Man kan säga mycket om Vänsterpartiets ekonomiska politik. De vill införa en skatte- och bidragsdriven ekonomi med reglerade priser på allt från bostäder till mat. Det är reformer som lockar ekonomiska analfabeter med en utopi där ingen kan bli framgångsrik eller förmögen, och alla lever normala och anspråkslösa liv. Jämlikhet. Man jobbar på dagen, har man möjlighet så lyssnar man på Sveriges Radio under tiden, och när man kommit hem på kvällen så tittar man på Sveriges Television. Inte alla låter sig imponeras av det idealet. Den som förstår ekonomi och politik ser Bulgariens, Rumäniens och Ungerns misslyckanden. Den som vill bli en framgångsrik och förmögen entreprenör, ser bristen på möjligheter träda in där den progressiva skatten bromsar alla kommersiella framgångar.
Tittar man på Vänsterpartiets ekonomiska politik, ser man vanlig dumhet. Partiets storlek korrelerar väl med andelen idioter i samhället. Men när man tittar på kandidaternas åsikter, möter man en nivå av galenskap som nästan är svår att ta in. Jag tänker särskilt på Annsofie Ljunggren som kandiderar för V till kommunfullmäktige i Örebro. Hon har nyligen delat extraordinär information på sitt Instagram-konto. Budskapet är följande:
McDonald’s är en judisk konspiration. Under restaurangen finns en källare dit de för kidnappade vita barn, för att tömma dem på blod. Man gör sig av med dem genom att mala ner dem, och blanda resultatet i den köttfärs man serverar som hamburgare till kunderna.
Politiken har alltså gått från åsikter (ska straffen vara hårda eller milda, ska skatten vara hög eller låg, ska medborgarna eller staten finansiera kulturen, och så vidare) till vetenskap: ”Jag som vänsterpartist hävdar att judar gör hamburgare av vita barn” är inte en åsikt, utan en utsaga om verklighetens beskaffenhet.
Om detta är sant, säger det något fundamentalt viktigt om judar. Om detta är falskt, säger det något fundamentalt viktigt om vänsterpartister. Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson verkar tvivla på Annsofie Ljunggrens förmåga att hantera sanning. Hon menar att det är vetenskapligt belagt att yttervänstern är konspiratorisk. Hon säger: ”Det finns forskning som visar att personer som är vänster har lättare att anamma konspirationsteorier än kanske mitten i samhället.” Bra förklaring, men dåligt försvar. Om det är så att forskning visar att vänstersympatier korrelerar med konspiratoriskt tänkande, så kanske man ska rösta på något annat än just Vänsterpartiet? Bara en tanke.
Igen, om judar dödar vita barn, så är det minst lika illa som om vänsterpartister sprider påståendet att judar dödar vita barn. Och det blir inte bättre, utan värre, i ljuset av partiets egen analys: Är man vänster så är man benägen att tro på galna konspirationsteorier. Har Annsofie Ljunggren ens kommenterat sin talespersons utsaga? Vet hon hur hennes parti ser på henne? Normalt funtade personer ser givetvis henne som en galning, men det egna partiet? Lek nu med tanken att Annsofie Ljunggren vore Sverigedemokrat. Då hade folk varit skitarga, men galenskap är vänsterns normala tillstånd.
Det finns en märklig föreställning i svensk politik om att höga skatter nästan automatiskt är detsamma som solidaritet. Den som vill höja skatten sägs värna välfärden och de ekonomiskt svaga. Den som vill sänka den anklagas lika snabbt för att gynna de rika. Men det finns en ganska uppenbar invändning som ofta försvinner ur debatten: Den som har minst pengar har också minst råd att bli beskattad.
För den som har en hög inkomst och ett rejält sparande är några hundralappar hit eller dit i många fall just några hundralappar. Irriterande kanske, men knappast avgörande. För den som lever på en låg lön, är ensamstående med barn eller har små marginaler kan samma hundralappar avgöra om månaden går ihop.
Det är därför skattesänkningar på vanliga inkomster inte bara kan avfärdas som presenter till dem som ”redan har”. Pengarnas betydelse måste också vägas in. En tusenlapp har helt enkelt större praktiskt värde för den som har 500 kronor kvar när räkningarna är betalda än för den som har 15 000. Det är lätt att vara generös med någon annans marginaler
Vänsteroppositionen talar gärna om skatteintäkter som resurser som samhället ”får”. Men varje skattekrona kommer först från någon. När skatten på arbete höjs minskar människors disponibla inkomster. När drivmedel beskattas hårdare blir det dyrare att ta sig till jobbet. När energin blir dyrare påverkas hushållens ekonomi. Och konsumtionsskatter betalas även av den som har låg lön.
Visst kan skattepengarna därefter användas till sådant som hjälper människor med låga inkomster. Det är själva grundtanken bakom omfördelningspolitiken. Men det betyder inte att beskattningen i sig är smärtfri för samma människor.
Det är en distinktion som förtjänar betydligt större plats i den politiska diskussionen. Regeringen har förstått betydelsen av den sista tusenlappen, och här förtjänar den nuvarande regeringen beröm.
Politik som gör det mer lönsamt att arbeta och som låter människor behålla mer av sin lön bygger på en viktig insikt: disponibel inkomst spelar roll även efter att alla politiska teorier och fördelningsmodeller har räknats färdigt.
För ett hushåll med små marginaler är mer pengar kvar efter skatt inte en abstrakt procentsats i en budgetproposition. Det är mat. Det är vinterjackan till barnet. Det är bensinen till jobbet. Det är möjligheten att betala en oväntad tandläkarräkning utan att behöva låna. Och kanske viktigast av allt: det är en liten ekonomisk buffert som ger människor större makt över sina egna liv.
Att ”de rika får mer” är verkligen inte hela analysen. Ett vanligt argument från vänster är att skattesänkningar i kronor ofta ger större belopp till personer med högre inkomster. Det kan vara sant och ändå missa en central del av frågan.
Om en person får 500 kronor mer i månaden och en annan får 1 000 kronor mer säger beloppen ensamma väldigt lite om vilken förändring som betyder mest för deras liv. För den första personen kanske 500 kronor innebär att kontot inte längre är tomt två dagar före löning. För den andra innebär tusenlappen bara ett något större månadssparande.
Ekonomisk politik borde därför inte enbart bedömas efter hur många kronor olika inkomstgrupper får eller betalar. Man måste också fråga vad pengarna betyder på marginalen. Det är där vänsterns reflexmässiga motstånd mot skattesänkningar blir problematiskt. Välfärden behöver skatt, men det betyder inte att skatt altig är bra.
Naturligtvis behöver Sverige skatteintäkter. Sjukvård, skola, rättsväsende, försvar och sociala skyddsnät måste finansieras. Diskussionen handlar därför inte om skatt eller ingen skatt. Den intressanta frågan är hur mycket som ska beskattas, vad som ska beskattas och vilka människor som i praktiken får bära kostnaden. Det är fullt möjligt att försvara en omfattande gemensamt finansierad välfärd och samtidigt konstatera att det finns en gräns där ytterligare beskattning gör större skada än nytta.
Framför allt bör politiker vara försiktiga med att betrakta människors inkomster som ett närmast obegränsat skatteunderlag. Låginkomsttagare behöver inte bara bidrag – de behöver pengar kvar, och pengar kvar är kanske viktigaste perspektivskiftet är detta:
En människa med små ekonomiska marginaler behöver inte nödvändigtvis först betala mer till staten för att därefter få hjälp av staten. Ibland är den enklaste förbättringen att hon får behålla mer av sina egna pengar från början.
Det finns två olika skolor när det kommer till könsidentitet. Bland de icke-binära finns en viss variation i vad man identifierar sig som. Vissa tänker att skillnaden mellan man och kvinna är en steglös skala, medan andra identifierar sig som sådant som inte befinner sig på en linje mellan endast två punkter. Som kontrast till de icke-binära finns transpersonerna. Dessa har en binär syn på kön, och uppfattar ofta att de är födda i fel kropp (s.k. könsdysfori), och vill därför korrigera sitt kön genom att göra visuella förändringar. Vanligast är att biologiska män uppfattar att de egentligen är kvinnor, och tar sig därför an uttryck som de själva uppfattar som kvinnliga. En klänning, läppstift, och liknande. Notera hur Karolinska Institutet (KI) beskriver tillståndet:
”Könsdysfori är en uttalad bristande överensstämmelse mellan den upplevda könstillhörigheten och den tilldelade könstillhörigheten, samt en stark önskan om att leva som det upplevda könet. Det kan förklaras som en stark känsla av att vara född i fel kön och har således inget att göra med sexuell läggning.”
KI illustrerar sitt inlägg med en bild på Caitlyn Jenner, tidigare OS-stjärnan Bruce Jenner, som eventuellt är det mest kända exemplet på en biologisk man som uppfattar sig som kvinna och därför vill leva som en sådan.
Jag anser att envar äger sin könsidentitet, och står i sin fulla rätt att göra det. Oavsett om du är icke-binär eller upplever att du är född i fel kön, så står du i din fulla rätt att identifiera dig som precis vad du vill, och leva ut ditt sanna jag, om du så önskar. Att man möter motstånd när man är ärlig mot sig själv är sorgligt, och det är något som alla har ett ansvar att motarbeta.
Någon har blivit uppsagd från jobbet för en avvikande politisk åsikt har bubblat upp. Någon har missat en intervju på grund av den första av de fyra sista siffrorna var en 9:a. Än idag kan man missa ett kontrakt på en hyresrätt om man har för mycket pigment i huden! Så kan vi inte ha det!
Det vi istället måste fundera på, är gränsdragningen när det gäller behandling av könsdysfori, och till vilken grad vi ska anpassa transpersoners rättigheter och skyldigheter efter könsidentiteten. Det är egentligen här som det finns utrymme för meningsskiljaktigheter. Ett förtydligande till dig som eventuellt blivit uppsagd från jobbet på grund av att din politiska åsikt bubblat upp till ytan: Det är egentligen här som det borde finnas utrymme för meningsskiljaktigheter.
De som behandlas medicinskt för könsdysfori kan operera bort könsdelar. Kvinnor som uppfattar att de är män kan operera bort brösten, män som uppfattar att de är kvinnor kan operera bort sina könsorgan. Du behöver ha fyllt 18 för att operera bort könsorganen, men det finns ingen åldersgräns för flickor som vill operera bort brösten i syfte att få ett utseende som korrelerar med det upplevda könet. Mellan 2013 och 2019 opererade KI bort brösten på 134 tonåringar. På det viset förvandlar man en frisk kropp till en som behöver vård under resten av livet, men till KI:s försvar så får personen träffa en psykolog före ingreppet. Jag ser inga större problem med detta, särskilt inte om patienten förbereds på ett bra sätt, men jag önskar både betänketid, åldersgräns för att operera bort brösten och kanske rent av höjd åldersgräns för att operera bort könsorganen.
När det gäller rättigheter, skulle jag önska att det är andra människors uppfattning om ditt kön som begränsar dig. Detta kan handla om allt från tillgången till damernas omklädningsrum till möjligheten att tävla i damklassen i idrott. Men jag betraktar inte denna fråga som viktig, eftersom den inte berör mig. Att en medioker simmerska som är en transkvinna, är mycket snabbare än den bästa biologiska kvinnan som simmar, drabbar ingen annan än de kvinnor som tävlar i simning – det rör mig inte i ryggen. Om det kommer klagomål från andra som deltar i den damklassen, så blir det en fråga för de inblandade. Möjligtvis även finansiärerna, men främst en fråga för de inblandade.
Och när det gäller skyldigheter, anser jag att din korrigering är irrelevant. Här är jag av åsikten att inga särskilda privilegier ska komma av känna sig som det motsatta (notera att behandling av könsdysfori utgår från att kön är binärt) könet. Rent juridiskt ska kvinnliga privilegier komma först när den fysiska behandlingen är påbörjad, och den fysiska behandlingen ska gärna komma aningen senare än den gör idag, för att förhindra framtida könsdysfori.
För ditt kön sitter inte i dina könsorgan, det sitter i din hjärna. Många transkvinnor (alltså biologiska män som uppfattar sig som kvinnor) har kvar många manliga egenskaper även efter sin könskorrigering. Sina händer, sin huvudform, benägenheten att begå sexualbrott i högre utsträckning än kvinnor, sina kromosomer och sitt bäcken. Detta anser jag att man behöver ta hänsyn till när man bestämmer t.ex. hur ett straff ska avtjänas. Att det biologiska könet inte tar hänsyn till det upplevda könet, visar sig ganska tydligt när man tittar på just sexualbrott.
Av alla fängelsedömda kvinnor är 3,3% sexualförbrytare. Av alla fängelsedömda män är 16,8% sexualförbrytare. Av alla fängelsedömda transkvinnor är 58,9% sexualförbrytare.
Det beror förmodligen på att personen med det uppleda könet inte alltid plockar alla sina personliga egenskaper från det kön den upplever sig som, utan till viss del även från det biologiska könet. Till detta har transkvinnor (som normalt är lesbiska) ett betydligt större utbud av biologiska kvinnor att agera på.
Min slutsats är att man bör respektera folks könsidentitet i vardagen, och tillsvidare i tävlingssammanhang, men att man bör låta biologiskt kön spela in när det gäller kraven vi ställer på våra medmänniskor.
Jag har varit lite frånvarande under en period, men det är inget värre än att jag bara har svårt att få tiden att räcka till med allt som pågår. Medan jag jobbar är jag alltid närvarande på Twitter/X, och då och då skickar jag upp en lite kortare video på YouTube. Jag poddar fortfarande med Henrik Andersson. Här hittar du vår musikpodcast och här hittar du våra filmrecensioner (som vi filmar). Jag kommer att fortsätta att vara lite frånvarande i ytterligare några veckor, men därefter kan ni räkna med nya inlägg här.
Antalet aktiva inträden i Svenska kyrkan (SvK) har en tendens att öka och antalet aktiva utträden tenderar att minska. Ett aktivt inträde är en vuxen person som medvetet väljer att gå med i kyrkan, medan ett passivt inträde är t.ex. när en förmyndare bestämmer att en person ska vara medlem [sic]. Ett aktivt utträde är en vuxen person som väljer att gå ur, medan ett passivt utträde t.ex. ett dödsfall. Men ökningen av aktiva inträden och minskningen av aktiva utträden räcker inte för att medlemsminskningen ska avstanna.
Medlemsantalet från år 2022 har minskat från 5 563 351 till 5 484 319 år 2023, samtidigt som befolkningen har ökat från 10 521 556 till 10 550 054 (med reservation för att SvK faktiskt har bättre koll på vilka som är medlemmar i kyrkan än vad Statistiska Centralbyrån har koll på vilka som bor i Sverige). Men förändringen sedan 2005 är ungefär 1,5 miljoner upp när det gäller befolkning och lika mycket ner när det gäller medlemsantal.
Nettominskningen var alltså aningen högre i år.
Och så här ser förhållandet mellan befolkning och medlemmar ut när 2023 års siffror är med i ekvationen:
Hackordningen bland journalister placerar den journalist som agerar på den fria marknaden lägst. Bland dessa hittar vi Joakim Lamotte, Emanuel Karlsten, eller vem som helst som producerar material som det är frivilligt att betala för. De som står högst i rang, t.ex. Sveriges Radio, använder gärna epitetet ”swishhora” för att beskriva fri (som i frihet) journalistik.
Bidragsfinansierade journalister har näst högst status. T.ex. Dagens ETC. Bidragsfinansierade journalister sysslar inte främst med journalistik, utan navigerar en skuta som syftar till att exploatera så mycket statligt stöd som möjligt. Att roffa åt sig skattepengar är lite finare än att göra journalistik för en frivilligt betalande publik.
Högst status har de som helt finansieras av anslag, som skattebetalarna helt enkelt måste finansiera via skattsedeln (alltså fri som i öl). Här utmärker sig inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio. Oavsett om ett radioprogram har tre lyssnare eller fyra miljoner lyssnare, får de dina pengar, för den knegare betalar kalaset kan inte välja bort dessa bolag.
Det är inte att tigga pengar som uppfattas som ett problem. Idag organiserar sig journalister för att försöka tigga pengar av ”plattformar” (vilket är journalistspråk för ”sociala medier”). Problemet är frivilligheten, för frivillig finansiering ställer krav på kvalitet.
Men om man kan få ”plattformar” att betala för att deras användare delar artiklar, kan man skriva texter som appellerar till folks känslor. Texter som gör folk arga, texter som är sensationella. Får man en delning, så får man betalt av ”plattformar”. Och får man en delning, så får man besökare, vilket ger ett incitament att försöka ta betalt av läsarna och av annonsörerna – en positiv spiral!
Så att man kan fortsätta att håna frivilligfinansierad journalistik medan man jagar nästa sensation.
Socialdemokraterna fullkomligt badar i pengar. Deras lyxliv är en viktig orsak till att du måste jobba så hårt som du gör, då en väsentlig andel av den lilla människans inkomst ska finansiera Partiet. Skattebetalarna ger dem bidrag på totalt 130 miljoner kronor, kyrkan och facken skjuter till pengar och avkastning på kapital ger dem pengar. Inget annat parti kan mäta sin inkomst mot Partiets. Inte ens i närheten. Endast den övre medelklassen kan använda påstådd ”omsorg om arbetaren” för att övertyga arbetaren att makten behöver bada i pengar på fattigas bekostnad.
En problematisk post i Partiets inkomst är partilotterierna. Av Partiet köper du en chans att bli rik, och överskottet, knappt 200 miljoner kronor, blir en bonusinkomst från anonyma investerare som ytterligare ökar differensen mellan Partiet och det demokratiska systemet. Men nu finns ett utjämningsförslag.
Om partilotterna förbjuds så kommer en mindre andel av partiernas finansiering vara anonym, och skillnaden mellan partier kommer att minska. Socialdemokraterna kommer behålla sitt stora finansiella övertag, men förutsättningarna kommer bli lite mer rättvisa. Inte mycket, men lite.
Så vad händer om Partiet tjänar mindre än dubbelt så mycket som den konkurrent som tjänar näst mest? Förmodligen inget, men allt som inte stärker status quo till Partiets favör skapar nervositet.
Advokat Peter Hellman anser att den som inte gratis får mer än dubbelt så mycket som sina konkurrenter är ”tystad”, och att det är Partiet som ska höras.
Även självaste Magdalena Andersson menar att om Partiet inte gratis får mer än dubbelt så mycket pengar som sina konkurrenter, så är Partiet är tystat.
Vill du ”tysta politiska motståndare”? Citatet kommer från Andersson.
Är verkligen frånvaron av maktcementerande genom finansiellt övertag ett hot mot demokratin? Socialdemokraternas övertag, som faktiskt redan idag sätter demokratin ur spel, kommer inte att försvinna i och med att partilotterier försvinner, men det kommer att jämna ut spelreglerna en aning. Endast en aning. Partiet kommer fortfarande gratis få mest pengar.
Jag skulle vilja se någon på vänstersidan stå upp för utsattas rätt att spendera sina pengar efter eget huvud. Och nej, det handlar inte om att dra in på välfärden. Partiet är inte sjukvård, Partiet är inte utbildning, Partiet är inte sjukpenning. Partiet är inte välfärd. Håll gärna ett öga på den som vill motarbeta förutsättningarna att flytta makten från borgarna till folket.
Jag har sett Pink Floyds gamle sångare och låtskrivare Roger Waters många gånger förr, men bestämde mig ändå att åka och se honom igen, en sista gång. Hans politiska ställningstaganden till trots, vi är ett gäng Pink Floyd-fans som brukar ha ganska kul tillsammans, och denna gång bjöd han faktiskt på något nytt.
Waters brukar varva mellan singback och faktiska live-framträdanden, men denna gång kördes hela gigget live, undantaget första spåret som var en nerskalad version av Comfortably Numb (Gilmour/Waters 1979).
När den sedan gick över i The happiest days of our lives (Waters 1979) och Another brick in the wall part 2 (Waters 1979) suckade jag en aning, men därifrån gick han vidare till Another brick in the wall part 3 (Waters 1979), vilket var mycket uppfriskande.
Den stora skrällen var The powers that be (Waters 1997) – äntligen något från Radio K.A.O.S!
Efter att därefter ha rivit av det gamla vanliga (fast på riktigt live denna gång) levererades hela b-sidan av The dark side of the moon för att avslutas med Two suns in the sunset (Waters 1983) från The final cut!
Jag hade inte förväntat mig att något nytt och fräscht skulle komma från Waters, men jag hade fel. Jag är mycket nöjd!
Tricks är en dvd från 2009 som numera finns att betrakta gratis på YouTube. Det finns några olika kategorier av illusionister. Joe Labero gör Las Vegas-magi, Anders Fox gör close up-magi, och Houdi gör salongsmagi. Filmen är en nedkortad live-show som bara är dryga timmen lång, men Houdi är inte bara (med god marginal) Sveriges bästa salongsmagiker, han är dessutom rolig. I dagens TikTok-klimat skulle han säkert ha vunnit på att såga upp filmen till fyrtiotusenmiljarder klipp, men för den som vill hälla upp en cognac och sitta i en skön fåtölj under en dryg timme, är detta en solklar rekommendation.
Yttrandefrihet har aldrig varit något större problem i Sverige. Vi behövde den, vi kämpade för den, vi fick den. För 30 år sedan grundlagsskyddades yttrandefriheten, vilket innebär:
Du får, utan att behöva frukta några konsekvenser, uttrycka precis vilka åsikter som helst. Förtal, hot eller yttrande av statshemligheter skyddas inte av yttrandefriheten, men en åsikt, hur vidrig den än må vara, skyddas.
Idag börjar detta bli ett problem. Idag består samhället till stor av människor som blir så pass upprörda över vissa yttranden att de är beredda att ta till våld för att tysta sin meningsmotståndare. Det har fått vissa att resonera kring att man kanske inte behöver praktisera uttryck bara för att man får det, och det har fått andra att teoretisera om att man inte får kränka andra människor.
Man behöver praktisera uttryck, även om folk blir arga. Om ett samhälle ska fungera, måste vissa anpassningar göras. Ett fungerande samhälle består inte bara av rättigheter utan även av skyldigheter. När man börjar ställa krav på att avvikande åsikter inte ska få yttras, är det inte bara utstuderade provokatörer som tystas, utan även minoriteter. För minoriteter och utstuderade provokatörer har nämligen ett ting gemensamt: De företräder åsikter som avviker från den stora massans, som rent av kan uppfattas som kränkande.
Och allt som oftast är den som uppfattar sig som kränkt inte alls kränkt i någon juridisk mening. Att man blir arg, att man är oförmögen att kontrollera sina känslor, eller att man tar till våld mot någon vars åsikter man inte delar, betyder egentligen bara att man är impulsiv och saknar förmåga att reflektera. Det betyder inte att man är kränkt. Samhället fungerar inte om individerna som bor där själva anser sig ha yttrandefrihet, men tar till med våld mot andra som praktiserar sin.
Idag, när nyheter sprids på Internet snabbare än vinden, har svensk yttrandefrihet och religionsfrihet ställa till med diplomatiska problem, vilket inte minst har visat sig i NATO-frågan. Jag kan förstå att Recep Tayyip Erdoğan inte blev särskilt glad över att en docka föreställande honom hängdes – hade dockan föreställt Annie Lööf hade det rent av uppfattats som ett hot. Men jag har mindre förståelse för att Sverige ska låtsas vara något annat än vad det är under tiden statsminister Ulf Kristersson försöker blidka hans ilska genom att fördöma grundlagsskyddade rättigheter, eller att SÄPO avråder tillståndsgivande till koranbränningar.
En grundlag är inte värd något om det är så lätt att kringgå den, och den skyddar inte några åsiktsminoriteter om den luckras upp så snart det blir hett om öronen. Vi har inte fått våra rättigheter gratis, och vi har inte kämpat för dem för att de är oviktiga.
I Sverige lägger vi gärna skattepengar på något för att det är ”bra”. Acceptansen för att flytta pengar från arbetare och från välfärd till olika politikerprojekt gynnar ingen annan än den som redan har det bra.
Om du gillar tidningen Dagens ETC, så är det förmodligen för att du gillar bekräftelse, och du råkar tillhöra samma politiska sida som Dagens ETC representerar, nämligen Putinismen, för medhåll berusar intellektet. Den som kritiskt betraktar vad Dagens ETC tillför, har inget annat än lögner och propaganda att finna. Jag ser inga problem med att släppa fram varken lögner eller propaganda, för den skeptiska verktygslådan skjuter ner detta enkelt, men jag har ett problem med att det dårhus som Dagens ETC utgör, finansieras av skattebetalarna. Varje krona som går till Dagens ETC är en välfärdskrona stulen från folket – en krona som antingen borde ha fått behållas av arbetaren eller gått till arbetarens välfärd. Att man inte klarar att försörja sig, är inte alltid ett uttryck för en brillans som måste räddas av skattebetalarna, utan ofta bara ett uttryck för just det faktum att man inte klarar att försörja sig.
Dagens ETC utmärker sig i två frågor. Man är extremt aggressiv i skapandet av prenumerationer för att leva upp till kraven som ställs på det bistånd de tar från folk som faktiskt jobbar för sina pengar, till den grad att man skänkte bort prenumerationer på den tiden det kvalificerade, och anlitar aggressiva säljare idag när det behöver vara betalande prenumeranter i bidragsunderlaget. Och man drar sina berättelser ur röven. Det finns aldrig någon verklighetsanknytning i det tidningen skriver. Använd den skeptiska verktygslådan! Följ upp källorna! Är något sant, kommer inget bläck att ödslas på att trycka det!
Det finns en romantisk föreställning om att den som inte kan försörja sig, skjuter över huvudet på pöbeln som ska försörja den. Men allt som oftast är det snarare inkompetenta människors agendadrivande som är svaret. Den som har något nedlåtande att säga om Avpixlat och samtidigt läser Dagens ETC är inget annat än en hycklare – men medborgarna måste av någon anledning betala för båda.
Vi trodde att vi grundlagsskyddade yttrandefriheten för att skydda oss från en korrupt stat, men nu händer något mycket oroväckande på gräsrotsnivå i Sverige. TV4 låter hälsa att 42% svarar ja på följande fråga: ”Tycker du att det skall vara förbjudet eller tillåtet att bränna olika religioners heliga böcker offentligt som Koranen och Bibeln?” 42%! Värst är naturligtvis som alltid Socialdemokrater och Centerpartister. Något förbud kommer tack och lov inte införas utan vidare, tack vare grundlagen. Men man undrar naturligtvis vad denna längtan bort från ett fritt land egentligen handlar om?
Det är ganska tydligt Svensken är bortskämd med frihet. Vi är så vana med den, att vi inte förstår vad den ska vara bra för. Till detta konstaterar man att religiösa muslimer blir ledsna (och fundamentalister blir aggressiva) när man skändar deras religion. Om man har något man inte förstår vad man ska ha det till, som man kan ge bort för att någon annan ska slippa bli ledsen, så gör man det. Problemet är att frihet inte är något vi klarar oss utan. Några förstår inte detta, troligen för att det är svårt för en fri människa att tänka sig in i hur det är att inte vara fri.
I ett fritt land som Sverige får du göra lite som du vill. Någon kanske är nöjd med att sitta på en stol, och sitter därför bara på en stol hela dagarna. Kommer den personen ha något emot att något annat förbjuds? Hoppa hopprep? Nej, givetvis inte. Särskilt inte om det där andra kan kränka någon. Och det finns ju mycket annat än hopprep som fortfarande är tillåtet.
Kommer den som lever sitt liv genom att vaxa sin bil ha något emot att amatörradio förbjuds? Nej, och det finns ju mycket annat än amatörradio som fortfarande är tillåtet. Och för varje ting man förbjuder, skyddar man någon från att bli kränkt.
Tillslut har man inget kvar. Att vara inlåst i ett rum, är inte något problem för den som ändå hade tänkt att bara stå i det rummet, men ju hårdare staten drar åt snaran desto större risk är det att man faktiskt begränsar någons möjlighet att leva livet så som han behagar. Det låter trivialt, men är absolut inte det för den som drabbas.
Det gör ont när knoppar brister. I Sverige har kyrkan fått mindre makt under årens lopp. Människan har blivit mer fri genom att religion förvandlats från ett maktmedel till en personlig tro. Från politik till vidskepelse. Från påbud och förbud till kyrkkaffe och naiv andlighet. Det har varit en tuff kamp, och de som har fått ge upp sin religiöst instiftade makt har blivit både arga och ledsna. Men resultatet, mer frihet, har varit värt det.
Då har jag äntligen vänt Google ryggen som värd för min blogg, och flyttat den till min egna hemsida, här: https://ahesselbom.se/blogg/
Orsaken är egentligen rent politisk – jag tror att man blir sin egen om man är en betalande kund, och jag tror inte att man blir sin egen om man konsumerar en reklamfinansierad ”gratis”-tjänst i ständigt behov av information om vem du umgås med, vad du gör på nätet och din aktivitet i sociala medier. Genom att ge pengar till en leverantör, kan just pengarna och inget annat, vara leverantörens motiv att serva dig.
Trots att jag var sen på bollen när det gäller bloggande, låg jag ändå på Googles plattform i 12 år, sedan 2011. När jag läser mina gamla inlägg så påminns jag om att jag tyckte bloggandet var ointressanta nymodigheter, för mina första inlägg tipsar om artiklar jag skrev 2009, 2010 och 2011. Men till slut gav jag efter. Trots att jag är gammal i gemet så har jag inte varit skeptiskt lagd mycket längre än 15-20 år. Först var jag skeptisk till gudomliga anspråk, sen blev jag även skeptisk till en annan religion, nämligen socialismen. Totalt blev det 1703 blogginlägg och 8000 kommentarer. För att stänga kapitlet tänkte jag titta på vilka inlägg som engagerat flest personer.
Googles produkt Blogger erbjuder en Top 19-lista. Fråga mig inte…
Men det är den listan jag har, så det är den listan jag tänker presentera här!
758 visningar. Dagen innan hade Linda Strand-Lundberg och jag skrivit i Västerbottens-Kuriren att vi tycker att det belastade Umeå Universitet att aggressiva adjunkter attackerar medborgare på Twitter – inte för att jag har något emot att man attackerar folk på Twitter, utan för att varumärket Umeå Universitet är större än så (se plats 9 i denna lista). Eftersom stollerierna blev värre även efter att vår text publicerats, skrev jag inlägget i fråga.
855 visningar. Vitsen med bloggar hade kommit och gått, men Daniel Swedin kände sig fortfarande hotad av att arbetarklassen kunde tala fritt – ett privilegium som traditionellt tillhör politikerklassen, företrädelsevis den vänstra sidan.
862 visningar. En tragisk studie i hur Lorentz Tovatt alldeles för sent upptäcker att det var en dålig idé att montera ner Sverige som industriland – något som han idag inte är särskilt stolt över.
863 visningar. Aftonbladets begåvningsreserv hade yrvaket läst sin egen tidning, för första gången. Åren innan tanken slog honom tjänade honom bättre. Och nu skulle hela svenska folket dela hans yrvakenhet.
933 visningar. Social Justice Warriors brukar säga att man måste var X för att förstå X. Centerpartiets Martin Ådahl lyckas köra över både vänstern (jag som vit man vet bäst) och högern (är man inte brun kan man inte förstå) i ett pinsamt tv-utspel.
1050 visningar. Anna Ardin råkar ut för en kollision mellan en författares faktiska identitet och hennes förväntade identitet. Eftersom boken var religionskritisk, kan det inte vara en Irak-född kvinna, det måste vara en vit man.
1060 visningar. Ulf Bjereld påstår att Richard Dawkins är en ”ateistisk fundamentalist” med anledning av boken ”Illusionen om Gud”, trots att boken redogör för de bakomliggande resonemang som gjort Dawkins till ateist. Välartikulerade ateister som lyckas göra resonabla utsagor till naturalismens försvar, uppskattas sällan av troende.
1110 visningar. Kulturminister Kuhnke talar om Jesu återkomst, att man bör återinföra tionde och andlighet för barn. Det skulle vara mycket intressant att se vad som händer om Ebba Busch skulle säga något liknande.
1250 visningar. Jag kände mig tvungen att spara kommentarerna från Moderaternas Facebook-inlägg där de berättade om decemberöverenskommelsen, som bl.a. gick ut på att stänga ute Sverigedemokraterna.
1480 visningar. Jenny Alversjö nämner i förbifarten att ”Solstollarna” med Per Dunsö och Ola Ström är Sveriges mest sexistiska barnprogram. Självklart måste jag försvara mitt favoritungdomsprogram från detta påhopp!
1510 visningar. Juristen Behrang Kianzad tänker inte gå med på att det finns vissa negativa strukturer som följer med religion. I en tid där det är väldigt populärt att prata om strukturer, blir Kianzad direkt hånfull av prospektet att det även kan gälla religion.
1680 visningar. En intervju med Joakim Ruist misstänks kunna gynna Sverigedemokraterna, och betraktas därför som olämplig. Därför anser jag att vi inte ska rapportera om klimatförändringar, eftersom det kan gynna Miljöpartiet.
2490 visningar. Bredbandsbolagets VD Jonas Jegerborn gör ett uttalande angående att Sverige vill avskaffa nätneutraliteten. Jag transkriberade uttalandet.
3520 visningar. En medarbetare på Aftonbladet går bärsärkagång på Twitter. Jag sparade ner konversationerna på Storify, men sedan dess har de lagt ner sin tjänst för att spara konversationer.
7400 visningar. Har du någon gång läst en svensk bibelvers som du vill slänga i ansiktet på en engelsktalande motdebattör? Eller har du någon gång läst en engelsk bibelvers som du vill avnjuta i den svenska översättningen? Denna tabell talar om vad böckerna heter på svenska och vilket som är det motsvarande engelska namnet på boken.
I tisdags publicerades en väldigt märklig ledarkrönika i Nerikes Allehanda. Lars Ströman förklarar att Örebropartiet vill att partierna ska redovisa hur mycket pengar de lägger på annonsering i medier, och berättar sedan att det inte behövs eftersom Nerikes Allehanda tjänar mer pengar på sina läsare än på sina annonsörer. Va? Var kom den opåkallade kommentaren ifrån? Jag kan bara gissa, men förmodligen är ”medier” samma sak som ”Nerikes Allehanda” på planet Ströman, och att vill hålla tidningens inkomster hemliga. Så när som på att tidningens annonsörer inte är särskilt viktiga.
Örebropartiets syfte handlar naturligtvis inte om Nerikes Allehanda (NA), utan om transparens. Medborgarna finansierar partiernas arbete, och gynnas självklart av att veta hur dessa pengar spenderas. Och det är inte bara örebroare som betalar. Kommunen är mottagare av utjämningsbidrag på 9930:- per medborgare år 2022, vilket faktiskt har ökat till 10740:- för 2023. Att en kommun går dåligt, gör naturligtvis att transparensen blir viktigare, men det viktigaste skälet bakom insyn handlar om att medborgarna ska kunna göra utbildade val när de röstar på hur kommunstyrelsen ska se ut under en mandatperiod.
Men nåväl, annonsörernas pengar är inte viktiga för NA, läsarna drar in mera pengar. Det är inte helt enkelt att syna Ströman, för informationen är ganska knapphändig. 2015 hade NA en upplaga på 43.300 tidningar. Idag vet jag inte, men jag vet att den kostar 259:- per månad. Så leker vi med tanken att intäkten från läsare är 11,2 miljoner kronor, och eftersom Ströman säger att det är tre gånger mer än vad tidningen får in från annonsörer, så kan vi gissa att den intäkten är 3,7 miljoner. Omkring 15 miljoner kronor totalt. Det kan vara mer, det kan vara mindre, men förmodligen är bolaget, Bonnier News Local AB, nöjda med sin produkt. Men tala klarspråk om pengar vill Ströman inte göra.
Sanningen är den att partierna i Örebro har ett gemensamt med NA: De finansieras även av skattebetalarna. År 2022 tog NA emot 24 miljoner kronor i driftstöd från skattebetalarna. Ytterligare en miljon kom som stöd till journalistiken, 1,5 miljoner är kom som distributionsstöd och 2,7 miljoner som utgivningsstöd. Det kanske är klokt att vara mot transparens. Anser man att partierna ska vara det, kanske någon riktar frågan tillbaka till tidningen, och en tidning som är i behov av så mycket av skattebetalarnas pengar kanske helst skulle läggas ned. Eller göra ett nytt försök att vinna förtroende hos annonsörerna.
I Sverige har vi i praktiken valt att succesivt avveckla vår inhemska matproduktion. Det är främst det animaliska benet (ost och kött) vi håller på att förlora. Detta sker genom skatter och avgifter, både på det bönderna producerar och på de råvaror som behövs för att producera, som t.ex. diesel. Skatter och avgifter leder till centralisering, alltså att man får färre och större aktörer, eftersom produktionen måste effektiviseras för att gå runt. I min hemkommun Lekeberg finns idag bara två mjölkbönder kvar. Är det rimligt att tänka att vi stoppar ett djurplågeri om vi får bort den inhemska animaliska matproduktionen? Nej.
Först och främst måste vi erkänna att vi står i beroendeställning till kor. Visst är våra vilda oxar, visenten, redan utrotade, men idag har vi istället tamkor för att fylla våra behov. Även den som inte själv konsumerar varken ost eller kött, konsumerar säkerligen ”vegetariska” produkter som också kräver kor, oavsett om det är gödsel på veteåkern eller E-tillsatser som utvinns från själva kossan. Frukt kräver pollinerare, och dessa lever inte på veteåkrar utan på betesmarker, helt oaktat om markerna betades av vild visent eller av tam ko. Kor behövs, helt enkelt.
Ett bra sätt att säkra den framtida tillgången på kor, är att köpa svenskproducerat kött, och på köpet ser man till att stötta svenska bönder, då köttet är en extrainkomst på kossan, precis som skinnet är. Det är lite dyrare än mycket importerat kött, men svenska kor har det ofta bättre. Lagskyddet för en ko är stort i Sverige, och en uttjänad ko som avlivas och slaktas behöver inte lida. Jag rekommenderar alla att ha koll på vilka bönder som är verksamma i sitt närområde, och boka gärna in ett studiebesök!
Det är inte bara svenska oxar som är utrotade, även svensk varg är borta sedan över hundra år. Men varg har man senare låtit komma in på nytt från Ryssland, och den har succesivt sökt sig nedåt i landet. Det fungerar inte lika bra nu när korna är tama, för jaktförutsättningarna har vridits till vargens favör när bytesdjuren är inhägnade. En ko som fälls av en vargflock går en plågsam död till mötes. Till viss del måste man kanske acceptera detta, men länsstyrelserna ansvarar för att hålla vargstammen kort genom licensjakten, bl.a. för att stötta bönderna. Det är trots allt inte bara mjölken, köttet och den biologiska mångfalden som försvinner när korna försvinner – i händelse av krig, är den inhemska matproduktionen i bästa fall den enda mattillgången vi har, och förutsättningarna för den måste skapas innan den krisen kommer.
Jag själv har inte möjlighet att hålla kor, men jag bor faktiskt precis bredvid en mjölkgård. Jag drar istället mitt strå till stacken som hästägare. Det ger bonden en extra inkomst i form av uthyrning av stallplats och betesmark, och även mina hästar bidrar till de öppna landskapen och den biologiska mångfald som veteåkern saknar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. En blå regering kan göra företagande mer lönsamt och stoppa centraliseringen och avvecklingen av det svenska lantbruket.
Public Service skyddar oss inte mot mediaankor. Medborgaren förväntas vara skeptisk. Svensk Public Service förväntas använda de finansiella muskler de erhållit genom tvångsfinansiering för att sprida nyheter. Att nyheter som sprids vind för våg inte alltid är korrekta, eller inte alltid ens på något vis har någon koppling till verkligheten, har gett upphov till uttrycket mediaanka. Problemet är naturligtvis att Public Service (i detta fall SVT och SR) sprider nyheter som helt saknar förankring i verkligheten som om det vore sanning.
En SVT-klassiker är busschauffören som visade porr, där ”kontrollera aldrig en bra story” fick ganska stora ringar på vattnet, till den grad att chauffören fick sparken. Lite skamset kände sig SVT tvingade att påpeka att berättelsen inte var sann, vilket naturligtvis aldrig någonsin hade hänt om inte den betalande medborgaren blivit uppfostrad i att ifrågasätta påståenden! Så varför inte journalister? Så varför inte tvångsfinansierade journalister?
SVT skapar även egna nyheter. Efter VM-matchen mellan Marocko och Belgien slog marockanska supportrar sönder Bryssel, vilket rapporterades högt och lågt. Både SVT:s nyhetsprogram och sportprogram rapporterade, i strid med all annan media, att det var belgiska supportrar som förstörde sin egen stad. Dagen efter levererade man en rättelse som inte alls nuddade vid varför man ville skriva om nyheten för just sin publik.
Även SR rapporterar gärna händelser, helt utan hänsyn till vad som är sant eller falskt, som t.ex. nyheten att Ebba Busch vill skjuta ihjäl muslimer. Man kan alltså lugnt konstatera att Public Service gärna orsakar nyhetsankor.
I folkbildningssyfte förvaltar jag en hemsida om svensk Public Service, och jag skulle vara ytterst tacksam för mer information. Jag publicerade sidan innan Ganman/Flam publicerade ”Älskade Public Service”, så kvalitativa destilleringar därifrån är också välkomna.
Motion 2022/23:124 av Hans Möller (S) handlar om att hets mot ”enskilda grupper” borde kunna stoppas genom lagen om hets mot folkgrupp. Motionen till riksdagen syftar till att kriminalisera hädelse, utan att behöva ha någon hädelselagstiftelse.
Riksdagsledamot Hans Möller, Socialdemokraterna
Frågan aktualiserades för Möller på grund av att Rasmus Paludan tilläts hålla offentliga sammankomster med antimuslimskt tema. Om detta skriver Möller:
Att inte detta uppenbara hetsande än så länge lett till fällande domar och att lagstiftningen inte verkar hantera detta tillfredsställande ger vid handen att lagstiftningen bör ses över. I en tid då vi återigen ser att rasism och aktiva försök till hetsande mot folkgrupper ökar i omfattning både i det offentliga rummet och på nätet så behöver lagstiftningen hänga med i utvecklingen.
Eftersom det är betraktaren som bestämmer vad hets är, så faller en hel del ansvar i hur man agerar som betraktare och mot betraktaren. Jag vill kommentera både ansvarsfrågan och betraktarens roll.
Beträffande ansvarsfrågan så har Möller inte bara noterat att hädelse har kunnat utföras ostraffat i Sverige, han har också noterat att detta har resulterat i våldsamma upplopp. Rustad med sina observationer har han funderat på vad problemet egentligen är. Efter att ha avfärdat ideologier med våldskapital som problematiska, har han reagerat på religionsfriheten – den måste bort!
Beträffande betraktarens roll så har vi sett exempel där Paludans antimuslimska tillställningar som sagt resulterat i våldsamma upplopp, men vi har också sett exempel där några åhörare inte alls dök upp. Om inte detta väcker frågan om personligt ansvar, så vet jag inte vad som gör det. Om du observerar att nyttjandet av demokratiska rättigheter får vissa att vilja döda en polis, och då kommer till slutsatsen att problemet är demokratiska rättigheter, är du som Hans Möller. Då är du en idiot.
Den som vill vara en del av ett samhälle för att åtnjuta dess fördelar, måste även ställa upp på nackdelarna som det innebär, t.ex. att inte alla alltid håller med dig i allt. Även om Socialdemokraterna har ordet ”demokrati” i sitt namn, är Möller en viktig påminnelse om varför det partiet aldrig någonsin bör ges något inflytande över något i samhället. Så fort man skrapar på ytan blir man påmind om släktskapet med traditionell socialisms och dess syn på demokrati, och där vill vi inte landa igen.
Svenska Dagbladet lyfte idag frågan om det är dags att införa klädkod för högre tjänstemän, med anledning av Anders Tegnells oförmåga att klä sig. En formell klädkod vore en dålig idé men informellt är det kanske läge med lite lyhördhet, för Tegnell företräder inte sig själv. Tegnell företräder folket, och det kostar honom relativt lite att köpa tre avdragsgilla mörka kostymer att använda när han pratar med media. Andra höga tjänstemän tänker på detta.
En viss nivå av nonchalans när det gäller informella regler, är ett uttryck för makt. Ju tryggare du sitter på din position, desto mindre behöver du underkasta dig de konventioner som förväntas av dig. Mycket få personer kommer undan med att t.ex. besöka Vita huset i jeans. Statsministern skulle inte definitivt komma undan med det, och många näringslivstoppar sitter inte så pass säkert att de kan möta aktieägarna utan att bära kostym, men Tegnell kan göra lite som han vill, och komma undan med det.
Det finns dem som pratar om att det inte är ”hans stil”, men vad vet vi egentligen om t.ex. den kostymbärande Stefan Löfvens stil? Han har ju tjänstekostymen på sig när han visar upp sig för media. Om ”hans stil” vore kostym, skulle det ha visat sig när han var ledig, eller när han jobbade som svetsare. Det är snarare så att Löfven sitter i en så pass utsatt position, att han måste visa folket en nivå av respekt som inte Tegnell behöver bry sig om, men kunde få pluspoäng genom att visa upp.
En upphovsman är en person (oavsett kön eller könsidentitet) som skapat ett självständigt verk, som t.ex. en bok, ett datorprogram, en film eller ett stycke musik. Ordet ”man” är på sätt och vis lite problematiskt, eftersom det kan betyda både ”människa” och ”människa av hankön”. Det är sällan speciellt svårt att förstå vad som åsyftas när sammanhanget är känt, men de två orden är, isolerade från sin mening, helt identiska. Som exempel, vad betyder ordet ”man” i detta sammanhang?
”Man får vara försiktig.”
Är det ett könsneutralt pronomen, likt ”du” eller ”jag”, som syftar på en människa, eller är det en specifik människa av hankön som ska vara vara försiktig? De flesta klarar nog att se skillnad, men en och annan kan ändå förfäras över ordets likhet med det könsfärgade ordet ”man” (substantivet).
En lösning på detta problem (till den grad det ö.h.t. är ett problem) som har anammats av statens mediebolag, är att anta att ordet ”man” alltid är könsfärgat, och därför har man börjat säga t.ex. ”upphovsman eller upphovskvinna”. Detta är inte bra, för det introducerar ett nytt problem.
Det var inte länge sedan man ville komplettera språket med ett könsneutralt pronomen, ”hen”, som kunde användas istället för ”han” och ”hon” när kön var okänt eller oviktigt, vilket berikade språket för den som ville använda det. Här har man gjort tvärt om, genom att könsfärga ett ord och därmed skapa behovet av att förtydliga. Istället för att gå från ”han eller hon” till ”hen” så går man här från ”upphovsman” till ”upphovsman eller upphovskvinna”.
Dessutom måste man nu helt plötsligt börja tänka på könsidentitet och genus, för det kan väl inte vara en fråga om kromosomer som avgör hur upphovsinnehavet ska beskrivas? Ett verk har numera en ”upphovsman, upphovskvinna eller upphovsperson av annan könsidentitet”. Det råder inga tvivel om att man gjorde svenska människor, kvinniskor eller andra, en större tjänst när man introducerade ”hen” än när man introducerade könsfärg på tidigare könsneutrala ord.
Ända fram till år 2000 hade Melodifestivalen levande musik med ett stort band. Ibland testade man andra koncept, som t.ex. att tävla med musikvideos, men generellt sett innehöll Melodifestivalen levande musik. Underhållningen var musiken.
När synthar och trummaskiner blev viktigare för musiken, blev det mindre logiskt att ha en orkester där man lät stråkar och trumpeter spela syntharnas stämmor. På samma sätt blev det lite löjligt att en stackars trummis ska försöka spela som en trummaskin när det är en trummaskin som kompositören ville ha. Idag är det inte heller ovanligt att även körsången ligger på band och att körsångarna mimar till förinspelade röster.
Levande musik är en underhållning i sig själv, och i takt med att den har fasats ut, har programledarna blivit komiker och underhållande pausnummer har fasats in. Dessa pausnummer är inte sällan precis lika plastiga som underhållningen som har paus. Man vill skruva upp underhållningen generellt, för att kompensera för det minskade underhållningsvärdet i förinspelad musik.
Och apropå att skruva upp underhållningen generellt, visst är dåliga putslustigheter något av det roligaste som finns? Underhållningen får i mångt och mycket ta sig formen av humor. Istället för att ha en programledare som talar från hjärtat har man fyra programledare som levererar inrepeterade repliker med ”spontana skämt”. Ska det roas, ska det roas med humor. Då kan man inte låta Harald Treutiger eller Fredrik Belfrage prata på ämnet, då är det bättre att ha en fjärrstyrd Gina Dirawi eller Sarah Dawn Finer till att läsa upp förutbestämda repliker innehållande spontana skämt.
Men som Anders Lindberg brukar säga: Det kostar oss åtminstone inte något, för staten står för hela kostnaden.
Jag tog ställning för Amanda Linds rätt att försvara en extrem nationalist, men jag inser nu att jag visste för lite om omständigheterna. När det gäller hennes utseende tänker jag vara mer nyanserad. Hon har valt att uppträda i ledig klädsel i offentliga sammanhang, vilket hon har rätt att göra. Hon har också valt att underkasta sig folket i fyra år, och mot en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt hög ekonomisk ersättning alltså valt att ta en paus från att företräda sig själv och sitt parti, i sin nya roll som minister. Som sådan bör man klä sig ungefär som när man är på anställningsintervju – man bör klä sig så respektabelt som möjligt. Att vara allt för radikal, kan uppfattas som nedlåtande, trots att det kanske inte alls är menat så. I mina sämsta stunder kan jag jämföra min uppfattning av hur någon som anstränger sig för min skull ser ut med vad Lind väljer att ha på sig, men vi lever i en värld där idealen förändras. Så även om jag skulle uppskatta en mer formell framtoning, bör kritik inte ta avstamp i hur kan väljer att frisera sig eller klä sig, utan i sakfrågor. Därför tänker jag se mellan fingrarna på hur den nya regeringens ministrar ser ut, och istället hoppas att Anders Ygeman hittar ett rum, nästa gång han sitter på känslig information.
An image is a two-dimensional array of colored pixels, in this case 200 rows pf 320 pixels (320×200), today typically a 2-dimensional pixel array. Color indexing is the concept of replacing the 24-bit pixels with an 8-bit pointer to a color palette, thus reducing the memory required to represent the image. Character compression is the concept of replacing the pixel matrix with a matrix of references to a palette of 8×8 cells. Fewer bits per pixel results in poorer quality, but higher probability of finding similar 8×8 cells, and therefore a smaller image. More bits per pixel results in higher quality, but less probability of finding similar 8×8 cells, and therefore a larger image. The technique does not work well on photographic images. I use these original images:
1-bit (2 colors)
2-bit (4 colors)
3-bit (8 colors)
4-bit (16 colors)
5-bit (32 colors)
8-bit (256 colors)
In total, a 320×200 (64000) pixels image (8000 bytes) consist of 40×25 (1000) characters. On a blank image, only one of them are unique and needs to be stored. If the image contains just one set pixel, then the image contains two unique characters. One blank and one containing the pixel. Using character compression, the one pixel image requires 2000 bytes for the character index (1000 entries of 2 bytes each), 8 bytes for the empty character and 8 bytes for the character with a pixel. 2016 bytes in total, instead of the 8000 bytes that is required to store a 1-bit 320×200 pixel image.
The first (1-bit) image in this example contains 716 of 1000 unique characters and the 2000-byte index, meaning that the compressed images requires 716×8 + 2000 bytes (7728 bytes). Here is one example of matchig characters:
And here are all the matches highlighted:
By reducing the size of the character, you increase the likelihood to find duplicated character, but you increase the size of the character registry.
The probability of finding duplicate characters decrease when more colors are added (the 8-bit version of the image does not contain any duplicated characters) so a strategy for achieving better compression would be to allow a certain degree of mismatch. If two characters are similar to a certain degree, they can be treated as same. If the threshold for treating two characters as similar is too high, no compression will be achieved. If the threshold is too low, the image will look a bit off.
Uncompressed, the 8-bit image consumes one byte per pixel (not counting the color table of 256 colors). The pixel data requires 64000 (320×200) bytes and the color table requires 768 (256×3) bytes. If we use character compression to reduce the number of unique 8×8 pixel cells from 1000 to 500, the table (1000 entries, 2000 bytes) and 500 unique characters (32000 bytes) and the color palette (768 bytes), we would have reduced the memory required from 64768 bytes to 34768 bytes. However, the uncompressed image might be slightly distorted.
If I only look at average color of the character, these 429 cells are similar enough to be interchanged with another character:
Here is the compressed version of the image. The original 8-bit image consists of a color palette (768 bytes) and a pixel array of 64000 bytes. The compressed version consists of the same color palette, a 2000 byte character index and 571 characters, each requiring 64 bytes (36544 bytes).
Of course, the compression level should be slightly lowered for a perfect result, but there are lots of other measures that can be taken. Similarity can be defined in a more sophisticated way than a close average brightness and hue. For photographic images: The threshold for equality could be higher when the detail level is high (in this case, in the center of the image) and lower when the detail level is low. But for pixeled images, top-down-left-right-scanning is good enough. As a conclusion, this is the same image with a slightly lower compression level, still with room for the previous mentioned possible improvements:
A slightly lower compression level increases the output quality significantly, but I am convinced that a more intelligent compression engine will do an even better job.
Expressen rapporterar att pastor Esther Kazen längtar efter en jämställd värld där alla människor föds med samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter, samtidigt som hon observerar att det inte är så idag. Hon anser att problemen är homofobi, rasism och sexism, och att om det är någon som borde stå upp för en rättvis värld, så är det kyrkan.
Kyrkan har alltid haft svårt att nå en moral vars nivå motsvarar mannen på gatan, och det är bra av Esther att hon vill höja ambitionen. Kyrkan måste sluta vara ”huset som Gud glömde”, och är det någonstans humanismen behövs, så är det där.
På sitt Instagram-konto förklarar hon varför bibelord egentligen betyder något bra. Egentligen får man onanera, varför man egentligen får vara homosexuell, och så vidare. Och det kan ju faktiskt vara en av förklaringarna till varför religiös tro och god moral verkar vara så oerhört svårt att kombinera: Bibeln verkar predika en ganska dålig och ålderdomlig moral. Den som inte läst Bibeln brukar säga att Nya Testamentet är bättre, men apropå kyrkan och moral, om du ännu inte sett debatten om huruvida den katolska kyrkan är en god kraft i samhället eller ej, så har du två fantastiskt lärorika och underhållande timmar framför dig!
Lennart Holmbom skriver i Dagen att ateism också är en tro, och legitimerar resonemanget genom att hävda att ateisten tror att ”ingen gud” har skapat livet. Lite semantik och vips är ateism en tro! Smart! Han för resonemanget vidare genom att hävda att det är filosofer som ska fundera på hur livet har uppstått – underförstått att vetenskapen ska hålla sig borta. För en anhängare av luckornas Gud (God of the gaps) är det smärtsamt att se hur naturvetare aldrig kommer till lösningen att det var Gud. Med Holmboms världsbild blir helt enkelt kunskap ett hot.
Med eftertryck påpekar Holmbom att ingen vet hur livet uppstod. Han är förmodligen rätt säker på att det var Gud som skapade livet, men det är en tro, och tro måste man få göra. Eller snarare: I detta fall måste man tro – ”ingen vet – alla tror”. Om man stannar vid ”ingen vet” kanske de där gudlösa forskarna får för sig att undersöka saken, vilket brukar tvinga bort Gud från ytterligare en domän. Och med tanke på hur få vetenskapliga domän som Gud regerar över i dagens upplysta samhälle, förstår jag att frågan är viktig för Holmbom.
Vetenskap tenderar att göra vår uppfattning mer korrekt, och eftersom Gud inte finns på riktigt, minskar vetenskapen Guds relevans i vår kollektiva förståelse av omvärlden.
Från och med den första mars är det inte tillåtet att maskera sig på idrottsevenemang. Religiösa skäl är undantaget. Med anledning av det undantaget valde AIK-fans att klä sig i niqab, vilket faktiskt är ett ganska konstigt val. ”Religiösa skäl” säger inget om att religionen måste vara erkänd av staten, så det borde gå alldeles utmärkt att hänvisa till att man maskerar sig för att man är ortodox AIK-anhängare. I en sekulär stat är det inte regeringen som bestämmer vems religion som får räknas.
Jag vill belysa några inlägg om Feministiskt Initiativ som David Lindén gjort på sin Facebook-sida under dagen.
Först ut har vi Dagens Nyheters Hans Rosén som kommit på att deras nya partiledare, Viktoria Kawesa, är Sveriges första utrikesfödda partiledare. Lindén kommenterar detta så här:
Det har visst funnits en partiledare med utländsk bakgrund tidigare och dessutom var hon kvinna. Nordiska Rikspartiets Vera Oredsson föddes i Berlin 1928 som Vera Schimanski.
Kvinna och utländsk bakgrund. Det kan inte bli bättre, eller hur?
Apropå frågan som citeras ovan, så var det många som upprördes över att kvinnan Hillary Clinton förlorade det amerikanska presidentvalet mot mannen Donald Trump. Men ibland kan kön vara av underordnad betydelse, t.ex. i det franska valet, där kvinnan Marine Le Pen företräder Front National.
Nordiska Rikspartiet, som Rosén hänvisar till, är ett numera nedlagt nationalsocialistiskt parti, och på Wikipedia står följande att läsa:
Grundare var Göran Assar Oredsson som till slutet ledde partiet, med undantag för åren 1975–1978 då hans fru Vera Oredsson ledde partiet. Hon blev då Sveriges första kvinnliga partiledare. Partiets symbol var ett solkors.
Ingen skugga över Hans Rosén, för hur många kontrollerar sin information före publicering idag egentligen?
Vidare kommenterar Lindén följande del från samma (ganska okritiska) Rosén-artikel:
Kan inte även kvinnors rättigheter behöva försvaras med vapenmakt?
– Nej, det går inte att försvara rättigheter med vapen. 65 miljoner människor på flykt är ett kvitto på de krig som varit, säger Gudrun Schyman.
David Lindén skriver:
Interhamwe i Rwanda, Arkans Tigrar i Bosnien, Röda khmererna i Kambodja, för att nämna några som specifikt attackerade kvinnor, hade alltså kunnat kramas och pratas bort, om man ska tro Feministiskt initiativ (Fi).
Alternativt kan man också säga att Fi ljuger eller inte har en susning vad de talar om.
I dag läser vi Linnea Hylén korta, stringenta och fullkomligt lysande text om Gudrun Schyman och hennes lärjungar.
Guldkorn ur texten:
”Det är oroväckande att ett parti som samlar tre procent av väljarkåren tycks ha skippat historielektionerna. Det är kanske för mycket att begära grundläggande kunskaper av ett parti som ämnar sitta i riksdagen, men jag vill inte vara den som kritiserar politikers historiekännedom. Istället tänkte jag välvilligt ge ett historiskt respektive samtida exempel på varför de borde ha lyssnat lite mer på lärarens lektioner.”
Reflektion: Fi finns till för Gudrun Schyman och ingen annan. Så ska man vara snäll mot sådana artikelförfattare som Linnea Hylén. Ty rätt som det är kan hon vara din chef.
Och därmed önskar jag mina läsare en trevlig helg!
Låt mig bjuda på lite bakgrund. Polisen Peter Springare hamnade i rampljuset då han på Facebook påstod att flyktingar är överrepresenterade i vissa typer av brott. Media valde att berätta om detta, vilket gav honom många följare och således en plattform att tala till folket. Denna har han bl.a. utnyttjat i sann Cecilia Hagen-anda till att skriva att han vill ”utrota” alla ”vänsterextrema journalister”. Man förstår från kontexten att han vill minska vänsterns dominans i gammelmedia, vilket eventuellt förmildrar ordet ”utrota”, men gör ordet ”extrema” ännu mer problematiskt – och i sig själv är ”utrota” illa nog.
Så idag (22/3) blev han inbjuden till Studio Ett i P1 för att förklara sig. Det var lite si och så med den insatsen. Han menade ju si men egentligen inte si, utan så. Men egentligen inte så utan si. Va? Det viktiga med intervjun i P1 var att überprästerskapet fick nys om inlägget som innehåller uttrycket ”utrota”.
Statsministerns kommentar är att det Peter Springare uttryckte är ”oacceptabelt”, ”oavsett vem som uttrycker det” (undantaget Cecilia Hagen). Justitieministern kräver en ursäkt.
Visst, Peter Springare är en kass politiker. Det kan man erkänna även om man erkänner att svensk migrationspolitik är undermålig, vilket bl.a. även Leif G.W. Persson gav uttryck för i sitt samtal med Springare. Men ministerstyre är också dåligt! Ingen i detta land kan ha blivit så lamslagen av en polis rasisttendenser att han frivilligt vill ha tokregeringen på sin sida! Ingen! Jag kräver en ursäkt av justitieminister Morgan Johansson.
Hur kan jag som sekulärhumanist, alltså både humanist och ateist, motstå bloggpost som hävdar att ateism och humanism inte går ihop? Det är apologeten Micael Grenholm som ger sin syn på saken. Han inleder med följande meningar:
Naturligtvis finns det många ateister som tror att de är objektivt sanna, men de kan inte motivera det utifrån ateismen utan ”lånar” då idéer från den kristna tradition som kraftigt påverkat vårt samhälle. Om ateismen är sann existerar nämligen inte gott och ont, rätt och fel i någon objektiv mening, det är bara illusioner i det mänskliga medvetandet.
Falsk ateism är en teists påstådda frånvaro av gudstro. Sann ateism är en ateists påstådda frånvaro av gudstro. Ateism har inget med Guds existens att göra, ateism har med uppfattningen i frågan att göra. Det Grenholm menar med när han frågar sig ”om ateismen är sann”, är något i stil med ”om Gud inte finns”. Så påståendet handlar om att objektiv moral inte kan finnas utan en Gud. Men hur vet Grenholm det? Visst kan det finnas gärningar som alltid är bra och andra gärningar som alltid är dåliga, men varför vill man att moral ska vara objektiv? Grenholm försöker förklara varför han vill det, lite längre ner i texten.
Vidare har man ett problem om man antar att den kollektiva moraliska kunskapen som omfattas av en majoritet är sann. Tänk om nazisterna vunnit andra världskriget och deras ideologi tagit över världen, skulle det då vara moraliskt gott att utrota judar och homosexuella?
En icke-objektiv moral som låter sig diskuteras med avstamp i handlandets konsekvenser, kommer troligen inte komma till slutsatsen att nazisterna verkligen har rätt. Men när Gud uppmanar till mord på barn (5 Mos 32:23), är det då rätt? William Lane Craig anser det, men hänvisning till att dessa barn kommer få evig kompensation efter sin kropps död, i himlen, vilket leder mig till Grenholms viktigaste poäng:
När man förnekar det övernaturligas existens får det en del konsekvenser i hur man ser på världen, såsom:
– Universum har inget syfte – Mänskligt liv har inget syfte annat än det människor subjektivt hittar på själva – Döden är det definitiva slutet – Hela mänskligheten kommer till slut förintas
En ateist förnekar inte nödvändigtvis att övernaturliga väsen och ting finns, men en ateist tror inte att någon eller några gudar existerar. Vilka konsekvenser det anses få, beror på vilka egenskaper man tillskriver sitt väsen. Om jag tror att Gud gör att eken bildar ekollon, så tror jag förmodligen också att ekollon inte skulle finnas om det inte vore för Gud. Och vad spelar det för roll att Universum inte har något syfte och att det mänskliga livet inte har något annat syfte än det vi själva konstruerar?
Vidare anser jag att det verkligen finns skäl att betrakta döden som det definitiva slutet för vårt medvetande, och själva definitionen av att vara död är att hjärnan inte fungerar. Detta har inget med Gud att göra generellt, utan med en specifik religiös uttolkning där Gud är en spelare. Rent tekniskt kan båda dessa påståenden vara sanna:
1. Det finns minst en varelse som skulle kunna kallas Gud. 2. Micael Grenholm kommer att förlora sitt självmedvetande när hans kropp slutar att fungera.
Detsamma kan sägas om påståendet om mänsklighetens (tillsynes oundvikliga) förintelse. Och därmed kan jag konstatera att Grenholm har fel i sin slutsats:
Vissa ateister går så långt och förnekar existensen av objektiva moraliska fakta. De kan därmed inte vara humanister, feminister, människorättsförespråkare eller något annat som utgår från att en viss moralisk standard är något som man ska rätta sig efter.
Rent empiriskt kan vi konstatera att det finns personer som inte tror på Gud, och som har resonerat sig fram till att feminism är bra.
För någon vecka sedan lade Paolo Roberto ut en bild med följande text på sin Instagram-profil:
”Tuttar är beviset att män kan fokusera på två saker samtidigt.”
Jag kan erkänna att jag skrattade åt meningen. Att skämta om sådant som är förbjudet kan vara roligt, och sådant som anspelar på objektifiering av kvinnor är allt som ofta förbjudet. Vi lever trots allt i tider då objektifiering av kvinnor verkligen är ett problem. Vi har t.ex. gärna hårdare klädkoder för kvinnor än för män, ibland informellt ibland formellt. Nike säljer till och med ett träningsplagg som ska skyla kvinnans hår – ett informellt krav som i få sammanhang ställs på endast män, eller män över huvudet taget. Så visst har vi problem.
Idag läggs ett ganska stort ansvar för normskapande på media, social media och på offentliga personer. Bl.a. Aron Flam har opponerat sig en hel del mot att även humor förväntas vara politiskt korrekt, eftersom det förbjudna kan locka till skratt för att det chockerar. Det skulle kunna vara det förbjudna skämtet som gjorde Paolo Robertos bild rolig.
Självklart uppskattas inte provokativ, normbrytande och gränstänjande humor av alla. Gudrun Schyman har t.ex. kommenterat Robertos skämt så här:
”Det är sexism. Det är precis vad det är. Det är ju rent ut sagt förjävligt att man lägger ut en sån grej. Det är ju ännu värre om det är många män som skrattar åt det.”
Jag har sett och hört både värre och grövre skämt, och skrattat även åt dessa. Jag inbillar mig att min moral formas av hur jag uppfattar de konsekvenser som kommer från vad jag gör, säger och interagerar med andra, inte från vad jag tillåter mig att skratta åt. Att få och att tillåta sig att skratta åt grova skämt, är ett uttryck för att man är fri, att man lever utan tankepolis eller moralpolis.
Filip Hammar däremot, anser att det är samma skämt som vissa uppfattar som sexistiska, som är de skämt som leder till våldtäkt. Till Ivar Arpiskriver han:
”Du supportar en pastakung som reproducerar sexism som i förlängningen leder till våldtäkt. Oliktänkande värt att slåss för, Ivar?”
Alltså, skämt om tuttar => X => våldtäkt, där X är ett icke uttalat mellansteg. Om detta stämmer, är det givetvis ytterst allvarligt att det finns normbrytande och utmanande skämt, och om man tror att detta stämmer, är det självklart att man blir upprörd över ett normbrytande och utmanande skämt, men jag har en annan teori:
Det är helt enkelt lönsamt för en medieperonlighet som Hammar att tillhöra konsensus i en fråga som upprör, och vi vet faktiskt inte vilka skämt han själv konsumerar och ärligt uppskattar. Jag har inga problem med att inte veta, för jag litar på att han tar ansvar utan att jag recenserar honom för vad han själv finner roande – han är en fri man.
MacWorld presenterar ”11 klockrena argument” för att Mac är bättre än PC. Rent tekniskt är en Mac en PC från Apple, men det som menas här är att en Mac är bättre än en annan PC, som t.ex. en Microsoft Surface, en HP Elitebook eller en Chromebook. För detta levereras 11 ”klockrena” argument (som alla utom det 4:e är korrekta), vars styrka och kvalité jag tänker nosa lite på, genom att jämföra dem med Microsoft.
1. Mac OS främjar hälsan
När OS X var nytt, var det extremt buggigt, men nu är det hyfsat stabilt. Det är viktigt för användarens mentala hälsa. Dessutom har inte mycket förändrats, vilket inte ställer frustrerande krav på användaren. Windows 8 såg inte alls ut som Windows 7, vilket var frustrerande. Detta stämmer! Däremot kan man inte säga att en modern Macbook är mindre kraschbenägen än t.ex. en modern Surface – idag hittar du Windows t.ex. i atomubåtar och i kärnkraftverk.
2. Ekosystem i världsklass
En Mac och en Iphone samspelar bra, men det råder inga som helst tvivel om att både Google och Microsoft har kommit längre än Apple i arbetet med att fusionera sina plattformar, men Apple är fortfarande världsklass med en hedrande tredje plats.
3. Färre val gör dig lyckligare
Få modeller ger få val, vilket ger mindre beslutsångest. Man skriver att Apple har sju datorer i produktion – fyra bärbara och tre stationära. Microsoft har sin Surface Pro i lite olika utföranden, en Surface Book och en Surface Studio, och det är väldigt tydligt vilken produkt som vänder sig till vilken användare. Om färre val gör dig lyckligare, blir man då ännu lyckligare av ännu färre val? Då vinner Microsoft över Apple, men här jämför man sig med Lenovo, HP eller Dell, som alla har ett större produktutbud.
4. Du slipper virus
Det du inte vet, mår du inte dåligt av – när säkerhet verkligen är ett krav, hittar man nästan alltid Windows eller Linux.
5. Du får grymma program på köpet
När man jämför mjukvaruutbudet på Windows Phone med IOS så vinner Apple. Jämför man Windows 10 med Mac OS så vinner Windows 10. Utbudet av kvalitativ mjukvara som antingen ingår i Windows-licensen eller finns som open source för Windows, är oslagbart. Men om färre val gör dig lyckligare, så är det Windows Phone och Mac OS som tar hem priset.
6. Du får vad du betalar för
”Vill du ha en dator som baseras på den senaste tekniken och har en elegant design är Apples datorer ett utmärkt val. Men visst, om det viktiga är en billig dator som klarar surfande och Facebook finns det bättre alternativ.” En Mac är inte speciellt prisvärd eller up to date, och ofta blir de tiotusentalskroners Facebook-maskiner.
7. Det bara fungerar
Allt fungerar out of the box, men det kan vara svårt att byta ut komponenter på egen hand. Detta är inte unikt för Apple. Jag kan t.ex. inte byta batteri på min Surface Pro, men självklart levereras en märkesdator fullt installerad, utan bloatware. Det gäller naturligtvis även Microsoft.
8. Skärmarna är fantastiska
Det råder inga tvivel om att Microsoft är stråt vassare här, men skärmarna är bra! De har dessutom touch, stöd för penna och Surface Dial.
9. Fri telefonsupport
Du kan inte ringa Microsoft hur som helst när du vill ha support, du får nöja dig med att ta det i text om det ska vara gratis. Här vinner Apple, något som du förmodligen betalar för när du köper adaptrar till överpris – there is no such thing as a free lunch.
10. Touch Bar är en innovation
Det är verkligen mer innovativt att dra och rita direkt på skärmen, men visst, detta är en innovation. Inte alla modeller har någon touch bar, dock.
11. Du kommer att bli nöjd
Om du köper en produkt som är dyr, så kommer du intala dig att du är nöjd, av psykologiska skäl. Så du kommer troligen bli nöjd, av helt fel orsak.
Min slutsats är att vi inte har att göra med ”11 klockrena argument”, men väl ”10 argument”.
I Sverige har vi grundligt fått lära oss att vidskepelse ger privilegier, och på det temat gör polisen en pressrelease (igår 2/3):
”Från den 1 mars är det förbjudet att maskera sig i samband med idrottsarrangemang. Maskeringsförbudet är ett bra verktyg”, säger Palle Nilsson, biträdande polismästare i Stockholm syd.
Och:
Ett par reservationer finns dock i den nya lagen. Förbudet gäller inte den som täcker ansiktet av religiösa skäl eller av hänsyn till exempelvis väder eller hälsoskäl.
Bästa fotbollshuligan, du ska hänvisa till väder, hälsa eller religion!
Av pressreleasen framgår inte hur myndigheten går tillväga för att bedöma sanningshalten i en religion. Som ortodox muslimsk kvinna ligger du väldigt illa till, eftersom Islam har exponerats som en påhittad religion. Men om din religion är att dyrka AIK, vad har polisen att säga om det?
Sexism är diskriminering baserat på könsstereotyper. När Folkbladet skriver att Lekia har fällts för att de publicerat sexistiska annonser, tänker jag som läsare att detta går bortom stereotyper och har landat i reell könsdiskriminering. Men sanningen är en annan. I en annons var en pojke utklädd till pirat och en flicka hade kort klänning, vilket ledde till en fällning hos Reklamombudsmannens opinionsnämnd (där man betyder person). De fäller reklam som ”ger en stereotyp bild på könsrollerna och som därigenom framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt”, vilket innebär att man kan bli fälld utan att det handlar om handlar om sexism, tack så mycket Folkbladet.
Att som man klä sig i herrkläder, är ett uttryck för en stereotyp, inte sexism. Förekomsten av karaktärer klädda efter sitt kön säger inget om diskriminering över huvudet taget – det kan t.ex. handla om civil olydnad i en värld där det motsatta är mer önskvärt. Den som ropar ”sexism!” måste styrka sin anklagelse, precis som alla andra. Om man försvarar allas rätt att klä sig som de vill, oavsett kön, så innefattar det även det man betraktar som stereotypt (vilket kan vara ganska angenämt på en finare middag).
Alexandra Pascalidou verkar ha varit måttligt imponerad av riksdagsledamoten Hanif Bali sedan han kallade henne för ärkesopa. Denna gång lägger hon ut texten i Dagens Nyheter efter att Bali skrivit följande på Twitter:
Att FOX News tar in Nils Bildt som ”Sverigeexpert” är ju lika dumt som att SVT skulle ta in Pascalidou som ”Greklandsexpert”.
Bali gör faktiskt en poäng som borde få sägas: Vad exakt är experten Nils Bildt för slags expert? Han kanske inte är mer är född i Sverige och mailar lite med några svenska vänner, och därför inte någon man med gott samvete kan kalla för ”Sverigeexpert”. Pascalidou bjuds ju in ibland för att prata om tillståndet i Grekland, trots att hon är uppvuxen i Rinkeby utanför Stockholm.
Både på Twitter, sin blogg och i DN pratar Pascalidou om hat, men ibland kan det vara värt att ifrågasätta en självutnämnd ämnesauktoritet. Det kan vara vara bra för demokratin och det kan kasta ljus över sådant som kanske annars inte skulle komma fram! T.ex. ledde ifrågasättandet av Nils Bildt till att Fox News bad om ursäkt för att de använt honom (på Bill O’Reillys undermåliga och hala vis, men ändå, kritik kan ge resultat).
Så varför kallades hon för ärkesopa? Vi befinner oss i en post truth-era där hittepå värderas lika högt som fakta. Det som avgör om ett påstående sprids vidare eller inte, är om den som kommer över påståendet gillar det. Generellt sett brukar politiker och journalister ställa sig över detta, kanske undantaget Sverigedemokrater. Och Alexandra Pascalidou. Hon kallades för ärkesopa efter att ha påstått att republikaner bjuder svarta i amerikanska förorter på knark och sprit för att de ska undvika att rösta. När det ifrågasätts, så hänvisar hon i sitt försvar till ”trovärdiga källor som The Times och Politico” (och använder då ordet ”högerextremister” de anklagade, kanske för att markera sin betydligt godare politiska tillhörighet).
Man kan tycka att ett extraordinärt anspråk kräver extraordinära bevis, och att hon inte skulle ha nöjt sig med att ha läst det i The Times, även om den har hög trovärdighet. Hon borde ha kollat källan innan hon spred det vidare! Speciellt med tanke på den stora räckvidd hon har genom media, i detta fall TV4!
Kritik kan vara bra, och kritik beror inte alltid på hat. Tvärt om, det kan handla om välvilja. Att man möter kritik upprepade gånger, behöver inte betyda att man är mobbad, det kan betyda att man är dålig på det man gör. Den tanken verkar ännu inte ha slagit Alexandra Pascalidou, trots att chanserna har varit många.
Gudstro är blind tro. Man tror inte på Gud för att det, ur ett vetenskapligt perspektiv, finns några rimliga skäl, man tror för att man vill tro. Men det finns en ådra inom apologetiken som kallas för bevisapologetik, där man anser sig ha kombinerat sin gudstro med evidentialism. YouTube-kanalen Questions From Atheists är en apologetisk kanal som har den här inriktningen, och i en video som handlar om Jesus lägger man ut texten genom att nämna ett vanligt påstående från ateister (?) som man sedan besvarar.
Jesu existens är inte vetenskapligt bevisad. Detta besvaras med att ”den vetenskapliga metoden” endast kan gälla när man pratar om något som är observerbart, mätbart och möjligt att upprepa. I själva verket är den bästa metoden för att skaffa kunskap inom ett område att betrakta som vetenskaplig. Det handlar ibland om att upprepa och mäta saker, ibland om logik, ibland om observationer och ibland om att studera vittnesmål. Det finns inte en enda vetenskaplig metod, utan vetenskapligt arbete ser olika ut beroende på vad man gör. Påståendet att Jesus hade en verklig förebild, är ett påstående som faller i samma kategori som det att Napoleon har funnits. Och för tydlighetens skull vill jag säga att även om Jesus har haft en verklig förebild, så har inte den som tror på återuppståndelsen, jungfrufödseln eller helbrägdagörelse, något att hämta från det.
Sedan gör man ett eget påstående:
För att utvärdera historiska händelser används ”den evidensiära metoden”, som tar hänsyn till ögonvittnen och vittnesmål. Och tydligen även till Bibeln. Ingen som skrev någon av Bibelns böcker har någonsin sett Jesus. Några evangelister hördes inte av förrän långt efter hans död – dessa är varken ögonvittnen eller oberoende, men väl inkonsekventa och tydligt färgade av drivkraften att skapa en legitim religion av en sekt som kretsade kring Jesuskulten. Jag erkänner gärna att Jesus kan ha haft en verklig förebild, eller kanske rent av flera, men här går man vidare och hävdar att ”bevisen finns redo för mitt övervägande” med hänvisning till just Bibeln och evangelisterna. Aj då!
Hur man agerar vetenskapligt varierar med vad man gör, vilket gör att Questions From Atheists får ett halvt rätt. Men när man tar till sin ”evidensiära metod”, verkar man just inte göra något annat än att ta evangelisterna på orden, och ge det ett namn som låter viktigare än ”blind auktoritetstro”, trots att det är närmare sanningen. Att tro på Gud, eller att tro på den Jesus som som var hans som, är något man gör i strid med vad vi vet om hur verkligheten är beskaffad. Det är blind tro, det ankommer inte på en skeptiker.
Idag publicerar Nerikes Allehanda en debattartikel av kammaråklagare Louise Helleday. Hon vill nyansera den bild som örebropolisen Peter Springare målade upp på Facebook, som i princip går ut på att det är flyktingar som står för våldsrelaterad brottslighet. Helleday skriver att om ”man själv väljer ut en tidsperiod och en eller ett par brottstyper är det ofta inte svårt att få fram bevis för just den tes som man själv vill driva”, vilket är att skurken är en flykting.
I Sverige är det Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som ansvarar för att sammanställa vad vi vet om brott, och när det gäller gärningsmän så har vi just ingen publik statistik på deras demografi. Brottstyper och trender finns öppet att läsa på BRÅ:s hemsida, där den demografiska informationen är begränsad till i vilket område brottet begicks, förövarnas ålder och vilka reproduktionsorgan hen bar med sig. Det publiceras ingen statistik på t.ex. ursprung, varför Louise Helleday förklarar att hon, likt Peter Springare, säger sig uttala sig utifrån sin ”ovetenskapliga erfarenhetsbaserade” grund. Fast med mer sympatiska motiv, måste jag tycka. För hur roligt är det att tillhöra den grupp som misstänkliggörs som benägen att begå våldsbrott?
Helledays analys kastar en mörk skugga över tillståndet i landet. Hon skriver att flyktingar är överrepresenterade i brottsstatistiken, men att Springare överdriver. Dessutom skriver hon:
”Huvuddelen av överrepresentationen förklaras med att med att en större andel av dessa personer har vuxit upp i familjer med lägre socioekonomisk status samt i segregerade områden.”
Dessa områden skulle enligt Helleday kunna vara en flyktingförläggning, Vivalla, Rinkeby, Bergsjön, Oxhagen, Varberga, Alby eller Fittja.
När man förklarar flyktingars kriminalitet genom att hänvisa till ursprung, ställer man kulturer mot varandra – det skulle antas finnas bättre och sämre kulturer. Det kan naturligtvis vara sant att t.ex. en feministisk kultur är bättre än en misogyn kultur, men det är självklart stigmatiserande för en människa med rakt igenom sympatiska värderingar att behöva bära en stämpel som hen fått på grund av sitt ursprung. Fattigdom och segregation antas då vara en bättre förklaring.
För att citera Oisin Cantwell: ”En etnisk norrman eller svensk som lever under samma förhållanden har precis lika allvarliga problem, visar alla studier.” Det Helleday påstår utifrån sina anekdoter, säger Cantwell med hänvisning till ”alla studier”. Vi lever alltså i ett samhälle som producerar våldsbrottslingar av dem som flyr hit för en bättre tillvaro. Det är, för att uttrycka mig försiktigt, ett stort problem. Inte bara för att varje människa har rätt till en trygg tillvaro, utan även för att det ger utrymme för den åsikt som nu Peter Springare har anklagats för att göda, genom att utelämna Vivalla ur ekvationen: Flyktingar är kriminella.
