Anders Hesselboms blogg

Kategori: Vetenskap

  • Kommer Jason Ardays självbiografi vara en ny Baron von Münchhausens äventyr?

    Jason Arday är en f.d. professor vid Cambridge som år 2023 lyckades ljuga sig till sin professur med en påhittad bakgrundshistoria och med plagierad forskning. Hans berättelser är lika fantastiska som de är orimliga, och med dem lyckades han lura tillräckligt många tillräckligt länge. Nu har han valt att säga upp sig – inte för att han erkänner sig skyldig, utan för att hans situation som icke-betrodd är ohållbar.

    Nu visar det sig att förlaget Simon & Schuster betalat Arday 1,4 miljoner pund, alltså 18 miljoner kronor (!), för att få publicera hans självbiografi. Normalt brukar en bok av en spektakulär professor sälja ungefär 5000 exemplar, vilket motsvarar ett förskott på ungefär 100.000 kronor. Något tyder på att Simon & Schuster verkligen tror på boken.

    Kommer vi få läsa om hur Arday pratar om sin narcissism, berättar varför han valde en bakgrund präglad av autism och analfabetism – egenskaper han uppgav sig ha övervunnit för att bli professor? Troligen inte, men skulle så vara fallet, har förmodligen förlaget bedömt försäljningen helt korrekt.

    Jag misstänker att vi kommer att få läsa om en Arday som står för sina lögner. Vi kommer att få uppleva hur han fick specialträning 10 timmar om dagen under hela sin barndom för att lära sig prata, hur han lyckades bli professor med en läsförmåga som motsvarar en 9-årings, hur han sprungit 30 maratonlopp på 35 dagar, varav ett med brutet ben. Alla hans välgörenhetsresor runt om planeten, hans gästprofessurer och hedersuppdrag på olika universitet, och så vidare. Ett nytt Baron von Münchhausens äventyr! Om jag ska vara ärlig, tror jag att även den versionen av boken talar för att förlaget bedömt försäljningen helt korrekt.

    För oavsett vilken bok Jason Arday väljer att skriva, kommer det vara något helt utöver det vanliga. Han må ha bränt sina broar i den akademiska världen, men han kommer aldrig få ont om pengar, för han sitter på en Royal Straight Flush.

  • Problemen med vindkraft som måste lösas

    Vindkraft kan vara bra på många sätt, särskilt om den används som komplementärel av den som konsumerar el. Att ha en vindsnurra på tomten eller solceller på taket, kan minska elräkningens kostnad rejält, och kanske rent av göra räkningen negativ, så att du tjänar en slant på den el som produceras.

    Som det ser ut idag, kan inte vindkraft ersätta kärnkraften eller vattenkraften som baskraft, för produktionen är för ojämn. Systemet måste producera och konsumera ungefär lika mycket. Så om Sverige behöver producera 150 TWh, behöver kärnkraften och vattenkraften producera det, oavsett hur många vindparker vi bygger. Vindkraften kan generellt sett inte ersätta baskraften, men vindkraften gör elen dyr.

    När vindkraften inte levererar el, måste konsumenten ändå ta kostnaden för den. När vindkraften levererar el, betalar Svenska kraftnät ersättning till vindkraftsägarna för att stänga av sina kraftverk, eftersom elsystemet hamnar i obalans om man tillför mer el än vad som förbrukas, vilket innebär att vindkraften bidrar till höjda elpriser även när det blåser. Elen blir billigare när det blåser, tack vare elöverskottet, men den hade varit ännu billigare om vi inte behövde betala för att en massa vinkraftverk som måste stängas av. Du som levde på 1980-talet har upplevt en värld med mycket kärnkraft, utan vindkraft.

    I dagsläget är det mer rationellt att satsa på kärnkraft som baskraft, och betrakta vindens roll som potentiell baskraft som ett område som kräver mer forskning. Men redan idag kan både el och vind göra stor nytta om man betraktar det som komplement. En vindsnurra på tomten eller solceller på taket, kan göra stor nytta!

    Det stora problemet med vindkraften är fortfarande att den inte är utrymmeseffektiv. En vindkraftpark som producerar lika mycket el som Forsmark skulle vara 200 mil i kvadrat, utan att kunna ersätta Forsmark, eftersom vindkraften inte kan ta rollen som baskraft. Om vi bulldozar bort hela Blekinge och bygger en vinkraftpark där, har vi inte vunnit något.

    Och fortfarande, det är sorgligt att en och annan havsörn får sätta livet till på grund av vindsnurrorna, men där kan man ju tänka att huskatter dödar miljontals finkar varje år, vilket alltid påpekas när man uttrycker oro för örnen. Att en fink och en örn är helt olika djur ska man däremot inte tänka på, för båda är ”fågel”.

  • Vetenskapen ger (fortfarande) inget stöd till gudshypotesen

    Detta är ett svar på en kommentar som inkom i början på december, så jag har definitivt slarvat med att svara. Signaturen Sara driver hypotesen att det är rimligt och försvarbart att tro på ultramäktiga övernaturliga superväsen (men inte att alla måste göra det) och till sitt försvar hänvisar hon till vetenskap. I korthet presenterar Sara en artikel från Uppsala universitet signerad Maria Strømme, som hävdar att medvetandet är ett fundamentalt element i verkligheten som ting uppstår ifrån, snarare än att (från vad vi vet i dag) medvetandet förhåller sig till sin yttervärld.

    Strømmes hypotes bryter med traditionell vetenskap i hur den hanterar fysik, och använder inte etablerade metoder för att nå sitt resultat. Tanken som presenteras i artikeln är kanske intressant inom New Age-rörelsen, men saknar relevans, och få teorier bygger vidare på hypotesen som artikeln presenterar.

    Min invändning är inte att artikeln är trams (vilket den är) för även trams måste också få framföras – ibland blir det till och med bra! Eller åtminstone kul. Min invändning handlar snarare om metod – Sara bildar sin uppfattning utifrån denna logik:

    Om X (där X är en artikel av Strømme), alltså Y (där Y är ett övernaturligt superväsens existens). Till detta, utifall Strømme skulle avfärdas, anser Sara att om inte X, alltså Y. I korthet:

    Om X, alltså Y.

    Om inte X, alltså Y.

    Det går inte att vinna den diskussionen eftersom gudomliga väsen, vars existens lutar mot vetenskapliga artiklar, inte behöver dessa vetenskapliga artiklar för att antas existera. Så varför inte bara skära bort de belägg vars summa är noll? Om både X=Y och !X=Y så räcker det att säga Y. Sara var vänlig nog att påpeka att man inte behöver tro att gudar finns, men hennes påstående att det skulle vara rimligt eller försvarbart att tro att gudar finns måste beläggas, för prata kan även en papegoja göra, helt utan att det vi har skäl att tro att papegojorna per automatik bjuder på något slags universal sanning om tings varande. Så väx upp, inga gudar finns på riktigt!

  • Podden ”Oskyddat samtal” (Viktor Klemming och Gustav Härdner) om evolution

    Jag snubblade på ett avsnitt av podcasten ”Oskyddat samtal”, förmodligen för att algoritmerna vet att jag har tittat på Viktor Klemming vid några tillfällen. I avsnittet svarade man på lyssnarfrågor, och 42 minuter och 57 sekunder in tar de sig an följande fråga: Finns fåglar? Segmentet pågår i ungefär fyra minuter.

    De flesta skulle säkert svara ja på den frågan även om en dogmatisk anhängare av någon filosofisk inriktning gärna skulle problematisera det svaret. Jag vill kommentera några påståenden som görs i podcasten medan Viktor Klemming och Gustav Härdner diskuterar ämnet. Jag fastnar lite vid tre olika underämnen som jag gärna vill kommentera:

    1. Forskarna har bara hittat färdiga arter
    2. Skulle evolutionen bevisas av att man kan avla en varg till en chiwawa på sju generationer?
    3. Allmänt prat om tasmansk tiger och tasmansk djävul

    Forskarna har bara hittat färdiga arter
    Klemming börjar med att berätta att han läser en kreationistisk bok som lyfter argumentet att det inte finns några felande länkar. Argumentet bygger på att om arternas mångfald förklaras av gradvis förändring, så skulle vi hitta mellanformer när vi gräver fram fossil. Klemming exemplifierar med att det inte finns någon blandning mellan människa och apa, och inte heller någon blandning mellan dinosarie och fågel. Det enda som hittas är ”färdiga arter”.

    De enda arter som är ”färdiga”, är de som har dött ut. Arter som lever kommer inte kunna producera identiska kloner av sig själv (om än snarlika). Idag kan många föräldrar identifiera sina barn bland andras, vilket bevisar att förändring sker. I den fossila databasen ser arter olika ut beroende på när de hittades (vilket Klemming erkänner). Härdner är inne på konkurrens och nämner att en chimär (t.ex. en kentaur) skulle ha blivit mördad av den för tiden och platsen dominanta arten, vilket säkerligen är sant, men evolution handlar om arters utveckling, inte nödvändigtvis om just chimärer.

    Skulle evolutionen bevisas av att man kan avla en varg till en chiwawa på sju generationer?
    Härdner försöker förmodligen styrka evolutionsteorin genom att påpeka att människan tämjer och förädlar arter. Därefter pratas det mellan poddarna om korsningar som liger och mulåsna, som båda är sterila.

    Men förädling bevisar inte evolutionen, den bevisar genetiken. Människans avel av djur exploaterar det faktum att gener kan blandas och gå i arv. Evolution lägger ett påstående till på bordet: Det finns ett naturligt urval, som innebär att de individer som är bäst anpassade till sin miljö har störst chans att överleva till att skaffa avkomma (som inte är identiska kloner av sin eller någon av sina föräldrar). En liger kan inte uppstå i naturen, eftersom lejon och tiger inte interagerar med varandra, men två tigrar kan skaffa avkomma i det fria, och avkomman kommer inte riktigt vara lik den ena eller andra föräldern, och den kommer att utsättas för ett naturligt urval: Den kommer kanske klara att skaffa föda, den kommer kanske undvika att dö och den kommer kanske att få egen avkomma. Om inte den, så någon annan tigers avkomma, vilket leder till en successiv förändring. Om ingen tiger förökar sig, är arten utrotad (och därmed ”färdig”).

    Allmänt prat om tasmansk tiger och tasmansk djävul
    Den tasmanska tigern är ett slags varg (hund), som fick sitt namn efter ränderna på kroppen. En tasmansk djävul är ett pungrovdjur, och det största (idag levande) köttätande pungdjuret. En tasmansk tiger kan inte få barn med en sibirisk tiger, för den sibiriska tigern är en katt, medan den tasmanska tigern är en hund. Avslutningsvis, innan man går till nästa lyssnarfråga, erkänner Viktor Klemming att fåglarna förmodligen är besläktade med dinosaurierna, vilket är korrekt. Och det innebär också att Klemming erkänner förekomsten av evolution (vilket jag såklart hade förväntat mig av honom).

    Det är bra att Klemming läser pseudovetenskapliga böcker. Jag gör detsamma. Mig veterligen är det ett bra sätt att förstå hur folk som inte accepterar vetenskap resonerar. Jag vill tacka både Viktor Klemming och Gustav Härdner för fyra intressanta minuter, men jag vill samtidigt passa på att påminna om att det är bra att förhålla sig kritiskt till det man läser och att kontrollera alla källor bakom de påståenden som görs i texten, även om man gillar texten.

  • Det finns ett kompetensgap mellan högern och vänstern

    Jag har hört många högerdebattörer klaga över Socialdemokraternas vision om folkblandning. Folkblandningen beskrivs i deras idéprogram inför valet 2026, men nyanseras av deras företrädare. Kommunpolitikern Jonas Attenius accepterar konceptet rakt av och ställer sig frågan om den som jobbar, gör rätt för sig och köper ett hus, kanske har värderingsproblem. Riksdagsledamoten Lawen Redar hävdar att folkblandning är nödvändig, men att det inte kommer att ske. Den klassiska judaskyssen, som svenska väljare attraheras av. Inte för att inte idéprogrammet hävdar något annat än att det kommer att ske en påtvingad folkblandning, utan för att vissa reformer gör sig bäst i att drivas efter ett genomfört val. Frågan lyckades väcka en sakkunnigs uppmärksamhet som pratar om sjunkande fastighetsvärden och tomma överprisade hyresrätter (eftersom Sverige är det enda landet på jorden som inte har marknadshyror).

    På ganska kort tid bubblade även andra pikanta detaljer upp, gällande kunskap. Enligt en Timbro-undersökning är högern extremt överrepresenterade i (den korrekta) föreställningen att arbete skapar värde, medan vänstern är extremt överrepresenterade i (den felaktiga) föreställningen att värde skapas genom skatter och fördelningspolitik.

    Det amerikanska partiet Demokraterna publicerar en graf som visar hur Joe Biden-administrationen förstört matmarknaden i USA, med en kommentar som insinuerar att det är Donald Trumps fel.

    Innan du ens hinner tänka på Lafferkurvan och cirkusen kring när den bubblade upp på sociala medier, dyker en förklaring upp i horisonten. Hur kan socialister vara immuna mot kunskap? Det visar sig att personer som röstar vänster tycker att medhåll i politiska åsikter från partnern är viktigare än vad personer som röstar höger tycker detsamma. Man skyddar sig! En extrem tolkning (och nu vet jag att jag riskerar att överdriva) skulle kunna vara att fler som utesluts från sin familj har högersympatier än vänstersympatier – låt vetenskapen ha sin gång!

    Och samtidigt som vänstern (och SVT) hyllade Venezuela för sin socialism medan svälten infann sig i landet, visade det sig att Argentina kunde minska fattigdomen genom att låta arbetarna behålla mer av sina pengar! ”Men välfärden då? Den är ju skattefinansierad!” Apropå Lafferkurvan så visar det sig att Sveriges skattesänkningar under de fyra senaste mandatperioderna har ökat landets skatteintäkter! Vetenskap var återigen det skarpaste vapnet!

    Men samtidigt vill jag betona att politik inte är, och inte ska vara, vetenskap. Om folket vill ha kommunism så ska vi ha kommunism. Om folket vill ha antroposofism, så är det antroposofism vi ska ha. Litar man på vetenskapen, ska man inte tysta sina kritiker utan förmå dem att rösta till vetenskapens fördel. Och om kunskap är bättre än ”valfri avfärdad ideologi”, så är det upp till kunskapens advokater att vässa sina pennor, för ingen kan kräva att få något gratis – inte ens den goda sidan. Put up or shut up!

    Slutligen har vi frihetsaspekten. Svenska väljare värderar frihet väldigt lågt, eftersom de är fria. Det är inte konstigare än att fiskar värderar vatten väldigt lågt, eftersom de har vatten. Men varje frihetsinskränkning tar oss närmare till en brytpunkt där folk faktiskt vill vara fria, likt fisken som börjar efterfråga vatten först efter att ha blivit strandad.

  • Intuitionen för att vinna en bil

    I tv-programmet Let’s make a deal kunde man vinna en bil om man gissade rätt på frågan vilken dörr bilen var gömd bakom. Genom att tweaka parametrarna, blir uppgiften ganska enkel.

  • Politiker på X om jordskredet natten till idag

    Ett fruktansvärt jordskred inträffade natten till idag i vid Stenungsund, vilket har skapat en del konstiga kommentarer.

    Först har vi socialdemokraten Olle Thorell som tyckte det var rätt åt stenungsundsborna, då regeringen avsätter mindre pengar till MSB:s klimatanpassning. Inte för att frågorna har någon koppling eller för att det var Stenungsunds väljare som avgjorde valet, men på något vis var detta ett uttryck för karma.

    Sen har vi centerpartisten Kristin Jacobsson som delar Expressens artikel om ett påstått slukhål, samtidigt som hon skriver raljant om klimatförändringarna. Men om vi hade haft att göra med ett slukhål, så skulle inte klimatet vara den relevanta faktorn.

    Och sist vill jag lyfta en anonym kommunist som tar jordskredet som ett bevis för att Sverige inte kan ha elförsörjning från kärnkraft på grund av jordskalven, och att jordskredet vid Stenungsund skulle vara ett exempel på ett jordskalv. Platser som löper risk för jordskred (sluttningar på västkusten) är inte tilltänkta för kärnkraft, och detta är inte samma sak som de jordskalv som brukar inträffa längs norra delen av ostkusten.

    Likt slukhål, beror inte heller jordskalv på klimatförändringar, utan har helt andra orsaker.

    Så om jordskred varken är samma sak som jordskalv eller slukhål, vad är det då? Jord som på grund av växtlighet, djurliv, förmultningsprocesser, med mera, samlas på sluttningar, kan ibland kollapsa och glida ner för sluttningen, och ta med sig eventuella byggnader i raset. Jordskred kan påverkas av klimatförändringar, för de kan utlösas av t.ex. att vatten försvinner ur en dal eller att stora mängder regn faller på en sluttning. Det är svårt att skydda sig från jordskred, så anläggningar som t.ex. kärnkraftverk brukar inte byggas på de platser där det föreligger en risk för skred. När klimatfrågan är löst och det inte längre finns någon global uppvärmning eller några extrema regnväder, kvarstår ändå risken för jordskred, då det är bara några utlösande faktorer till skred som då försvinner med klimatkrisen, inte fenomenet som sådant, eller ens alla utlösande faktorer.

    Annars kunde man kanske tänka att kärnkraften skulle förhindra framtida jordskred, men så är tyvärr inte fallet.

  • Månens avstånd och synlighet för en plattjordare

    Det finns ett antal observationer som har med månen att göra, som inte riktigt stämmer med tanken att jorden är platt. Jag har tyvärr blivit portad från de diskussionsforum där plattjordare hänger, så jag kan inte få svar där. Jag skriver därför mina invändningar här, så får plattjordare som råkar besöka min hemsida kommentera här eller på Twitter. Den ena har med månens storlek på himlavalvet att göra, och den andra har med månens synlighet att göra.

    1. Månens storlek är ganska konstant. Ibland har vi ”supermåne” (en måne som ser aningen större ut på himlen) vilket enligt planetanhängarna sker när månen och jorden är särskilt nära varandra.

    Anledningen till att månens storlek på himlen inte varierar mer än den gör, beror på att varje gång du ser månen så är den ungefär lika långt borta från dig. När månen är som närmast är den 36310 mil bort, och när den är som längst bort är den 40570 mil bort, vilket innebär att den endast varierar en aning i storlek.

    Enligt plattjordare borde månen ibland täcka en stor del av himlavalvet och ibland vara liten som en ärta. Det beror på att de anser att månen cirkulerar ovanför en platt jord. Ibland har du den över dig på 480 mils höjd, ibland är den på andra sidan jorden, 4000 mil bort, på samma höjd.

    Skillnaden på månens storlek på himlen borde variera något enormt, eftersom avståndet till betraktaren skulle variera så mycket. Men det stämmer inte med vad vi observerar.

    2. Månen borde vara konstant synlig. Om vi antar att vi står på en planet och att månen kretsar kring planeten, så är det logiskt att månen ibland försvinner bakom horisonten och därför inte syns. Det rimmar med vad vi kan observera.

    Men ett objekt som cirkulerar på himlen 480 mil upp, kommer aldrig att vara skymt av något. Inte ens när det är längst bort.

    Om man anser att månen är för ljussvag eller för liten för att uppfattas på det avståndet, skulle vi i stället kunna observera hur månen krymper i storlek på himlavalvet. Eller använda solen som exempel, för den är mer ljusstark än månen. Men detta rimmar inte alls med vad vi kan observera.

    Jag anar att det som driver plattjordare egentligen inte är naturvetenskap, utan konspirationsteorier. Om jorden har den form som vi har fått lära oss, alltså klotformad, så försvinner ett viktigt bevis för att omvärlden konspirerar mot oss. Och det är nog snarare därför vissa hävdar att jorden är platt.

  • Varför syns de inre planeterna nattetid?

    Idag fick jag se en bild som ställde frågan varför de inre planeterna i solsystemet syns nattetid?

    Rimligtvis borde jorden, som är längre bort från solen än Venus, bara kunna se Venus dagtid. Den del som har natt är vänd bort från solen, och åt det hållet ser man rimligtvis bara yttre planeter.

    Syftet med frågeställningen är att väcka misstro mot planetteorin. Kanske är jorden trots allt platt?

    Venus kallas för aftonstjärnan (eller morgonstjärnan) för att den inte syns nattetid. På kvällen och morgonen, om Venus har rätt position, kan den däremot lysa väldigt starkt på natthimlen, för att den reflekterar solens ljus så pass starkt.

    Men ser du ett starkt ljussken nattetid, så är det förmodligen inte Venus du ser. Vilka stjärnor som är starkast varierar över tid, men det kan t.ex. vara ”hundstjärnan” Sirius du ser.

  • Problemet med evolution

    Varför vandrar inte utomjordingar omkring på våra gator? Och varför är inte de UFO:n som NASA lyckas fånga på film besökare från avlägsna galaxer? Förutom problemet med avstånd och problemet med tid, så har vi problemet med evolution.

    Idag finns ungefär en biljon arter av liv på jorden. Endast en av dessa sysslar med rymdfart. Denna biljon utgör en bråkdel av de arter som kommit och gått under planetens tid som livsbärare. Det handlar alltså om triljoner arter som kommit och gått under miljarder av år på jorden, men endast en sysslar med rymdfart. Det är en sådan livsform, som sysslar med rymdfart, som sitter på det avlägsna stenklot långt ute i Universums utkant som jorden trots allt är, som funderar på varför inte rymdvarelser kommer och hälsar på. De har oddsen emot sig, för de flesta andra arter verkar inte tillhöra den rymdfartstypen.

    Som jag konstaterat i tidigare texter om utomjordingar, så är inte det hisnande antalet planeter där det kan finnas intelligent liv någon vidare tröst, eftersom det kommer med ett högt pris i form av ökade avstånd. Att åka mellan planeter kostar tid och resurser, för att inte tala om att åka mellan solsystem eller galaxer. Allt detta bleknar när man tittar på problemet med evolution.

    Förmodligen är de tänkta supercivilisationerna som påstås besöka oss en produkt av evolution. De har utvecklats från generation till generation, till att bli bättre på att ta in och sprida kunskap. Att det är evolutionen som verkat och gjort arterna mer avancerade, även i rymden, finner jag mycket sannolikt. Det innebär att dessa varelser troligen inte har kläckts ur ett vanligt ankägg för att resa sig och bygga ett rymdskepp som kan göra interstellära resor, de har varit lika tvungna som oss att gå den långa vägen – via experiment. Trial and error.

    De har varit lika tvungna som oss att släppa ut koldioxid från sina elkraftverk innan de uppfann kärnkraften. De har varit lika tvungna som oss att dö av radioaktiv strålning innan de konstruerar säkra kärnkraftverk. De har varit lika tvungna som oss att förgifta bäckar och vattenreservoarer innan de började bedriva säker gruvdrift. Och så vidare.

    Detta säger oss två saker:

    1) Det är inte bara människan som levt länge utan att utveckla rymdskepp, det gäller nog alla.

    2) Att utveckla rymdskepp tär på planeten man bor på, och går via misslyckanden.

    Människan skiljer sig från abborren genom att abborren har anpassat sig till miljön den lever i, medan människan har anpassat miljön till sig. Det är unikt, och det kommer till ett högt pris.

    Den civilisation som blir så avancerad att den kan syssla med interplanetära resor, har funnits länge, har gjort många fel, och står närmre sin egen utplåning. Vi har sysslat med rymdfart i 70 år, och vi kanske klarar 500 år av rymdfart innan den eran är över. Under dessa 500 år ska vi pricka rätt i ett 90 miljarder ljusår brett universum, bland oräkneliga biljarder stjärnor, med en svårhanterad restid. Vi kommer förmodligen inte lyckas, men vi är gissningsvis bland de bäst rustade att anta utmaningen.

    I ordets absoluta mening kan vi givetvis inte veta om jorden är platt eller rund, om utomjordingar besöker oss eller inte, eller ens om vi har utvecklats från enklare varelser genom evolution eller om vi är skapade i vår nuvarande form av en gud. Men jag törs säga att vi vet hur saker och ting ligger till.

    Frånvaron av bevis för att jorden är platt, bör inte betraktas isolerat, utan i ljuset av att det finns motstridiga bevis, bevis som talar för planetteorin. Dessutom är jag beredd att ha fel. Men när det gäller frågan om utomjordingar besök på jorden, tänker jag inte vara beredd att slänga ut alla skäl att misstänka att så inte sker, förrän ett enda vettigt bevis producerats i hypotesens favör. Och vid det här laget är det ganska tydligt att ingen är intresserad av att producera något sådant.

  • Problemet med tid

    För ett par år sedan skrev jag om problemen med avstånd som utomjordingar som besöker oss i flygande tefat måste bemästra för att lyckas komma hit. Det är samma problem som vi behöver brottas med för att komma iväg till Mars – det är ganska långt dit! Problemen blir ännu större om vi ska göra interstellära resor som tar oss till en planet bebodd av utomjordingar. Avståndet mellan jorden och Mars (55 miljoner kilometer) bleknar nämligen om man tittar på avståndet mellan jorden och t.ex. Betelgeuse (642,5 ljusår eller 6 biljarder kilometer), som i sin tur ligger ganska nära oss jämfört med andra objekt. Vår närmsta galaxgranne, Andromeda-galaxen, ligger 2,5 miljoner ljusår bort. Till detta har vi problemet med tid.

    Den rymdvarelse som kanske sitter på en planet runt Betelgeuse och tänker att han ska ta reda på om det finns liv runt jorden, kommer behöva mycket tid för att få hit en sond, och få tillbaka svaret. Och sedan ännu mer tid för att själv ta sig dit. Han har förmodligen flera tusen års arbete att ta itu med.

    Universum har funnits i 13,8 miljarder år. Människan har funnits i 200.000 år. Vi har sysslat med radio (alltså gett ifrån oss signaler som kan upptäckas) i 120 år. Vi har sysslat med rymdfart något kortare tid. Vår vän från Betelgeuse måste alltså påbörja ett flertusenårigt arbete för att hitta oss, så att sonden når oss under ett väldigt litet fönster. Sen måste vi som civilisation överleva den tid det tar för sonden att meddela Betelgeuse-varelsen om vår existens, och även den tid det tar för honom att resa hit!

    Nej, vi behöver inte fundera på saken – UFO:n är helt enkelt inte främmande varelser från yttre rymden.

    Och till detta har vi problemet med evolution, som jag tänkte be att få återkomma till.

    Uppdatering 2023-06-11: Problemet med evolution.

  • Varför läser svensken sämre och sämre?

    Progress in International Reading Literacy Study (PIRLS) är en internationell undersökning som tittar på läsförmågan hos 9-10 åringar. Undersökningen har genomförts vart femte år sedan 2001, och idag kan vi utläsa från resultatet år 2021 att svenska ungdomar i snitt ligger bra till. Av de deltagande länderna är Sverige rankad 12:a efter Ryssland, Singapore, Hong Kong, Irland, Finland, Polen, Nordirland, Norge, Taipei, England och Lettland, vilket är väldigt bra även om trenden är negativ. Något som utmärker Sverige är att glappet mellan de bästa och sämsta eleverna är väldigt stort.

    Detta glapp har flera förklaringar. Jag accepterar att de flesta har påverkan på att situationen ser ut som den gör, men varje förklaring har sin skara kritiker.

    Först har vi ägandeformen. Om skolan ägs av en privatperson antas läsförmågan sällan utvecklas som den ska. Om skolan dessutom genererar vinst, är detta extra skadligt, då endast skolor som förlorar pengar har finansiella muskler att leverera bra utbildning. Jag tror att detta är politiskt ideologiskt snack som inte är fullt förankrat i verkligheten, och det är enkelt att hitta exempel på kommunala skolor som fungerar dåligt och privata skolor som fungerar bra. Jag anser att en bra ägandeform är viktig, men kommunen är inte bättre än civilsamhället – helst borde staten vara huvudman, men Socialdemokraterna ändrade av någon anledning på detta.

    Därefter har vi läs- och skrivträning. Den grupp som utan andra skäl än för sitt eget höga nöjes skull läser böcker på sin fritid, har en fördel. Det är inte skolans ansvar att ringa hem på kvällen och föreslå att barnet kanske skulle ta fram den där spännande boken. Föräldrarna måste vara en god förebild. Vad skolan däremot kan göra, är att satsa mer på teknik som aktiverar fler sinnen på barnet, och som samtidigt har färre distraktioner. Papper och penna. Träna på skrivning för hand, och på läsning av handskriven text. Och ge gärna böcker i läxa, för repetition är kunskapens moder.

    Vidare har vi allmän språkkunskap en påverkan. Ganska många med utländsk bakgrund talar aldrig svenska i hemmet, och får undermålig träning i språket. Hur tufft detta än låter, så skulle även språkgenier som Leo Tolstoy bedömas ha otillräcklig läsförståelse i Sverige om han inte lärde sig svenska. Det är inte konstigare än att Lena Anderssons läsförmåga inte kommer att bedömas som god i Lettlands test. Inte heller vardagsträningen är lärarens ansvar. Föräldrarna ska vara en god förebild, och gärna uppmuntra sina barn att konsumera litteratur på svenska. Det kanske inte är så viktigt om man tänker resa tillbaka till sitt ursprungsland i framtiden, men om man vill ha en framtid i Sverige är svenska ett gott redskap att ha med sig. Igen, den grupp som utan andra skäl än för sitt eget höga nöjes skull läser böcker på sin fritid, har en fördel.

    Och i den gruppen återfinner vi garanterat de elever som ligger i det övre segmentet av den segregerade grupp som utgör Sveriges framtid. Men vi vill att så många som möjligt ska ligga där, för deras egen del och för landets framtid. Alla kan såklart inte vara akademiker, och många praktiskt skickliga yrkesmän kommer alltid att behöva, men svensk välfärd bygger på att pengar kommer in utifrån, och idag är det våran kunskapsdrivna marknad som attraherar utländskt kapital. Därför är det viktigt att vi även framöver producerar nya generationer som kan omsätta text till kunskap.

  • Lita inte på AI-experter

    Vi har levt så länge med artificiell intelligens (AI) nu att vi kan konstatera att viljan att uttala sig om AI och förmågan att uttala sig om AI helt saknar korrelation, kausal eller ej.

    Förmågan att förstå strukturerad data, och dra slutsatser från den, har vi levt med länge. En dator klarar att titta på fler parametrar och fler datapunkter än en människa, och kan utifrån dessa framgångsrikt säga något om framtiden. Idag är det ofta en AI som t.ex. bestämmer om du ska få ett lån beviljat eller ej, och den gör det genom att titta på alla kända attribut på tidigare låntagare ställt mot huruvida låntagaren framgångsrikt betalat tillbaka dessa lån. Redan när detta var en verklighet, fick man höra från personer som inte alls jobbar med AI, att detta är avlägsna science fiction-drömmar.

    Förmågan att förstå ostrukturerad data som ljud och bild, har en liknande historia. Först långt efter att trängselskatten debiteras medborgarna från datortolkade foton på registreringsskyltar och deklarationer började granskas av robotar, var förbluffande många personer som inte alls jobbar med AI, beredda att säga att detta aldrig kommer att hända. SVT har redan sagt upp sina realtidstextare.

    Idag finns äldre generationers konversationsmotorer och bildgeneratorer tillgängliga för alla att testa. Utan att ens ha sett dagens kapacitet, då den inte skänks ut gratis till gemene man (tro det eller ej, programmerare gillar också att få lön för mödan), inleds något slags skadekontroll.

    Journalistklubben skanderar att AI aldrig kommer att kunna ersätta riktiga journalister, samtidigt som riktiga journalister tuggar sig igenom betydligt mer material genom att köpa synopser av AI-leverantörer. Nu handlar det inte längre om att låtsas vara AI-expert för att få mediatid, utan om att skydda sin egen försörjning. Den som kan vända AI till sin fördel, går ut som vinnare, medan den som ser sig själv som en förlorande motaktör till moderna verktyg, går ut som förlorare. Och det sista halmstrået handlar allt som oftast om att sälja in sin egen världsbild som fakta. ”AI kommer aldrig kunna ditt eller datt.” Till och med gemene man vet bättre än dessa självutnämnda talespersoner idag. AI är här för att stanna, och det kommer förändra samhället nästan lika mycket som tryckkonsten och Internet.

    Samtidigt som en dator idag skriver bättre Freddie Mercury-låtar än Freddie Mercury själv, mycket som en konsekvens av hans död, kommer musik som är skriven och framförd av människor faktiskt att öka i värde. Men vi kommer att återgå till ett visst krav på virtuositet, eftersom alla kan skapa musik med AI och alla kan skapa musik med sin digitala MIDI-hemmastudio. Kvalitetsstämpeln ”komponerad och framförd av människor” kommer inte att vara värt något, om man inte har något alldeles extra att lägga på bordet, men kommer vara värt väldigt mycket för den som har det. Den som har övat. Detsamma gäller naturligtvis bildskapande.

    Det vi inom mjukvaruindustrin kan lära oss, är att aldrig behandla annan facklig kompetens så som våran behandlas av andra. Men få andra yrken får så ofta möta och förstå annan facklig kompetens som just programmerare. Oavsett om det handlar om detaljhandel, om aktiehandel, om datorspel eller om AI, så är det nästan alltid programmerare som förväntas förstå ämnet och bygga programmen. För min del är nog den mest märkliga frågan som jag fått av en rekryterare att bygga en mjukvara som simulerar en get.

  • Bing må vara fantastisk på att sammanställa information från nätet, men…

    Det råder inga tvivel om att Bing idag levererar datasammanställningar som vi knappt vågat drömma om för fem-sex år sedan. Bing kan förklara svåra ämnen enkelt, summera artiklar, sammanställa tabeller från olika källor, och gör detta fullt källförtecknat när man ber om det på ren svenska. Det kan jämföras med Googles nyligen annonserade framgångsrecept: Fler annonser på sidan!

    Men när man ber Bing springa ens ärenden blir det stopp. Jag vet inte om det beror på att man inte vill att Bing, som i realtid har tillgång till allt som öppet publicerats på Internet, ska kunna skriva studenters skolarbeten, eller vad felet är.

    I grund och botten är det samma AI-motor i både Bing och ChatGPT. Anledningen till att Microsoft stoppat ner en massa pengar i OpenAI är för att få tillgång till just frukterna av deras utveckling. Jag bad Bing och ChatGPT utföra en uppgift.

    Jag: Kan du skriva en bloggpost som kritiserar socialdemokraternas lotteri ur ett libertarianskt perspektiv?

    Bing: Jag är en sökmotor och kan inte skriva en bloggpost åt dig. Men jag kan hjälpa dig att hitta information om socialdemokraternas lotteri och libertarianism om du vill. Vill du att jag ska söka efter det? 😊

    Jag: Kan du skriva en text som kritiserar socialdemokraternas lotteri ur ett libertarianskt perspektiv?

    Bing: Jag kan inte skriva en text åt dig men jag kan ge dig några punkter som du kan använda för att skriva din egen text. Libertarianism är en politisk filosofi som värdesätter individuell frihet och begränsad regering. En libertarian kan kritisera socialdemokraternas lotteri för att det är en form av statlig inblandning i ekonomin och begränsar individens frihet att välja hur de spenderar sina pengar. Vill du ha mer information om detta ämne? 😊

    Det är tydligt att Bing gärna tuggar åt mig, men helst inte sväljer åt mig. ChatGPT var på bättre humör, men notera att svaret i mångt och mycket är rappakalja. T.ex. att det är orättvist att alla inte har samma förutsättningar att delta i lotteriet och att personer med tur får en positiv särbehandling… Eller att lotteri fråntar individen sin frihet… Va?

    Jag: Kan du skriva en bloggpost som kritiserar socialdemokraternas lotteri ur ett libertarianskt perspektiv?

    ChatGPT: Titel: Socialdemokraternas Lotteri: En Libertariansk Kritik

    Inledning

    I dagens politiska landskap försöker olika partier erbjuda olika lösningar på samhällets utmaningar. Ett sådant förslag är socialdemokraternas införande av ett lotterisystem för att finansiera välfärden. På ytan kan detta verka som en lovande idé, men när man granskar det närmare ur ett libertarianskt perspektiv blir det tydligt att detta förslag strider mot individens frihet och marknadens principer. I denna bloggpost ska vi undersöka varför socialdemokraternas lotteri inte bara är orättvist, utan även ineffektivt och oförenligt med de grundläggande principer som libertarianska tankesätt bygger på.

    Individualism och personligt ansvar

    En grundläggande princip inom libertarianism är individualism och betoningen på personligt ansvar. Varje individ har rätt att själv bestämma över sin ekonomi och sina resurser. Lotteriet, å andra sidan, fråntar människor möjligheten att fritt bestämma över sina pengar. Det är ett tvångsmedel som tvingar människor att satsa sina pengar på en chansning, istället för att tillåta dem att fritt välja hur de vill spendera sina resurser. Detta underminerar principen om personligt ansvar och försöker att omfördela förmögenhet genom statligt tvång.

    Marknadsineffektivitet och resursslöseri

    Marknaden fungerar som en effektiv mekanism för att fördela resurser och tillgodose människors behov. Lotteriet, å andra sidan, skapar en ineffektiv fördelning av resurser genom att flytta pengar från enskilda individer till staten. Detta medför att resurserna hamnar i händerna på dem som har tur istället för att fördelas baserat på arbete, produktivitet eller efterfrågan. Resultatet blir att värdefulla resurser slösas bort på spel och att verkligt produktiva insatser inte belönas rättvist.

    Snedvriden incitamentstruktur

    Libertarianskt tänkande bygger på incitamentet att arbeta hårt och sträva efter framgång genom eget arbete och företagsamhet. Lotteriet skapar en snedvriden incitamentstruktur genom att erbjuda människor en chans att få snabba pengar utan att behöva anstränga sig eller ta ansvar för sin ekonomiska situation. Detta kan leda till en kultur av passivitet och beroende, där människor förlitar sig på chansen snarare än sin egen arbetsinsats för att förbättra sin ekonomiska situation.

    Orättvisa konsekvenser

    Lotteriet gynnar främst personer med tur och förutsätter att alla har samma möjligheter att delta och vinna. I praktiken är detta inte fallet.

    När det gäller sådant som gemene man har tillgång till, är Bing bäst. Bing har dessutom tillgång till aktuell information, vilket ChatGPT inte har. Men av någon anledning vill inte Microsoft att deras robotar ska göra människors dirty work.

  • Oviktig vetenskap behöver inte vara korrekt

    Problemet med modern vetenskap är att den är alldeles för flexibel. Jag förstår att det är så, men jag tycker inte om det. Tänk dig att du är säker på din sak, du ”vet” att något förhåller sig på ett visst sätt, och du kommer över data som stärker din poäng. Är det då inte lockande att göra vissa antaganden, och flytta fram sitt fokus till vilka slutsatser man kan dra, givet att det man tror sig veta faktiskt är korrekt? Jo, det är ytterst mänskligt, och det är så religion fungerar. När man debatterar med gudstroende är det ytterst tydligt att väldigt starka bevis för att världen är fri från gudomliga väsen avfärdas oreflekterat, samtidigt som de entusiastiskt visar upp direkt värdelösa argument som anses styrka deras poäng.


    Det är därför viktigt att man inte bara funderar på vad som stärker en föreställning om verklighetens beskaffenhet, utan även på vad som försvagar den. Det mest extrema feltänket stötte jag på i just en debatt om guds existens. Jag påpekade att det saknas skäl att tro på gud, varpå en vetenskaplig artikel lyftes fram – den skulle kunna peka på en favör för föreställningen att gud finns. Jag frågade om en falsifiering av artikeln skulle få honom att bli ateist. Naturligtvis blev svaret nej.


    Så varför behövde artikeln påvisas? Om guds existens är oberoende av sanningshalten i artikeln, kan man inte lägga artikeln till sin samling av bevis för att gud finns.


    Svenska universitet fungerar ungefär som gudstroende, vilket gör dem väldigt lättrollada. Till och med pellejönsarna på Fria Tider lyckades gillra en fälla. De frågade helt enkelt några universitetsanställda genusvetare vad man kan säga om att 88% av kokboksillustrationerna avbildar män. Svaret blev könsmaktstrukturer. De frågade några andra universitetsanställda genusvetare vad man kan säga om att 88% av kokboksillustrationerna avbildar kvinnor. Svaret blev könsmaktstrukturer. Forskningens slutsats låter sig helt enkelt inte påverkas av data, vi ”vet” ju ändå hur saker och ting är beskaffade!


    Eftersom alla, forskare eller ej, prioriterar sina existerande uppfattningar över insamlad kunskap när de betraktar världen, är det viktigt att envar vet hur man faktiskt skiljer sant från falskt. I frågan om genusvetenskap spelar noggrannhet ingen roll, eftersom man inte ska diskriminera på kön oavsett om det finns könsmaktstrukturer eller ej – och förmodligen gör det det, men genusvetarna har ingen rätt att uttala sig i den frågan, för de äger ingen metod att samla in kunskap på ämnet. I frågan om gud spelar noggrannhet inte heller någon roll, då guds eventuella existens till synes har exakt noll påverkan på vårt liv utanför känslolivet. Men vi får vara på vår vakt när det gäller kunskap som faktiskt spelar roll, vilket det gör när man bygger flygplansmotorer eller formulerar hygienkrav inom matproduktion. Där måste de vetenskapliga metoderna förlänga våra sinnen till att begripa sådant som sunt förnuft och intuition är dåligt på. Som genusvetenskap, fast tvärt om.

  • Hur förhåller sig kommunalskatten till andel med utländsk bakgrund?

    Jag har kontrollerat skattesats för 2023 (Ekonomifakta) och andel utrikes födda (2021, SCB) för Sveriges samtliga 290 kommuner. Om man kallar de 145 kommuner med lägst skatt för A, och de 145 med högst skatt för B, och dessutom kallar de 145 med lägst andel invånare med utländsk bakgrund för 1, och de 145 med högst andel invånare med utländsk bakgrund för 2, kan man dela in de 290 kommunerna i fyra grupper:

    I grupp A1 ingår kommuner med låg skatt och få invånare med utländsk bakgrund. I grupp B1 ingår kommuner med hög skatt och få invånare med utländsk bakgrund. I grupp A2 ingår kommuner med låg skatt och många invånare med utländsk bakgrund. I grupp B2 ingår kommuner med hög skatt och många invånare med utländsk bakgrund.

    (Utländsk bakgrund har man om man är född utomlands eller om båda föräldrarna är födda utomlands.)

    I grupp A1 hittar vi kommuner som Vellinge, Kävlinge, Lomma, Höganäs och Ystad, för att dessa kommuner både har låg skatt och få invånare med utländsk bakgrund. Totalt består A1 av 49 kommuner.

    I grupp B1 hittar vi kommuner som Gotland, Vansbro, Leksand, Forshaga och Arvika, för att dessa kommuner har hög skatt och få invånare med utländsk bakgrund. Totalt består B1 av 94 kommuner.

    I grupp A2 hittar vi kommuner som Solna, Stockholm, Täby, Sundbyberg och Järfälla, för att dessa kommuner har låg skatt och många invånare med utländsk bakgrund. Totalt består A2 av 94 kommuner.

    I grupp B2 hittar vi kommuner som Emmaboda, Kalmar, Ludvika, Trollhättan och Lindesberg, för att dessa kommuner har hög skatt och många invånare med utländsk bakgrund. Totalt består grupp B2 av 53 kommuner.

    Låg skatt (A1+A2) återfinns alltså hos 49 kommuner med få som har utländsk bakgrund och i 94 kommuner med många som har utländsk bakgrund.

    Hög skatt (B1+B2) återfinns hos 94 kommuner med få som har utländsk bakgrund och 53 kommuner med många som har utländsk bakgrund.

    Få med utländsk bakgrund (A1+B1) återfinns i 49 kommuner med låg skatt och 94 kommuner med hög skatt.

    Många med utländsk bakgrund (A2+B2) återfinns i 94 kommuner med låg skatt och 53 kommuner med hög skatt.

    Avslutningsvis vill jag presentera några nyckeltal. Skattetrycket är i snitt 33,55% i kommuner med få invånare med utländsk bakgrund (1) och 32,79% i kommuner med många invånare med utländsk bakgrund (2). Andelen med utländsk bakgrund i lågskattekommuner (A) är i snitt 23,4% men i högskattekommuner (B) är andelen med utländsk bakgrund i snitt 16,7%.

  • Är vetenskapen agnostisk?

    Förra utrikesministerns man, Mats Erikson, låter hälsa att Storbritannien nu äntligen (?) fått en troende (?) hindu som premiärminister, vilket föranledde frågan om vad vetenskapen säger om religiös tro?

    Det ärliga svaret är att vetenskap och religion är varandras absoluta motsatser, vilket inte minst visar sig när en hypotes visar sig vara falsk. Tillåt mig exemplifiera med en dogm hämtad från Islam:

    Flög verkligen profeten Muhammed till himlen på en bevingad åsna med ett kvinnoansikte? Rätt svar är nej, det diplomatiska svaret är att påståendet är poetiskt, bokstavligt eller vad man nu behöver kalla det för att ducka för ett ärligt omdöme. Om man håller fast vid ett påstående som är falskt, sysslar man med religion.

    Erikson säger att (åtminstone) grunden i vetenskapen är agnostisk. Det finns en korrekt uppfattad princip här, för ingen vet vilket inflytande Gud egentligen har på det vi studerar – yttervärlden. Därför borde man väl förhålla sig agnostiskt? Nej, verkligheten är ganska dyster för anhängarna av flygåsnehypotesen.

    Många gånger har ett fenomen försökt att förklaras med övernaturligt (rent av gudomligt) ingripande, utan att man har lyckats. Ibland har man rent av gjort det svårare att nå en korrekt beskrivning genom att placera någon gud i modellen. I praktiken är vetenskapen därför ateistisk. Att strunta i antagandet att ett fenomen har ett gudomligt ursprung, är effektivt när man söker sanningen.

    Skulle man, mot all förmodan, stöta på något som tyder på gudomlig påverkan, får man naturligtvis inte vara rädd för att använda gud(ar) i sin förklaringsmodell. Men gör man det utan skäl, blir man hindrad i sitt sanningssökande.

    Det barn som bildar en hypotes kring fenomenet att en tappad tand blir en krona när tanden läggs i ett glas vatten över natten genom att hänvisa till tandfén, riskerar att förklara den kvarvarande mystiken kring förvandlingen med tandféns magiska krafter. Det barn som antar förklaringen är naturlig, är begränsad till naturliga agenter och fenomen i sin förklaringsmodell. Det som händer när tanden blir en peng, måste bestå av moment som skulle kunna hända.

    I fallet med islam och den bevingade åsnan, så handlar det inte om någon flygande åsna, utan om en påhittad berättelse som syftar till att skapa ett magiskt skimmer kring en påstådd profet. Den slutsatsen är svår att landa i om man verkligen tror att berättelserna om Muhammed beskriver verkliga händelser.

  • Några frågor om ”mänsklig evolution” del 3

    Jag har fått replik från Simon igen. Denna gång väljer jag att summera hans poänger efter bästa förmåga, istället för att citera honom. Frågan handlar alltså om evolution eller skapelse, vilket framgår av första delen i denna ordväxling, och nu börjar det bli ganska avancerat, åtminstone för mig. Jag är inte en vetenskapsman, utan en person som har svalt det (förmodade) röda pillret – det finns ingen gud och ditt livs enda mening får du skapa själv.

    Simon bekräftar fossilens placering i sedimenten bekräftar evolutionsteorin, men säger att det kan finnas fler förklaringar till detta, som t.ex. Noaks flod. Han lyfter även misstänkta problem med radiometriska datum, nämligen att förutsättningarna har förändrats så att det som ser ut att vara tre miljarder år gammalt är 4300 år gammalt. Simon tycker att jag har en övertro till paleoantropologiernas omdöme kring mellanformernas äkthet, och vill höra vad jag anser om law of superposition, som säger att sediment är sorterade i åldersordning. Min kommentar till detta lyder som följer:

    Onekligen ser det ut som att jag har målat upp ett cirkulärt resonemang, men det jag försöker att säga, är att ny kunskap måste knyta an till befintlig kunskap. Det som påstås om arternas ursprung måste stämma med annat vi vet om arternas ursprung, planetens historia och Universums historia. Jag försökte förklara detta genom att hävda att vi kanske är skapade i vår nuvarande form. Jag kan ha fel, men om vi antar att vi kan lära oss något av vår omvärld genom att studera den, så har jag inte fel. Det råkar bara bygga på det lilla antagandet – inga gudar förleder oss, utan saker ser ut att vara som de verkar vara. Dessutom har det visat sig vara användbart. Bevisen för att evolutionsteorin stämmer, brukar summeras till just fossilerna, DNA som säkrats från uråldriga varelser som mammuten samt likheten mellan olika levande varelser. När det gäller DNA är vetenskapen väldigt självsäker – faderskapstester används till och med i domstol. Med en så hög framgångsfaktor, känns det inte särskilt relevant att diskutera ”last thursdayism”.

    Därefter utmanar Simon min tidigare redogjorda syn på ”makroevolution” på ett sätt som låter mig förstå att jag inte riktigt accepterar termen, och hänvisar dessutom till vår olika syn på planetens ålder.
    För mig finns inte makroevolution, utan bara evolution. Evolution under få generationer är liten (jag kan särskilja min son från min bror) och evolution under många generationer större (jag har ljusare hy än mina afrikanska förfäder) är bara evolution under olika många generationer. Evolution är en s.k. hill climber, vilket innebär att felaktiga design-val (ursäkta uttrycket) inte kan ångras – jag förklarar hill climbing här. När giraffens förfader lät larynxnerven gå genom hjärtat, var det den kortaste vägen. Men sedan giraffen utvecklat en lång hals, är nervens väg ett mysterium för den som tror på intelligent design. Det samma kan sägas om människans näthinna. Svaret är enkelt: Vi har inte design-privilegiet. En designer kan återvända till ritbordet, men evolution är som sagt en hill climber – en slav under vad som fungerar för tillfället.

    Härifrån kan jag tänka mig att du accepterat min bevekelsegrund eller vill föra diskussionen vidare kring specificerad komplexitet. För min del får du höra av dig när som helst.
    Jag betraktar Simon som en ny samtalsvän, så jag hoppas på en fortsättning.

  • Några frågor om ”mänsklig evolution” del 2

    Replikskiftet inleddes här, och fortsätter nedan.

    Simon:
    1. Finns det något sätt att helt bekräfta fyndens legitimitet? Du säger att de är äkta, men har du personligen någon empirisk metod för att ta reda på detta, eller litar du endast på panteologernas omdöme i frågan? (Min ingångspunkt är skeptisk). 

    2. Ja, vi ser ju mindre variationer på hundraser och människor osv. Och du tror att förändringarna i princip kan bli gränslösa om man adderar på en längre tid än vad ungjords kreationister tillåter, medans kreationisterna hävdar att det finns en begränsning på genetisk drift. Men föreställ dig detta scenariot: Gud skapade alla varelser enligt sitt unika slag. Han tillät ’mikroevolution’ att ta skede i sin skapelse (du förstår vad jag menar), och alla de ’mellanformer’ som evolutionister påstår är snarare antingen fortfarande levande/utdöda djur med mellanformsliknande attribut (utan att de egentligen vore mellanformer, snarare direkt skapade under skapelseveckan), eller så är de fossilerade mellanformerna antingen helt/delvis inte äkta utan mixer av djur från olika slag. Om vi då håller oss till det evolutionära snacket, vad är det i sig som omöjliggör denna teori enligt dig? (Gärna utan att gå igenom stratans lagerordningar och stendateringsmetoder).
    Jag:
    1. Ja, vi vet att de är äkta, och de som inte är det är avslöjade. Nya fynd läggs till det pussel som hållit på att byggas länge, och nya fynd måste passa in i det pusslet. Vi vet vad vi förväntas finna, och när vi finner något annat, så vet vi hur gammalt sedimentet är, och så vidare. Du och jag kanske inte kan göra något konkret experiment, men du och jag måste ju erkänna att vi inte hittar fossil från hund bland en massa trilobiter, och så vidare. Den viktigaste nyckeln till evolutionen är dock inte fossil, utan modellerna och genetiken.

    2. Mekanismen som skulle tillåta att 1+1+1 blir tre, 1+1+1+1 blir fyra men förbjuda att 1+1+1+1+1 blir fem skulle vara intressanta att hitta, men då skulle vi få problem med det vi redan vet om genetiken. Vi vet ju om att människans och schimpansens närmaste gemensamma släkting levde för 6 miljoner år sedan, våran närmaste gemensamma släkting till gorillan för 7 miljoner år sedan, och så vidare. Så skulle en sådan gräns finnas, måste vi börja om. Jag säger absolut inte att det är omöjligt att vi är skapade förra torsdagen i vår nuvarande form, med falska minnen, och så vidare. Det kanske faktiskt är så! Jag säger att om vi antar att det vi lär oss genom att studera vår omvärld säger oss något om hur saker är, så har vi verkligen utvecklats från enklare varelser. Det är bara under det antagandet som kreationism är orimligt, eftersom bevisen säger något annat. Men om vi antar att vi har en övernaturlig agent som spelare på spelplan, så är det inte längre orimligt, men även om så är fallet, så har det fortfarande visat sig vara användbart att anta att saker är som de verkar vara. Det är inte heller omöjligt att jorden är platt, och att en gud trixar med evidensen för att ge oss en illusion av att den är en planet, men det har varit framgångsrikt att anta att saker och ting är som de verkar vara.
    Del 1 – del 3.

  • Några frågor om ”mänsklig evolution”

    Det blir mer och mer sällan som jag får e-post från personer som vill kontrollera att det där med evolution verkligen är en grej, trots pastorernas bedyrande om motsatsen. Men nu har det hänt igen. Ibland känner man från början att frågorna inte är genuina, utan endast retoriska för att hänga ut mig för att vara en ”evolutionist”, men denna konversation med Simon har hittills bara varit trevliga.

    Simon:

    1. Hur vet man säkert att de sk. Mellanformerna är korrekta och inte innehåller en blandning av ben från både människor och apor? Det är ju en förutsättning att alla fragment kommer från samma varelse.

    2. Även om alla benen helt och hållet kommer från samma varelser Homo och Australopithecus etc; hur kan vi 100 % veta att dessa är mellanformer från en gemensam förfader snarare än utdöda apor och/eller människor som skapades sådana direkt av Gud men som han gav lite speciella mellanformsliknande attribut?

    Jag:

    1. När man tittar på fossil så gäller det att använda den kunskap vi har om vår anatomi, så att vi kan upptäcka sådant som en blandning. Men ligger det två skallar, fyra händer och fyra fötter på platsen, så kan ju det vara en ledtråd. Rent tekniskt skulle vissa delar från ett dinosauriefossil kunna placeras så att de ser ut som en humanoid, men man måste applicera kunskap från tidigare fynd för att kunna förstå vad man tittar på. Att kunskaps ibland krävs, är inget unikt för att förstå vår historia, utan det gäller inom naturvetenskapen. Dessutom, ibland är inte forskarna överens utan flera hypoteser kan odlas och debatteras, ibland utmanas sådant man trodde var korrekt och ibland säkrar man bevis som bekräftar en teori.

    2. Vi vet vilka egenskaper som t.ex. människan har utvecklat men som schimpansen saknar, och tvärt om. Därför kan vi göra ganska kvalificerade gissningar om vi tittar på en varelse som ligger på vårt utvecklingsträd eller inte, och kommer man dessutom över DNA så går det att säga ganska säkert. Vi vet t.ex. att svalan och svävaren inte är nära släkt, trots sina liknande drag, och vi vet att en krokodil är närmre släkt med fågelriket än med ödlor, trots den visuella likheten med ödlor. Faktum är att svampar är närmre släkt med människor än med växter, men djur, svampar och växter skiljdes naturligtvis åt extremt tidigt under livets utveckling. För att svara på den andra delen av fråga 2, så vet vi att Gud inte givit vissa lite mellanformsliknande attribut, eftersom förändringen fortfarande pågår för oss att studera. Du är inte 100% en identisk klon av dina föräldrar, men du är mer lik dem än dina farfarfars föräldrar. Om inte förändringen skulle fortgå idag, skulle vi t.ex. inte kunna göra faderskapstest, för ett sådant tittar just på hur nära två individer är varandra, vilket inte skulle gå utan förändring.

    Simon:

    1. Menar du att ’mellanformerna’ med säkerhet är äkta och inte en beblandning av människa och apa, eftersom det finns så många individer med identiska anatomiska attribut inom varje enskilt släkte, tex 300 st unika Australopithecus afarensis och 40 Homo Erectus, så att man ser en systematik? 

    2. Tror du att det på något sätt helt säkert går att säga att den genetiska driften inte rent teoretiskt skulle kunna ha försigått under en kortare tidsintervall (ca 6000-7500 år), och att mindre genetiska förändringar i de olika familjeleden under de 6-7,5k åren förvisso hade skett, men att de olika ’mellanformerna’ egentligen snarare var antingen människor eller apor osv som senare dog ut av en eller annan anledning?

    Jag:

    1. Mellanformerna är äkta, men det har förekommit förfalskningar. Att hitta en ny humanoid är en dröm för en forskare, och det finns lycksökare. Men tänk inte på det som mellanformer, för du och jag är inte mellanformer. Vi är bara människor så som människor ser ut idag, och de är varelser av sin tid. Från vissa perioder har vi fossil, och det vore konstigt om varelser som levde då skulle se ut som varelser som levde idag. Sen kan man inte placera alla hominider på människans släktträd. Vissa har dött ut, andra ligger på andra människoapors linje. Men ja, de är äkta. Skulle vi hitta ett fossil av en modern kanin bredvid en fossiliserad dinosaurie, skulle nog många forskare bli svettiga.

    2. Nej, det är helt orimligt. Den moderna människan har funnits i tvåhundratusen år, men har ändå förändrats under den tiden, och i olika riktningar. Idag är en australiensare i snitt längre än en japan, och en från Island mer blek än en från Kongo. Vi vet så pass mycket om vår historia, att det inte finns någon risk att den är fel. Två ting kommer aldrig att förändras i vår kollektiva världsbild: Jorden är en planet som kretsar kring solen och människan har utvecklats från enklare varelser över tid.

    Det har varit ett nöje att få prata med Simon, och jag ser fram emot eventuell återkoppling samtalet fortsätter här.

  • Är vi fortfarande skapade i vår nuvarande form på planet Dagen?

    Ibland är tidningen Dagen riktigt roliga. Under rubriken ”Skolan ska lära eleverna kritiskt tänkande – även gällande evolutionsteorin” skriver Frida Park om ”fördomen” att vetenskap och tro inte går att förena. Ja, Frida Park, varför skulle grundlös tro, vars ursprung är vidskepelse och vidmakthållande bygger på auktoriteter, vara något annorlunda än det systematiskt kunskapssökande som vi menar när vi pratar om vetenskap? Naturligtvis för att de är varandras motsatser!

    Texten inleds med en klagan över att en skola kritiserats för att den gav eleverna i uppdrag att formulera ”vetenskapliga” (inom citat) argument mot evolutionsteori. Det är såklart inga problem att eleverna forskar eller kritiserar vetenskapliga förklaringsmodeller (evolutionsteori eller annan), men om så sker, behöver eleven stöttas. En kritik mot evolutionsteori är t.ex. att om evolution pågått i miljarder år, borde vattnet vara uppdrucket av alla djur som levt före oss. Det finns såklart fler motargument, men kan vi lita på att läraren som gav uppgiften verkligen klarar och riva ner elevens motargument, eller har lärarens syfte varit att så ett frö av misstro mot naturvetenskap hos eleven?

    Just evolutionsteori råkar vara så nära en vetenskaplig sanning man kan komma, och det finns ingen forskning som motbevisar den. Mänskligheten kan ha fel om det mesta den tror sig veta idag, men planetteori (att jorden cirkulerar runt solen) och evolutionsteori (att vi utvecklats från enklare varelser över generationer) verkar verkligen vara korrekta teorier, eventuella interna brister till trots. Ska man lära eleverna att riva ner en vetenskaplig teori, kan just evolutionsteori tas till som ett ganska motigt exempel. Hur skulle ett särskilt bra motargument från en särskilt skicklig elev vara konstruerat, och vad skulle det påstå? Frida Park är klok nog att inte ge några exempel.

    Istället säger hon att en lärare måste kunna lyfta fram sådant som evolutionsteori inte svarar på, t.ex. universums uppkomst eller livets uppkomst. Varför? Säger Frida Park detta som kommentar till hur en utbildning i vetenskapsteori bör vara utformad? Arkimedes princip om flytkraft svarar inte på dessa frågor, men en teori är inte dålig för att den inte är allomfattande. Om religion reduceras till en konkurrent till vetenskap, går de två inte att förena.

    Slutligen vill hon se fler kristna kompetenta forskare. En kompetent forskare, oavsett religiös tillhörighet, lämnar sin religiösa världsbild hemma. Jag har inget emot att en asatroende forskare gör antagandet att blixten på en åskhimmel kommer av att Tor svingar sin hammare, men jag har problem med att forskarens hypotes ska ha samma status som åskteori i skolan. Den lärare som vill att eleverna ska ta fram kritik mot åskteori, måste vara väl rustade med både förmågan att förklara när sådan kritik faktiskt inte skadar den vetenskapliga förklaringen bakom blixtar, och även förstå att den elev som verkligen lyckas skada åskteori, inte har gjort ett positivt argument för Tors hammare, utan bara producerat kritik mot åskteori, och således bidragit till kunskapsläget. Efter att kritiken hanterats, kanske eleven rent av har stärkt de teorier som kretsar kring åskväder?

    Jag vill verkligen veta vad Frida Park har för intresse bakom texten. Hur ser hon själv på skapelsetro? Går det att förena med ett vetenskapligt förhållningssätt? Det enda som kan få mig att säga ja, är att föreställningen om skapelse ses som något symboliskt eller något man tror inför sig själv. Mitt svar blir i.s.f. positivt eftersom man då gör något annat än vad vetenskapen gör, vilket är att försöka förklara den naturliga världen så som den faktiskt är. Den som verkligen tror att vi är skapade av en övernaturlig agent, och att vi inte har förändrats över tid, har förmodligen inte kommit dit genom att studera forskningsläget, eller bedrivit vetenskapligt arbete.

    Det arbetet skulle nämligen vara tillgängligt för oss andra att studera. Men tyvärr finns ett ting som kreationister vägrar göra, och det är att berätta hur de kom fram till sina uppfattningar om skapelse, utan att hänvisa till sin religion eller till några juvenila trossatser. Den som klarar den uppgiften, sysslar inte med religion, den sysslar med något som är oförenligt med religion. Vetenskap.

  • Logiska gudsbevis

    Ett logiskt bevis kan göra ett falskt påstående, men ändå vara helt korrekt. Även om slutsatsen följer från premisserna, så kan slutsatsen övertolkas, premisserna i sig själva innehålla grundlösa antaganden, och så vidare. Så även om det som bevisas inte stämmer överens med verkligheten, så kan beviset ändå vara korrekt på ett logiskt plan, och det är detta som utmärker gudsbevis, alltså bevis som är framtagna för att leda guds existens i bevis.

    Finjusteringsargumentet säger oss Universums nuvarande tillstånd, med all sin skönhet och komplexitet, inte kan ha tillkommit av en slump. Det kan vara sant, oavsett om gud finns eller inte. Om gud finns, kan finjusteringsargumentet vara sant även Universum har ett naturligt ursprung eller om någon annan än gud skapade det. Antagandet att det är en slump att Universum, i sitt nuvarande tillstånd, finns, är antingen sant eller falsk – det finns inget tredje alternativ. Men det betyder varken att det står mellan slumpen och gud, eller att det skulle vara 50% sannolikhet för det ena eller det andra. Modern vetenskap har lämnat både slumpen och övernaturligt ingripande bakom sig, och har istället siktet inställt på kosmologi.

    Det biologiska argumentet säger oss att eftersom vi inte vet, så kan vi inte säga att livets uppkomst (abiogenesis) är resultatet av en naturlig process. Det stämmer – att vi inte vet, betyder att vi inte kan säga att det är en naturlig process. Det är inte helt utan anledning att man kallar ”kunskapsluckornas gud” för ett felslut, för vet man inte, så vet man inte. Och innan vi ens har säkerställt om det alls finns några gudar, så begår man ett misstag om man bygger sin verklighetsuppfattning på deras existens.

    Och vad värre är, försöker man använda fenomen som går alldeles utmärkt att förklara utan gudomligt ingripande, som något man vill applicera felslutet om ”kunskapsluckornas gud” på. Typiskt kärleken.

  • Kärlekens mysterium kan inte förklaras med gud

    Jehovas Vittnen är ute på rekryteringsuppdrag igen, denna gång via telefon. Den trevliga dam som ringde mig frågade om jag hade funderat på gud och livet efter döden, vilket jag förklarade att jag lagt en hel del tid på i mina dagar, och att jag nu landat i att tro på hur det ligger till på riktigt istället för på någon religion. Inga gudar finns på riktigt och när man är död är man död. Det är kanske inte det mest lockande prospektet, men människor är olika, och verklighetens beskaffenhet är relevant för mig. Gud finns inte, du kommer inte att komma till något paradis. Hennes argument för att jag har fel och därför behöver klura lite till, och då kanske komma fram till att gud kanske trots allt finns, var människans och universums komplexitet och mysteriet med kärlekens ursprung.

    Jag förstår givetvis inte heller alla detaljer kring människans utveckling, eller vad det var som gjorde oss till vad vi är idag. Men för mig är det inte särskilt konstigt att tänka mig att evolutionen, på något märkligt vis, har premierat vissa beteenden och vissa egenskaper. Små förändringar i utseende och beteende, kan ibland få ganska stora konsekvenser i selektionen, vilket innebär att det är ganska tydligt att vissa beteenden har bättre förutsättningar att föras vidare än andra.

    En förhistorisk jägare som fäller ett byte utan att bära hem det, utan äta upp bytet och jaga vidare, kommer inte lika framgångsrikt att nära barn som en jägare som saknar sin familj när han inte är där, och väljer att bära hem bytet. Det innebär att en slumpmässig förändring som resulterar i en saknad av dem man lämnar att sköta marktjänsten under jakten, har större chans att föras vidare till nästa generation. Den som har större benägenhet att vårda sina familjemedlemmar, ger sin avkomma en större chans att växa upp och sprida sina gener än den som inte vårdar sina familjemedlemmar, vilket innebär att det finns en förklaring till varför denna egenskap kan bli mer cementerad och mer stark, till slut så stark att den skulle kunna kvalificera som något vi idag kallar kärlek. Detta skulle såklart kunna vara fel, men det viktiga är att det åtminstone skulle kunna vara sant, något som man aldrig kan säga om någon övernaturlig förklaring, religiös eller ej.

    Vi har skaffat barn längre än vi har förstått hur vårat sexualsystem fungerar, förmodligen för att det finns en del belöningar kopplade till ett barnalstrande beteende genom människans erogena zoner. Jag anser att det inte heller är omöjligt att kvinnans erogena zoner talar emot föreställningen om att människan under förhistorien förökade sig genom våldtäkt, så som vi idag ibland kan se korrelera med kvinnlig könsstympning. Detta är inte heller något jag vet, utan något som råkar passa in i förklaringsmodellen jag förvaltar inför mig själv. En våldtäkt innebär att barnaalstrandet fungerar helt utan att honan känner njutning, vilket innebär att evolutionen troligen hade valt bort den funktionen, såvida inte kvinnans erogena zoner är en bieffekt av att de tillhör en art där hanens förmåga att känna sexuell stimulans har en extremt stor fördel när det gäller att föra generna vidare.
    Och sådär fortsätter det. Ting efter ting kan förklaras genom att teoretisera kring evolution, men den typ av intelligens som människan utrustats med är något av en udda fågel som kräver lite andra modeller. Den är ganska unik bland liv som vi känner det, men det går att skapa en modell även för den.
    Gud kan prata ting till existens, så som himlen och jorden, solen och sedan dagen, och så vidare. Gud kan tänka ting till existens, som kärlek och intelligens som klarar att utveckla abstrakta talspråk. Men inte den mest skapelsetroende kristna kan förklara hur en värld med en skapande gud är tänkt att fungera. Det är däremot inte speciellt svårt att förstå hur intelligens, kärlek, och så vidare, skulle kunna uppstå på naturlig väg. Det gör att jag ställer ett krav på gud som förklaringsmodell som jag inte ställer på naturalismen, nämligen ett gott skäl att inte anta att inga gudar finns på riktigt. För så länge precis allt tyder på att så är fallet, är det ett klent skäl att slänga ut fungerande modeller till förmån för antagandet att ting är övernaturliga och obegripliga för vanliga dödliga.

  • Korrelation och kausalitet

    Det här med korrelation och kausalitet är ganska enkelt, men många gör fel på grund av att logik är svårt. Exemplet som många har lärt sig, förklarar att en korrelation inte nödvändigtvis är kausal: Drunkningsolyckor korrelerar med glassförsäljningen, men vi förstår att glassförsäljning inte orsakar drunkning. Korrelationen är alltså inte kausal, och mycket riktigt saknas den kausala faktorn, som är vädret. Vackert väder gör att folk väljer att bada och att folk väljer att köpa glass. Pedagogiskt och bra! Därför blir jag så förfärad när intelligenta och bildade människor, i debatt gör fel åt andra hållet.

    Den ena parten hävdade att X inte kan bero på Y för att fenomenen X och Y inte korrelerar.

    Den andra parten hävdade då i försvar till att X mycket väl kan orsaka Y för att det inte är korrelation som är kausalitet.

    En ofrivillig förvrängning av det korrekta påståendet att korrelation inte innebär kausalitet. Lyfter man detta till ett annat område, blir det tydligt:

    1. En penna är inte nödvändigtvis en bläckpenna.

    2. En igelkott är inte en bläckpenna.

    3. Alltså är igelkotten en penna.

    Men det vi diskuterar är att om en korrelation finns, huruvida den är kausal eller ej. Eller om vi har en penna, huruvida det är en bläckpenna eller ej. Man kan alltså inte i debatt hävda att frånvaron av korrelation är argument för kausalitet, utan om korrelation saknas där man hävdar kausalitet så måste mer data produceras för att kunna illustrera detta.

  • Då var det dags att tugga i sig kulturelitens bild av biologi

    Ett drygt år har passerat sedan Annika Strandhäll opponerade sig med kraftuttryck som ”skitsnack”, ”skämmas” och ”otroligt pinsamt”, mot en skillnad mellan män och kvinnors sexualitet enligt teorin om sexual economics. Det som upprörde henne var det faktum att kvinnor generellt sett inte vill ha sex lika mycket som män. Hon vet säkert att det stämmer, men upprördheten kan handla om oro för att kvinnor som faktiskt har en stark sexualdrift kan känna sig onormala. Är det något vi vet om människans sätt att tänka, så är det att inte har kontroll på när vi generaliserar. Detta ser vi gång på gång när det pratas om ”vita män” och någon måste inflika ”inte alla vita män” eller om ”invandrare” och någon annan måste inflika ”inte alla invandrare”. Eller som i detta fall (min emfasering): ”Att du nedvärderar samtliga kvinnors sexualitet och rätt till den…”

    För ett par dagar sedan visade journalisten Kajsa Ekis Ekman upp sitt biologiintresse i Aftonbladet. Hon berättar om djur, företrädelsevis fåglar, där mannen är den som gör sig snygg, och om honorna som väljer mannen. Påfågeln nämns särskilt, och slutsatsen är förhållandet är det omvända för människan: Hos människan är det kvinnan som visar sina påfågelfjädrar medan mannen väljer partner. Men så är det ju inte!

    Av samma skäl som Strandhäll har fel när hon opponerar sig mot påståendet att kvinnor generellt inte vill ha sex lika mycket och ofta som män, så har Ekman fel om att mänskliga kvinnor är mänsklighetens påfågeltuppar är kvinnor. Kvinnan väljer mannen, men saker och ting har hänt under evolutionens gång. Det som gör den mannen, eller tuppen, attraktiv är inte bara ett tjusigt yttre, och det tjusiga yttre är inte bara en fråga om fysiskt utseende. Vilken bil kör han? Hur klär han sig? Vilken förmögenhet har han i ryggen? Vilken titel bär han, och bär han upp den med ära?

    Det finns en annan egenskap som kvinnor förvaltar väl, och det är missunnsamhet. Din möjlighet att fritt välja partner minskar om någon annan än du själv lever upp till de kriterier som utgör din bild av vad män vill ha, så det gäller att höras. Tillsammans med konkurrenter vill kvinnan vara den som skriker högt på Beatles-konserten, för att vara den som, de redan med råge kvalificerade bandmedlemmarna, ser i publikhavet. En extrem rendering av detta, som säkert förekommer, är kvinnor som mer eller mindre låtsas att vara vän med någon som hon själv har pekat ut som högre i rang än sig själv – det kanske till och med pratas om den som inte är i rummet.

    Sådant som lades på bordet under Lex Strandhäll var t.ex. att Grindr rentav kan användas för att skapa en sexuell kontakt på vägen hem från jobbet, mellan två män – något som mer sällan sker mellan en man och en kvinna och ytterst sällan sker mellan två kvinnor. Om man till skillnad från Strandhäll dristar sig till att skilja på är och bör, kan detta läggas till handlingarna, och i takt med ett ökande utanförskap har man till och med börjat prata om incels, inte sällan hånfullt, som alltsomoftast är just män som saknar en partner som de så gärna skulle vilja ha.

    Mäns tävlingsinriktade strävan efter en karriär, pengar och social status, handlar alltså inte bara om att de inte vill hämta sin egen öl från köket, utan om en önskan om att bli vald. En man betalar ett ganska lågt pris för en sexuell relation, särskilt en flyktig sådan. En kvinna däremot betalar ett väldigt högt pris, som kommer från allt emellan dagens skampatrull (som t.ex. Reklamombudsmannen) till järnålderns konsekvenser av att faktiskt bära och uppfostra ett barn. Ekman har rätt att göra sin poäng, men för den som är intresserad av biologi, vill jag påpeka att den (åtminstone i detta fall) bygger på falska premisser.

  • UFO:n är inte utomjordingar

    UFO:n är tyvärr inte utomjordiskt intelligent liv som besöker oss från fjärran solsystem. De två stora hindren som står i vägen för interstellära besök är avstånd och tid: Var finns intelligent liv och när finns det intelligent liv?

    Avstånden orsakar givetvis ett problem när det gäller restid, och detta kan inte lösas genom teleportering (t.ex. genom s.k. maskhål), för även om man uppfinner teleportören så bjuder de gigantiska avstånden på ett annat problem: Vart ska jag teleportera mig? Det finns så otroligt många platser att välja på, att det av den anledningen kan bli svårt för en utomjording att hitta oss. En lösning som har presenterats är att skicka ut sonder som rapporterar till sin avsändare att den hittat oss och var. Men den lösningen har ett uppenbart problem:

    Om det tar, säg, tjugosextusenmiljarder år för en sond att nå en intressant plats just precis när den platsen är i den intressanta tidpunkten (vilket är en extrem glädjekalkyl) så kan avsändaren ha hunnit dö undertiden (hur lång livslängd har en civilisation?) och om avsändaren lever och har hälsan vid detta tillfälle, kommer den då fortfarande leva när sonden har återlevererat information om sitt fynd? Och kommer den identifierade civilisationen överleva tiden det tar för sonden att rapportera tillbaka informationen om dess existens och tiden det tar för sonden att återleverera informationen och för rymdvarelsen att tanka sina skepp och åka dit? Här kan inte ens en glädjekalkyl prata om några få biljoner år – verkligheten är dyster.

    Att byta ut något steg mot gratislunchen om ”ljusets hastighet” räcker inte.

    Det är egentligen missvisande att prata om ”ljusets hastighet”, för ljus har ingen hastighet, det är ett hastighetsmått. Om du slår iväg en golfboll med en uthastighet i 200 km/h, så är uthastigheten just 200 km/h relaterat till marken under, och avtagande. Men om du slår iväg en golfboll från ett tåg som färdas i 200 km/h, och du slår bollen i färdriktningen, kommer uthastigheten vara 400 km/h relaterat till marken under. Men om du tänder en ficklampa i färdriktningen kommer inte ljuset färdas i ljusets hastighet plus 200 km/h. Att det tar 8 minuter för solljuset att nå oss, beror på att konsekvensen av att solen lyser tar 8 minuter att nå oss.

    Att byta ut något steg mot den supergratislunchen ”nolltid” räcker inte heller.

    Om rymdvarelsen på nolltid tar sig till destinationen, agerar den på gammal information. Väldigt gammal information, långt äldre än vad det är rimligt att tänka sig att någon civilisation någonsin kan existera. Och här krävs det att två civilisationer ska trotsa alla rimliga beräkningar: Både den besökande och den besökta.

    Människan har funnits i 200.000 år, och har sysslat med radio i ungefär 120 år, vilket innebär att vår existens endast är känd för våra närmaste stjärnor i vår egen galax. Hur vanligt är supercivilisationer med superlånga livscykler egentligen? Det håller inte.

  • Ny forskning om den nya rasismen är publicerad

    Statligt finansierad forskning har ringat in en ny samhällsfiende, nämligen kulturrasisten. Rasism definieras som ”en ideologi baserad på olika, men samtidigt besläktade, grundantaganden om människor utifrån biologiska faktorer”, men det är inte detta forskningen handlar om. Artikeln handlar om kulturell rasism eller ny rasism, och det är denna som åsyftas när ordet rasism används i texten. Sådan rasism är grundantaganden om människor utifrån kulturella faktorer. Den som t.ex. suckar över medelålders vita män är en traditionell rasist (”biologiska faktorer), medan den som t.ex. gnäller över moderater är en s.k. ny rasist (”kulturella faktorer”). I vissa fall kan egenskaperna som är mål för den nya rasismen rentav betraktas som statiska (alltså permanenta).

    ”Dessa antaganden ligger till grund för en hierarkisk indelning av människor i grupper. Gemensamt för båda dessa former av rasism är att människor ses som bärare av essentiella och (i många fall) statiska egenskaper som formar och bestämmer deras beteenden och livsbetingelser.”

    Artikeln säger att rasism inte behöver vara biologisk och kulturell. Den ena definitionen räcker för att det ska kunna kallas för rasism, och här menas den nya eller den kulturella rasismen. Vidare är målet för denna rasism som artikeln berör ”invandrare eller minoriteter”. Både invandrare och minoriteter är något vi har gott om i Sverige. Ordet invandrare definieras inte av artikeln, och beställaren av forskningen, Sveriges regering, har ett dokument på sin sida, som erkänner detta slarv.

    ”Begrepp som har en oklar innebörd eller som används med olika betydelser bör definieras.”

    Jag tror att man hamnar väldigt nära sanningen om man antar att en invandrare är född i utlandet (eftersom ordet indikerar det) av personer som då inte identifierade sig som kulturella svenskar (med hänvisning till definitionen av den nya, kulturella rasismen). Regeringen har en beskrivning av ordet minoritet som är nationella eller språkliga minoriteter, alltså personer som inte är svenska medborgare eller inte talar svenska. Detta styrker att min förståelse av hur ordet invandrare används är korrekt.

    Forskningens slutsats är att de nya rasisterna håller till på sociala medier, som t.ex. Facebook, som betraktas som alldeles för oreglerad för att kunna hantera rasisterna. Jag tror inte att detta håller, för de rasister som pekas ut av staten har antingen andra plattformar eller är plattformar av sig själv. Journalisten Per Gudmundson, oppositionspolitikern Hanif Bali, tidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Artikeln har inte pekat ut någon ny eller kulturell rasism hos regeringsvänliga politiker, journalister eller tidningar, förmodligen inte för att den inte finns, utan för artikelförfattaren, som jobbar på uppdrag av regeringen, valde oppositionen som studieobjekt.

  • Podcasten God Ton påminner oss om konspirationstroendes sätt att resonera

    Även podcasten God Ton har pratat om Washingtons dokumenterade UFO-fenomen med ingen mindre än experten Clas Svahn. Programmet är bra, men jag redan visste sedan tidigare att programledaren Per Lindgren tror att det är rymdvarelser från andra solsystem som besöker oss. Baserat på bevis, enligt honom själv. Som lyssnare blir man frustrerad när han, som annars är så rationell, talar om detta, och jag vill kommentera bevisföringen som brukar användas i rymdvarelseförespråkarens försvarstal helt oberoende av vad Lindgren har sagt eller inte sagt, för det finns något som alla påstådda bevis för falska konspirationer har gemensamt, som man bör känna till.

    ”Bevis” i detta sammanhang är ofta vittnesmål i kombination med indicier som påstås styrka hypotesen, som måste ses i ljuset av att konspirationsanhängarna anser sig sitta på default-förklaringen, alltså den förklaring som ska gälla när inga andra har presenterats. Falska konspirationsteorier förnekar sig aldrig.

    ”Hur kan naturen skapa ögat” betyder egentligen ”jag förstår inte hur ögat kan ha utvecklats” men antas betyda ”endast gud kan skapa ögat”.

    ”Varför är NASA:s bild på jorden manipulerad med ett bildbehandlingsprogram” betyder egentligen ”jag förstår inte komplexiteten i planetfotografering” men antas betyda ”jorden är platt”.

    ”Massor av människors vittnesmål av detta oförklarliga flygande objekt stämmer överens med varandra” betyder egentligen (t.ex.) ”många människor kan inte ge korrekta förklaringar till de fenomen de bevittnar” men antas betyda ”rymdgubbar är på besök på jorden från ett avlägset solsystem”.

    ”Varför rasade WTC:s tvillingtorn som de gjorde” betyder egentligen ”hur de än rasar kommer jag att vända det emot den officiella förklaringen bakom raset” men antas betyda ”ingen annan än den amerikanska regeringen kan ha orkestrerat förstörandet av byggnaderna”.

    Oavsett om det handlar om guds existens, jordens form eller UFO:n så kommer anhängaren att byta standard när han kommer in på den konspirationsteori han själv vurmar för. Det är vurmandet som får i övrigt intelligenta människor att omge sig av korkade resonemang. Nästan ingen rationell människa kommer att koppla (det korrekta) påståendet att vi inte vet vad som finns på månens baksida till slutsatsen att det bor enhörningar där, och nästan ingen rationell människa anser att ett bedyrande av hur lite vi vet, stärker enhörningshypotesen.

    Men är du kristen, kommer du älska skitargument i guds favör, och tror du att vi har besök av rymdvarelser, kommer du älska skitargument i deras favör. På den punkten är konspirationsteorier religion och religion konspirationsteorier.

  • Det är inte rymdvarelser som besöker oss

    De UFO:n som USA har dokumenterat är inte utomjordingar. Vissa av dem har en av flera tänkbara naturliga förklaringar, andra är av helt okänd natur, men ingen är interstellära resenärer på besök på jorden, oavsett vad experterna säger. Här är blott några hinder, som var och ett ensamt är ett hinder stort nog för ett avfärdande av hypotesen om utomjordingar. Ursäkta att jag använder terrestriala tids- och avståndsmått – dessa måste såklart konverteras till den lokala enheten, i händelse av att texten läses av en rymdvarelse.

    Ett riktigt snabbt rymdskepp skulle kunna färdas i 0,1% av ljushastigheten, vilket gör att tidsrymden mellan solen och Alfa Centauri är över fyra millennium. Mänskligheten har inte nått dit än men det är dock ingenting när man tittar på avståndet som en rymdvarelse kan behöva färdas för att nå oss. Förmodligen är dessa fyra millenium en miljarddel av restiden mellan två planeter bebodda av rymdresenärer. Oavsett om du satsar på korta ner tiden genom att gasa upp till 0,10001% av ljushastigheten (vilket är en väsentlig ökning) eller satsar på utrustning för att frysa ner resenärerna i ett skepp med tillräckliga mängder bränsle för resan i fråga, så är tidsrymderna en återvändsgränd av andra skäl.

    Men rymdvarelserna kanske är mer avancerade än vi? Nej, de är förmodligen en produkt av evolution, och evolution befrämjar inte intelligens av den typen som behövs för att skapa rymdfartsteknik. Om de tänkta besökarna har rundat evolutionen genom att vara skapade, måste de som skapat besökarna antingen själva vara en produkt av evolutionen eller skapade av någon som är det, och i så fall inte mer tekniskt avancerad än sin skapare – en mänsklig hjärna är mer avancerad än den nionde generationens Intel-processor. Evolutionen premierar alltså inte den typen av intelligens som ens teoretiserar kring rymdfart.

    Alla arter som lever på jorden är en produkt av evolution, hittills utan undantag. Det finns gott om arter med en intelligens överlägsen människans, så intelligens uppstår uppenbarligen i naturen. Som exempel har en kråka bättre förutsättningar att lära sig orsakssamband än en människa, men det är inte till stor hjälp när man tittar på vilka som trafikerar rymden. Människan har ett abstrakt språk, och nya generationer kan ackumulera kunskap från tidigare generationer och föra denna vidare till nästa. Givet alla miljarder arter som kommit och gått på jorden, är det blott en art som fått uppleva sig vara en produkt av denna märkliga vänstersvängen i evolutionsprocessen – människan. Och det är inte bara en välsignelse.

    Evolutionen har en svaghet som slår ut arter som väljer just den specifika evolutionära stigen: Hög teknisk kompetens kommer från låg dito. Den säkra kärnkraften kom efter både kolkraften, oljekraften, den farliga kärnkraften och så vidare. Och när man väl nått ett stadie där man är mer framgångsrik än andra arter, tränger man undan inte bara dem, utan även det ekosystem man är förpassad till att leva i och av. Dinosaurier har levt på jorden i nästan 70 miljoner år, människan i 200.000 år, och har endast sysslat med rymdfart i 70 av dessa år, och problemen som planeten får erfara på grund av vår framgång har redan börjat, trots att vi inte regerat på jorden i några miljoner år. På grund av att vi är den sortens varelse som ens funderar på rymdvarelser, är vi samtidigt inte den varelse som kommer leva länge nog för att utveckla tekniken att besöka ett annat solsystem som, om det bär liv, förmodligen inte bär liv som sysslar med rymdfart.

    Samma art som tänker blotta tanken på interstellära resor, är den art som sparkar undan benen för sig själv. Våra 70 år som rymdresenärer är en kort tid i Universums historia, som täcker en liten plats av Universums utbredning. Så varför lämnar experterna den dörren öppen? De experter som skapat modeller kring sannolikheten att utomjordiskt liv besöker oss lämnar faktiskt inte dörren öppen, övriga är säkert bara artiga och ödmjuka. Men svaret på frågan är och förblir nej.

    Det finns en intressant paradox med interstellära resor: Du kommer fram snabbare genom att inte åka. Låt säga att en rymdvarelse som bor 20.000.000.000 (20 biljoner) ljusår från oss, utvecklar ett skepp som kan ta sig fram i svindlande 0,1% av ljushastigheten. Han kan således kan avhandla sträckan på just 20 biljoner millenium. Om han tänker ”fuck this shit, vi kör”, så kommer den som inte gör något förutom att sitta på sin kammare och äta chips och titta på gamla Seinfeld-repriser i 100 år, köra om den första rymdvarelsen med ett nyare, hundra år modernare rymdskepp, som kanske klarar 0,1001% av ljushastigheten. En framtida minimal förbättring, gör att den som inte gav sig av förr, kommer fram fortare.

    Ljusets hastighet är egentligen en dålig term, för ljuset har ingen hastighet. Det är konsekvenser som har en hastighet. Om du tänder lampan i ett rum, kommer väggen bli belyst när konsekvensen av att lampan är tänd når väggen. När rymdvarelsen får reda på att jorden finns, har jorden varit borta sedan miljarder år – hur hittade han oss just nu? Det har nog inte hänt.

    Uppdatering 2023-06-08: Problemet med tid

  • I frågan om gud: Var ligger bevisbördan?

    Påståendet ”jag tror på gud” är inte förknippat med någon bevisbörda – man vet ju själv om man tror på gud eller inte. Men det går ju såklart ändå att diskutera vad som ligger bakom ändå. Om någon påstår att gud finns, eller att han finner skäl att tro att gud finns, gör man rätt i att begära ut bevisen som ligger till grund. Om någon påstår att gud inte finns, vilken bevisbörda följer med det? Lite skämtsamt kan någon annan säga att ”det är jag som är gud” och be den som misstror att bevisa att personen inte är gud, för det illustrerar problemet med omvänd bevisbörda.

    Exakt vad man påstår har betydelse. ”Gud finns inte” är ett korrekt påstående, av anledningar jag återkommer till, men det betyder inte alls samma sak som ”det finns inga gudar”. I teorin kan det finnas ett parallellt universum, bortom vad vi kan se och uppleva, som är proppfullt med gudar. Det kanske rent av är en logisk följd av multiversumhypotesen. Men om den som säger ”gud finns” tänker på en specifik gud, har man ingen bevisbörda om man avfärdar det. ”Nej, gud finns inte” är inte bara ett rimligt svar, det är ett korrekt svar.

    När vi beskriver verkligheten så utgår vi inte från att allt som vi kan tänka ut faktiskt också finns i verkligheten vi beskriver, och att det bara är de väsen vi kan bevisa att de inte finns som vi avfärdar som icke-existerande. Vi tror att det som det finns skäl att tro att det finns också finns, tills rimliga invändningar kommer. Gud är inget undantag. Utan bevis, finns det inget att motbevisa!

    ”Gud finns inte” saknar alltså bevisbörda. Det enda som kan ändra på detta faktum, är de skäl att tro på gud som presenteras. Varje skäl bygger på bevisbördan för den som säger att gud inte finns, men den finns inte där, som ur ett vakuum.

    Jag kan alltså inte säga ”det finns inga enhörningar”, för troligen finns det massor. Men påstår någon att en specifik enhörning finns, men att det inte kan påvisas, ”är sant för mig”, eller vad det nu kan finnas för svepskäl, har du varken skäl att producera motbevis eller något att motbevisa. Den som vurmar starkt för sin tro, har ofta en omedveten partiskhet och kan säkerligen genuint tro att just de står över kraven på fungerande resonemang, eller att deras resonemang inte är så svagt som det faktiskt är. Jag sträcker inte ut någon försonande hand, jag är bara intresserad av vad av det som påstås om yttervärlden som är korrekt.

    Avslutningsvis vill jag säga att det finns exempel på specifika gudar och övernaturliga väsen som man faktiskt kan säga att de finns. Om det inte finns några anspråk kopplade till guden annat än att någon tror på den, så är guden en karaktär. Den gud som varken har skapat universum, hör dig be eller på något annat vis lämnar avtryck i yttervärlden finns. Existensanspråket är nämligen då inte högre än just en föreställning i den troendes huvud, och gud då inte mer än en litterär karaktär. Den guden tror även jag finns – det är blott yttervärlden som är gudfri.

  • Hårdare straff, kriminalitet och integration

    Jerzy Sarnecki skriver att hårdare straff rent av kan öka brottsligheten, och att han har stöd för det i ”en rad studier från både Sverige och andra länder”. Bara två år senare kan vi läsa att professorn nu slår fast att resoluta insatser krävs, som ”långa fängelsestraff och avskaffad ungdomsrabatt”. Sarneckis nyvunna kunskap att en inlåst människa inte glider runt och rånar, våldtar och vandaliserar, har nog funnits där redan när han hävdade motsatsen. Socialdemokraterna må vara långsamma på att följa opinionen, men den tjänsteman som tryggar sin position genom regeringsvänlighet är väldigt snabb på att anpassa sig – hur saker egentligen ligger till är en fråga som är helt frikopplad från politiken, och även om alla hävdar att just deras parti är vetenskapens riddare, så är frikopplingen inget större problem.

    Foto: Affekt Film AB

    Men vänstern är en trög skuta att styra. Stefan Löfven hävdade nyligen att det finns en glasklar koppling mellan misslyckad integration och kriminalitet. Morgan Johansson uttalade sig överslätande och Per Bolund protesterade i ordalag om att det inte alls handlar om hudfärg eller att det visst inte var den utlandsfödde läkaren som bränner bilar. Även om Stefan Löfven har fel, så tror inte jag att Bolunds bild av ”misslyckad integration” är speciellt vedertagen om den tar avstamp i hudfärg och läkare. Och hur följer det resonemanget från Löfvens påstående om misslyckad dito?

    1. Det finns ingen koppling mellan hudfärg och kriminalitet.

    2. Det finns ingen koppling mellan lyckad integration och kriminalitet.

    3. Alltså finns ingen koppling mellan misslyckad integration och kriminalitet.

    Även om slutsatsen är korrekt, följer den inte från premisserna.

  • Kategoriska uttalanden om vad datorer kan och inte kan bygger ofta på okunskap

    Ibland hör man folk uttala sig vad datorer kan göra, antingen för att beskriva hur man ser på mjukvara eller för att göra en liknelse. Nu senast hörde jag Myra Åhbeck Öhrman berätta att datorer bara gör det man säger åt dem att göra. När hon berättar varför hon inte tror att människan kommer kunna skapa artificiellt intelligent liv säger hon:

    En dator kan ju bara göra precis det vi säger åt den att göra.

    Det får mig att fundera hur hon resonerar. Allra närmast plåten är detta på sätt och vis sant – en maskinkodsinstruktion som utförs av en mikroprocessor har ett förutsägbar effekt – men vilken kontroll har vi egentligen över vad som sker på den nivån?
    Instruktioner som ges till en dator kan komma från en mycket högre nivå. Betrakta detta BASIC-program:
    FOR A=1 TO 10
    PRINT A
    NEXT
    I detta fall är Myras påstående princip sant. Denna programkod kommer att översättas till maskinkod av en kompilator, och maskinkoden kommer att matas till processorn som utför instruktionerna. I detta fall ber vi datorn att räkna till 10, och datorn utför exakt det. Vill du testa, kan du köra BASIC-kod i webbläsaren här.
    Instruktioner som ges kan bero på kontext. Betrakta följande SQL-program:
    SELECT CustomerName
    FROM Customers
    WHERE CustomerName
    LIKE "A%"
    Programmet beskriver egentligen inte vad datorn ska göra, utan vad användaren vill ha gjort: Ha tillbaka namnet på alla kunder vars namn börjar på bokstaven A. Exakt vad detta kompileras ner till för instruktioner, beror på lite olika saker. Är det mycket data? Finns det många namn som börjar på A? Finns det ett index att slå i? Och så vidare. Jag som människa har förmodligen lättare överskåda strategier och möjliga val, än vilka val som kommer att göras i en given situation. Det är fortfarande människor som i ett tidigare steg har berättat om de olika strategierna för datorn, men vilka maskinkodsinstruktioner som till slut utförs av processorn för att lösa uppgiften, är inte lika självklart som i BASIC-exemplet. Vill du testa, kan du köra SQL-kod i webbläsaren här.
    Och så här rullar det på, från nivå till nivå, ända till oigenkännbarhet. I några steg längre upp har vi den artificiella intelligensen som ska lösa problem åt oss, där programmeraren inte vet hur man löser problemet, och snarare skriver kod som ska leta efter samband i ett dataset. För att producera en lösning kan evolutionära algoritmer användas, och härifrån kan man antingen låta evolvera eller låta en artificiell intelligens producera kod. I framtiden kanske det är en artificiell intelligens som konstruerat den artificiella intelligens som ska producera koden, men redan idag har vi tappat kontrollen över vad som händer på själva plåten. Om gud skapade universum och sedan klev åt sidan, kan man då verkligen säga att det är guds fel att två bilar kolliderade på E4:an i torsdags, eller har han lämnat ifrån sig kommenderingen till någon annan? Att säga att datorer är fastlåsta i bara utföra instruktioner från sin husbonde, är att förneka modern datavetenskap.

  • Albert Einsteins relativitetsteori syftade inte till att ge gud äran för skapelsen

    Jag har haft ett meningsutbyte med en anonym kristen person om mirakel i Nerikes Allehanda. Tidningen gav honom sista ordet (11/6), men jag vill ändå bemöta tre påståenden som görs i texten (mitt svar publicerades 24/6) eftersom jag tror att dessa reflekterar missförstånd som ibland kan finnas bland gudstroende ute i stugorna.
    1. Albert Einstein sa att allting är relativt för att han ansåg att Universum är skapat av gud.
    Nej, Albert Einstein hävdade inte att allt är relativt i syfte att öppna upp för övernaturliga förklaringar, hans relativitetsteori betyder något annat. Den beskriver ett förhållande mellan massa och energi, och är i sig själv en förklaring av naturliga fenomen.
    2. Sekulärhumanister brukar inte tro på själen, men Anders Hesselbom verkar tro att den finns, eftersom han skriver att den existerar som en föreställning i huvudet.
    Att jag anser att själen endast existerar som en föreställning i huvudet medan naturalister normalt brukar säga att den inte finns, beror inte på ”en spricka inom Humanisterna” utan på att sistnämnda innehåller ett underförstått erkännande om att det faktiskt finns en föreställning om en själ – det är den föreställningen vi diskuterar.
    3. Att självmedvetandet är skapat av gud och placerat i hjärtat bevisas av att hjärtat har ett större elektromagnetiskt fält än hjärnan.
    Storleken på ett mänskligt organs elektromagnetiska fält varken ett argument för eller emot själens existens i sig själv, då en förklaring måste hålla ihop ända fram till poängen man avser göra – argumentet måste ”följa”.
    Jag anser alltså att debattinläggets samtliga tre sakpåståenden är felaktiga, och vill komplettera med en personlig reflektion kring själva principen kring debattens start: Mirakel.
    Fenomen som människan upplever kan i princip delas in i tre kategorier: 1) Sådant som givits fungerande naturliga förklaringar, 2) sådant som ännu är oförklarat och 3) sådant där man lyckats säkerställa övernaturliga förklaringar. Dessa kategorier är väldigt ojämnt fördelade, vilket lockar den som tror på övernaturliga ting att kidnappa kategori 2 för att fylla på sin kategori 3. Men det löser inget, det introducerar bara nya obevisade hypoteser. Finns verkligen de gudar som jag hävdar har orsakat fenomenet jag vill förklara, enligt någon rimlig definition av ordet ”finns”? Jag tycker att man kan börja där, för verkligheten är nog så fantastisk.

  • ”Ingen har alla svar”?

    Idag (24/5) skrev signaturen ”Ingen har alla svar och allt är inte sakligt” ett svar till Shilan Hassans kritik i Nerikes Allehanda mot Mirakel-skylten som pryder Vasatorget i Örebro. Jag har skickat in ett svar till tidningen, som vanligt med begränsade förväntningar om publicering – ogudaktig som jag är.
    Under rubriken ”ingen har alla svar” får vi lära oss att inte allt går att förklara, och att sådant som inte kan förklaras, endast kan förklaras genom magi. Det är en folkligt välförankrad hållning som gärna låter sig kryddas med grundlösa referenser till Albert Einstein, eftersom en känd fysiker som i det närmaste uppnått metafysisk status och som sedan länge inte kan försvara sig när hans namn missbrukas, kan användas till att ge legitimitet åt precis vad som helst.

    Specifikt är det två påståenden skribenten gör som behöver bemötas. För det första så är inte själen något mysterium för vetenskapen, trots att så påstås. Vi förstår definitivt inte allt som finns att förstå om självmedvetandet (som är den religiöst neutrala benämningen), men vi har lokaliserat uppfattningen om en själ till ett organ som sitter strax ovan halsen, ungefär mellan öronen. Idag är de flesta forskare överens om att huvudet fyller fler funktioner än att förvara en hatt. Sedan 1988 är det faktiskt detta organs funktion som avgör om man är levande eller död, vilket knuffade ner hjärtat från sin tidigare tillsynes ohotade tron.

    För det andra är det inte på något vis förminskande att tro att människan är kapabel att förklara det vi ser omkring oss. Den som skriver att detta skulle vara förminskande har själv, på väldigt lösa grunder, sagt att magi ska användas som förklaring där vetenskapliga hypoteser saknas. Men om vi som art ska nå vår fulla värdighet, gör vi bättre i att acceptera okunskap i väntan på en fungerande teori istället för att stänga en fråga med hänvisning till övernaturliga krafter. Historien har hittills aldrig sagt oss att ett förbryllande naturfenomen i själva verket är resultatet av gudars och demoners magiska krafter.

    Anders Hesselbom
    Ordförande Humanisterna Örebro

  • Kristen kritik mot finjusteringsargumentet

  • Sanningshaltens påstådda påverkan av kravet på medhåll

    Jag gillar verkligen inte Facebook, men av olika skäl har jag ett konto. Någon på Facebook har lagt in mig i en grupp som hånar religiösas förmåga att rationalisera och argumentera för sin gudstro, som heter Religiösa säger så roliga saker – ett namn som förmodligen spelar an på Bill Cosbys gamla tv-program Kids say the darndest things. Andelen gruppmedlemmar som är ateister är rimligtvis ganska stor där. Ett inlägg som fångade min uppmärksamhet var en skärmdump från ett samtal mellan Robert och en teist (alltså gudstroende). Inte för att inlägget var speciellt märkvärdigt, utan för att gruppens medlemmar var så upprörda på Robert.

    Enligt bilden hävdar Robert att gud endast existerar i teisternas egna huvuden, och teisten svarar med ett inlägg som gör följande poänger:
    – Jag (teisten) hävdar att gud finns, du hävdar att gud inte finns.
    – Jag har inga problem med att du hävdar att gud inte finns.
    – Du (Robert) vill ha bevis för guds existens, annars hävdar du att gud endast finns i mitt (teistens) huvud.
    – Guds existens går inte att bevisa vetenskapligt.
    – Du (Robert) är otrevlig.
    Att teister har särskilda regler för hur vetenskaplighet gäller för dem, är en av anledningarna till att det är tacksamt att driva med dem, tycka vad man vill om det. Om en skeptiker tror X och konfronteras med att evidensen pekar på Y som logiskt motsäger X, måste skeptikern överge X till förmån för Y. Men om en teist tror X och konfronteras med att evidensen pekar på Y som logiskt motsäger X, måste han förklara varför han står över vetenskapliga principer.
    Kommentarerna till inlägget gör mig direkt bedrövad. Numera finns det en ny populär gränsdragning bland (förmodade) ateister: Ett falskt påstående bör hanteras som ett sant påstående, givet att man avstår kravet på medhåll. Kommentar efter kommentar till inlägget i fråga gör exakt denna poäng.

    – Det finns inget konstigt i teistens svar. 

    – Du är respektlös som vill att hon ska bevisa det hon tror på. 

    – Man måste respektera folk som tror på gud.

    Det är inte att man tror på något stolligt som borde generera respekt, det är hur man rationaliserar det man tror på som potentiellt borde kunna generera respekt. Om man tror att regeringen styr våra tankar genom att låta flygplan spraya kemikalier över oss (”chemtrails”) så är det inte en respektingivande föreställning förrän det följts av en väl sammansatt och logiskt konsekvent förklaring som legitimerar föreställningen.
    – Teisten gav ett vettigt svar.

    – Det är pinsamt för din (Robert) del att posta detta, för det finns inget uppseendeväckande i teistens svar.

    – Teisten kan inte ha fel eftersom hon säger att alla får tro som de vill.
    Att man inte kräver medhåll (vilket är rimligt) betyder inte att man har rätt, eller ens att det man påstår måste hanteras som om det vore sant. Att detta ens insinueras, kastar en mörk skugga över samtiden. Denna princip har nämligen konsekvenser inte bara inverkar över föreställningar om gudar, demoner, chemtrails och skapelsetro, utan även t.ex. förintelseförnekelse. Påståendet att förintelsen är en judisk konspiration, blir inte mer sant eller mindre klandervärt tillsammans med brasklappen att alla får tro som de vill. Men ändå, så fortgår det, kommentar efter kommentar!

    – Det var ett vettigt svar! Man får tro vad man vill så länge man inte kräver att någon annan ska hålla med!

    – Fast hon vill ju inte föra en diskussion eller pracka på eller övertyga nån nåt så varför ska hon behöva bevisa något?
    – Det är du som är trams, som tycker att man måste bevisa något för att ha rätten att tro på det. Lågbegåvad kommentar.

    – En irrationell tro betyder inte att man inte förtjänar respekt.

    Man får givetvis tro vad man vill, men när man deklarerar sina föreställningar så har man valt att lyfta frågan. Att då försöka försvara ett konsensus genom att åberopa det otrevliga i vetenskapen är knappast en personlig gagn, då den subjektiva domen om trevlighetens frånvaro lika gärna kan fällas över den som levererar indikativ över den som med öppet sinne söker att förstå sina medmänniskors perspektiv. Vi har hängt vår framtid på den inställning vi föraktar.

  • Varför blir datorer mer och mer pålitliga jämfört med experter?

    Vi behöver inte backa många år för att hitta forskare som anser att ett parti schack är något som kräver egenskaper som endast människan har, men idag vet vi att datorer lämpar sig ganska väl för den uppgiften. Sedan dess har tilltron till datorers framtida förmåga ökat kraftigt, kanske för att man har sett de senaste 40 årens utvecklingshastighet, från persondatorns födelse till dagens mobila superdatorer i fickformat som ständigt är uppkopplade till enorma datorfarmar som de matar med data, som sedan används i olika mycket sofistikerade analyser. Dagens serverhallar förvaltar och analyserar inte bara data som samlas in från användares datorer och mobiltelefoner, utan även publika dataset som produceras av t.ex. statliga myndigheter och andra kommersiella dataset som skapas av olika branscher. Och när man tittar på vad som kan åstadkommas med data, förstår man varför data är dagens hårdvaluta. Väldigt mycket kan man experimentera med hemma på sin egen dator, utan att det behöva kosta något. Det finns gott om öppna dataset, som t.ex. väderdata från SMHI, brottsstatistik från BRÅ eller befolkningsstatistik från SCB. Själva intelligensen kan sedan erhållas antingen från t.ex. Microsofts publika programmeringsgränssnitt, Cognitive Services, eller TensorFlow som har öppen källkod. Sen finns kommersiella AI-produkter (artificiell intelligens) man också kan köra på sin egen utrustning, som t.ex. Machine Learning Services för Microsoft SQL Server. Idag kommer nästan alla programmerare i kontakt med någon eller flera av dessa.

    Artificiell intelligens kan innefatta en hel del olika ting, och för den vanliga programmeraren handlar det oftast om att förstå strukturerat data. Strukturerat data är data som har en formellt beskriven struktur, typiskt en tabell, XML eller JSON. Ostrukturerat data är t.ex. svensk text, ljud, bild eller video. Jag har ingen erfarenhet av att jobba med att tolka ostrukturerat data, men jag visar här hur man kommer igång och leker på egen hand. Det första steget för en självkörande bil är att strukturera det ostrukturerade data som samlas in visa bilens sensorer. Idag har en självkörande bil ungefär dubbelt så många incidenter per hundratusen körtimmar jämfört med en manuellt framförd bil, men även om utvecklingen går fort framåt är det viktigt att tänka på att vissa saker som är enkelt för en människa är svårt för en dator, och vissa saker som är enkelt för en dator är svårt för en människa.

    En riktigt intressant hantering av ostrukturerat data är deep dreaming, där datorn kan fylla i med information som skulle kunna vara rimlig. Tänk dig en övervakningskamera med en mycket lågupplöst bild på en inbrottstjuv, som i förstoring rent av ser pixlad ut. Med deep dreaming kan man ersätta pixlarna med en högupplöst bild. Problemet är bara att resultatet förmodligen inte är en högupplöst bild på den som faktiskt fastnat på filmen, utan ett exempel på hur personen som var där skulle ha kunnat se ut, men utan mer data så vet vi egentligen inte. Ett sätt att mäta kvalitén på vad datorn drömmer ihop skulle kunna vara följande: Man kan mata datorn med ett filmklipp föreställande strutsar som springer på ett fält, och begära ut ett filmklipp som visar hur det skulle ha sett ut om det inte vore strutsar som sprang på fältet, utan giraffer. Därefter matar man datorn med det nya klippet på giraffer, och begär ut ett filmklipp som visar hur det skulle ha sett ut om det istället vore strutsar. Därefter kan man titta på skillnaderna mellan de filmade strutsarna (ursprungsklippet) och de framdrömda strutsarna. Att låta datorn fundera ut hur det skulle se ut om en skådespelare istället vore t.ex. en känd politiker kallas för deep fake, vilket du också kan laborera med hemma på kammaren tack vare Python-scriptet DeepFaceLab.

    Men med god tillgång till formellt strukturerat data (och en kraftfull dator med snabb processor, stora och snabba hårddiskar och massor av RAM-minne) är det ganska enkelt att se in i framtiden. Låt säga att man har data över låntagare, och frågan är om nästa potentiella låntagare kommer att ha råd med sitt önskade lån. Varje låntagare är en post som håller kolumner med data om ekonomi, tidigare anmärkningar, och framför allt, om lånet som togs var framgångsrikt eller om det genererade en ny missad inbetalning. Machine learning handlar om att låta datorn räkna ut vilka kolumner och vilka värden i dessa som är utmärkande för kunder som klarar av att betala tillbaka sitt lån, och vilka kolumner och värden som är utmärkande för kunder som misslyckas. En skicklig ekonom klarar detta, men en dator som inte kan ett smack om ekonomi skulle i teorin kunna klara det ännu bättre, för en dator kan ta in så oerhört många exempel och söka efter mönster i datamängder som en riktig (mänsklig) ekonom inte skulle kunna behandla på en livstid, än mindre få en överblick över.

    Datorer gör såklart fel. Låt säga att en ny kund ser ut att passa in i kategorin av kunder som kommer att sköta sitt nya lån, och inte gör det, så bidrar den kunden till att samma misstag inte begås igen. Ibland måste man till och med medvetet tala om att vissa parametrar ska viktas lite mer eller lite mindre, men generellt sett ger mer data mer kött på benen för nästa förutsägelse. En intressant detalj är att datorn inte behöver bry sig om huruvida korrelationer är kausala eller ej, för fungerar sambanden för att göra förutsägelser, så fungerar sambanden för att göra förutsägelser. Potentiellt sett odlas det alltså en hel del stereotyper ute i våra serverhallar.

    När vinner kompetens över AI? När datamängden inte beskriver alla potentiella situationer, eller när felaktiga antaganden har visat sig fungera under den initiala upplärningsfasen och sedan belastar framtida inlärande. En abnormitet som datorn aldrig sett kan inte datorn förutse, och om den sker för sällan kanske datorn inte klarar att förutse när den kommer att inträffa nästa gång. För datorns del är lösningen alltid mera data. Inte alltid bara det, men alltid det. Det kommer alltså säkert alltid att finnas situationer av en sådan karaktär att en akademiker, med sin jämförelsevis lilla rådatakapacitet men jämförelsevis stora hjärnkapacitet, kommer vara överlägsen, och det finns redan idag exempel där akademiker som vigt sitt liv åt att studera ett ämne, blir ifrånsprungen av en cellar dweller med computing power, som inte vet ett smack om ämnet, men som gör körningarna som krävs. Tänk hur många månaders jobb och hur mycket pengar som Lucasfilm lade på låta en ung Carrie Fisher vara med i en ny Star Wars-film, och hur mycket bättre en amatör lyckades göra samma jobb på sin hemdator på ett par timmar.

  • Vad kan vi lära oss om svensken av corona-epidemin?

    När det kommer till vikten av självförverkligande är Sverige världens mest extrema land, tätt följt av de andra nordiska länderna. Observationer i samband med coronavirusets spridning säger mig också att vi gillar myndigheter som pekar med hela handen och att vi är dåliga på att ta instruktioner. Det tydligaste exemplet måste nog vara när Folkhälsomyndigheten föreslog att sammankomster på fler än 500 personer inte skulle tillåtas, vilket regeringen accepterade. Hos medborgarna förvandlades ”max 500 personer” till ”500 personer”, och budskapet om karaktären på evenemang som skulle undvikas, ignorerades. Det fanns till och med exempel på artister som ordnade så att evenemang med 520 sålda biljetter blev till evenemang med 500 personer, samtidigt som de som förstod uppmaningen kallades för alarmister. Kombinationen av vilja att vara samhället till lags och oförmågan att göra detsamma blev uppenbar, och regeringen sänkte siffran från 500 till 50, vilket är ett om möjligt ännu hårdare slag mot ekonomin.

    Jag kan inte säga det bättre än Emma Frans:

    Att ekonomin kraschar får bara personer på vänsterkanten att gnugga händerna, då det bara är där vi hittar förkärleken för både fattigdom och längtan efter den moderna världens undergång. Man gläds över företagens minskade vinst och förfasas över att återbäring på aktier delas ut. Pengar är ett abstrakt värde som kommer från produktion i företag och som tillfaller det allmänna om företagen lyckas, och det är på detta vi har hängt upp samhällets själva existens. Att det anses vara förskräckligt att Volvo ger återbäring till sina ägare, beror på att en stor andel av pengarna tillfaller staten, och därmed samhället. Som tur är, är yttervänstern en liten grupp i Sverige, hur högljudd den än må vara. Det är samma slags människor som blir irriterade på att man kallar Iran för en skurkstat – visst gör man matinéunderhållning av att avrätta homosexuella, men de är åtminstone islamister och socialister som skyllde nedskjutningen av ett passagerarplan på USA. I värsta fall är Iran fiendens fiende.

    Sverige står sig ändå rätt bra, men vi får räkna med att det som alltid är de mest ekonomiskt utsatta som blir drabbade när inga gemensamma medel längre finns att tillgå, på grund av minskade vinster hos företagen som samlar in dessa medel. Och vi har dessutom lärt oss att programmerare och matematiker nästan är bättre lämpade att förutspå epidemiers utbredning än epidemiologer. Det är alltså inte bara viktigt att man följer de råd som kommer från myndigheterna, man måste också vara lyhörd för de experter (som inte nödvändigtvis samlas under statens paraply) som faktiskt räknar på saker. Även om programmerare och matematiker inte säger oss något om hur vi bör agera i olika situationer, så kan de ge ledtrådar om hur framtiden ser ut, tack vare sina modeller och visualiseringar. Den informationen är värdefull även för statens experter. Och transparensen som kommer med möjligheten att köra deras simuleringsmodeller på sin hemdator och jämföra med verkliga observationer, är förtroendeingivande.

  • Tre skäl att acceptera religion

    En av anledningarna till att religion är så farligt är att religiösa idéer är omgivna av vita riddare som försvara både idéernas bärare och idéerna själva från kritik. Det skapar exakt det klimat som krävs för att medborgare ska kunna se mellan fingrarna på t.ex. islam samtidigt som man (med rätta) förfäras över nazism – endast med kännedom om den sistnämnda ideologins historiska meriter. Intellektuella personer tenderar att både kunna och vilja avfärda dåliga idéer om de är sekulära, trots att de samtidigt både är oförmögna och ointresserade av att ens vilja identifiera dåliga idéer som förvaltas inom epitetet religion. Förmodligen för att man gillar religion.

    Intellektuellas kärlek till religion kommer egentligen inte från kärleken till farliga dogmer, utan från en maktanalys där man ser ner på religiösa och således vill skydda dem från kritik, vilket i sin tur leder till att man försvarar vansinniga idéer – antingen på grund att man blivit ideologiskt förblindad eller att man gjort en katastrofalt dålig konsekvensanalys. Ingen av dessa förklaringar är särskilt orimliga för människan tenderar att både tro på sådant man gillar och ha svårt att följa ett logiskt resonemang. Denna begränsning i människans förmåga att tänka rationellt övervinns inte av att hon placeras i en maktsituation, vilket i sin tur innebär att religiöst motiverad vidskeplighet ger enorma juridiska fördelar. Man skulle kunna fylla en hel bok med fri- och rättigheter som kan härledas från tron på en himmelsk låtsaspappa eller nackdelar som kan härledas från bristen därav.

    Det intellektuella haveri som ligger bakom acceptansen för religion blir uppenbar när man ställer deras resonemang bredvid normala vetenskapliga kriterier. Det i sig själv är inte speciellt konstigt, om det inte vore för att många som försvarar religionens roll i samhället själva är ateister! Enligt neurologen och filosofen Sam Harris har dessa tusentals år av religionskritik resulterat i tre kategorier av försvar.

    1. Någon specifik religion kanske råkar vara sann.

    2. Religion eller någon specifik religion kan vara bra för samhället.

    3. Ateister är arroganta.

    Är man över huvudet taget intresserad av vetenskap, är endast skälen bakom det första påståendet relevant. En vetenskaplig skeptiker är en person som begränsar sin skepticism till beskrivningar av verkligheten (första kategorin – vetenskap), helt utan att behöva ta ställning i politiska frågor (”religion är bra”) eller sociala frågor (”ateister är arroganta”). Men ingen av dessa tre kategorier håller egentligen någon bäring.

    Tanken på att någon specifik religion kanske råkar vara sann, kommer att skicka den troende till helvetet på rent statistiska grunder. Om hinduismen är korrekt, är således varken islam eller kristendomen korrekt, och alla muslimer och kristna är således skyldiga till brottet avgudadyrkan och har själva tjänat ihop till sitt eviga straff – det finns tusentals religioner att välja bland. Är man fortfarande osäker, går det alldeles utmärkt att titta på den föga smickrande meritlista som just den religion du själv gillar har i vetenskapliga frågor. I Sverige tenderar kristendomen och islam ha en särställning. Kristendomen för att Svenska kyrkan ”gör goda ting” och islam för att idéer gärna bedöms genom en maktanalys av dess bärare. Det mest patetiska försvarat till den första kategorin kommer från Stephen Jay Gould som menar att om något är falskt och religiöst så kan det få passera genom filtret genom en klausul om ”magisterium”, som är ett slags kontext där motsägelser har en fristad. Men oavsett om man pratar om att en specifik skrift är helig eller om att man har en personlig relation med Universums skapare, så är evidensen efter alla dessa år fortfarande diskutabel. I en modern är inte jungfrufödsel längre ett stärkande argument utan bara ytterligare ett påstående som behöver beläggas.

    Tanken på att religion har positiva effekter, följer inte till att religionens anspråk är korrekta. Så om man över huvudet taget bryr sig om vad som är sant eller falskt, har man redan tagit ställning mot religion. Men de flesta, tvärt emot vad de påstår om sig själva, skiter i vetenskap, och har därför skäl att ta argumentationen vidare. Resonemanget här brukar gå ut på att vi är oförmögna att förstå konsekvenserna av vårt handlande, och således oförmögna att veta vad som är rätt och fel om inte en välmenande gud styr vårt beteende genom hot om helvetiskt straff eller gudomlig belöning efter vår död. Men vi vet att nettoeffekten av religion är negativ. Att detta är ett obekvämt faktum betyder inte att det inte är ett faktum. Religion leder ofrånkomligen till negativa handlingar eller i bästa fall till goda handlingar av helt sinnesförvirrade orsaker – löften om himmeln, hot om helvete eller kanske lockelsen av 72 postuma sexslavar. Så även om det finns en placeboeffekt, är tanken att den muslimska dogmen om martyrskap eller föreställning att homosexuella måste avrättas offentligt, något dom bidrar till min poäng att summan är negativ.

    Beträffande det tredje argumentet så har jag full förståelse för föreställningen trots att jag inte accepterar det som något giltigt argument. Jag har t.ex. sett hur personer som accepterar planetteorin beter sig bland plattjordare (alltså människor som tror att gravitation är en konspiration och att jorden är platt). Jag kan alltså acceptera att ateister är svin, utan att behöva acceptera föreställningen att de har fel, för det har de inte.

    Ett genomgående tema verkar vara att det man vill ska vara sant också är sant, oavsett om det handlar om framgångsrika företagare som tror att sin personliga guru har magiska krafter eller om en flykting från ett muslimskt land som behöver avrätta otrogna. Och av någon märklig anledning skriver detta övernaturliga ting böcker. Film, tv, mjukvara eller musik är av för oss ogreppbara anledningar irrelevant. Som troende, ställ dig gärna frågan om du verkligen tror att du har rimliga skäl bakom dina föreställningar, eller om du egentligen inte är t.ex. någon ”kristen skeptiker” utan bara en vanlig hederlig vidskeplig människa som råkar gilla det vetenskapliga sammanhanget.

  • Skolan bör inte digitaliseras så som det görs idag

    Inom skolvärlden blir man, mer än någon annan stans, utsatt för lekmäns tyckande och gissande. Jag förstår självklart att det skapar irritation, men det har sina skäl: Alla har gått i skolan och har således en personlig bild, hur subjektiv den än må vara, av vad som är bra. Alla som har ett jobb tar ganska mycket av sina egna pengar ur fickan för att finansiera andras barns utbildning. Det är alltså egentligen inte speciellt konstigt att skolsystemet exponeras för lekmäns tyckande. Efter detta erkännande bjuder jag glatt på min egna åsikt om Skolverkets digitaliseringsplan och hur digitaliseringen av skolan tar sin form. För att göra en lång historia kort, så är jag opponent. Och jag är opponent baserat på mina subjektiva åsikter och baserat på det jag vet om modern informationsteknologi. Digitalisering är inte i sig självt av ondo, men så som det sker nu tycker jag mig se problem.

    Diskussionen kan spåras tillbaka till den tid då kalkylatorn var en ifrågasatt lyx, eftersom man, som det hette då, ändå aldrig kommer bära med sig en miniräknare. Ibland slår kritiken mot tekniken fel, men ibland slår den rätt. Den högst subjektiva poäng som jag vill göra, kan summeras i denna bild. Det är så här min arbetsplats i hemmet ser ut. Förutom ölen och en NUC (som tangentbordet är kopplat till) så äger jag en mobiltelefon med en mjukvarudriven miniräknare (som jag ogärna använder) och en hårdvarudriven miniräknare.

    Poängen är att även om alla idag, tvärt emot lärarkårens samlade bedömning på 80-talet, faktiskt bär med sig en miniräknare i sin smarta telefon, så är den inte bara en miniräknare. Det är fortfarande en potentiellt Internet-ansluten enhet som potentiellt kan notifiera dig om att någon tilltalar dig, att någon tycker något om något du delat på sociala medier, och så vidare. Eleven förväntar alltså kunna koncentrera sig på ett potentiellt tråkigt räkneproblem medan hon rent av kanske håller i den enhet som sköter alla hennes lättsamma kontakter och som bjuder på kortsiktiga nöjen i form av bilder och s.k. likes (som är ett slags bekräftelsegest från de andra uppkopplade vännerna).

    Av den anledningen anser jag även att tryckta böcker är bättre än e-böcker som läses på laptop, surfplatta eller mobiltelefon, åtminstone om de tryckta böckerna läses när mobiltelefonen ligger i fickan eller i ett annat rum, annars spelar det ingen större roll. Oavsett det gäller läxläsning, skönlitteratur eller facklitteratur, finns det många som tänker på annat när själva enheten gör sig påmind.

    Under min skolgång på 80-talet använde vi datorer som inte var uppkopplade till Internet eller några sociala medier.

    ABC 80. Foto: Ellinor Algin

    I en datorsal hade vi ABC 80-maskiner som körde BASIC, och i en annan hade vi sammankopplade COMPIS-datorer som körde CP/M. På den förstnämnda lärde vi oss BASIC, på den andra lärde vi oss grundläggande CP/M-kommandon, lite nätverk och Comal-programmering, vilket i båda fallen kunde ske utan att maskinerna dessutom gjorde anspråk att sköta våra sociala relationer eller ge några andra notifikationer. Men man kunde såklart inte använda dem som uppslagsverk. I brist på Google och Wikipedia hade vi istället skolbibliotek.

    Skolbiblioteken är dessvärre på väg att försvinna, kanske främst för att det kostar för mycket att ha dem, vilket till viss del faktiskt beror på att inte alla studenter idag vet vad som gäller. Böckerna är till låns och måste lämnas tillbaka. Studerar man dem på plats så gör man det i tysthet, och så vidare. Den totala informationsmängden i ett bibliotek tenderar att vara lägre och det fanns en större tröghet i att få ut ny information, men informationen håller ändå ganska god kvalité. Och så fanns skönlitteraturen! Att sjunka ner i en skön fåtölj och avnjuta ett skönlitterärt verk från en bok som inte pockar på din uppmärksamhet på något annat vis, är inte bara en fantastisk upplevelse, det är faktiskt också bildande. Man lär sig språk, man får uppleva andra människors synsätt och man kan få besöka både verkliga och fiktiva platser.

    Så om en digitalisering ska ske, anser jag att man inte fullt ut ska ersätta de tryckta böckerna, och till den grad det är möjligt använda sig av dedikerade maskiner för olika uppgifter, och i så låg utsträckning som möjligt använda sig av mobiltelefoner i skolarbetet. Och om jag fick önska, skulle skolbiblioteken få vara kvar. Förresten, min hårdvarudrivna miniräknare levererades med en heltäckande manual, vilket redan där gjorde den mer användbar än miniräknarapplikationen i mobiltelefonen.

  • Leder ”Darwins läror” till nazism?

    I dagens Nerikes Allehanda nämndes det i en debattartikel att darwinismen ”befrämjar elimineringen av svagare individer för att stärka den egna starka rasen”. Jag har skickat in ett kort svar i egenskap av ordförande för Humanisterna i Örebro, och här följer min generella ståndpunkt:

    Jag har dessutom svarat, men eftersom jag bjuder på ett stickspår, är det inte säkert att de publicerar svaret. Här är manuset jag skickade in:

    Charles Darwin var inte socialdarwinist och nazismen är inte något fullföljande av hans läror. I egenskap av vetenskapsman konstaterade Charles Darwin att de individer i djurriket som var bäst anpassade till miljön de lever i, också var de individer som generellt sett överlevde länge nog för att få chansen att föra sitt arvsanlag vidare. Detta är inte så mycket hans åsikt, som det är hans övertygelse baserat på vad vi tror oss veta om naturen. Darwin ville kasta ljus över frågan om arternas mångfald, inte kommentera hur civiliserade samhällen ska hantera sina medmänniskor. Jan Forslund beskriver det han kallar för ”Darwins läror” som att den ”befrämjar elimineringen av svagare individer för att stärka den egna starka rasen”, men bortsett från att darwinistiskt urval inte är någon instruktionsbok för samhället, så premierar urvalet anpassning till miljö, inte nödvändigtvis styrka. Det finns mycket svaga och sköra varelser med en lång evolutionär utveckling bakom sig, och det finns exempel i naturen där styrka är en nackdel. Att utveckla ett starkt skal är kostsamt för en snigel, så ”anpassning” för en snigel handlar om att balansera vad energi investeras. Detta är inte något aktivt val för snigeln, utan den individ som råkar ha en fungerande balans har större chans att föra sitt arvsanlag vidare. Ett luftburet virus som drabbar snigeln låter sig inte besväras av att snigeln kanske dör, men ett sexuellt överfört virus kan manipulera snigeln till att lägga oproportionerligt mycket energi på ett starkt skal. Man kan alltså inte ersätta ”bäst anpassad” till ”starkast” utan att förvanska darwinistiskt urval, och skulle man översätta hans teori till hur samhällen ska skötas, vilket aldrig var tanken, så kan vi konstatera att framgångsrika samhällen är de som tar hand om sina utsatta på ett bra sätt. 

  • Kommer datorer någonsin få ett medvetande?

    Nu när datorers eventuella medvetande härjar som bäst mellan dem som säger att de aldrig kommer att få något och att vi har ett överhängande hot om att datorer ska bli medvetna och ta över jorden, tänkte jag försöka reda ut lite begrepp utifrån min begränsade kunskap.

    Det finns olika typer av medvetande, och det finns olika medvetandenivåer. Olika arter har olika typer av medvetande, och bland människor finns olika grader av medvetande. Vissa typer av medvetande är väldigt enkla. En dator kan ”veta” att tangentbordet används eller att en minnesbit är satt. När man designar datorsystem så pratar man gärna om olika beståndsdelars behov av att veta saker, vilket då handlar om deras rätt att hålla minnesadresser till andra beståndsdelar och kanske få information om de andra delarnas tillstånd. Detta är såklart en ytterst primitiv form av medvetande, men det borde vara den insikten som behövs för att man ska kunna erkänna att det finns olika typer av medvetande.

    Skulle vi titta på en väldigt avancerad form av artificiellt medvetande, som han hantera och värdera många intryck och bilda sig en ganska god bild av sin omvärld, skulle vi ändå inte tycka att vi kommit närmre det som förmodligen menas när följande fråga ställs: Kommer datorer någonsin få ett medvetande?

    Svaret på den frågan är tyvärr nej, eftersom hur avancerat medvetande datorer än får, så kommer datorer aldrig få människans medvetande. Människa och maskin ligger på helt olika utvecklingsträd, och en hjärna är inte en ”vidareutvecklad microprocessor” utan en komposition som fungerar annorlunda. Och så länge den mänskliga formen av medvetande är det man förhåller sig till, kommer svaret på frågan att vara nej.

    Redan idag är datorer duktigare än människor på att ta in vissa typer av intryck, att förstå vissa typer av data, och de blir snabbt bättre på det. Redan idag kan en handhållen dator (som av historiska skäl gärna benämns mobiltelefon) betrakta en blomma och artbestämma den bättre än många människor. Men dess inlärningsstrategi liknar inte människans speciellt väl, och den underliggande hårdvaran är fundamentalt olik. Datorer kommer därför inte kunna vidareutvecklas till människor.

  • Efter ytterligare en hyllning vill jag berätta varför jag avstår

    Jag tycker av flera skäl egentligen inte om att man driver en fråga genom en personkult. Det är effektivt att hänga upp en fråga på en symbol och peka på den symbolen, och det är ineffektivt att sälja en fråga blott på tekniska argument, så därför används tekniken att koppla frågor till en person ibland. Man har igenkänning, och om personen dessutom är ett barn så finns svar på all tänkbar kritik, hur saklig den än må vara: Hatar du barn?

    I gårdagens Nerikes Allehanda hyllade Sofia Mirjamsdotter klimatrörelsens företrädare Greta Thunberg, och underströk allvaret i frågan genom att påpeka att Thunberg använder liknelsen med ett brinnande hus. När ens hus brinner så gäller det nämligen att släcka fort! Publiken problematiserar inte att sakfrågan fästs på en person, publiken har inga betänkligheter att personen är ett barn. Ett intelligent, välartikulerat och nyttigt barn, men fortfarande ett barn.

    Andra frågor skulle också kunna drivas av en kult kring ett barn. Vi brottas med problemet att gemensamma medel ska räcka till mer och mer, vilket hanteras med högre skattetryck och högre pensionsålder – verktyg som inte kan överanvändas, bl.a. på grund av att tillväxten kan drabbas. En femtonårig flicka skulle kunna turnera med budskapet politiker inte behöver ha alla sina förmåner, att arbetsgivaravgiften är för hög, att moms på arbete är en dålig idé, och så vidare. Politiska motståndare skulle enkelt kunna avfärdas med att de angriper barn. Men är det så vi vill ha det?

    Johan Hakelius hävdar att skrivandet är ett sätt att ställa sig vid sidan av samtiden, vilket i sammanhanget är en viktig poäng, eftersom man förmodligen vill kunna kritisera kontemporära fenomen även om fenomenet i fråga är upphängd på en 15-åring. För när man har skapat en sekt kring en sakfråga, är dialog omöjlig eftersom hyllningar är det enda som då tolereras. Den mest sakliga kritiken kan enkelt avfärdas genom att peka på t.ex. näthat som 15-åringen fått utstå.

    Jag som skriver detta tillhör gänget som anser att klimatkrisen är reell, och att det inte stannar där. Plastfibrer och andra föroreningar förstör våra redan överfiskade vatten. Det som gör mig till giltigt villebråd är att jag trots det ogärna deltar i Greta Thunbergs hyllningskör, eftersom det offentliga samtalet faktiskt innehåller element som jag inte tycker att barn – hur intelligenta de än må vara – ska vara en del av. Min företrädare i klimatfrågan heter Peter Hadfield, och mitt typ enda bidrag till engelska Wikipedia är att påpeka att han egentligen inte heter ”potholer54”, vilket förr var sidan man presenterade Hadfields gärningar på.

  • Value tuples i C# 7.3

    En av många anledningar till att jag älskar C#: Språkligt stöd för value tuples!

  • I stort delar jag Emma Frans syn på religion, men…

    Jag betalar min medlemsavgift till Vetenskap och Folkbildning (VoF), men jag är sällan speciellt imponerad av det som sägs när religion kommer på tal. Här om dagen gav dr. Emma Frans, utnämnd till Årets folkbildare år 2017 av VoF, sin syn på frågan med anledning av en tidigare intervju.

    …där jag beskriver att människan har en naturlig benägenhet till religiöst tänkande och att det uppstår ett tomrum när religionen försvinner ur våra liv.

    Visst är det så, men ett andligt behov kan med fördel fyllas av något annat än vidskepelse, som t.ex. konst, kultur eller litteratur. Jag själv älskar att ta en whiskey till ett gammalt album av Pink Floyd, och jag kan garantera att simpel vidskepelse är betydligt mer andefattigt än mycket annat man kan förlora sig i. Jag tror att Frans helt enkelt har fel när hon uttalar sig om religionens särställning när det gäller andliga behov. Men Frans skriver korrekt att vetenskap och religion inte alls är två kunskapstraditioner som stöttar varandra, och om detta har jag inga invändningar:

    För visst finns det ibland en konflikt mellan religion och vetenskap. Vetenskapliga resultat motsäger ibland det vi tror, och då är viktigt att vi inte låter vår övertygelse stå i vägen. Vi måste vara ödmjuka inför våra egna begränsningar och inse att det behövs efterforskning för att vi ska veta något säkert.

    Jag kanske drar det hela lite längre. Jag kan förvisso gå med på att påståendet ”Gud finns” är korrekt, så länge man avser en Gud vars existens saknar påverkan på vårt universum, eftersom den sortens existens ändå är samma sak som en icke-existens för en skeptiker. Den som anser sig ha skäl att tro på Gud, eller på något annat sätt känner av Gud, det är han som gör vetenskap av sin tro, och det är han som har problem. För att ta ett annat exempel än Gud så kan jag acceptera att det springer osynliga enhörningar på månens baksida, men vi vet inte. Ovetbarhet följer rimligtvis till att man inte heller har rätt att hävda att så är fallet. I en perfekt värld skulle det som kan påstås utan evidens också kunna avfärdas utan evidens, utan att åberopandet av ovetbarhet ges några som helst hänsyn. Detta följer till att en ”osynlig rymdpappa” som känner din närvaro inte är en fråga för religionen att fundera på, det är en fråga för vetenskapen. Om inte kosmologin så psykologin. Vad som sker utanför vårt universum (alltså det som inte lever upp till någon rimlig definition av ”att finnas”) kan överprästerna ta, så länge det inte sker på någon annans bekostnad. T.ex. bör vi jobba vidare med att separera kyrka och stat.

    Jag tror inte heller att Emma Frans har rätt när hon uttalar sig om moral.

    När det gäller värderingar och moral kan religion vara vägledande.

    Moralfilosofin står inte handfallen, och är inte beroende av religion. Precis som kemi knuffade undan alkemin och atomteorin knuffade undan elementteorin, så har filosofin ersatt religionen auktoritet som moralisk sanningssägare. Det finns gräsrötter som hellre sätter sin tillit till astrologi än astronomi, religion istället för filosofi, och så vidare, vilket tar mig till ett sista påstående: Hon avslutar med att säga att religion kan ge ett sammanhang och ett syfte, vilket även både andra negativa ting kan göra. Men det finns även positiva ting som kan göra detsamma, mycket bättre.

  • Både Magda Gad och Hans Rosling sticker ut i synen på kunskap

    För att över huvudet taget kunna uttala sig om världen idag, måste man åtminstone ha grundläggande kunskap om matematik och vetenskap, vilket långt ifrån alla har. Något alla däremot faktiskt kan göra, är att gå till sig själv och ställa ett påstående mot sina egna erfarenheter, vilket hela tiden sker. Det kan vara nog så intressant för den som vill förstå hur en annan människa tänker och varför hon tycker och tror som hon gör, men det är helt ointressant för den som vill försöka förstå sin omvärld. Du kanske känner någon som berättade om sin släkting som levde tills hon blev 93, trots att hon var storrökare? Det kan förklara varför personen inte är bekymrad över de hälsoproblem som kan följa av rökning, men det säger inget alls om riskerna med rökning. Om samma person hävdar att ”det finns massor av människor som både röker och lever långa, friska liv” så kan det vara sant även om rökning är direkt dödligt, eftersom det kan finnas ännu fler som inte lever långa liv. Först när man vet hur den ena mängden förhåller sig till den andra mängden, kan man uttala sig. Hundra friska personer är ”många” bredvid en som är sjuk, men om man räknar alla som är sjuka, kanske tiotusen, så är hundra istället en liten siffra. Man måste veta, man kan inte gå till sig själv.

    I Sverige finns ungefär 40-50 000 personer födda i Afghanistan. Många av dessa har flytt till Sverige ifrån fruktansvärda förhållanden. När Magda Gad för Expressens räkning reste dit, kunde hon bekräfta missförhållandena, men inte alla trodde henne. Hon, som nu bor där och har koll på situationen, får gång på gång höra att hon har fel, från personer som aldrig någonsin brytt sig om att ta reda på hur läget är. Från personer som förhåller sig till vad de har framför ögonen. Från personer som inte ens vet om att kunskapen som behövs för att uttala sig om sin omvärld, måste komma utifrån.

    Den som får sitt liv förstört av ett inbrott kan säkert identifiera sig med påståendet att kriminaliteten ökar, medan den som är privilegierad nog att ha sluppit undan kan säkert identifiera sig med att kriminaliteten minskar. Men för att göra ett allmänt uttalande, måste hantera information bortom sig själv. ”Där jag bor har det minsann inte varit några problem med brottslighet” betraktas gärna som en garant för att brottslighet inte förekommer någonstans alls, men det betyder i bästa fall att det inte har varit några problem med brottslighet på en specifik plats, och i värsta fall att den som gör uttalandet helt enkelt inte vet något (Dunning-Kruger). Min poäng är att utsagan är sann både i en extremt kriminell värld och i en extremt fredlig värld, och därför bara relevant för någon som försöker beskriva sitt närområde. Utsagan är helt irrelevant om generell kriminalitet diskuteras – där behövs data som berör den generella kriminaliteten.

    Och när man tittar på den statistik som faktiskt finns, är det inte säkert att den bekräftar just läsarens förutfattade meningar. Jag har tagit del av debatten om dödligt våld där en långsiktig ökning tvingar in den ena sidan i tron att minskningar ör de facto-minskningar, medan ökningar är förändringar i benägenheten att anmäla våld, medan den andra sidan betraktar förändringarna som just förändringar. Då den långsiktiga trenden är omvänd, vilket den är ibland, är ad hoc-förklaringarna omvända. Det enda som ingen ännu har intresserat sig för, är verkligheten. Vad man själv tror på, trumfar vetenskapen för vem som helst.

    Men det finns undantag, som t.ex. Hans Rosling. Han förstod betydelsen av att förstå matematik för att kunna göra utsagor. Han kunde betrakta ett påstående som falskt, även om det görs av en statstjänsteman, och som sant, även om det görs av en Sverigedemokrat. Så om någon gör ett uttalande om arbetslösheten hos invandrare baserat på att sitt närbutiksbiträde har mörk hud, vill jag tipsa om Hitchens rakkniv: Det som kan påstås utan evidens kan också avfärdas utan evidens. Sanningen finns varken i din direkta närhet eller i din politiska agenda, utan i vetenskapen.

  • Pathfinding i terräng

    A* (A-star) är en snabb pathfinder-algoritm som kan användas i t.ex. strategispel för att hitta vägar genom labyrinter eller terräng. Christoph Husse publicerade 2010 en briljant implementation i C# som tillåter egna kriterier, definierade i en solver, för kostnaden att flytta sig från en nod till en annan. Jag har använt mig av Christophs kod för att bygga en implementation som anpassar sig i en terräng där kostnaden för att trampa på en cell ligger mellan 0 och 99, och där 100 är ett oövervinneligt hinder. Läs gärna inlägget här.

  • Hold-and-modify compression

    A photograph usually requires 24 bits (3 bytes) per pixel. One strategy for reducing memory is to reduce the number of bits used to describe the color of each pixel, but that also reduces the number of possible colors that the format can display. A high-resolution image on the Amiga 500 typically consist of a table of 16 colors, which often is a bit too few colors for most photographic images. This is a 24-bit oroginal:

    And this is the 4-bit 16-color version, that could be displayed on an Amiga:

    In the 16-bit version, each pixel is a 3-byte color description, but in the 4-bit version, each pixel is a reference to a color in a 16-records long table of color. The decrease of memory consumption causes a rather obvious loss in image quality.

    Hold-and-modify (HAM) allows for displaying more colors than the 16 colors stored in the table. The Amiga implementation of HAM uses a 16-color palette, and the byte array that make out the image data uses two control bits and four data bits. The control bits decide if the next four bits of the byte describes a color set (an index reference), a red modify, a green modify, or a blue modify. The last two bits per byte are not used.

    So, a while a regular 16-color image uses 4 bits per pixel (a reference to a color in the table), a HAM image uses 6 bits per pixel, and if the first two is a color set, then the next four are still just a reference, like all pixels are in a regular 16-color image. But the other control bits indicate that the next four bits carries information on how the pixel color is different from the pixel to the left. It could be that it contains more red or less green, and so on, allowing up to 4096 colors to be displayed.

    This method works very well on photographic images, but sharp edges may cause bleeding colors, because any pixel that is not a reference to a color table depends on its neighbor to the left. But the method works well for displaying full color images using only 6 bits per pixel instead of 3 bytes.
    The artifact can be observed in this classic HAM animation by Ken Offer (1987):

  • Finjusteringsargumentet

    I egenskap av ordförande för Humanisterna Örebro får jag med jämna mellanrum förmånen att åka runt på skolor, antingen för att föreläsa om sekulärhumanism eller för att svara på frågor i religionsundervisningen om hur det är att vara ateist. Många av dagens ungdomar är muslimer, och en stor del av dem betraktar ateism som en en form av ohörsamhet mot religiösa auktoriteter. Men samtidigt är de väldigt artiga mot mig när jag presenterar min syn. Men då och då blir jag utmanad, och det sker alltid av ungdomar som presenterar sedan länge avfärdade argument som om det vore något nytt och svårbemött. Inte alldeles sällan är de omedvetna om de svenska termerna eftersom mycket kunskap idag hämtas från utländska evangelister på YouTube. Här om dagen när jag besökte en skola blev jag konfronterad med finjusteringsargumentet. Tanken är denna:

    Hur kommer det sig att jag finns, trots att min existens är så osannolik? Hur kommer det sig att det över huvudet taget finns liv, när ett universum rimligtvis är livlöst?
    Frågan ställs förmodligen endast i det universum av många, där frågan kan ställas. Frågan ställs på en planet där varelsen som ställer frågan endast kan leva på några få platser. Och framför allt ställs frågan från ett universum där frågeställaren till mer än 99,999999999999999999999999% sannolikhet skulle dö direkt om han placerades på en slumpvis utvald plats. Finjusteringsargumentet ber oss att svara på varför en omvärld som vill döda oss är designad för att inte göra det. Finjusteringsargumentet frodas i inkompetens, och jag har inga som helst problem med att det används av studenter, men deras religiösa auktoritet borde skämmas över sin usla insats.
    Tillåt mig presentera en hypotes.
    När en grupp makaker (växtätande apor) flyter i land på en ö där det bor krabbor, så är det helt fantastiskt att just de makaker som flöt i land på ön i fråga, faktiskt äter krabbor! Alltså finns Gud!
    Och här är en annan hypotes:
    När en grupp makaker (växtätande apor) flyter i land på en ö där det bor krabbor, är det en överlevnadsfördel att lära sig att äta krabbor!
    Om inget annat läggs på bordet, bör man välja den hypotes som inte introducerar några obevisade hypoteser. Finjusteringsargumentet är verkligen ett av de bästa argumenten för att Gud faktiskt finns – det erkänner jag utan omsvep – men det är ett förbaskat oinitierat argument, då vi idag vet bättre.

  • God utan Gud?

    Jag pratar om religion och moral hos Humanisterna Kalmar. Är det Gud som skapat godheten? Mycket nöje!