Kategori: Folkbildning

För ett par dagar sedan gjorde läraren Martin Estvall ett offentligt uttalande om vice statsminister Ebba Busch på X (tidigare Twitter). Han skrev: ”Hon är nazist. Hon ser ut som en återvinningskasse. Hon luktar sopor. Hon är Sveriges mest motbjudande kvinna.”

Det går att ha åsikter om hur rätt eller fel Estvall har när det gäller frågan om påsar, sopor och grad av attraktivitet, men på dessa punkter väger Estvalls rätt att publicera sina åsikter betydligt tyngre än sakfrågan, eftersom sakfrågan i grund och botten är förankrade i hans fria åsiktsbildning och yttrandefrihet. Förmodligen har han lagt en ganska stor ansträngning bakom processen att vilja kritisera någon offentligt, till att ha konkretiserat och publicerat den ovan citerade kritiken på nätet, och Martin Estvall har faktiskt fullföljt den resan för oss att betrakta. För vår skull, visst, men…

Den första meningen i Estvalls uttalande skaver, för den skulle kunna uppfattas som förtal. Jag vet mycket väl att Estvall inte anser att Busch är nazist, utan att han försöker sätta ord på sina känslor på ett effektsökande sätt, men uttalandet är även problematiskt även bortom att det skulle kunna vara förtal.

Låt säga att du hyser en hypotetisk åsikt A. A skulle kunna vara att arbetare ska få behålla en större del av sin inkomst genom en skattesänkning, att arbetstiden ska förkortas genom lagstiftning, att den materiella upphovsrätten ska förkortas eller att rockbandet Cream är bättre än konkurrenten Pink Floyd. Det viktiga är inte exakt vad A är för åsikt, det viktiga är att du hyser åsikt A, men för exemplet så låter vi A vara åsikten att för höga skatter leder till ökad fattigdom och en ökad tillväxt av miljardärer och därmed ökad segregation, och att detta är något dåligt. Du bygger åsikten på föreställningen att skatter har en utjämnande effekt.

Därefter möter du en person som hyser åsikt B. B skulle vara att höga skatter drabbar fattiga hårdare än rika, och att Sverige, som har höga skatter, både har en tillväxt av miljardärer och fattiga i befolkningen. Ditt intresse i sakfrågan sträcker sig inte till att kontrollera om åsikt B rimmar med verkligheten, men väl till att konstatera att åsikt B kvalificerar innehavaren av åsikten som nazist.

Slutligen visar det sig att du själv blir sugen på att läsa på i frågan som diskuterades, eller kanske bara träffar någon du respekterar som intygar att åsikt B är korrekt. Du tillhör nu åsikt B.

Och därmed har du lyckats kidnappa dig själv! Du kan ju knappast inte säga att du (helt plötsligt) är nazist, eftersom du har tagit reda på bevekelsegrunden bakom åsikt B. Och du kan ju då rakt inte avfärda din egen metod för att förstå den offentliga debatten som så extremt ogenomtänkt så att du tror att brist på medhåll är nazism! Det vore ett intellektuellt självmord!

Att erkänna att man har fel är lätt när man påstått att Sven är i köket, trots att han är i tvättstugan, för man kanske trodde att Sven var i köket. Att erkänna att man har fel när man påstått att motståndaren är nazist, går givetvis inte – man har grävt en skyttegrav utan nödutgång, och ser ingen annan utväg än fortsatt grävande. Datorprogrammeraren Paul Graham har skapat en hierarki av icke-medhåll som ser ut så här:

För den som vill lära sig något genom att samtala med medmänniskor är denna hierarki ett tveeggat svärd. Martin Estvall har ett intellekt som nätt och jämt gör att han når upp till det understa trappsteget. Vill vi lyfta honom till t.ex. det näst översta (vilket är det högsta trappsteget du kan befinna dig på när du har fel i sak)? Nu har du en utmaning framför dig, som heter duga! Låt oss nu säga att du deltar i en debatt om religionsfilosofi, och lyfter poängen att det står i Gamla Testamentet att den som är född av Gud inte kan synda.

Din motståndare bevisar dig fel genom att korrekt påpeka att det är Johannesbrevet (Nya Testamentet) som sägare att den som är född av Gud inte kan synda. Du förstår att detta inte har någon inverkan på frågan som diskuteras – en korrigering och samtalet kan fortsätta. Invändningen skedde på nivå 3 från ovan.

Är detta en plats du vill välkomna Martin Estvall till? Kommer han förstå att det inte har någon signifikans för ämnet, eller kommer han fokusera på felet i sig? Kom ihåg att vi pratar om en man som förmodligen fortfarande gräver en skyttegrav avsedd för den som inte delar hans åsikt? Samma skyttegrav endast nazister kan lämna!

Personer som startar på nivå 1-4 bör lyftas, men personer som har svårt att ens ta sig till det lägsta trappsteget, bör avfärdas. Som t.ex. Martin Estvall.