som t.ex. fördelen av att ha råd att betala för mat och el, och den själsliga tillfredsställelsen som kommer av att kunna stå på egna ben genom det arbete man utför. Att vi inte vill ha det så, är ett resultat av Socialdemokraternas enorma inflytande över svenskens uppfattning om hur nationalekonomi fungerar, som kan summeras med denna kraftiga förenkling:
Du blir fattig av att betala för lite skatt, så vi lovar att höja skatten. När skatten höjs och fattigdomen verkligen infinner sig, beror fattigdomen på att skatten inte höjdes tillräckligt. Denna grundpremiss är kryddad med uttalanden om att skatten inte kan sänkas för att det gynnar höginkomsttagare mest, och att man inte kan ha välfärd utan att skatterna är höga. Det sistnämnda är särskilt bedrägligt av två skäl: 1) Sänkta skatter leder till högre skatteintäkter i länder med hög skatt, och i Sverige ökar skatteintäkterna när skatten sänks. 2) Skattepengar går inte bara till välfärd. Hur mycket pengar som går till välfärd beror på hur gemensamma medel prioriteras, inte på hur hög skatten är.
Dessa skäl är inte särskilt spridda, för de skaver mot Socialdemokraternas narrativ, men de är ytterst sanna och korrekta. Och en korrekt prioritering av gemensamma medel, skulle med största sannolikhet inte innefatta föreningen Män.
Lämna ett svar