Anders Hesselbom

Svensk socialdemokrati har skapats för den svenske arbetaren, och ett av uttrycken för detta är reglerna som gör att invandrad arbetskraft som tagit emot för låg lön, fått för lite semester, eller vad det nu kan vara för något, blir utvisad. På det viset kan inte invandrare förstöra arbetsvillåren på den svenska arbetsmarknaden, för den svenska arbetaren. ”Svenska jobb åt svenskar” var en gammal paroll.

Sedan reglerna instiftades har förutsättningarna för industriarbete raserats. Nu dignar vi på allvar under skatter, regler och avgifter. Den svenska marknaden har hanterat detta genom att styra om till mer kvalificerad verksamhet. IT-konsultation istället för gemtillverkning, mjukvara istället för häftstift och högskoleingenjörer inom kärnkraft istället för skotillverkning.

Generellt sett är Sverige idag framgångsrikt i områden där stöd från utländsk arbetskraft behövs för att täcka upp vår egen bristande kompetens. Det är inte jättekonstigt att reglerna som ska säkra svenska jobb åt svenskar uppfattas som ett obekvämt spöke för den som kommer in utifrån som stöd. Den ene som arbetat hårt inom vården, efter den andre som är en nödvändig mjukvarukonsult, utvisas på grund av administrativa fel som inte alltid ens är deras eget fel, utan deras arbetsgivares. Att inflyttad arbetskraft som vill bidra till samhället inte anser sig gynnas av klassisk socialdemokrati, är inte jättekonstigt.

Men hur kommer det sig att svensk socialdemokrati verkar tilltala övre medelklass och bidragstagare, medan arbetarklassen verkar söka sig till SD? SD är exempelvis mycket större bland LO:s medlemmar än de är i samhället i övrigt. Och röstar verkligen iranier på SD för att de är rasister?

Jag tror att bidragstagare gagnas av ett parti som tar hand om dem som står utanför samhället, vilket Socialdemokraterna (S) gör. Detta erkänner jag samtidigt som jag måste tillstå att jag förmodligen aldrig kommer att återvända som S-väljare. Samtidigt gynnas den övre medelklassen av att det finns lite kaos ”på golvet” som bidrar till narrativet att ett högt skattetryck är bra för att många behöver hjälpas. Arbetarklassen drabbas hårt av beskattning, och gynnas inte av ett högt inflöde av potentiell konkurrens till deras försörjning, men den övre medelklassen varken hotas av nyanlända eller har finansiella problem att betala för dem via skattsedeln.

Den övre medelklassen är en stor grupp, så S är såklart ett stort parti. Arbetarklassen är (fortfarande) en stor grupp, så SD är rimligtvis också ett stort parti. Som jag sa, kommer jag nog aldrig rösta på SD, och aldrig upprepa misstaget att rösta S, men jag är helt övertygad om att fenomenet med S- och SD-röstandet inte är det första fenomenet någonsin man kan förstå korrekt genom att skrika ”rasist” efter folk på gatan. En seriös analys behövs även här.