Anders Hesselbom

Trots att det är långt till nästa riksdagsval används sexualbrottsstatistik redan som ett slagträ i debatten. Är offren många eller få? Ökar eller minskar de? BRÅ har en öppen databas man får slå i, och från den har jag hämtat ut några grundläggande diagram med data mellan år 2000 och 2018.

Av dessa sexualbrott har de anmälda våldtäkterna per 100000 invånare ökat från 23 till 78.

För län har man bara data t.o.m. år 2014, men för Skåne har ökningen av anmälda sexualbrott per 100000 invånare har utvecklats från 104 till 295, vilket är mer än rikssnittet. För Stockholms är motsvarande siffror 145 till 223 och Västra Götaland 81 till 157.

Därefter finns data på regionsnivå, och då går Syd från 180 till 222, Stockholm från 210 till 252 och Väst från 179 till 194 per 100000 invånare.

Det totala antalet anmälda sexualbrott har ökat från 8833 år 2000 stycken till 22476 stycken år 2018.

Men anmälda sexualbrott är inte samma sak som antalet utförda sexualbrott, och betydligt fler upplever sig ha varit utsatt för ett sexualbrott än antalet anmälningar som kommer in. Och vidare så är inte antal brottsoffer samma sak som varken antal brott, antal gärningsmän eller antal domar. Därför måste man veta vad man diskuterar. För att uppskatta antalet brottsoffer har BRÅ sin årliga nationella trygghetsundersökning. Den visar att 1,5% av befolkningen var utsatta för ett sexualbrott år 2006 medan 6,4% utsattes år 2017 (barn exkluderade).

Som tidigare påpekats har Andreas Magnusson inte förstått att olika parametrar kan ha olika värden utan att de för den sakens skull säger emot varandra. För den som har undersökt frågan, kan det t.ex. vara rimligt att tänka att fler än 10 filmer har piratkopierats under år 2017, trots att det bara finns en fällande dom, vilket inte Magnusson kan acceptera då han hänger upp sin argumentation på att de utförda brotten inte kan överstiga antalet anmälningar (vilket även plockats upp av bloggen Motargument). Men vi vet bättre då frågan som sagt har undersökts av BRÅ.