Anders Hesselbom

Varför blir datorer mer och mer pålitliga jämfört med experter?

2020-04-01

Vi behöver inte backa många år för att hitta forskare som anser att ett parti schack är något som kräver egenskaper som endast människan har, men idag vet vi att datorer lämpar sig ganska väl för den uppgiften. Sedan dess har tilltron till datorers framtida förmåga ökat kraftigt, kanske för att man har sett de senaste 40 årens utvecklingshastighet, från persondatorns födelse till dagens mobila superdatorer i fickformat som ständigt är uppkopplade till enorma datorfarmar som de matar med data, som sedan används i olika mycket sofistikerade analyser. Dagens serverhallar förvaltar och analyserar inte bara data som samlas in från användares datorer och mobiltelefoner, utan även publika dataset som produceras av t.ex. statliga myndigheter och andra kommersiella dataset som skapas av olika branscher. Och när man tittar på vad som kan åstadkommas med data, förstår man varför data är dagens hårdvaluta. Väldigt mycket kan man experimentera med hemma på sin egen dator, utan att det behöva kosta något. Det finns gott om öppna dataset, som t.ex. väderdata från SMHI, brottsstatistik från BRÅ eller befolkningsstatistik från SCB. Själva intelligensen kan sedan erhållas antingen från t.ex. Microsofts publika programmeringsgränssnitt, Cognitive Services, eller TensorFlow som har öppen källkod. Sen finns kommersiella AI-produkter (artificiell intelligens) man också kan köra på sin egen utrustning, som t.ex. Machine Learning Services för Microsoft SQL Server. Idag kommer nästan alla programmerare i kontakt med någon eller flera av dessa.

Artificiell intelligens kan innefatta en hel del olika ting, och för den vanliga programmeraren handlar det oftast om att förstå strukturerat data. Strukturerat data är data som har en formellt beskriven struktur, typiskt en tabell, XML eller JSON. Ostrukturerat data är t.ex. svensk text, ljud, bild eller video. Jag har ingen erfarenhet av att jobba med att tolka ostrukturerat data, men jag visar här hur man kommer igång och leker på egen hand. Det första steget för en självkörande bil är att strukturera det ostrukturerade data som samlas in visa bilens sensorer. Idag har en självkörande bil ungefär dubbelt så många incidenter per hundratusen körtimmar jämfört med en manuellt framförd bil, men även om utvecklingen går fort framåt är det viktigt att tänka på att vissa saker som är enkelt för en människa är svårt för en dator, och vissa saker som är enkelt för en dator är svårt för en människa.

En riktigt intressant hantering av ostrukturerat data är deep dreaming, där datorn kan fylla i med information som skulle kunna vara rimlig. Tänk dig en övervakningskamera med en mycket lågupplöst bild på en inbrottstjuv, som i förstoring rent av ser pixlad ut. Med deep dreaming kan man ersätta pixlarna med en högupplöst bild. Problemet är bara att resultatet förmodligen inte är en högupplöst bild på den som faktiskt fastnat på filmen, utan ett exempel på hur personen som var där skulle ha kunnat se ut, men utan mer data så vet vi egentligen inte. Ett sätt att mäta kvalitén på vad datorn drömmer ihop skulle kunna vara följande: Man kan mata datorn med ett filmklipp föreställande strutsar som springer på ett fält, och begära ut ett filmklipp som visar hur det skulle ha sett ut om det inte vore strutsar som sprang på fältet, utan giraffer. Därefter matar man datorn med det nya klippet på giraffer, och begär ut ett filmklipp som visar hur det skulle ha sett ut om det istället vore strutsar. Därefter kan man titta på skillnaderna mellan de filmade strutsarna (ursprungsklippet) och de framdrömda strutsarna. Att låta datorn fundera ut hur det skulle se ut om en skådespelare istället vore t.ex. en känd politiker kallas för deep fake, vilket du också kan laborera med hemma på kammaren tack vare Python-scriptet DeepFaceLab.

Men med god tillgång till formellt strukturerat data (och en kraftfull dator med snabb processor, stora och snabba hårddiskar och massor av RAM-minne) är det ganska enkelt att se in i framtiden. Låt säga att man har data över låntagare, och frågan är om nästa potentiella låntagare kommer att ha råd med sitt önskade lån. Varje låntagare är en post som håller kolumner med data om ekonomi, tidigare anmärkningar, och framför allt, om lånet som togs var framgångsrikt eller om det genererade en ny missad inbetalning. Machine learning handlar om att låta datorn räkna ut vilka kolumner och vilka värden i dessa som är utmärkande för kunder som klarar av att betala tillbaka sitt lån, och vilka kolumner och värden som är utmärkande för kunder som misslyckas. En skicklig ekonom klarar detta, men en dator som inte kan ett smack om ekonomi skulle i teorin kunna klara det ännu bättre, för en dator kan ta in så oerhört många exempel och söka efter mönster i datamängder som en riktig (mänsklig) ekonom inte skulle kunna behandla på en livstid, än mindre få en överblick över.

Datorer gör såklart fel. Låt säga att en ny kund ser ut att passa in i kategorin av kunder som kommer att sköta sitt nya lån, och inte gör det, så bidrar den kunden till att samma misstag inte begås igen. Ibland måste man till och med medvetet tala om att vissa parametrar ska viktas lite mer eller lite mindre, men generellt sett ger mer data mer kött på benen för nästa förutsägelse. En intressant detalj är att datorn inte behöver bry sig om huruvida korrelationer är kausala eller ej, för fungerar sambanden för att göra förutsägelser, så fungerar sambanden för att göra förutsägelser. Potentiellt sett odlas det alltså en hel del stereotyper ute i våra serverhallar.

När vinner kompetens över AI? När datamängden inte beskriver alla potentiella situationer, eller när felaktiga antaganden har visat sig fungera under den initiala upplärningsfasen och sedan belastar framtida inlärande. En abnormitet som datorn aldrig sett kan inte datorn förutse, och om den sker för sällan kanske datorn inte klarar att förutse när den kommer att inträffa nästa gång. För datorns del är lösningen alltid mera data. Inte alltid bara det, men alltid det. Det kommer alltså säkert alltid att finnas situationer av en sådan karaktär att en akademiker, med sin jämförelsevis lilla rådatakapacitet men jämförelsevis stora hjärnkapacitet, kommer vara överlägsen, och det finns redan idag exempel där akademiker som vigt sitt liv åt att studera ett ämne, blir ifrånsprungen av en cellar dweller med computing power, som inte vet ett smack om ämnet, men som gör körningarna som krävs. Tänk hur många månaders jobb och hur mycket pengar som Lucasfilm lade på låta en ung Carrie Fisher vara med i en ny Star Wars-film, och hur mycket bättre en amatör lyckades göra samma jobb på sin hemdator på ett par timmar.

Kategorier: Vetenskap

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.