Anders Hesselbom

I en text på Newsmill uppmanar Jessica Schedvin, Henrik Forsner och Staffan Betnér oss att göra gemensam sak med troende i kampen för ett fritt samhälle, och påpekar korrekt att frikyrkan gick i framkant när det gäller sekulariseringen av Sverige. Men det är väl inte riktigt den kampen som förs idag? Det är inte Guds Män som arbetar för sekularisering idag. Vi lever inte i det universum där Tuve Skånberg argumenterar mot religiösa friskolor. Det är andra krafter. Det finns givetvis religiösa som delar Humanisternas kamp för yttrandefrihet och religionsfrihet – de är en majoritet – men det beror bara på att de inte är tillräckligt entusiastiska i sin religiositet, utan även sympatiserar med traditionella humanistiska värderingar. Precis som Schedvin, Forsner och Betnér, konstaterar Sean Hannity att religion inspirerar till mycket gott, vilket Christopher Hitchens besvarar.

För min del finns ingen utsträckt hand till religion. Jag respekterar alla människor, men när det kommer till föreställningar anser jag att evidens är en faktor – empirisk eller deduktiv. Kärleken till sina medmänniskor har verkligen något gemensamt med kärleken till Gud, genom att den inspirerar till goda gärningar, men därefter tar likheterna slut. Precis som när det kommer till frågor om medicin eller kosmologi, förtjänar mer korrekta föreställningar än försanthållandet av övernaturliga väsen större respekt, och är mer användbar. Det sämsta exemplet på att frikyrkorna ligger i framkant, måste vara att Norrmalmskyrkan var först med att acceptera samkönade vigslar, för det var där kampen slutade, i slutet på 00-talet. På vilken sida kämpade kyrkan i denna kamp? Vi pratar om en kamp som bedrivits på allvar under hela 1900-talet, och ett framsteg från 2009. Vi ska vara glada för varje troende som ställer sig i det humanistiska lägret, men vi ska också erkänna att krigsguden Jahve är en del av problemet.