Anders Hesselboms blogg

Kategori: Kultur

  • Var gärna en Kristersson, men var inte en Sima

    När den nytillträdde sjukvårdsministern Elisabet Lann svimmar på sin första presskonferens, visade vise statsminister Ebba Busch framfötterna och förstod precis vad situationen krävde. Statsminister Ulf Kristersson hanterade situationen betydligt sämre. Chocken av att vända sig om precis lagom för att se sin kollega rasa handlöst ner i golvet fick honom att fumla fram och tillbaka, medan Busch, som förvisso hade ett par sekunder till på sig att uppfatta händelseförloppet, agerar snabbt.

    Eventuellt hade Ebba Busch klarat situationen bättre än Kristersson även om det vore hon som överraskades av en kollega mitt i fallet, och om det var Kristersson som hade de där extra sekunderna av bakgrund, för människor kan chockeras av olika saker, och hantera det olika bra. Jag hade definitivt inte hanterat situationen bättre än Kristersson, men jag är bra på andra saker, och samhället kan blomstra för att folk är olika.

    Personer som sett denna incident på tv verkar inte förstå vad de tittar på. De tror att Kristersson rättar till slipsen. Skulle de se mig i chocktillstånd skulle de förmodligen tro att jag passar på att klia mig på halsen när en vän och kollega svimmar. Men han rättar inte till slipsen, han gör en sådan gest medan hans hjärna inte fungerar på ett sätt som situationen egentligen kräver, på grund av händelsen, hans neurologiska konfiguration och på grund av andras insatser. Tror man att han rätar till slipsen, så borde också tro att han tycker att en avsvimmad kollega är ett bra tillfälle att betrakta rummet från hur det ser ut några decimeter till höger och till vänster om sin nuvarande plats, eftersom han gick fram och tillbaka i sidled. Det är inte en rationell handling, det är irrationell handling från en chockad person.

    De som betraktar detta på tv från en trygg plats, och kommer fram till att Kristersson är en person som vill räta till sin slips om en kollega svimmar framför hans ögon, är inte i chock. De är bara väldigt, väldigt, väldigt okunniga människor. De vet inget om sociala relationer, om emotionellt engagemang eller om empati. Jonna Sima, Matilda Ernkrans eller Kristin Lundell. Skitmänniskor som knappt en mor kan älska. Samma personer som gnällde över att Kristersson inte hade kavajen knäppt år 2022, men som inte reagerade på att statsepidemiolog Anders Tegnell hade utförde sitt ämbete i en vanlig kofta.

    Mycket kritik från vanligt folk avslöjar att gemene man vill att statsministern ska vara en överbefälhavare. Man ser inte en statsminister som den administrativa regeringschef han är, utan som en militär. Men människor är olika, och du kan vara en ytterst lämplig statsminister, trots att du inte är en lämplig militär. Jag jobbar som datorprogrammerare, för att jag är bättre på datorprogrammering än jag är på första hjälpen! Jag svimmar när jag ser blod! Folk är olika, och Ebba Busch är ett exempel på person som har bevisat att hon har det i ryggmärgen att rycka ut (vilket kan vara en del av förklaringen till varför sådana som Jonna Sima verkligen inte tycker om henne).

    Med svensk instinktiv krishantering i huvudet, vill jag berätta om mordet på krigsflyktingen Iryna Zarutska på ett tåg i North Carolina. En amerikan skär halsen av henne helt oprovocerat och går därifrån. Hennes medpassagerare (och s.k. medmänniskor) tittar på henne, och fortsätter sedan med sitt. Till slut får hon hjälp av en man från en annan tågvagn, men hon avlider av sina skador. Att agera ineffektivt i panik, betyder åtminstone att du bryr dig. Om personen du sitter bredvid blir mördad, och du nätt och jämnt lyfter på ögonbrynen, då har du problem. Hur skulle Jonna Sima reagera?

  • När högern också ville ha en kulturkanon gick allt över styr

    Jag har länge varnat för kulturpolitik. I stället för att beskatta teater, journalistik, litteratur, konst, film och musik, till den grad att de behöver ha bidrag för att klara sig, bör man låta kulturskaparna behålla de pengar de genererar, för så snart det finns ett behov av bidrag, behöver vi ha kulturpolitik. Vem ska lyftas fram? Vem ska få pengar?

    En kulturkanon antogs under socialdemokratiskt styre under den första halvan av 1940-talet, men avskaffades innan 1940-talet ens hade tagit slut. Det handlade om en uppsättning s.k. stamsånger, där vi kunde hitta ”Du gamla du fria”, ”Kungssången”, ”Uti vår hage” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Eventuellt var det ”Frihet är det bästa ting” som fick bägaren att rinna över. Jag, född i början på 1970-talet, är ung och har därför aldrig upplevt något annat än ett Sverige som föraktar frihet. Oavsett om vi diskuterar avkriminalisering av dans eller gårdsförsäljning av alkohol, så blir svensken kränkt, ända in i själen. ”Hur kan man lägga tid på att öka frihet? Tänk på alla danspoliser som nu istället måste jaga gängkriminella! Hur kul är det, tror du?”

    Sedan Socialdemokraterna väl etablerat sin makt, har kulturstyrningen varit central. Myndighet efter myndighet efter myndighet har instiftats för att deklarera vad som är ”god kultur”. Statens kulturråd, Konstnärsnämnden, Svenska Filminstitutet, Kungliga biblioteket, Institutet för språk och folkminnen, Myndigheten för kulturanalys och Riksarkivet för att nämna några. När det var som värst, hade vi en skattefinansierad nämnd för hemslöjdsfrågor! Jag som kulturskapare har svårt att inte känna ett visst obehag!

    Och först när Sverige, likt våra grannländer, antar en kulturkanon, som ett stöd för att sammanställa en läslista, rinner bägaren över. En kravlös lista, en lista som inte berättigar vissa människor pengar som andra inte har. En västanvind i jämförelse med vad Sverige har sysslat med i flera årtionden! Det är då som det är dags att bli kränkt. Det är nu kultureliten diskrimineras – för denna gång fanns det inga pengar foten av regnbågen. Och verket som ”jag” gillar fanns inte med! Hur tror ni alla andra har haft det i alla år?

    Men jag vill gärna göra reklam för kultur som jag har skapat utan bidrag.

    Här är min inspelning av Martin Galways verk ”Arkanoid”: https://www.youtube.com/watch?v=dqgbLVHVuz8

    Här är jag dumdristig nog att spela gitarr på en låt som jag skrev tillsammans med Tommy Deile (ursäkta att inspelningsutrustningen inte är på topp, jag hade inget annat än de billigaste tänkbara mikrofonerna att förfoga över), ”Apart”: https://www.youtube.com/watch?v=TVDE7g-G8lE

    Jag lyfter gärna ”Interstellar Excursion” som Erik Molnar från Hyperion skrev, där jag fick den stora äran att spela keyboard: https://www.youtube.com/watch?v=9zZyCIDhg7Q

    Stort tack till Patrik Silvén som regisserade videon!

    Sist men inte minst, innan jag hoppade av mitt hårdrocksband som jag spelat i sedan 1980-talet, har denna amatörvideo fångats, där jag spelar elbas, för 30 år sedan: https://www.youtube.com/watch?v=_Ot5Ey2UkdQ

    Jag är stolt trots att jag varken nått någon kulturkanon eller någon position för att ta emot bidrag från arbetare, men jag hade gärna sett att jag fick behålla en lite större del av pengarna min kulturgärning har genererat.

  • Ruben Östlund är en idiot

    Jag har inget emot att man kritiserar regeringens kulturpolitik. Vore det upp till mig skulle inte regeringen ha någon kulturpolitik. I en perfekt värld, skulle kulturen tillhöra det civila samhället, inte makten. Där skulle kulturskapare inte beskattas till bidragsberoende, där skulle de kunna leva på sin kultur.

    Ruben Östlund, som själv gjort sig en förmögenhet i kulturbranschen på arbetarnas bekostnad, har uttalat sig ganska naivt på ett sätt som hans åhörare har uppfattat som att mer skatter och bidrag korrelerar perfekt till en bättre kulturpolitik. Beskattar man medborgarna hårdare och ger mer pengar till filmproduktionen, är kulturpolitiken bättre.

    Med Moderaterna vid rodret kommer publiken kunna rösta med plånboken. Det är kapitalism! Och så vidare.

    Att ge folk vad de vill ha, i stället för att låta statliga tjänstemän bestämma vad som ska produceras, kommer skapa en efterfrågan efter kvalitetsfilm, vilket skulle göra Ruben Östlund arbetslös innan han han säga ”endast den som är bidragsberoende är fri”.

    Om det enda verktyg man känner till är en hammare, ser alla problem ut som en spik. Med skatt och bidrag som enda verktyg, är mer beskattning den enda vägen en lösning. Men faktum är att kulturpolitik kan ha fler verktyg än att krama sista droppen ur det lilla överskott arbetarna fortfarande får behålla. Det ger den potentiella publiken ännu mindre pengar över till en biobiljett. Med ett tjänstemannastyrt utbud är det i och för sig inte något problem för den potentiella publiken. Men den som tror på 1-1-förhållandet mellan höga skatter och bra kulturpolitik, framstår det hela väldigt märklig. Varför vill ingen se Göta Kanal 23? Är skatten för låg?

    Det finns något som kallas för bad movie fatigue som den potentiella filmpubliken lider av. När en bra film släpps, går man ur huse för att se den! Filmen ”Joker” med Joaquin Phoenix sålde massor av biljetter, trots att filmen finansierades av marknaden och trots att budgeten var blygsam. För att det var en bra film! Men dåliga filmer tenderar inte ha den effekten, trots att arbetarna har betalat skatt för att den ska produceras. Man är trött på dålig film.

    Man behöver skapa förutsättningar för kulturen att leva på sin vision, inte på Svenska Filminstitutets vision. Att beskatta den potentiella publiken är givetvis ett vapen att ta till, men det finns mycket annat man kan göra för att möjliggöra ett fritt (som i frihet) kulturskapande. Ruben Östlund är en idiot. Han förmår inte att delta i samtalet. Han ser bara att det finns mer skattepengar att erhålla. Men som väl är finns det fler verktyg i kulturministerns verktygslåda.

  • Ruben Östlund företräder inte fri kultur, han företräder kultureliten

    Sveriges kulturminister Parisa Liljestrand blev totalt utbuad på Göteborgs filmfestival i fredags, efter att ha insinuerat att makten bör ha armlängds avstånd till filmskapandet. Regissören Ruben Östlund menade att skilsmässan skulle vara förödande, för att ingen av hans filmer hade kunnat genomföras utan skattefinansierat bidrag. Att leva på andra människors pengar är det finaste man kan göra enligt SVT, som själva lever på andras pengar, så de uppgraderade honom till stjärnregissör, för att verkligen betona att de inte sett hans filmer.

    Eller så blev de imponerade över skattepengarnas förmåga att göra sitt brandtal mot fri kultur från ett privat jetplan.

    Och det är väl egentligen det som är problemet. När marknaden gör film, får vi film som en publik som törstar efter kvalitet faktiskt vill se. Bladerunner, 2001, Gudfadern, Terminator 2 eller När lammen tystnar.

    De som verkligen hatar kultur, är de som vill beskatta kulturskaparna till den grad att de är beroende av bidrag, för att sedan instifta ett bidragssystem där makten bestämmer vilka filmer som ska vara mottagare. Därför har vi Reine & Mimmi i fjällen, Tre solar, Göta kanal 2, Triangle of sadness eller valfri film om Lilla Jönssonligan.

    Till detta har vi fått lära oss av Östlund att Parisa Liljestrand inte bara är obildad, för att hon inte tar arbetarnas pengar och slänger på kultureliten. Östlund vet att Adolf Hitler, i all sin förmodade vishet, beskattade kulturarbetarna så hårt, att de enda som kunde skapa sina verk, var de som blev godkända av makten och fick ett bidrag från staten.

    Men det är inte fri kultur.

    Fri kultur sitter inte fast i maktens klor, utan har på riktigt armlängds avstånd till makten. Fri kultur är kultur som får behålla pengarna de genererar, så att de kan välja att anpassa sig efter vad de själva vill skapa och vad publiken vill ha. Oberoende av makten.

    Nu ansöker den klassiska butiken Butterik´s om konkurs. Här hade Ruben Östlunds planekonomiska drömmar kunnat gynna fotfolket i stället för eliten, genom att föreslå att hans bidrag skulle gå dit, men icke.

    2025-01-29: Ruben Östlund är en idiot

  • Köttbullar i skolan, varje dag?

    Ett medborgarförslag till Askersunds kommun vill att en skola ska servera köttbullar till lunch varje dag. Det skulle göra att fler elever äter riktig mat i stället för att smita iväg till kiosken för att ersätta lunchen med godis. Förslaget är kanske bra, men det säger något sorgligt om den svenska synen på barn och mat.

    I Frankrike är den franska maten en del av den inhemska kulturen, och matkulturen ska gå i arv, bl.a. genom skollunchen. Där får barnen lära sig om olika rätter under en måltid som avslutas med en ostbit. Till maten serveras (numera alkoholfritt) vin.

    I Sverige är skolmat bukfylla. Barnen ska tankas, så att de orkar med dagen.

    Man ska över huvudet taget inte koppla ihop mat och kultur. Köttbullar påstås vara turkisk mat och jag har till och med mött irritation när jag erkände att mina barn fick traditionell svensk mat i stället för tacos på fredagskvällen.

    Förr hade vi åtminstone kostcirkeln att förhålla oss till, men redan idag finns skolor som saknar skolbespisning, som i stället delar ut kuponger till McDonalds som skollunch. Och jag förstår att detta är ett enkelt sätt att få barn att äta riktigt mat, precis daglig servering av köttbullar är. Jag förstår också att en skola i fritt fall, inte precis bör prioritera Frankrikes mål om en bevarad matkultur. Medborgarförslaget är kanske inte så dumt, trots allt. Men det är sorgligt. En tragisk påminnelse om Sveriges ständigt sjunkande ambition.

  • Det blir bättre av att man låtsas vara någon man inte är

    En sångerska/youtuber som heter Allie Sherlock har lagt ut en video där hon sitter i sitt sovrum och sjunger en sång med stor variation i frekvens, där hon till synes träffar varje ton helt korrekt – mer korrekt än vad någon allmänheten betraktar som en ”bra sångare” någonsin skulle kunna göra.

    Detta är inte ett spontant jam ifrån ett sovrum. Detta är en låt som är förinspelad, och därefter kvantiserad och frekvenskorrigerad. För att tala klarspråk: Hon sjunger inte detta på riktigt, utan har spelat in en impuls som hon modifierat i sin dator för att få det att låta som något hon sjunger. Därefter mimar hon till resultatet på ett sätt som nästan syftar till att skapa illusionen av att hon faktiskt sjunger det hon mimar till. Bedrägeriet verkar fungera, för folk menar på att hennes övermänskliga förmåga att träffa ton kanske inte beror på att hon använder samma knep som varje amatör ändå gör, utan att hon faktiskt är övermänsklig! Men låter det bättre när man syntetiserar sin röst? Nej, knappast.

    Den viktiga frågan är nog ändå varför hon skapar en video som nästan syftar till att ge sken av att hon sitter och sjunger i sitt sovrum, och att hon faktiskt är så pass bra som den fabricerade rösten vi hör försöker påskina?

    Jag hoppas verkligen inte att detta sker av samma skäl som skönhetsfilter används på selfies på sociala medier – att man helt enkelt måste se (eller låta) konstgjord för att passa in i dagens ideal. Personligen imponeras jag lika lite av skönhet (nåja) som genereras av en programvara som jag imponeras av tonsäkerhet som genereras av detsamma, och jag hoppas att jag inte är ensam. Om man istället för att träna på manipulation i datorn, faktiskt tränar sig på att sjunga, så kan det låta så här.

    Om Steve Perry hade frekvenskorrigerats i datorn och mimade till en förinspelning, hade detta framträdande säkert varit bättre ur ett rent teknisk aspekt, men publikens (min) upplevelse hade varit betydligt sämre. Då hade Perry varit en i mängden. Många anser att det blir bättre av att man låtsas vara någon man inte är, men jag är en av ganska många som snarare blir avskräckta av att inget är på riktigt.

  • Svensken är inte kapabel att se fri kultur som kultur

    Susanne Sjöstedt på socialdemokratiska Värmlands Folkblad har idag skrivit en intressant ledartext. Efter ett medborgarförslag har en skola i Bollnäs börjat servera vegetariskt eller köttbullar och makaroner, varje dag. Tilltaget ses som utmärkt! I Örebro finns gymnasieskolor vars skolbespisning består av en rekvisition på en QP Cheese Meal från McDonalds, varje dag, från måndag till fredag, så tittar man på frågan om tomma kalorier så är köttbullar och makaroner faktiskt inte helt tokigt. Men berövar man inte barnen något?

    Anledningen till att Susanne Sjöstedt gillar förslaget, är att hon ser mat som bränsle. Hon äter förmodligen hellre på restauranger där animaliska produkter kort och gott kallas ”protein”. Restauranger vars kulinariska upplevelse inte handlar om någon kocks vision, utan om att du ska få det du är van med och gillar. En skollunch ska inte handla om gastronomi, utan om kalorier. Skolbarnen ska ”orka med dagen”, men om något skolbarn växer upp till en Edward Blom eller på något sätt för vidare svensk matkultur till sina framtida barn… Oj, oj, oj…

    En klassisk vänsteridé är att folket har kultur tack vare staten. Vi har nyligen fått höra att det är censur när högerstyret i Norrköping lägger ner kultur- och fritidsförvaltningen, medan att det inte alls är censur när vänsterstyret i Borås censurerar kultur. Den lilla människan kan inte släppas fri, för den lilla människan antas inte kunna bära kultur, och gud nåde den som försöker.

    I Frankrike betraktas skollunchen som något mer än en chans för att kemiskt ladda eleverna för nästa halva av skoldagen. Där får eleverna lära sig hur bestick fungerar, vilken mat som utgör fransk kultur, vilket vin som passar till vilken rätt samt vilken ostbit som passar som efterrätt till vilken varmrätt – ett tankesätt som befinner sig i direkt kollisionskurs med socialistens tanke på statens överlägsenhet över den lilla människan!

    Nyligen påbjöd debattklimatet att svenska barn dör av svält på löpande band. Inte på grund av den politik Socialdemokraterna har fört genom åren, utan på grund av att de förlorade ett val 2022 – Socialdemokraternas politik må vara briljant, men inte briljant nog att inte orsaka misär till den grad att barn dör om folk röstar fel i ett enda val.

    Egentligen handlar allt om borgerligheten – om maktklassen. De som kallar oppositionen för borgare, de som behöver har regeringskontrollerad media (SVT/SR/UR) för att få kvalité – de som betraktar institutionellt producerade filmer (Mimmi och Reine i Fjällen) som folkets räddning från skräp som Blade Runner eller Eyes Wide Shut, de som betraktar statligt lanserad musik som Loreen och Anna Bergendal, som ett slags befrielse från marknadsfinansierad skräpmusik, som Queen, Pink Floyd, Whitesnake, Journey, Yes och Kansas.

    Så visst, tanka barnen med energi, och skydda dem från svensk kultur, då hypotesen att svensk kultur inte finns trots allt gynnas av att svensk kultur inte förs vidare. Och tillåt mig berömma Susanne Sjöstedt för hennes förmåga att identifiera ett steg i rätt riktning när hon ser ett. Men jag vill också säga att den stora världen utanför är så mycket vackrare. En värld som Sjöstedt förmodligen aldrig kommer att intressera sig för, men som betyder enormt mycket för vanligt folk.

  • Måste arbetaren beskattas för att kultur ska finnas?

    Högerstyrda Norrköping drar ner på sin kulturbudget och lägger ner kultur- och fritidsförvaltningen, vilket har renderat anklagelser om fascism och att högern hatar kultur. Vänsterextremisten Johannes Klenell pratar om ”ett sällan skådat förakt för kulturen”. Men stämmer det verkligen att kultur inte kan finnas utan att Norrköpings skattebetalare tar notan?

    Till att börja med är Norrköping redan mångkulturellt. Var fjärde person har utländsk bakgrund. Det är lätt att se hur det praktiseras allehanda kulturellt motiverade riter och spelas musik från olika kulturer. Jag vet ju själv vad som händer när man bjuder hem nya invandrare till sitt hem, eller blir bjuden hem till dito. Man får lära sig och uppleva massor, helt utan att Norrköpings kommun alls är inblandad!

    När det gäller skapande, t.ex. att måla tavlor eller skriva musik och spela ett musikinstrument, så kan givetvis skattepengar vara ett välkommet tillskott för den som (låt säga) vill ha musiklektioner, men så snart skattepengar går till detta så har vi ett nytt problem. Om skattetrycket är så högt att samhällets finansiellt svaga förlitar sig skattemedel för att kunna praktisera kultur, kan man tyvärr inte nöja sig med att fördelningen löses så att ”alla som vill syssla med kultur får gratis pengar av skattebetalarna” – man måste stifta regler för vem som ska få pengar, och man måste anställa tjänstemän som upprätthåller dessa regler.

    Ett kulturhungrande folk som under skatter dignar ned, kommer snart att få smaka på nästa problem: När pengar byter ägare utan att ett värde skapas, som t.ex. när vi anställer tjänstemän som ska utdöma vem som ska få praktisera vilken kultur, minskar kronan i värde. Den som äger många kronor, behöver inte bekymra sig, för den kan bekosta vadhelst den vill ägna sig åt ändå. Det är alltid den fattige som drabbas av kommunismen, och det finns inga undantag från den regeln.

    Om man beskattar sina medborgare, så ska det vara för att man vill ha ett grundläggande skydd för den som skadas, blir sjuk eller har någon nedsättning. Man kan tänka sig att låta sjukvården och utbildningsväsendet vara skattefinansierad. Man måste ramstyra trafik och ha en poliskår och jurister som skyddar medborgarna. Det kommer alltid vara viktigare att en synskadad får färdtjänst än att Göteborg får ytterligare en kommunikatör som ska sminka en gris som inte bara är död, utan så rutten att den består av mer likmask än griskött. Det kommer alltid vara viktigare att en cancerbehandling kommer skyndsamt än att svampar och maskar får avnjuta sinnesförvirrad s.k. konst, som någon totalt okunnig kommunal tjänsteman, vars kulturella kompetens sträcker sig till att ha sett Let’s dance på TV4, tycker vore passande för den lilla människan att finansiera. Och så vidare.

    Att ta arbetarnas pengar och dela ut dem till personer som ska få praktisera kultur, dödar inte bara kulturen, det dödar samhällsekonomin. Så varför är detta prospekt så lockande?

    Den som skriker om fascism för varje krona arbetaren själv får bestämma över, är övertygad om att svenska arbetare skulle supa och röka för pengarna. Den sortens människor känner sig ensamma i att välja operan framför Let’s dance, ensamma i att lyssna på Chick Corea istället för Avicii, ensamma om att äta sill istället för tacos. Arbetaren måste kläs av sina tillgångar för ”jag gillar kvalité, men ingen annan”. Som tur är, pratar vi om helt vanlig verklighetsfrånvänd omdömeslöshet, och i verkligheten har storverk skapats utan Norrköpings kommuns inblandning.

    Det finns såklart ett alternativ till denna aningslöshet, och det är att man helt enkelt har onda avsikter. Trots allt, ett land som lägger extremt mycket skattemedel på kultur är Ungern, ungefär dubbelt så mycket som både Finland och Sverige. Betyder det att Finland och Sverige är fasciststater och att Ungern är en förebild? Nej, det betyder bara att vänsterextremister som Johannes Klenell har en tveksam agenda.

    Den absolut bästa kulturen är den fria kulturen – kultur som kulturskaparen får styra finansieringen över. T.ex. filmen Eyes wide shut eller skivan The dark side of the moon. Den absolut sämsta kulturen är den statligt reglerade kulturen – den kultur som har fått sitt godkännande och sin finansiering från staten. T.ex. filmen Reine och Mimmi i fjällen eller typ all musik som SVT marknadsför i Melodifestivalen. Så vinsten som kommer av att låta arbetarna själva få förvalta sina pengar handlar inte bara om deras eget välstånd och landets finansiella hälsa, det handlar i allra högsta grad om kulturens välmående.

    Det står i dagens NA att där man bränner böcker bränner man snart människor. Verkligheten är tyvärr värre. Där man idag bränner människor, är det olagligt att bränna böcker.

  • Vad är svensk kultur?

    Ibland rationaliseras rädslan för det okända genom att man tänker att ”svensk kultur är hotad”. Det uppenbara svaret borde vara att svensk kultur står ohotad så länge man får praktisera den och så länge det finns någon som vill praktisera den. Jag personligen är inte orolig för att de delar av svensk kultur som jag anammat inte ska gå att praktisera inom någon överskådlig framtid, för inget tyder på att svensk kultur är hotat.

    Men istället finns det personer som bemöter oron över svensk kultur med motfrågan ”vad är svensk kultur?” Istället för att förminska det påstådda hotet mot svensk kultur, så förminskar man det som påstås vara hotat, nämligen svensk kultur.

    Frågan är enkel att svara på. Svensk kultur är ett socialt överfört levnadsmönster som förekommer i Sverige. Det behöver inte vara unikt för Sverige eller heltäckande i Sverige, men det behöver vara någorlunda utbrett. Är det inte utbrett så handlar det om en lokal kultur eller en subkultur. Ett exempel på svensk kultur är att fira de tre stora högtiderna genom att äta sill och dricka snapsvisor. Ett annat exempel på svensk kultur är att ”passa på” när det är fint väder.

    Exakt vilka vanor som är svensk kultur, och exakt hur dessa tar sig uttryck, varierar över tid. Och de varierar inte bara på grund av folkomflyttning, de varierar för att nya tider ger andra förutsättningar att leva. Idag äter många svenskar tacos, vilket var en exotisk rätt för så lite som 30 år sedan.

    Det finns mycket av den svenska kulturen som verkligen är värd att bevara, så den som behöver ställa sig frågan vad svensk kultur är, har mycket att lära och många glädjeämnen framför sig. Den fantastiska maten, som utvecklats ur fattigsverige. Skärgårdslivet, pilsnerkulturen, friluftslivet och allemansrätten, plikttrohet och strävsamhet, jordbruket och folkdansen, Ingmar Bergman och Gunnar Hellström, Anders Zorn och Carl Larsson. Och gärna ett nakenbad i närmsta skogssjö efter tre snapsar för mycket.

    Det finns mycket att vara rädd om, och mycket att vara stolt över, och en hel värld att upptäcka för den som undrar vad svensk kultur är. Och inget av det är hotat. För även om inte alla beteenden förs vidare till nya generationer, och även om nya vanor tillkommer, kommer ingen kräva att jag ska ändra mig och avstå att göra något av det jag gillar.

    Uppdatering 2023-05-01: Så här ser författaren Anders Jacobsson på saken.

  • Roger Waters i Tele2 Arena 2023-04-15

    Jag har sett Pink Floyds gamle sångare och låtskrivare Roger Waters många gånger förr, men bestämde mig ändå att åka och se honom igen, en sista gång. Hans politiska ställningstaganden till trots, vi är ett gäng Pink Floyd-fans som brukar ha ganska kul tillsammans, och denna gång bjöd han faktiskt på något nytt.

    Waters brukar varva mellan singback och faktiska live-framträdanden, men denna gång kördes hela gigget live, undantaget första spåret som var en nerskalad version av Comfortably Numb (Gilmour/Waters 1979).

    När den sedan gick över i The happiest days of our lives (Waters 1979) och Another brick in the wall part 2 (Waters 1979) suckade jag en aning, men därifrån gick han vidare till Another brick in the wall part 3 (Waters 1979), vilket var mycket uppfriskande.

    Den stora skrällen var The powers that be (Waters 1997) – äntligen något från Radio K.A.O.S!

    Efter att därefter ha rivit av det gamla vanliga (fast på riktigt live denna gång) levererades hela b-sidan av The dark side of the moon för att avslutas med Two suns in the sunset (Waters 1983) från The final cut!

    Jag hade inte förväntat mig att något nytt och fräscht skulle komma från Waters, men jag hade fel. Jag är mycket nöjd!

  • Last Christmas, Radio ga-ga

    En liten text till er som tänker på Radio ga-ga när ni hör trummorna i Last Christmas. God jul! https://www.winsoft.se/2021/12/last-christmas-radio-ga-ga/

  • De som vill styra din kulturkonsumtion är sällan kvalificerade

    Miljöpartiet är ett ganska ungt parti. Det bildades år 1981 och kom in i riksdagen år 1988. Partiets eventuella nazistkopplingar har alltså helt andra skäl än ”30-talets vindar” som skulle kunna förmildra Socialdemokraternas och Centerpartiets nazistkopplingar. Det är mer troligt att Miljöpartiets totalitära komponenter leder till en politik som även nazismens totalitära komponenter har lett dem till. Miljöpartiet är för ungt för att ha nazistiska rötter, men de är på vissa punkter tillräckligt vänster för att trilla över och bli extremhöger, och därmed lyckas pricka in några gemensamma intressen, varav ett är kulturen. Fri kultur är kultur som får stå på egna ben på en fri marknad. Den fria kulturen är helt oreglerad, vilket innebär att den utgör allt från lätt underhållning till extremt sofistikerad konst. Genom att beskatta kulturarbetare tillräckligt hårt kommer kulturen bli bidragsberoende och genom bidragsberoendet har makten möjlighet att styra kulturen: Vem som helst ska inte få bidrag, man måste leva upp till vissa krav.

    Kulturen antas kunna forma människan till något som makten anser vara en bättre människa. Det intellektuellt slappa sättet att uttrycka detta är att säga att om marknaden får bestämma över kulturen, så kommer folk välja Carola och Yasin istället för Tjajkovskij och Pavarotti, gärna med tillägget ”inte jag, men alla andra”. Både Miljöpartiet och nazisterna anser att människan formas av kultur, och att god kultur ger goda medborgare. När den goda kulturen ska utropas, är de varandras motsatser, där nazisterna föredrog klassisk realism medan miljöpartisterna föredrar normkritisk kultur. United States Holocaust Memorial Museum skriver detta om nazismen: ”The new Nazi aesthetic embraced the genre of classical realism. The visual arts and other modes of ’high’ culture employed this form to glorify peasant life, family and community, and heroism on the battlefield. They promoted such ’German virtues’ as industry, self-sacrifice, and ’Aryan’ racial purity.”. Sveriges tidigare kulturminister, miljöpartisten Alice Bah, säger följande: ”Om vi menar allvar med att kulturen ska bli det fjärde välfärdsområdet anser vi alltså att kulturen ska vara en betydelsefull del i en grundläggande omställning av samhället ”. Den som styr kulturen, styr politiken. Den som styr politiken, har reell makt. Eller som Svenska Dagbladets ledare uttryckte det: ”de batikauktoritäras manifest”.

    I båda lägren är fri kultur en väg till förfall. Om kulturen blir kommersiell så följer den folkviljan och folkviljans kultur leder till lättja och sinnessvaghet. Så långt är nazister och miljöpartister överens, men de förstnämnda ser vägen framåt i tysk tradition, de sistnämnda i intersektionalitet och postkoloniala teorier. Nazisterna visste inte bäst, visade det sig, men den här gången förväntas vi tro att det kommer att bli bra! Sanningen är en annan. Bidragsfinansierad media och statligt finansierad media är antingen det mest andefattiga du kan tänka dig, med Sean Banan, Doobidoo och Melodifestivalen, eller något som skulle klara sig alldeles utmärkt utan bidrag om det inte vore så hutlöst dyrt att anställa i Sverige. Och notera att ryggmärgsreflexen ”jag gillar ju Doobidoo” säger något om dess kommersiella bäring, inte något om vad staten borde syssla med.

    Att ”jag men inte andra gillar bra kultur” räcker för att bra kultur ska överleva, med bravur. Nästan alla människor ser sig själv som ett jag. Men om kulturen vore fri (som i frihet) faller inte bara högerextremismens formning av folket, utan även de batikauktoritäras. Och detta är något bra, för varken högerextremism eller miljöpartism är något som är bättre än folk i gemen. Jag törs garantera att du som läser detta, med extremt stor sannolikhet lyssnar på bättre musik, tittar på bättre föreställningar, dricker bättre vin och ser bättre filmer, än någon miljöpartist och någon regeringsmedlem. De som bjuder på sin vishet genom att beskatta folket och pytsa ut pengarna där de inte själva begriper att de egentligen borde ha placerat dem, är sällan eller aldrig lådans vassaste kniv.

  • Ny forskning om den nya rasismen är publicerad

    Statligt finansierad forskning har ringat in en ny samhällsfiende, nämligen kulturrasisten. Rasism definieras som ”en ideologi baserad på olika, men samtidigt besläktade, grundantaganden om människor utifrån biologiska faktorer”, men det är inte detta forskningen handlar om. Artikeln handlar om kulturell rasism eller ny rasism, och det är denna som åsyftas när ordet rasism används i texten. Sådan rasism är grundantaganden om människor utifrån kulturella faktorer. Den som t.ex. suckar över medelålders vita män är en traditionell rasist (”biologiska faktorer), medan den som t.ex. gnäller över moderater är en s.k. ny rasist (”kulturella faktorer”). I vissa fall kan egenskaperna som är mål för den nya rasismen rentav betraktas som statiska (alltså permanenta).

    ”Dessa antaganden ligger till grund för en hierarkisk indelning av människor i grupper. Gemensamt för båda dessa former av rasism är att människor ses som bärare av essentiella och (i många fall) statiska egenskaper som formar och bestämmer deras beteenden och livsbetingelser.”

    Artikeln säger att rasism inte behöver vara biologisk och kulturell. Den ena definitionen räcker för att det ska kunna kallas för rasism, och här menas den nya eller den kulturella rasismen. Vidare är målet för denna rasism som artikeln berör ”invandrare eller minoriteter”. Både invandrare och minoriteter är något vi har gott om i Sverige. Ordet invandrare definieras inte av artikeln, och beställaren av forskningen, Sveriges regering, har ett dokument på sin sida, som erkänner detta slarv.

    ”Begrepp som har en oklar innebörd eller som används med olika betydelser bör definieras.”

    Jag tror att man hamnar väldigt nära sanningen om man antar att en invandrare är född i utlandet (eftersom ordet indikerar det) av personer som då inte identifierade sig som kulturella svenskar (med hänvisning till definitionen av den nya, kulturella rasismen). Regeringen har en beskrivning av ordet minoritet som är nationella eller språkliga minoriteter, alltså personer som inte är svenska medborgare eller inte talar svenska. Detta styrker att min förståelse av hur ordet invandrare används är korrekt.

    Forskningens slutsats är att de nya rasisterna håller till på sociala medier, som t.ex. Facebook, som betraktas som alldeles för oreglerad för att kunna hantera rasisterna. Jag tror inte att detta håller, för de rasister som pekas ut av staten har antingen andra plattformar eller är plattformar av sig själv. Journalisten Per Gudmundson, oppositionspolitikern Hanif Bali, tidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Artikeln har inte pekat ut någon ny eller kulturell rasism hos regeringsvänliga politiker, journalister eller tidningar, förmodligen inte för att den inte finns, utan för artikelförfattaren, som jobbar på uppdrag av regeringen, valde oppositionen som studieobjekt.

  • Även att äta sill kan vara aktivism

    Man får många små ledtrådar kring svenskens dåliga självkänsla, och det märks när man pratar om mat eftersom den är en så viktig del av svenskens identitet. I en allmän matdiskussion nämnde jag att jag gärna äter svensk husmanskost och att jag inte hoppat på det här med taco-fredag. Det skapade en hel del irritation. ”Är det fel att ta intryck från utlandet?” undrade någon. Om man inte vet något om den svenska mentaliteten är frågan helt opåkallad, och det sakliga svaret är följande:

    Svensk mat har inte utvecklats i ett vakuum, så den som äter svensk mat tar del av utländska intryck. Om det inte räcker, så gäller det att komma ihåg att utländsk mat överlever även om inte alla svenskar slaviskt köper det tv-reklamen säger att man ska köpa, vilket just nu är fredagstacos. Den svensk som väljer sill framför tacos behöver alltså inte ha något emot Mexiko, precis som den mexikan som väljer tacos framför sill inte ska behöva försvara något misstänkt sverigehat. Det finns något rasistiskt i att blänga på den som äter mat från sin kultur och ropa ”duger inte svensk mat?” som jag gärna ställer mig över. Men kollektivismen är stark – om tv-reklamen säger att du ska äta fredagstacos, ska du äta fredagstacos!
    Men det viktiga här är den alternativa standard som gäller just svenskens syn på svensk mat, som inte riktigt gäller andra landsmäns relation till sin mat. Kurder ifrågasätts inte om de gillar det kurdiska köket, albaner ifrågasätts inte om de gillar det albanska köket, men svensken som gillar det svenska köket, möts med en misstänksamhet som faktiskt är helt obefogad. Det finns ingen koppling mellan den inlagda sillen och rasismen. Men ändå det är något som skaver. Helst skulle köttbullar med potatis, pressgurka och lingonsylt vara en turkisk rätt, så den kan ätas med gott samvete av den sortens människa som annars utropar ”är det fel att ta intryck från utlandet?” när en svensk äter svensk mat.
    Vi ska vara stolta över vår matkultur, för det finns mycket fina rätter med en intressant historia att vårda och förvalta. Det handlar inte om att man ogillar utländsk mat, på något sett hotar utländsk mat eller ens har några problem med att erkänna de multinationella influenser som ibland finns att hitta i svensk mat. Och som en extra fördel, får du en del fantastiska och ganska unika smakupplevelser.

  • Allt du behöver veta om Flimmer Duo

    Här har du allt du behöver veta om Sveriges bästa filmkrönika Flimmer Duo.

    Prenumerera på YouTube.

    Prenumerera via RSS.

    Hemsida.

    Stötta gärna kanalen på Patreon!

    Senaste avsnittet:

  • Musikdistribution på Rockklassiker år 2012

    Jag har tittat på vad radiokanalen Rockklassiker spelade på radio under första kvartalet år 2012, alltså mellan 2012-01-01 och 2012-03-31. Eftersom kanalen spelade musik i princip dygnet runt, med undantag av lite reklampauser och annat, hann man med att spela hela 26510 låtar. Man gick ut starkt genom att spela ”800 grader” med Ebba Grön som årets första låt, kl. 00:00 på nyårsdagen, och avslutade kvartalet med att spela ”I’m on fire” med Bruce Springsteen strax före midnatt den 31:a mars. Här är lite statistik över de musikval man gjorde då.

    Trots att hela 26510 låtar hann spelas, så hade man bara 829 låtar på spellistan under perioden i fråga. Det innebär att många låtar har spelats många gånger. Så här ser listan över de 20 mest spelade låtarna ut:

    Artist                   Titel                    Antal
    ------------------------ ------------------------ -----
    Dio                      Rainbow In The Dark        197
    Dio                      Holy Diver                 192
    Rage Against the Machine Killing in the name of     192
    Alice Cooper             Poison                     191
    Gary Moore               Out In The Fields          185
    DAD                      Laugh 'n' a half           180
    W.A.S.P.                 I Wanna Be Somebody        178
    Jimi Hendrix             Purple Haze                177
    Judas Priest             Breaking The Law           171
    Sweet                    Ballroom Blitz             171
    Billy Idol               Rebel Yell                 170
    Midnight Oil             Beds Are Burning           170
    Offspring                Self esteem                170
    Ugly Kid Joe             Cats In The Cradle         170
    Motorhead                Ace of spades              168
    Iggy Pop                 The Passenger              166
    Sounds                   Living in America          166
    Ram Jam                  Black Betty                164
    Red Hot Chili Peppers    Scar Tissue                164
    Ebba Grön                800 grader                 162

    223 låtar spelades bara en enda gång under perioden. Bland dessa hittar vi ganska prominenta låtar som ”Build me up, break me down” med Dream Theater, ”Young lust” med Pink Floyd, ”Fight fire with fire” med Kansas, sex låtar med Deep Purple och inte mindre än sju låtar med Jimi Hendrix! Snyggt!

    Om man tittar på individuella låtar tar Dio hem segern med god marginal, men han har bara sex låtar med på listan, varav i princip alla spelningar är de två som ligger först. Tittar vi på top 20 över mest spelade artister dyker Dio upp först på 19:e plats, helt utklassad av Guns n’ Roses, AC/DC och Metallica.

    Artist                   Antal
    ------------------------ -----
    Guns n' Roses             1007
    AC/DC                      981
    Metallica                  967
    Iron Maiden                910
    Nirvana                    783
    Kiss                       749
    Queen                      738
    Bon Jovi                   717
    Ebba Grön                  677
    Ozzy Osbourne              599
    U2                         559
    Billy Idol                 481
    Scorpions                  475
    Red Hot Chili Peppers      464
    Bruce Springsteen          448
    Europe                     441
    Rolling Stones             430
    Green Day                  418
    Dio                        408
    Aerosmith                  352

    Bland de 20 artister som endast spelades en gång under perioden hittar vi förvånande nog Boston, R.E.O. Speedwaggon och Cheap Trick.

    Så hur många låtar var de olika artisterna representerade med på listan? Rockklassikers spellista bestod som sagt av 829 låtar under perioden, och 192 artister var representerade. 87 av artisterna hade en enda låt på listan. Bland dessa hittar vi bl.a. David Lee Roth, Genesis, Yes, Asia, Yngwie Malmsteen, Cream och Helloween. En salig blandning mellan artister som av melodiradion felaktigt betraktas som one hit wonders (t.ex. Blue Öyster Cult) och extremt prominenta artister som av någon anledning inte fick med mer än en enda låt (t.ex. 10cc).

    Här är de 20 artister som fick med flest låtar på Rockklassikers spellista:

    Artist                   Antal
    ------------------------ -----
    Kiss                        36
    AC/DC                       33
    Bruce Springsteen           30
    Metallica                   30
    Van Halen                   29
    Guns n' Roses               25
    Iron Maiden                 21
    Rolling Stones              18
    Queen                       17
    U2                          16
    Deep Purple                 15
    Jimi Hendrix                15
    Black Sabbath               14
    Motley Crue                 14
    Motorhead                   14
    Ozzy Osbourne               14
    Bon Jovi                    13
    Def Leppard                 13
    Nirvana                     12
    Aerosmith                   11

    Kiss var alltså representerade med hela 36 låtar, nämligen dessa (sorterat på antal spelningar):

    Titel                            Antal
    -------------------------------- -----
    Heaven's On Fire                   131
    I was made for loving you          122
    Detroit Rock City                  118
    I Love It Loud                     102
    Lick It Up                          87
    Rock And Roll All Nite              78
    God Gave Rock and Roll To You       27
    God Of Thunder                       8
    Love Gun                             8
    Psycho Circus                        8
    2,000 Man                            7
    Calling Dr. Love                     7
    Cold Gin                             4
    Creatures Of The Night               4
    Unholy                               4
    Shout It Out Loud                    3
    Strutter                             3
    Crazy Crazy Nights                   3
    Flaming Youth                        3
    Do you love me?                      2
    Beth                                 2
    King of the night time world         2
    Mr Speed                             2
    I Love It Loud (Live)                2
    I want you                           1
    I Was Made For Loving You (Live)     1
    Raise Your Glasses                   1
    Rock And Roll All Nite (Live)        1
    Shout It Loud (Live)                 1
    Sure Know Something                  1
    Sweet Pain                           1
    Creatures Of The Night (Live)        1
    Deuce                                1
    Hotter Than Hell                     1
    Great Expectations                   1
    Hard Luck Woman                      1

    För att samla ihop underlaget till detta blogginlägg byggde jag en s.k. web scraper i Visual Basic som fick kamma hem texten på Rockklassikers hemsida, som jag startade strax före tolvslaget nyårsafton 2011 och stängde av i början på april 2012.

  • Jag är inte anhängare av städningen av det offentliga rummet

    Just nu pågår en namninsamling om att plocka ner Linnémonumentet i Humlegården.
    Bilan Osman har skrivit om Black Lives Matter i Expressen, och i texten bjuder hon på en liten historielektion. Hon berättar att Carl von Linné är ”rasismens stamfader” och av sammanhanget förstår man att det är ett globalt perspektiv som avses. En rimlig tolkning av påståendet att någon är ett fenomens stamfader är att man menar att personen har uppfunnit fenomenet i fråga, och att Bilan Osman menar att det var Carl von Linné som uppfann rasismen. Jag anser att Osman är felinformerad och att hon har slarvat i sin utforskning av rasismens historia, men även jag gillar såklart tanken på att rasism inte fanns före den senare halvan av 1700-talet. Men bara ett par meningar senare i sin egen text ger Osman två exempel på tidigare påstådda rasister, Louis de Geer (1600-tal), som handlade med slavar, och Axel Oxenstierna, som tog emot slavar från de Geer.
    Varken slavhandel eller kolonialism var något som utmärkte svenskar eller vita. Arabvärlden har i princip alltid handlat med och begagnat sig av slavar, och det Osmanska riket använde sig av slavar från både Afrika och norra Europa ända in på 1900-talet, med stöd i Sharia. Det är lika rimligt att betrakta muslimska symboler som en påminnelse om islams rasistiska historia, men jag tycker inte att det är något rimligt skäl att inte acceptera att sådana bärs (av t.ex. Bilan Osman själv faktiskt).
    Det bästa man kan göra är att förlika sig med historien. Vi kan helt enkelt inte avlägsna allt som inte har ett felfritt förflutet, oavsett om vi pratar om Linné, Socialdemokraterna eller t.ex. våra gamla kungar från förr. Det vi däremot kan göra, är att träna oss på att exponeras för vår kultur och vår historia, trots att den inte bara är fylld med enhörningar och fluffiga rosa moln.

  • Hur kan en ateist förstå kristna tankar?

    Möjligtvis undantaget Erik Helmerson så är Dagens Nyheter verkligen en intellektuell slasktratt. (Jag är en av de som donerar pengar till verksamheten, så jag får vara hård mot dem.) Igår ställde t.ex. Greta Thurfjell frågan hur en ateist, Björn Ulvaeus, kan skriva musikalen ”Kristina från Duvemåla” trots att han inte tror på gud? Den handlar ju bl.a. om religiösa grubblerier och gudsrädsla.

    Under våren har Björn Ulvaeus initierat en debatt om tro och vetenskap i Svenska Dagbladet, där han anklagat den kristne skribenten Joel Halldorf för ”vetenskapsfientlighet” och ”populism”.

    Den som anser att naturliga fenomen behöver ha övernaturliga agenter för att fungera är vetenskapsfientliga, och den säljer in den tanken genom att hänvisa till en omtyckt religion är en populist. Detta är inte något konstigt. Varför har Greta Thurfjell problem med detta?

    Jag vill därför inskärpa att den här krönikan inte bör tolkas som ett ställningstagande för Ulvaeus andliga åsikter, eftersom jag i den frågan helt bestämt tillhör team Halldorf.

    Så klart att du gör.
    Jag finner det inte det minsta konstigt att kristna inte kan sätta sig in i ateisters tankevärld, eftersom den förmågan brukar leda till just ateism. Men jag finner det ytterst anmärkningsvärt att man inte ens kan tänka sig att en ateist inte har full koll på de känslor och föreställningar som är i spel för en kristen, särskilt om ateisten i fråga är f.d. kristen.

  • Bruceploitation

    Har du tänkt på att det finns massor av filmer som nästan har Bruce Lee som stjärna? Detta fenomen kallas för Bruceploitation och förklaras av Henrik Andersson (som bl.a. kan höras i podcasten Stulet gods) här:

  • Commodore 128 är en schweizisk armékniv

  • Produktionskostnad/vinst-förhållandet för misslyckade uppföljare

    Det är ofta ett säkert kort inom filmindustrin att göra en uppföljare, eftersom man kan spela an på en framgång. Det blir ett slags varumärkesexploatering som inte alltid utnyttjar sin fulla potential. Ibland blir inte uppföljaren lika bra som sin föregångare, och här är tre exempel på hur budget förhåller sig till bruttointäkt i filmserier som inte lyckades följa upp sitt original. De filmer som inte når upp till 1,0 har alltså inte dragit in pengarna de kostade att producera, och här är tre exempel på ”dåliga uppföljare”. Så här ser en flopp ut:

    Highlander, inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar):

    Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:

    Stålmannen, är en filmserie som varit igång sedan 1940-talet, men för de tidigaste filmerna är det inte riktigt känt vilka pengar som var inblandade, så här är inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar) en bit in i serien, när Christopher Reeve klev in i serien:

    Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:

    Här ser vi exempel på där pengarna som står på spel varit så extremt framgångsrik i sitt ursprungsförfarande, så att jag var tvungen att introducera en decimal. Och trots att uppföljaren var en total flopp, så har den så pass stöd från sitt varumärke att siffrorna framöver varit svarta. Precis som i fallet med Stjärnornas krig, så har vi inte riktigt facit för filmserien än, för fler filmer är planerade i serien.

    Alla helgons blodiga natt, inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar):

    Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:

  • Produktionskostnad/vinst-förhållandet för Star Wars, Elm Street och The Terminator

    Vissa filmer får uppföljare och spin offs till synes utan ände. Inte sällan efter en framgångsrik start, verkar bolagen vara redo att skjuta till mer pengar för att krama mer ur det varumärke som utgör en framgångsrik film. Här är pengarna som satsats och spelats in från tre kända filmserier.

    Star Wars, inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar):

    Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:

    Gissningsvis kommer den näst sista filmen dra in lite mer pengar över åren, och för den sista filmen finns ingen uppgift om intäkter än. Förmodligen kommer den vara mer lönsam i förhållande till vad den kostat än de två tidigare filmerna.

    Terror på Elm Street, inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar):

    Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:

    I den sista filmen, som är en nyinspelning av den första, är det inte Robert Englund som spelar Freddy Krueger.

    The Terminator, inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar):

    Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:

    Så troligen är det ett bra förhållande mellan satsade och tjänade pengar som avgör hur många uppföljare en film får.

    Del 2.

  • Superhjälten ligger i tiden

    Hur kommer det sig att Svante är så bra på matematik? Det beror på att han har övat. Hur kommer det sig att Mone Hattori är så bra på violin? Det beror på att hon har övat. Men hur kan det komma sig att Rick Wakeman är så bra på piano? Det beror faktiskt på att han har övat. Personligen har jag ett ganska akademiskt förhållande till min elbas. Hur bra jag är på ett gig kopplar jag väldigt starkt till hur mycket jag har tränat och repeterat.

    Men jag har inte alls samma rationella relation till mitt trumspel. Jag kan spela in ett spår på en låt, och därefter konstatera att jag är en medioker trumslagare. Men om jag ska vara ärlig, så har jag faktiskt aldrig övat. Aldrig! Jag har lånat ett trumset när helst jag har behövt det, om det så har handlat om att kompa ett band eller spela in en demokassett. Jag har hört på inspelningarna att jag är medioker, och jag har konstaterat att andra är bättre, och därför borde andra ha någon slags gåva från gud som de förvaltar? Eller så har de övat.
    Idag lever vi i en tid av snabb återkoppling. Någon lägger ut en bild på sina plutande läppar och stora bröst, någon annan lägger ut en bild på sina söta barn och ytterligare någon annan visar upp sin beställda ryska kaviar och exklusiva vodka. I samtliga fall genererar det gott om återkoppling på sociala medier i form av ”likes”, och just sociala medier är hårdvaluta för det personliga välmåendet.
    Ett fantastiskt konststycke på piano – kort och effektivt – hade genererat samma positiva återkoppling, men till ett mycket högre pris: För att bli bra på piano måste man öva, vilket innebär att dagar, veckor, månader och år måste spenderas utan belöning.
    Jag har konstaterat att jag är en medioker trummis genom att agera trummis. Jag har förresten också konstaterat att jag är en medioker pianist genom att agera pianist. Men jag är en ganska skicklig datorprogrammerare, och därför har jag funnit det ganska tillfredsställande att programmera datorer, något jag försörjt mig på i nära på 30 år nu.
    Eller så hankar jag mig fram som kodknackare av den anledningen att jag erhållit kunskap tack vare den tid jag investerat (vilket faktiskt inte var någon konst, eftersom det skedde under en tid då varken smarta telefoner eller sociala medier ö.h.t. fanns som konkurrent om min tid). Jag förväntade mig inte någon direkt återkoppling i form av ”likes” på Instagram, Twitter eller Facebook, så jag hade tid att förkovra mig.
    Idag betraktas t.ex. kunskap inom matematik som något extraordinärt, som något mystiskt, givet av gud eller naturen. Och visst har olika människor olika förutsättningar. Men spetskompetens kommer inte ens idag av gud, det kommer av tålmodiga studier och övningar, något som inte vem som helst är beredda att satsa på. Att bli expert är som att läsa en bok – man måste investera tiden innan man får återkopplingen. Men när återkopplingen väl kommer, så är det värt mycket mer än ett ”like” på Facebook, vilket påminner om en gammal myt om att det kräver tiotusen timmar för att bemästra något, oavsett om det är pianospel eller datakoder. Det stämmer inte, eftersom det för någon kan krävas betydligt fler eller färre timmar, men det är ändå ett ganska hoppfullt påstående.
    En konsekvens borde vara att personer med talang är superhjältar, och att superhjältar med övernaturlig talang borde vara Hollywood-hjältar, vilket jag tycker mig se. En annan konsekvens borde vara att vuxna på en social tillställning för vuxna, i händelse av att man tröttnat på medföljande barn, hellre ger barnen varsin ”padda” istället för att låta dem gemensamt betrakta ett program på tv, spela något spel tillsammans eller låta dem leka med andra närvarande barn.
    Jag lyckades föda upp två barn innan varken YouTube eller ”paddor” (bärbara datorer utan tangentbord, typ iPad) fanns, vilket såklart innebar en större insats. Men som hjälp hade man andra föräldrar. När vi var trötta på våra barn, kunde vi fösa ihop dem med våra gästers barn i ett rum med kortspelet Uno, ett par VHS-kassetter och ett chinaschack, vilket barnen uppfattade mer som en belöning än som ett straff. Insatsen är såklart högre än dagens go-to-lösning att köpa en padda, men återkopplingen är så mycket högre.
    När det handlar om att skapa minnen, så är det sådant som skiljer sig ifrån att sitta framför skärmen som kommer att fastna. Jag minns t.ex. när bröderna Herrey vann Eurovision Song Contest år 1984, eftersom vi var flera barn som ”delade skärm” – det fanns sociala intryck, lukter, med mera. Men det finns t.ex. ingen doft som kan återkalla något minne av att jag satt inlåst på mitt rum 1982 och lärde mig programmera på min Sinclair ZX81 – det enda jag minns från den tiden är de gånger min vän Michael var med, och dessa minnen initieras av att jag träffar honom eller hans familj idag. Så trots att tv-skärmar var inblandade både när jag lyssnade på ”Diggiloo Diggiley” och när jag, ett par år tidigare, lärde mig BASIC, så är det vad som finns bortom skärmen som mina minnen hängs upp på. Det som är en superkraft idag, är bara investerad tid för 30 år sedan.

  • Därför är modern musik skit

    Som f.d. amatörmusiker med rockstjärneambitioner och entusiastisk musikkonsument har jag min uppfattning om varför musik som produceras idag är så mycket sämre än det som släpptes på 60-, 70- och 80-talet. Ljudkvalitén är sämre, den musikaliska kvalitén är sämre och mångfalden är sämre, trots att artisterna är fler, tack vare talangjakterna. Nedan följer min syn på var och en av dessa försämringar.

    Förr producerades musiken för att avnjutas på bra hifi-utrustning. Om man lyssnade i sin Walkman fick man stå ut med en sämre upplevelse än om man lyssnade på sin stora hemmastereo, eftersom en Walkman (och inte minst hörlurarna man kopplade in) inte kunde återge nyanserna och dynamiken i musiken lika bra som den stereo man hade hemma.

    Den kanske tydligaste skillnaden mellan gammalt och nytt ser man när man tittar på hur ljudnivåerna sätts. Förr volymutjämnade man varje individuellt spår (trummor för sig, bas för sig, sång för sig, och så vidare) till en viss gräns. Inte mer än att ljudstyrkan fortfarande ökade när många instrument spelade starkt, och minskade när färre instrument spelade eller när instrumenten spelade svagare. En nackdel med detta är att den totala impulsen som kommer ur högtalarna är svagare än vad den är idag. En annan är att detaljer kan gå förlorade när man lyssnar genom enklare utrustning, som t.ex. en transistorradio.

    Ett album som brukar nämnas som föredömligt välproducerat är Innervisions av Stevie Wonder från 1973. Så här ser impulsen från den dryga första minuten ut.
    Man kan tydligt se att musiken innehåller gott om dynamik (höga och låga toppar). Idag lägger man en kompressor rakt över hela låten, för att utjämna och maximera ljudstyrkan. Så här ser den första dryga minuten av Hardcore Superstars låt You can’t kill my rock’n’roll (2018) ut:
    Den totala signalstyrkan är högre, men dynamiken (variationerna i amplitud) är sämre. Med mindre dynamik kommer mindre förlust av subtila partier i en dålig utrustning, som t.ex. en iPhone eller en enkel bilradio, men eftersom musiken är plattare finns det inte heller något att vinna på att avnjuta musiken på en anläggning som förmår att återge dynamiken. Och när musiken spelas på radio, så är det större chans att lyssnaren hajar till och hör låten om den inte spelas med lägre volym än föregående. Radiostationerna som ibland spelar gamla låtar, lägger gärna på en kompressor på musiken de spelar, så att dessa inte ska höras tystare, vilket förstör den dynamik som man ville ha i musiken. Utöver detta, används idag datorer för att korrigera rytm och tonhöjd, vilket bidrar till att musiken låter platt och syntetisk.
    När det gäller den rent musikaliska kvalitén så har vi fallit offer för skivbolagdirektörernas expertkompetens. De anser sig veta vad som säljer, och vad kidsen vill ha, och satsar på det. Föga förvånande är detta väldigt likt annat som kidsen lyssnar på idag. Med ett enormt tillflöde av ny musik är det en fördel att skapa känslan av igenkänning. Så istället för att släppa fram något man tror kan sälja, släpper man fram det man anser sig veta sälja, vilket väldigt ofta låter som annat som har visat sig sälja väl. Pink Floyds första album sålde inte särskilt väl, men de tillät utvecklas, och deras åttonde skiva (The dark side of the moon, 1973) blev en av världens mest sålda album. När bolagen förväntar sig en succé från start, finns inte längre något utrymme för musik som tillför något nytt – man förväntas ge publiken vad man vet att publiken vill ha.
    Och för detta finns det resurser. Nya talanger rekryteras hela tiden, och man har till och med lyckats tjäna pengar på själva rekryteringen genom tv-program som Idol. Det ställs enorma krav på utseende, förmåga att sjunga rent och att ha scennärvaro, medan vinnaren ändå inte är betrodd att experimentera och ändå förses med musik och produktion (som gärna innefattar korrigeringar av takt och ton genom mjukvaran Auto-Tune från Antares). Gruppen jag nämnde tidigare, Pink Floyd, skulle säkerligen inte kvalificera varken på utseende, skönsång eller synkroniserad dans, och det Pink Floyd verkligen kunde bidra med – ny musik – är man inte intresserad av.
    Det skrivs fortfarande bra musik, och det spelas fortfarande in bra musik, men idag är det mindre, oberoende bolag som ger ut den, och den når sällan eller aldrig ut till gemene man. Svenska staten driver radio för att lyfta klassisk musik (P2) och skivbolagen som följer mönstret jag nyss beskrivit (P3), men har inget intresse av att lyfta fram något som avviker. Det spelar alltså ingen roll om någon skriver en ny Stairway to heaven, en ny Bohemian rhapsody eller en ny Song for America, för den kommer inte att nå ut. Därför sonderar jag hellre gammal musik än ny.
    Här följer några åsikter från personer som är betydligt mer vältaliga än jag:


  • Podcasten Konflikt S02E10: Lyssnarfrågor

    I säsongens sista avsnitt av podcasten Konflikt svarar Dragan och jag på lyssnarfrågor. Lyssna här, mycket nöje!

  • Podcasten Konflikt S02E05: Var musiken bättre förr?

    Denna gång diskuterar vi vad som har hänt med musiken och musikbranschen genom åren. Är musiken sämre idag? Dragan och jag tycker helt olika. Lyssna här, mycket nöje!

  • ”Borde vara tillåtet med månggifte i Sverige”

    SVT intervjuar islamologen Suad Muhamed som anser att månggifte borde vara tillåtet i Sverige. Jag har begränsade möjligheter att argumentera, eftersom min enda erfarenhet av månggifte är att ligga i sängen på helgmornarna och titta på tv-serien Sister wives över en kopp kaffe – de är inte muslimer, de företräder en egen tolkning av mormonismen. Därför har jag inte mycket annat än hennes utsaga att förhålla mig till när jag ska bedöma hennes argument.

    Om polygami säger hon:

    Varför inte? Den rätten är inte bara för mannen. Det är också kvinnans rätt, säger hon.

    Det som benämns som ”kvinnans rätt” är valet att dela man med andra kvinnor. Om ”kvinnans rätt” att ha flera män säger hon:

    Alla muslimer som tror på Koranen och profetens väg vet att en man får gifta sig med flera.

    Så mannen kan välja att ingå äktenskap och dessutom välja med hur många han vill ingå äktenskap, medan kvinnan kan välja att avstå. Om hennes ståndpunkt skriver SVT:

    Suad Mohamed anser att det bara är hyckleri att inte låta folk leva som de själva vill, när det enligt henne samtidigt anses ”normalt att ha en fru och tio älskarinnor” utan problem.

    Och vips blev jag inblandad på grund av mitt ursprung. Att många män i väst har älskarinnor borde väl rimligtvis, även om det är sant även i öst, betyda att män i väst har älskarinnor? Okunskap är verkligen en välsignelse!

  • Grisen i säcken

    26 år har passerat sedan Galenskaparna och Aftershave hade premiär med sin revy Grisen i säcken, och jag har precis sett om den versionen jag bandade på VHS i mitten av 90-talet. Revyn består av tre akter, där akt två och tre håller det format som vi är vana att se från gruppen – ett slags sofistikerat studentspex. Men det är första akten som gör denna revy speciell, och därför lämnar jag övrigt okommenterat. Den första akten är en sammanhängande musikal som gruppen själva beskriver som en dansbandsopera, viket flörtar med den för tiden populära genren rock opera, som representerades av t.ex. Pete Townshend, Savatage, Dave Clark och Styx.

    Den utspelar sig 1991, vilket var året revyn hade premiär. 1991 var ett turbulent år i politiken. Ekonomin hade kraschat och stödet Socialdemokraterna var lågt. De förlorade makten till Moderaterna under Carl Bildt. Kristdemokraterna kom in i riksdagen, tillsammans med missnöjespartiet Ny Demokrati som styrdes av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det är Ny Demokratis uppgång och fall som utgör handlingen för akten – eller möjligtvis partiet Ny Deodorant som existerar i ett parallellt universum, under ledning av Rune och sedermera greven Douglas. Att Rune motsvarar Bert och Douglas motsvarar Ian är helt uppenbart för den som sett Grisen i säcken, men jag nämner det ifall du inte sett den och ändå vill förstå vad jag pratar om.

    Budskapet i första akten är fortfarande aktuellt, och många händelser går att applicera på Sverigedemokraterna, men förutsättningarna är helt annorlunda. Bert och Ian (och så även Rune och Douglas) var företagsamma och mer eller mindre framgångsrika entreprenörer, medan Sverigedemokrater är frustrerade gräsrötter, helt utan tidigare erkännande i samhället de verkar i. Ny Demokrati (och även Ny Deodorant) havererade redan under första mandatperioden.

    Rimligen kan inte Galenskaparna och Aftershave ha känt till hur historien om Ny Demokrati skulle sluta, när de lät sitt fiktiva parti Ny Deodorant haverera – Rune och Douglas blev tillslut programledare i tv. I valet 1994 fick Ny Demokrati 1,4 procent av väljarstödet och både Bert och Ian hoppade av. Ian fick en talkshow på TV3, ”I grevens tid”, medan det gullades med Bert i Melodifestivalen – inget förlåter rasistisk politik som exploaterandet av unga artister.

    När jag såg Grisen i säcken för första gången var jag V-väljare, och jag applåderade den politiska träffsäkerheten. Idag tillhör jag den politiska mitten, men tycker ändå att detta verk har åldrats väl. Jag behöver inte hålla med om allt för att förstå Claes Erikssons briljanta manus och gruppens utmärkta framförande. Men med det sagt, så delar jag förmodligen Erikssons syn på Ny Demokrati. Och kanske även på Sverigedemokraterna, men det vet jag egentligen inte.