Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtiotredje.

Detta är en vädjan till de små nyanserna, det mystiska. Vetenskapen har inte alltid vetat allt, och vetenskapen kanske inte någonsin kommer att kunna ta reda på allt. Strängteori. Kvantfysik. Gud. De obevisade hypotesernas domän och fingertoppskänslan för naturens mysterier.

Jag skulle snarare säga att det är önsketänkandets, vidskepelsens och motsägelsernas bakgård. Det finns få saker som både är så befängda som monoteistisk religion, och ändå är så betrodda. Man kan t.ex. konstatera att föreställningen att gnomer själ strumpor från tvättmaskinen är likvärdigt befängd, men den föreställningen ställer inte till med några större problem, eftersom föreställningen inte har speciellt många anhängare. På Familjelivs diskussionsforum var det faktiskt en person som skrev att en småtomtepassage över en bilväg hade orsakat många trafikolyckor. Bilar hade bromsat sig av vägen eller kört på de små tomtarna som skulle passera. Precis som föreställningen att Gud finns, är denna föreställning om småtomtar osannolik. Men igen har vi att göra med en föreställning som inte orsakar några större problem, därför att få människor tror på föreställningen. Skulle någon på Trafikverket driva linjen om trafikfaran med småtomtar, skulle föreställningen antagligen leda till en del konflikter. Skulle alla på Trafikverket stå bakom denna föreställning, skulle den kanske skapa en del felaktiga investeringar, som t.ex. den tomtetunnel som skribenten på Familjelivs diskussionsforum föreslog. Gudstro är så pass utbrett att det skapar den typ av felinvesteringar som vi kan fantisera om i fallet med tomtar. Här är det redan är verklighet. En biståndsorganisation som finansieras med skattemedel ”botar” AIDS med handpåläggning, trots att religiös healing inte alls är lika pålitligt som evidensbaserad vård. Präster anlitas av kommuner för att ge krishjälp åt krisdrabbade kommuninvånare, trots att präst inte är annat än en charlatan i en skeptikers ögon – och skeptiker har samma rätt till krishjälp som alla andra. Religiösa församlingar som t.ex. pingstkyrkan lyfter statliga finansiella bidrag i egenskap av livsåskådningssamfund, men inget livsåskådningssamfund som kvalificerar till detta bidrag har en naturalistisk världsbild. Vidskepelse, mirakeltro och falska föreställningar verkar vara ett krav. Genom ett snillrikt system av att ta ut kontanter från uttagningsmaskiner och donera dessa i form av ”kollekt” klarar Livets Ord att omsätta miljoner kronor helt skattefritt, samtidigt som småföretag (som faktiskt gör nytta) måste redovisa i princip varenda krona som omsätts. Statliga tjänster som inte ens är tillgängliga för alla att köpa av staten, levererar staten kostnadsfritt åt Svenska Kyrkan, som t.ex. möjligheten att ta ut sin medlemsavgift genom skattsedeln. Livets Ord tillåts rekrytera medlemmar på svenska grund- och gymnasieskolor genom en elevorganisation (Ny Generation) som – du anar det – är beviljade bidrag från våra gemensamma medel baserat på antal medlemmar. Vi pratar alltså om en elevorganisation som i praktiken inte lever upp till kraven för bidragen som betalas ut, men klarar sig på att de är kristna. Många skolor låter sig väl smaka när Svenska Kyrkan bjuder på festligheter för eleverna i samband med skolavslutningarna. Svenska Kyrkans intresse för barn som ännu inte utvecklat sitt kritiska tänkande är lika utstuderat som beklämmande. Och inte minst, evidensbaserad vetenskap har i praktiken valts bort när ungjordskreationister får ansvara för leveransen av grundskoleutbildning, såsom t.ex. Hannaskolan i Umeå eller Plymouthbrödernas friskola, trots att vi kommit överens om att kunskap ska bottna i vetenskap – inte religiös tro. Det råder alltså inga tvivel om att frågan är viktig! Om Gud verkligen finns, skulle jag naturligtvis välsigna ovanstående, men det är inte styrkt.

Guds existens är alltså inte styrkt, så orsakerna bakom tro kan inte hämtas från den troendes skeptiska motiv. Gudstro och skepticism är inte kompatibla, och vetenskap och religion är fundamentalt olikt varandra. Att praktisera religion och att praktisera vetenskap är sällan snarlikt varandra, och ofta helt motsatt varandra. Ska naturalister och troende leva i harmoni, måste religionen skötas av de troende invånarna, inte av staten. Och religion får inte bedrivas på bekostnad av t.ex. en vetenskapligt grundad utbildning, såsom t.ex. Umeå Kommun gör. Unghumanisten Jessica Schedvin skriver angående detta att ”i Sverige idag kan det tyckas vara en självklarhet att staten ska vara sekulär” och vidare att ”lagar och regler ska vara neutrala och bygga på förnuft, mänskliga rättigheter och vetenskap”. Givetvis!

Religiositet kan kanske härledas till en gammal evolutionär fördel i människans historia. Från vad vi vet idag, anser jag att det är mer troligt än att någon av de stora religionerna skulle visa sig vara korrekta i sina anspråk. Ett sådant anspråk inom kristendomen är ”Gud finns”, ett annat är ”Jesus var hans son”. Med religiositeten väl på plats, beror inte gudstron i sin tur på att någon har upptäckt Guds existens och fört den i bevis. Det är sociala och psykologiska faktorer som spelar in. Vissa religiösa anspråk, som att man kommer att överleva sin egen död, kan vara tilltalande. Vad man vill tro på, kan styra vad man faktiskt tror på. Men vad man vill tro på, påverkar inte hur det faktiskt ligger till. Det gäller alltså vara uppmärksam på logiska felslut och att ständigt förhålla sig skeptisk när man söker efter verklighetens beskaffenhet. Gudstro kan vara ett resultat av indoktrinering, från föräldrarna, från en elevorganisation, från Svenska Kyrkan, eller från någon annan. Gudstro kan vara ett resultat av att kommuner köper grundskoleutbildning från religiösa sekter, som helt sonika påstår att Gud finns. Gudstro kan dock inte härledas till att Gud faktiskt finns. Professor Peter Gärdenfors redogör för religion ur ett evolutionärt perspektiv i sin bok ”Den meningssökande människan” och det är lätt att se varför vi utvecklats till religiösa varelser, helt utan att gudar och demoner faktiskt behöver existera. Allt som oftast finns en naturlig förklaring, och det gäller även denna gång.

Att acceptera en naturlig förklaring bakom gudstro, betyder att man accepterar en förklaring som harmoniserar med naturvetenskapen i övrigt, men att som gudstroende försöka rädda upp situationen genom att föreslå att Gud styrde evolutionen till att ge utrymme för en tro på han själv, är att blanda in premisser som inte behövs för att förklaringen ska fungera – det ger bara en massa mer som dessutom måste förklaras.

Den märkliga respekthunger som troende visar upp har flera orsaker. Bland dem som försvarar orimliga föreställningar, handlar det om att koppla sin föreställning till en annan föreställning, som i sin tur är mer normaliserad än den föreställning man själv besitter som blir ifrågasatt. Har du någon gång samtalat med en person, och det framgår att personen är kreationist? Om du då frågar honom, om han tror på berättelsen om Noaks ark, att jorden är 6000 år gammal, eller något annat som är förknippat med religiös fundamentalism, och han svarar ”jag är kristen” eller ”jag tror på Gud”, då har du sett detta trick utföras mot dig i verkligheten. Du ställer en ja- eller nej-fråga, du får en association, uppåt i förtroendetrappan. Att man är kristen betyder nämligen inte alls att man med nödvändighet tror att jorden är 6000 år gammal, men folk i allmänhet respekterar gudstro i högre utsträckning än de respekterar ungjordskreationism, vilket ungjordskreationisten utnyttjar. Knepet borde inte fungera, för ”jag tror på Gud” är inte alls ett vettigare uttalande än ”jag tror att jorden är 6000 år gammal”, ur ett intellektuellt perspektiv. Som konstaterat kan inte gudstro härledas till att Gud finns, utan till dina föräldrars tro, platsen du är född, din kultur, vilka föreställningar som normaliserats, vilken indoktrinering du blir exponerad för och till hur hjärnan fungerar. Föreställningen om den svenskkyrkliga, ickefundamentalistiska normen är alltså användbar för alla. Kristnormativa skeptiker, de svenskkyrkliga samt fundamentalisterna.

När troende resonerar med ateister om varför de tror på Gud eller varför någon annan inte tror, haglar missuppfattningar och logiska felslut. Exempelvis kan de anse sig tro för att de sympatiserar med Jesus, eller anse att en icke-troende är icke-troende för att han föraktar Gud.

Föregående – Nästa