Anders Hesselbom

Nyateism, självsäkerhet och tvivel

2011-08-25

En ateist är en person som inte tror på Gud, eller några gudar över huvudet taget för den delen, men trots att denna poäng blir ännu tydligare i ljuset av att det finns fler religioner än kristendomen, är det den kristna guden Jahve jag pratar om nedan.

Från den pågående debatten kan man avläsa att epitetet ”nyateist” är något som du gör dig förtjänt av när du ger svar på tal. En ateist tror inte, en ny ateist mopsar upp sig. Av mer eller mindre etablerade orsaker, så vet vi om att påståendet ”jag tror inte på Gud” kan vara nog så upprörande, trots att det inte säger något om hur världen är beskaffad. Ett påstående som man kan höra ibland från troende är ”Gud finns”, vilket är ett påstående om hur världen är beskaffad.

När det sedan kommer till troendes önskemål om att frågan ska hanteras med viss ödmjukhet från ateister, får det ses i ljuset av att troende faktiskt ibland tvivlar på Guds existens. Men denna ödmjukhet finns faktiskt där. Jag vet ingen ateist som argumenterar för att Gud inte finns, utan försvarar varför han inte finner någon anledning att tro. Det kan tyckas som att man är väldigt säker på sin sak, vilket jag faktiskt är. Jag är helt övertygad om att Gud inte finns. Men det är inte samma sak som att man inte är beredd att ändra sig. Minsta lilla fungerande argument, minsta lilla evidens, och jag omprövar.

Man får tro utan grund. Man får tro, blott för att man har ärvt en tro från sina föräldrar, eller eftersom man känner en närvaro som man tillskriver sin tro. Men när man argumenterar för sin sak, får man svar. När påståendet är ”Jag tror på Gud och det är berikande för mig”, eller vad det nu kan vara, så ser jag ingen orsak att komma med någon invändning. När påståendet är ”Gud finns”, finns alla anledning att pröva argumenten, för det är ett påstående om hur världen är beskaffad, precis som vilket vetenskapligt påstående som helst.

Men även om den troende inte ser samma tvivel som han själv kan uppleva hos den tvärsäkra ateisten, vem är beredd att anpassa sig efter de argument som presenteras? Att ens diskutera om Gud finns eller inte, är hopplöst utan data. Det är också därför det är hopplöst för troende att försöka argumentera för att Gud finns. Kristendomen är trots allt en religion, inte en vetenskaplig disciplin som kämpar mot det konspirerande etablissemanget. För att undvika epitetet ”nyateist”, bör man inte ge svar på tal när tro diskuteras, vilket inte är ett alternativ.

Sekularismen, idén om att hålla isär kyrka och stat, kan faktiskt ses som något nödvändigt ont, något som är en reaktion på trons förekomst. Men sekularism är vad som är näst bäst – inte bäst. Bäst vore frånvaron av övernaturlig tro. Den som påstår att ”folk” behöver låtsaskompisar och mentala snuttefiltar, kanske har rätt – jag betvivlar det – men dessa behöver inte vara förankrade i omoderna moralsystem, övernaturliga karaktärer, och dogmer. När väl den övernaturliga tron och vidskepelsen finns, är det svårt att komma bort ifrån att det vi tror, och det vi tror på, formar våra handlingar även i ett sekulärt samhälle.

Kategorier: Nyateism

2 svar till “Nyateism, självsäkerhet och tvivel”

1. Peter Illi skriver:

   2011-08-25 kl. 18:19

   Jag har lite svårt att förhålla mig till epitetet "nyateist" – jag har samma grundvärderingar sedan trettio år tillbaka, söker inspiration i samma litteratur som då och argumenterar i samma banor som tidigare. Är inte bruket av begreppet bara ett ointellektuellt snyltande på laddningen i "nyliberal" (som jag i och för sig inte heller förstod, av samma skäl, när det användes som mest)?

   Svara
2. Anders Hesselbom skriver:

   2011-08-25 kl. 18:34

   Så som jag ser det, är det "nya" att man tar sig ton. Och jag kan hålla med om att det är ganska "nytt" att så pass många utan gudstro medverkar i den offentliga debatten. Därmed inte sagt att jag föraktar detta försök att reducera en så pass stor grupp genom ett sjaskigt epitet.

   Svara