Anders Hesselbom

Den ekonomiska fördelningen och välfärdens paradox

2024-11-17

En stor del av den inkomst som individer arbetar ihop går i slutändan till skatter och avgifter. När man inkluderar arbetsgivaravgifter, moms, energiskatter och diverse andra pålagor, kan en genomsnittlig arbetstagare se att ungefär hälften av sin inkomst tillfaller kommun, region eller stat. Vid konsumtion av varor och tjänster tillkommer som bekant moms, vilket ofta innebär att 25 procent av varans pris försvinner från den som betalar.

För höginkomsttagare, som ofta betalar en ännu större andel av sina inkomster i skatt, är detta i regel inte ett problem. En person med en månadslön på 80 000 kronor kan utan större påverkan på sin levnadsstandard avstå 42 000 kronor. För en person med en inkomst på 27 000 kronor per månad kan det däremot kännas betydligt mer betungande att avstå 12 000 kronor.

Trots detta betalar den genomsnittlige löntagaren sina skatter, med löftet om att åtminstone en liten del av pengarna går till välfärd. Skattefinansierade tjänster, infrastruktur, sjukvård, utbildning och andra sociala trygghetssystem, erbjuder en konkret nytta som många värdesätter. För höginkomsttagare kan betalningsviljan snarare motiveras av en känsla av moralisk tillfredsställelse eller samhällelig solidaritet.

Dock finns en annan aspekt av välfärdssystemet som sällan diskuteras: Hur resurser ibland fördelas till förmån för mer privilegierade grupper. Exempelvis kan subventioner till kulturinstitutioner som regionsägda operor eller kommunala teatrar sänka biljettpriserna, vilket primärt gynnar en övre medelklass som oftare konsumerar sådana tjänster. Även public service-finansiering, som för vissa representerar en påstådd garant för objektiv rapportering, kan ses som en kostnad som i oproportionerligt hög grad faller på låginkomsttagaren till förmån för den som konsumerar eländet.

Och det är här frågan uppstår: Skulle vissa aspekter av kultur och media alls finnas i sin nuvarande form om inte arbetare bidrog till deras finansiering genom obligatoriska skatter? Om vi inte tar från de fattiga och ger till de rika, kanske de rika inte längre kunde bestämma vad som är bäst för de fattiga? Det är en debatt som gärna får en ideologisk prägel, där argument som ”Vill du ha det som i USA?” används för att underminera mer nyktra synsätt.

Gräver man lite i saken, blir en annan verklighet tydlig. Medan många pekar på USA:s nuvarande situation som avskräckande, reflekterar den faktiskt resultatet av den amerikanska majoritetens val, som gjorts under demokratiska förutsättningar. På motsatt sida av spektrumet framhålls exempelvis Venezuela ibland som en förebild av statskontrollerad media, trots dess ekonomiska utmaningar som kommer från socialismen. Dessa diskussioner visar hur medier gärna formar uppfattningen om vad som är ”objektivt sant”, allra helst statlig media.

Samtidigt som skattesystemet möjliggör tillgång till gemensamma resurser och tjänster, finns det skäl att granska hur medel fördelas och vilka grupper som faktiskt gynnas mest av olika satsningar. Är det rättvist att vissa grupper indirekt subventionerar andras kulturella och mediala preferenser? Vad innebär rättvisa i ett modernt välfärdssamhälle? Hur kan vi säkerställa att skattepengar används effektivt och till fördel för en så bred del av befolkningen som möjligt? Skulle en privat sjukförsäkring kunna ge bättre värde för pengarna än vad regionsskatten ger?

För egentligen profiterar den övre medelklassen på att arbetarna betalar deras nöjen. Operabiljetten kostar en hundring mindre för att arbetarna betalar var tionde till regionen som driver operan. De kan konsumera konformistisk media gratis, för att arbetarna är tvungna att betala public service-skatt. Kultur påstås inte kunna finnas om inte inte knegare betalade för den med tvång! Påstått objektiv media skulle inte finnas om vi inte tvingade arbetaren att betala för den! Numera går det bra att lägga till ”Vill du ha det som i USA?” eftersom den konformistiska media man älskar i Sverige har sagt att allt är misär där.

Gräver man lite i den saken så visar det sig att en majoritet av de amerikanska väljarna faktiskt fick som de ville i det senaste valet, samtidigt som t.ex. Venezuela inte är den utopi som svensk statlig media påstår. Men de flesta bryr sig inte, de accepterar att ett påstående blir objektivt för att det påstås av någon som tar dina pengar med tvång.

Kategorier: Uncategorized

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.