Anders Hesselbom

Ulrika Knutson om godhetsknarkande

2018-10-20

Ulrika Knutson skrev en krönika i dagens Nerikes Allehanda under rubriken ”Nej, det finns inga godhetsknarkare” som gjorde två poänger: För det första så finns det inga godhetsknarkare. För det andra, om godhetsknarkning finns, så är hat värre. Med tanke på den respekt jag har för Knutson, opponerar jag mig försiktigt och ödmjukt.

Det är sant att det inte finns några godhetsknarkare, på samma sätt som det inte finns några no go-zoner i Sverige. Men med kunskapen om att no go-zoner egentligen inte är no go-zoner utan bara elakt slang för områden man inte hur som helst kan vistas i, och med kunskapen om att godhetsknarkande egentligen bara är elakt slang för social turism, så kan man faktiskt säga att dessa fenomen verkligen finns. Det finns faktiskt till och med en film med Michael J. Fox i huvudrollen på temat. I ”Ett tufft jobb” från 1991 spelar Fox en framgångsrik skådespelare som, för konstens skull, vill låta sig slukas upp av en New York-polis tuffa vardag. Och i Sverige har vi sett hur ytterst priviligierade människor vikarierar som t.ex. tiggare.

Med det sagt, så är min viktigaste kritik mot Knutson själva relativiserandet. Hon skriver att en del oroar sig för att hatet växer, andra för att ”godhetsknarkarna” blir för många. Jag har själv blivit ifrågasatt för hur jag (i min ungdom) kunde engagera mig mot plågsamma djurförsök i en värld där människor dör i svält? Och än idag får jag svara på frågan om varför jag bryr mig om att angripa religiösa anspråk när det finns andra frågor att ta tag i. Tankefelet heter I. Även om vi erkänner att omotiverat eller överdrivet hat är dåligt, så kan vi fortfarande se förbättringspotential på annat håll. Att anpassa sig leder inte till något annat än att man får annan kritik, för kritik får man, helt oavsett vad man gör eller inte gör.

Kategorier: Godhetssignalering