Som det ser ut nu, kommer Socialdemokraterna (med tillhörande regeringsunderlag) att få en rejäl riksdagsmajoritet efter nästa riksdagsval (2026). Moderaterna håller ställningarna i opinionen, men 2026 års val kan vara det första valet någonsin där Sverigedemokraterna (som är en del av högerns regeringsunderlag) tappar mandat. Dessutom ser det ut som att högersidan tappar två partier – både Kristdemokraterna och Liberalerna kommer förmodligen att åka ur riksdagen, vilket innebär att 35 mandat på högersidan försvinner rakt av.
Centerpartiet kommer förmodligen klara riksdagsspärren, men Socialdemokraterna behöver inte förhandla med C, för Socialdemokraternas regeringsunderlag kommer ha riksdagsmajoritet utan stöd från C. Centerpartiet må vara en samling galningar, men det är det enda riksdagspartiet som har betänkligheter när arbetarna beskattas hårdare och hårdare. De andra vänsterpartierna (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) har inga betänkligheter när det gäller beskattning. Deras väljare är typiskt övre medelklass som har råd att betala skatt – höga skatter drabbar ingen rik, det är fattiga som får problem när man tar deras pengar. För även om höginkomsttagare betalar mer i skatt än låginkomsttagare, inte minst tack vare jobbskatteavdragen, så har de ofta råd. En tjänsteman som tjänar 60.000:-/månaden har troligtvis inget emot att betala 22.000:- (totalt ungefär 37%) i inkomstskatt, eftersom han ändå har 38.000:- kvar att spendera efter eget huvud. En arbetare som tjänar 30.000:-/månaden betalar bara 6000:- (ungefär 20%) i inkomstskatt, men det kan svida eftersom han bara har 24.000:- att leva på – och då lämnar jag arbetsgivaravgiften okommenterad.
Att den med lägre inkomst betalar mindre skatt beror alltså på att jobbskatteavdragen är progressiva och därmed gynnar personer med lägre inkomst. Att vänsterns väljare är höginkomsttagare märks tydligt i synen på dessa avdrag. De är oönskade och betraktas som något slags bidrag, men i själva verket gör det skatten mer progressiv: Ju mindre du tjänar, desto lägre är din skattesats. Detta kan jämföras med matmomsen (12%), som är regressiv. Det innebär att ju mindre du tjänar, desto större del av lönen försvinner i skatt, eftersom alla betalar samma matmoms i kronor, oavsett lön. Så matmomsen borde verkligen vara viktig att bevara för den som själv har det gott ställt, då fattiga gynnas mest av att den försvinner. Rimligtvis borde alltså vänsterväljare vara anhängare av matmomsen.
Socialdemokraterna kommer att få igenom sin budget, eftersom de kommer att ha en riksdagsmajoritet (tillsammans med regeringsunderlaget). Deras föreslagna statsbudget ökar de gemensamma utgifterna rejält och finansieringsstrategin är skattehöjningar. Om man får behålla mindre av sin lön, om maten blir dyrare och om banktjänsterna ökar i pris för att kompensera för deras nya bankskatt, så drabbas ingen rik – de har råd att betala.
Men skattehöjningsstrategin är inte vattentät, då skattetrycket inte korrelerar med skatteintäkterna. Det finns inget 1-1-förhållande mellan hur hårt man beskattar en befolkning och hur mycket det gemensamma får i intäkt. I Sverige har skattetrycket sjunkit från 51% (2000) till 41% (2023). Under samma period har skatteintäkterna ökat. För välfärd finansieras inte av skattetryck, välfärd finansieras av skatteintäkt, men inte många förstår att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter. Om många hjälps åt att betala för välfärden, kostar välfärden mindre per capita. Om välfärden kostar mindre per capita, behöver inte skatten vara lika hög. Om skatten inte är lika hög, har företagen råd att anställa fler. Om fler anställs, går inte lika mycket pengar till arbetslöshetsersättning och liknande.
Nuvarande regering har inte sänkt skatterna tillräckligt (jag vet att rörelsen mot individers ekonomiska frihet har mer friktion än rörelsen mot högre skatt) och Socialdemokraterna har förmodligen valsegern i en liten ask år 2026. Med tanke på att partiet lyckades slakta både vården och ekonomin i Region Stockholm på endast tre år, tror jag säkert att nästa fyraåriga mandatperiod i riksdagen kommer vara ett slags facit på deras politik. Går vi ur den perioden med lägre arbetslöshet och bättre välfärd, kommer jag att omvärdera mina politiska åsikter. Går vi ur den perioden med ökade klyftor och ett infekterat blame game, kommer jag förmodligen säga: ”Vad var det jag sade?” Winter is coming.
Lämna ett svar