Anders Hesselbom

Grisen i säcken

2017-12-13

26 år har passerat sedan Galenskaparna och Aftershave hade premiär med sin revy Grisen i säcken, och jag har precis sett om den versionen jag bandade på VHS i mitten av 90-talet. Revyn består av tre akter, där akt två och tre håller det format som vi är vana att se från gruppen – ett slags sofistikerat studentspex. Men det är första akten som gör denna revy speciell, och därför lämnar jag övrigt okommenterat. Den första akten är en sammanhängande musikal som gruppen själva beskriver som en dansbandsopera, viket flörtar med den för tiden populära genren rock opera, som representerades av t.ex. Pete Townshend, Savatage, Dave Clark och Styx.

Den utspelar sig 1991, vilket var året revyn hade premiär. 1991 var ett turbulent år i politiken. Ekonomin hade kraschat och stödet Socialdemokraterna var lågt. De förlorade makten till Moderaterna under Carl Bildt. Kristdemokraterna kom in i riksdagen, tillsammans med missnöjespartiet Ny Demokrati som styrdes av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det är Ny Demokratis uppgång och fall som utgör handlingen för akten – eller möjligtvis partiet Ny Deodorant som existerar i ett parallellt universum, under ledning av Rune och sedermera greven Douglas. Att Rune motsvarar Bert och Douglas motsvarar Ian är helt uppenbart för den som sett Grisen i säcken, men jag nämner det ifall du inte sett den och ändå vill förstå vad jag pratar om.

Budskapet i första akten är fortfarande aktuellt, och många händelser går att applicera på Sverigedemokraterna, men förutsättningarna är helt annorlunda. Bert och Ian (och så även Rune och Douglas) var företagsamma och mer eller mindre framgångsrika entreprenörer, medan Sverigedemokrater är frustrerade gräsrötter, helt utan tidigare erkännande i samhället de verkar i. Ny Demokrati (och även Ny Deodorant) havererade redan under första mandatperioden.

Rimligen kan inte Galenskaparna och Aftershave ha känt till hur historien om Ny Demokrati skulle sluta, när de lät sitt fiktiva parti Ny Deodorant haverera – Rune och Douglas blev tillslut programledare i tv. I valet 1994 fick Ny Demokrati 1,4 procent av väljarstödet och både Bert och Ian hoppade av. Ian fick en talkshow på TV3, ”I grevens tid”, medan det gullades med Bert i Melodifestivalen – inget förlåter rasistisk politik som exploaterandet av unga artister.

När jag såg Grisen i säcken för första gången var jag V-väljare, och jag applåderade den politiska träffsäkerheten. Idag tillhör jag den politiska mitten, men tycker ändå att detta verk har åldrats väl. Jag behöver inte hålla med om allt för att förstå Claes Erikssons briljanta manus och gruppens utmärkta framförande. Men med det sagt, så delar jag förmodligen Erikssons syn på Ny Demokrati. Och kanske även på Sverigedemokraterna, men det vet jag egentligen inte.

Kategorier: Kultur

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.