Anders Hesselbom

Grundlagsskydd är ingen garant för frihet

2023-03-01

Yttrandefrihet har aldrig varit något större problem i Sverige. Vi behövde den, vi kämpade för den, vi fick den. För 30 år sedan grundlagsskyddades yttrandefriheten, vilket innebär:

Du får, utan att behöva frukta några konsekvenser, uttrycka precis vilka åsikter som helst. Förtal, hot eller yttrande av statshemligheter skyddas inte av yttrandefriheten, men en åsikt, hur vidrig den än må vara, skyddas.

Idag börjar detta bli ett problem. Idag består samhället till stor av människor som blir så pass upprörda över vissa yttranden att de är beredda att ta till våld för att tysta sin meningsmotståndare. Det har fått vissa att resonera kring att man kanske inte behöver praktisera uttryck bara för att man får det, och det har fått andra att teoretisera om att man inte får kränka andra människor.

Man behöver praktisera uttryck, även om folk blir arga. Om ett samhälle ska fungera, måste vissa anpassningar göras. Ett fungerande samhälle består inte bara av rättigheter utan även av skyldigheter. När man börjar ställa krav på att avvikande åsikter inte ska få yttras, är det inte bara utstuderade provokatörer som tystas, utan även minoriteter. För minoriteter och utstuderade provokatörer har nämligen ett ting gemensamt: De företräder åsikter som avviker från den stora massans, som rent av kan uppfattas som kränkande.

Och allt som oftast är den som uppfattar sig som kränkt inte alls kränkt i någon juridisk mening. Att man blir arg, att man är oförmögen att kontrollera sina känslor, eller att man tar till våld mot någon vars åsikter man inte delar, betyder egentligen bara att man är impulsiv och saknar förmåga att reflektera. Det betyder inte att man är kränkt. Samhället fungerar inte om individerna som bor där själva anser sig ha yttrandefrihet, men tar till med våld mot andra som praktiserar sin.

Idag, när nyheter sprids på Internet snabbare än vinden, har svensk yttrandefrihet och religionsfrihet ställa till med diplomatiska problem, vilket inte minst har visat sig i NATO-frågan. Jag kan förstå att Recep Tayyip Erdoğan inte blev särskilt glad över att en docka föreställande honom hängdes – hade dockan föreställt Annie Lööf hade det rent av uppfattats som ett hot. Men jag har mindre förståelse för att Sverige ska låtsas vara något annat än vad det är under tiden statsminister Ulf Kristersson försöker blidka hans ilska genom att fördöma grundlagsskyddade rättigheter, eller att SÄPO avråder tillståndsgivande till koranbränningar.

En grundlag är inte värd något om det är så lätt att kringgå den, och den skyddar inte några åsiktsminoriteter om den luckras upp så snart det blir hett om öronen. Vi har inte fått våra rättigheter gratis, och vi har inte kämpat för dem för att de är oviktiga.

Kategorier: Mänskliga rättigheter, Uncategorized

Etiketter: Religionsfrihet, yttrandefrihet

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.