Kategori: Utbildning

Alla som, likt mig, gick i grundskolan på 1980-talet har upplevt ett extremt strikt mobilförbud. På den tiden handlade inte skolpliktens närvarokrav bara om att befinna sig på en fysisk plats (skolan), utan även om att aktivt delta på lektionerna, att utföra arbetsuppgifterna som tilldelades, och att ta med sig elektronisk utrustning som konkurrerade med utbildningen accepterades inte. Den som lyckades komma undan med det, var den som hade sin enhet i fickan helt okommenterat, och tog fram den på rasten, på behörigt avstånd från någon lärare eller rastvakt. Man var tvungen att räkna ut hur man hanterar sin mobila utrustning, annars blev den beslagtagen till hemgång. TL;DR: Man lär sig att vara utan den.

Det går givetvis att kritisera denna linje. Precis som jag som statstjänsteman måste lära mig att hantera mikropauser (nej, jag kan inte bara åberopa rätten att sträcka på ryggen för att sedan gå hem från jobbet) måste en student lära sig att hantera mobiltelefonen – han kan inte bara åberopa rätten till en micropaus för att sedan spendera resten av dagen på Snapchat.

Utgångspunkten som influencern Troed Troedson tar, handlar om beroende. När en mobiltelefon finns i bilden, finns också tvångsmässiga beteenden i bilden. Jag erkänner att många har problem, eftersom jag är medveten om att många förhåller sig till sin mobiltelefon som narkomaner förhåller sig till narkotika. På 1980-talet fanns det en föreställning om att en människa vänder sig till en maskin när hon har behov av att exploatera de fördelar maskinen kan ge. Och det fanns också en medvetenhet: Du förväntades vara medveten om att maskinen ska vara din slav – du ska inte vara maskinens slav. Idag antar man att all relation med elektronisk utrustning kommer från tvångshandlingar, och att utgångspunkten är att människan är maskinens slav.

Troedson påpekar att även vuxna kan distraheras av sin mobiltelefon på arbetet. Jo, det är sant. Det är betydligt bättre att konsumera text på papper än i mobilen, för papper är mindre distraherande. Ser man utrustningen som verktyg, så kan man lugnt konstatera att mobiltelefonen är bättre på att köra kommunikationsinriktad programvara än vad papper är, medan papper är bättre på att isolera textinformation än vad mobiltelefoner är. Om jag lämnar arbetet i vetskapen att jag behöver kunna ett nytt ärende dagen efter, så gör jag en utskrift – inte för att jag ”behöver lära mig hantera mobilen”, utan för att jag har lärt mig att hantera mobilen tack vare mobilförbudet – var sak har sin plats, och snuttefilten kan inte alltid vara med i vuxenvärlden!

Det första steget i resan mot att lära sig att hantera sin mobiltelefon är att lära sig att vara utan den, vilket jag gissar inte är lättare än vad det är för en alkoholist att vara utan spriten.

I Sverige är ”digitalisering” trend sedan 1960-talet. Någon gång på 1990-talet valde man att ersätta ”det papperslösa samhället” med ett nytt ord, och runt 2010 blev elektroniken så pass billig och bra att gemene man blev en del av förändringen, och under tiden tappade ordet ”nörd” sin negativa klang – kanske för att de som tidigare hånade ingenjörer nu frivilligt lade sitt liv i deras händer. Digitaliseringen kommer inte att stanna av – som datorprogrammerare kommer du aldrig behöva gå hungrig i slitna kläder. Kartongbruket i Frövi kommer inte sälja sina maskiner och anställa 50.000 nya pappersarbetare. Digitaliseringen (”det papperslösa samhället”) är här för att stanna. Men den som programmerar dessa maskiner är inte den som hängde på Snapchat under skoltiden i stället för att studera, så det kan faktiskt vara nyttigt att lära sig att hantera sin mobiltelefon. Och det första steget är klara att vara utan den. En alkoholist har säkert egna idéer om vägen framåt, men är inte nödvändigtvis bäst rustad att lösa problemet. Han kommer förmodligen inte föreslå att han ska vara utan alkohol.

Den svenska kåren av advokater har mer eller mindre utvecklats till landets hovnarrar. Alltid villiga att dela med sig av sina åsikter, alltid perspektivlösa och alltid på fel sida i alla frågor. I söndags skrev yrkets mest bisarra företrädare, Fredrik Engström och twitterkrigaren Peter Hellman, att barn har samma rättigheter som vuxna, och att elever därför måste få ha sina mobiltelefoner i skolan.

Vi vet ju om att man som vuxen inte alltid får ha sin mobiltelefon. Oavsett om ditt yrke är att vara studiomusiker, en byggarbetare som städar upp en plats för ett massmord eller en konsult som diskuterar en teknisk lösning i en ballistisk robot, måste du besitta förmågan att lämna ifrån dig mobiltelefonen. I vissa situationer räcker det att stänga av den, men ibland måste den avlägsnas från dig.

Men som vuxen kan man säga upp sig om det inte arbetet passar. Det är frivilligt för en vuxen att arbeta, men barn måste gå i grundskolan. Så kan man kräva att en skolelev måste lämna ifrån sig sin mobiltelefon? Den har ju inget val! De kan inte säga upp sig från grundskolan om de inte klarar att vara utan sin mobiltelefon!

På 1980-talet var inte detta ett problem. Man uppmanades att inte ta med sin elektroniska utrustning till skolan, och utan att ha den med sig, behöver man inte lämna ifrån sig den. Och när detta inte följdes, så var det helt oproblematiskt att ta ifrån barnet sin egendom, eftersom utbildningen krävde elevernas fokus. En kille hade ett armbandsur som man kunde spela Pac Man med, och blotta förekomsten av den klockan på armen bedömdes som störande nog för att han skulle lämna ifrån sig den under skoldagen.

Under geografilektionen skulle fokus vara på geografi. Det skulle inte vara en längtan efter en runda mini-Pac Man. Och om förutsättningarna för lektionen innefattade att man inte ett Pac Man-spel i klockan på armen, så fick man inte ha en klocka på armen med ett Pac Man-spel. Och jag törs inte tänka på vad som skulle hända om någon unge, runt 1987, skulle ha med sig en kapitalvara som en mobiltelefon (eller ”yuppienalle” som den kallades på den tiden). Skulle en militär artilleriinsats räcka?

Jag har förmånen att få tala till elever i gymnasiet, antingen om min hobby (naturalistisk filosofi) eller om min profession (datorprogrammering). Precis som det är frivilligt att arbeta för att skaffa sig en inkomst, så är det frivilligt att gå på gymnasiet. Att eleverna ombeds lämna ifrån sig sina mobiltelefoner är alltså helt oproblematiskt även på gymnasiet. Klarar man inte att vara utan sin mobiltelefon, så klarar man ändå inte att läsa på gymnasienivå.

Vi kan alltså konstatera att grundskolan förr, kunde vara mobilfri. En gymnasieskola kan vara mobilfri. En arbetsplats kan vara mobilfri. Men inte grundskolan. Engström och Hellman ser att det berövar eleven sin grundlagsskyddade föreningsfrihet och att det omöjliggör skolans uppgift att fostra eleven till demokratiska samhällsmedborgare. Det låter som om advokaterna i fråga är höga på sin egen paternalism, men när man tänker efter så finns det ett stoff av allvar här.

Snabbare än en gris blinkar är barnet uthällt med badvattnet. Det är barnets frihet utan skolans makt över barnet, som är viktigt. Ironiskt nog är det när Engström och Hellman skjuter sig i foten, som jag faktiskt förstår hur de tänker.

Jag (född tidigt 1970-tal) har vuxit upp i en miljö där man fick skämta om allt och tycka vad som helst. Det har drivit mig bort från socialismen. Det har orsakat att den rättshaveristiska åsikten att man ska få provocera t.ex. genom att bränna en Koran, för att testa att grundlagarna verkligen skyddar oss, har slagit rot. Jag streamar inte de låtar som staten marknadsför till mig genom Melodifestivalen. Jag tittar inte på de filmer som staten spelar in åt mig genom Svenska Filminstitutet. Jag slutade titta på SVT när Radiotjänst slutade fakturera mig och Skatteverket drev in pengarna, men när tvånget infördes vill jag inte vara med längre.

När jag växte upp pågick en teknisk revolution, och det betraktades som livsviktigt att vi lärde oss programmering. På den tiden var tanken att vi inte skulle vara maskinernas slavar, utan att maskinerna skulle vara våra. Detta står i konflikt med den makt Engström och Hellman ser att skolan behöver ha, för att kunna vara den institution som säkerställer att nästa generation inte är som min. Ge ungarna en mobiltelefon med Snapchat och TikTok. Med tanke på det attention span som krävs för att de ska lära sig hur man kontrollerar sina enheter, kommer det inte krävas många veckors snapchattande och tiktokande för att medgörligheten och den okritiska contentkonsumtionen ska infinna sig. Och samtidigt har man räddat deras grundlagsskyddade föreningsfrihet!