Anders Hesselbom

Det blir inte alltid som man tänkt sig i Radio Houdi

2016-02-25

När nobelpristagaren Tim Hunt fick sparken på grund av sin påstådda sexism, raljerades det en del på Twitter. Ja måste tyvärr säga att jag var en av de skyldiga. När det sedan visade sig att Tim Hunt hängts ut på falska grunder, var det i princip helt tyst. Vad är det med oss skeptiker?

I podcasten Radio Houdi har vi ett komiskt inslag där vi delar ut ett klappträ (tvättredskapet), och i söndags (avsnitt 155 – ungefär 22 minuter in i programmet) delade jag ut detta antipris till skeptikerrörelsen. Inte till alla – de individer som gjort narr av Hunt i motgång, men ignorerat dementierna vet själva vilka de är.

Avsnitt 155 är nog det som genererat flest mail någonsin, vilket i ärlighetens namn bara är ett par tiotal. Och, hör och häpna, alla mail handlade inte om antipriset! Någon tackade för ett bra program, några få applåderade att vi tillåter oss att raljera (programmet innehåller rätt mycket drift med religion), men de flesta var irriterade över ett eller två av följande ting:

1. Man bör vara specifik när man kritiserar. Att bara säga att man inte pratar om alla skeptiker (utanför skeptikerrörelsen är Hunt ganska okänd), och att de själva vet vilka de som angripit Hunt är, räcker inte.

Att prata om ”skeptikerrörelsen” är farligt, för olika människor identifierar sig olika starkt med termen, därför är det bra att tala om vem man pratar om. Jag är definitivt inte den som hänger ut personer som inte är makthavare eller andra former av representanter, så därför gäller det att formulera sig väl. Att bara säga ”inte alla kreationister” innan man levererar kritik mot kreationister, eller att bara säga ”inte alla skeptiker” innan man levererar kritik mot skeptiker, är inte bra nog. Och tyvärr är det kanske så att kreationister har hunnit bli rätt vana att ta emot kritik.

2. Man ska inte kritisera skeptiker.

Irritationen över att skeptiker ibland får ta emot kritik betraktar jag som ett nödvändigt ont, och det förvånar mig att så många har tagit upp olika aspekter av detta. Men förmodligen kommer dessa yttringar fram i bara farten. Jag kan t.ex. läsa ut av den feedback jag har fått att den som levererar kritik antas tro att han själv är ofelbar, och att den som får ta emot kritik antas vara ogillad av kritikern. Jag hoppas att jag inte ens behöver påpeka att detta inte stämmer, och jag inbillar mig att allt detta handlar om reaktioner i affekt. Affekt som mycket väl kan vara berättigad.

Några av medlemmarna i föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har känt sig träffade, inte alltid på grund av att de raljerade över Tim Hunt, vilket var vad antipriset handlade om, utan för att jag använde uttrycket ”skeptikerrörelsen”. Några av dessa har tolkat det som att jag har sagt att det är VoF som har raljerat över Hunt, men det stämmer inte. VoF har inte gjort sig skyldiga till det, och om det har tolkats som att jag har anklagat VoF för detta, så vill jag både vara tydlig med att det inte var min avsikt, och jag vill uppriktigt be om ursäkt för att det har verkat vara så. Jag har kritiserat VoF förr, och är inte rädd för att säga att det är VoF som är målet för min kritik, när så är fallet. Men denna gång var min måltavla de som slänger ut sin kritiska hållning genom fönstret när anklagelser om sexism bubblar upp. Här är bl.a. jag själv skyldig ibland, men inte den politiskt neutrala föreningen VoF, vars syfte jag personligen delar.

Humor är svårt, denna gång väckte det irritation. Det var aldrig mitt syfte, och jag tar lärdom efter bästa förmåga. Tack för att ni lyssnar på Sveriges bästa humanskeptiska podcast!

Kategorier: Vetenskap och Folkbildning