10 enkla tips för att konvertera en ateist (rev 1)
2015-10-27
När man tar en debatt bör man åtminstone inför sig själv kunna definiera vad är beredd att ta intryck av, och vad man inte är beredd att lyssna på. Tillåt mig presentera en lista som riktar sig till den gudstroende som vill ta en debatt om gudstro med en ateist, där ateistens motiv för sin icke-tro grundar sig i vetenskaplig skepticism. Oavsett du vill rekrytera medlemmar till din religion eller helt enkelt bara vill debattera för den intellektuella utmaningens skull, så kommer dessa enkla och konkreta tips att servera dig segern som i en liten ask. Dessutom, om ateisten inte konverterar så har du exponerat honom som dogmatisk.
1. Demonstrera kunskap i grundläggande termers betydelse!
Ibland hör man de mest bisarra definitionerna av ordet ”ateist”. Den mest inkluderande definitionen av ordet innefattar personer som inte tror på någon Gud, oavsett orsak. Många har egna definitioner av ordet, vilket innefattar ”gudsförnekare”, ”skeptiker” och ”gudshatare”. Men att någon ateist ogillar Gud följer inte till att ateister överlag ogillar Gud, och därför bör inte något resonemang bygga på att den specifika beskrivningen är allmängiltig. Så se till att ha koll på vad ord betyder! Och om den ena parten behöver ha ett ord förklarat för sig, kan man be om ett förtydligande. Det är bara bra att göra det, då förmodligen ordet även behöver förtydligas för några av dem som följer debatten.
2. Använd gärna vetenskapliga argument!
Dessa är otroligt tilltalande för mig som skeptiker. Argument som formuleras enligt den enkla strukturen ”jag anser att X eftersom Y” är väldigt tydliga och produktiva. Och när de tvärt om inte håller så är även det väldigt tydligt. ”Vi har hittat bevis för syndafloden” eller ”kol-14-metoden fungerar inte” är exempel på argument jag har hört, som tar vetenskapligt spjärn. Om den skeptiskt motiverade ateisten får höra detta, är det svårt för honom att legitimt ducka utan att också behöva förklara varför han anser att påståendena är felaktiga. Carl Sagan summerar vetenskaplig skepticism väldigt poetiskt: ”We can judge our progress by the courage of our questions and the depth of our answers, our willingness to embrace what is true rather than what feels good.” Det finns alltså inget intresse av att varken förneka Guds existens, eller att acceptera Guds existens på alldeles för lösa grunder.
3. Recensera inte meningsmotståndarens person!
Om debatten fortlöper i civiliserad ton, påpeka inte att din meningsmotståndare är ”trevlig”, och om debatten inte går som du tänkt, så är det inte säkert att det beror på att din meningsmotståndare är ”otrevlig”. Och om det är så att debatten havererar på grund av att ateisten är otrevlig, eller rent av militant, är inte åhörarna oförmögna att uppfatta detta på egen hand. Att recensera sin meningsmotståndares påstådda (o)trevlighet, är att prata om sin meningsmotståndare – inte om meningsmotståndarens argument. Det är en ämnesflykt, en rökridå, och kan till och med vara ett personligt påhopp. Om något verkligen är trevligt, så är det att respektera ämnet man är där för att diskutera.
4. Avstå att ge uttryck för kristet högmod!
Att säga t.ex. ”vi får väl se vem som har rätt när vi dör” demonstrerar blott att man besitter en föreställning, men det är inte på något vis ett legitimt försvar för någon föreställning. Påståendet är att det inte är falsifierbart. Det inbjuder inte till samtal, utan till att man ska ”vänta och se”. Frågan om huruvida Gud finns eller inte, är en fråga om någots varande, vilket är helt fristående från vad man tror. Det intressanta är varför man tror.
5. Avstå emotionell utpressning!
Argument som tar avstamp i att man måste respektera religiös tro, är argument man kan använda inför sig själv för att legitimera sina egna val. Många frågor har obekväma och oönskade svar och om man inte vill höra svaret på en fråga, ska man inte ställa frågan! Om man inte vill bli ifrågasatt för ett påstående, ska man inte göra påståendet! Den enkla frasen ”jag tror på Gud” är inte en fras som med nödvändighet genererar respekt, speciellt inte om frasen yttras i samtal med en ateist. I många ateisters öron är det bara ytterligare ett obegripligt försanthållande.
6. Använd analogier som förtydligar istället för fördunklar!
Eftersom ateister inte tror på Gud, så kanske bara ateister tror på sådant som kan bevisas? Som vetenskaplig skeptiker anser jag inget vara bevisat bortom alla tänkbara tvivel, men att olika anspråk har mer eller mindre stöd i den kunskapsbank vi förvaltar. Både ateister och troende gör antaganden, t.ex. antagandet att yttervärlden existerar. Men som vetenskaplig skeptiker gör jag dessutom antagandet att vi kan lära oss något om yttervärlden genom att studera den, till förmån för det teistiska antagandet att Gud finns. Dessa antaganden står mer eller mindre i konflikt med varandra, och min erfarenhet säger mig att det förstnämnda antagandet är mer användbart. Om man gör antagandet om en övernaturlig agents närvaro, så måste man vid varje given härledning från sina observationer, även fundera på om det man bevittnat är ett uttryck för hur verkligheten fungerar eller ett uttryck för den övernaturliga agentens ingripande.
7. Använd aldrig omvänd bevisföring!
Om vi tänker oss att följande utsaga är ett argument för Guds existens: ”Du kan inte bevisa att Gud inte finns”, så får vi också tänka oss att detta uttalande är ett argument för att tro att det bor enhörningar på baksidan av månen: ”Du kan inte bevisa att enhörningarna intefinns”. Det är helt enkelt en logisk konsekvens – vikten som läggs vid argumentet reflekteras av konsekvensernas besvärlighet. Om vikten är låg, är det knappast legitimt att använda argumentet. Om vikten är hög, är också de pinsamma konsekvenserna mer framträdande. Det är nedlåtande att använde argument som förutsätter att man ska tro på icke-bevisade väsens existens, bara för att få igenom sitt favoritväsen. Problemen som har med intellektuell hederlighet att göra, hopar sig fort.
8. Välj rätt auktoritetsargument!
Auktoritetsargument kan effektivt föra samtalet vidare. Om två personer är oense i en fråga där en specifik vetenskapsman som båda respekterar har gjort ett tydligt uttalande, kan man enas i frågan och gå vidare i samtalet. Sen kan man gå hem och läsa på, om man är intresserad. Problemet är att teister och ateister helt enkelt ser upp till olika auktoriteter. Eftersom man inte kan bevisa, eller ens styrka, hur Gud är och vad han tycker, handlar teologiska auktoriteter om traditionell tro eller delad tro, något som inte tilltalar en ateist över huvudet taget. Om en ateist får höra vad William Lane Craig påstår, så tänker vi att han förmodligen också måste vara lite vidskeplig. Och kanske viktigast av allt: Om du själv inte förstår poängen som en auktoritet gör, avstå att hänvisa till auktoriteten! Det är inte orimligt att ena parten hänvisar till en person, och den andra parten vill ha poängen förklarad i en mening. Den andra parten kan rent av veta vad som åsyftas, men vill kontrollera att motdebattören inte bluffar.
9. Ta inte avstamp i en förljugen världsbild som om den vore självklar!
Frågan om varifrån moralen kommer om det inte vore för Gud, är förvisso ett exempel på argumentation från okunskap, men det visar också på en viss förvåning över att inte alla anser att moralen har ett övernaturligt ursprung. Men vi kan vara helt säkra på att för alla fenomen, sociala eller naturliga, som vi kan uppfatta, så har vi folk som undersöker dem. När det gäller moralen specifikt, så kan den precis som språket förklaras genom evolution. En lite annan aspekt är att påpeka att det inte finns någon anledning att förneka Guds existens. Även detta andas lite av att Guds existens vore självklar, och att ateister förnekar Gud. Jag förnekar inte att Gud finns, endast de argument som hittills presenterats för mig, i syfte att få mig att börja tro igen. Denna förnekelse kan vara gjord på dåliga grunder, vilket borde påvisas under en debatt. T.ex. istället för utlägget om min eventuella trevlighet?
10. Ta hänsyn till vad som redan sagts i debatten när argumenten formuleras!
Om man fått höra både att ett argument inte accepteras och varför argumentet inte accepteras, bör man ändra argumentets förutsättningar om man vill ta upp argumentet igen. Det går också bra att angripa kritiken, för även den kan vara felaktig. Att bara upprepa ett postulat som meningsmotståndaren inte delar gagnar ingen.
Med detta sagt vill jag stryka under att jag personligen gärna ansluter mig till din religion, om du vill ha mig! Det enda som behövs är goda argument. Utan sådana är det mer effektivt att rikta sig mot barn som är så pass små att de ännu har kvar sin tillit till vuxenvärldens auktoritet. Men så kan man väl ändå inte göra?
Texten är en revision av en text från mars 2014. Ovanstående version publicerades i Bright nr. 3-2015.
Kategorier: Uncategorized
Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.
Ett påstående finns som säger att 'i skyttegravarna finns inga ateister', syftande på att den extrema situation som råder i krig gör att människor lätt blir religiösa pga rädsla eller ångest. En sådan religiositet brukar dock inte vidmakthållas när omständigheterna blir mer normala.
Men det finns ett fenomen som kan få ateister att omvändas utan andra människors argument eller påtryckningar och det är det som kallas NDU, (near-death-experience) eller nära döden-upplevelser. Det finns ju massor med litteratur inom detta ämne, jag fick en bok i min hand av journalisten Patricia Pearson som inventerat forskning om NDU, berättelser om dem samt underlaget för berättelserna. Gemensamt tycks vara att dessa upplevelser får en genomgripande och långvarig betydelse för personerna. Undersökningar har visat att de som upplevt NDU blir mer andligt aktiva, dvs deras empati och medkänsla har ökat, de vill odla kärleken, blir medvetna om att deras liv har ett syfte medan intresset för det materiella minskar. Både de som redan var religiösa och de som var ateister erfor en obeskrivlig kärleksfullhet som genomsyrade allt i den andra världen de befann sig i. Intressant är också att de som redan var religiösa menade att den trosinriktning de tillhörde missade målet. De blev mindre intresserade av dogmatisk tro och som sagt mer andligt aktiva i form av kärlek till sina medmänniskor. Ateister och de som var religiöst likgiltiga ändrade inställning efter sina erfarenheter.
Boken jag läst heter Opening Heaven's Door och handlar bland annat om kirurgen Alexander Eben och pionjären inom NDU, Raymond Moody samt många fler, både forskare och människor som erfarit NDU.
Psykos och förvirring under syrebrist kan till viss del förklara folks vidskepelse, ja. Men på det stora hela är det kulturellt och evolutionärt.
Oj oj Zelma
Vad ska man säga..
Då har du säkert också läst dr Grips berättelse om sin död och uppståndelse, jösses..
Vad som händer i hjärnan på operationsbordet kan jag inte redogöra för, men naturligtvis handlar det inte om något övernaturligt.
Att många ,"alla" beskriver samma upplevelser, ljus, värme genomsyrande godhet etc kan säkert vara en grupp av mekanismer som aktiveras i ett livshotande läge. Narkos kan säkert också påverka hjärnan på sätt som är ungefär lika för alla som drabbats av något som är livshotande. Svår smärta likaså.
– Har du läst "Mannen som förväxlade sin fru med sin hatt" skriven av neurologen Oliver Sacks? Gör det!
Men beträffande att "alla" beskriver i princip samma sak, har samma upplevelser:
Jämför med alla som har sett utomjordingar, mest i USA men ändå, dessa rymdvarelser beskrivs ungefär likadant, enorma ögon, pytteliten näsa, kropp som en liten blek docka etc.
Det beror på att folk härmar varandra. Man hakar på föregående beskrivning för att på så sätt öka trovärdigheten.
Apropå död och pina så tycker jag att "Halloween" är en smaklös fest. Ta bort den.
Jovisst, men man har förstås gjort experiment där man 'drogat' personer med både narkos och droger av olika slag. Man kan också genom att stimulera ett område i en av tinningloberna framkalla religiösa upplevelser, men dessa experiment leder aldrig till någon genomgripande förändring hos personerna medan 'äkta' NDU kan förändra människors liv radikalt. De upplever tillvaron i den andra världen mer reell än när de återkommer till tillståndet som de befann sig i innan händelsen. Omfattande forskning med experiment har förstås gjorts men hittills finns ingen riktigt heltäckande och godtagbar förklaring, men man fortsätter förstås forskningen.
Jag känner till Göran Grip och hans berättelser samt den motvillige dr Alexander.
Jag tror inte på de där NDU-påståendena, att de skulle ha någon överjordisk, mystisk förklaring.
Även folk med nykter inställning till tillvaron kan få en omvälvande ny syn på livet efter att de undgått döden med en hårsmån. Nu förstår de hur kort livet är, att man inte ska ta det för givet. Att man inte ska skjuta upp beslut, utan sälja sina tillhörigheter och flytta till Tobago, skilja sig från frun eller vad det kan vara som de länge drömt om men inte vågat. Att man omedelbart ska sluta att vara avundsjuk och skrytsam.
Allt utom någon gudomlig eller utomgalaktisk iblandning.
Det finns flera skäl till att tyckt sig ha "sett ljuset i tunneln" eller sett Jesus stå bredvid ens säng. Vissa människor tycks nästan vara beredda att dö för att få uppmärksamhet t ex, dr Grip betraktar jag som en sådan.
Vissa är sköra i psykisk (eller psykiatrisk) bemärkelse och kan inbilla sig ungefär vad som helst. Vissa är mytomaner, bara.
Det som är intressant är att NDU-are som haft en religiös tro, t ex kristen, säger att den inte alls motsvarar den värld de mött i NDU. Religionen förefaller då fyrkantig, dogmatisk och platt.
Jag uppfattar Grip som tystlåten, nästan skygg och inte alls intresserad av uppmärksamhet. Jag har t ex aldrig sett honom le.
Zelma
Att de ”övernaturliga” upplevelserna är ljusa och varma är ju bra. Hjärnan aktiverar säkert vissa områden i det här speciella och farliga tillståndet och koncentrerar något ljust, milt och kärleksfullt. Samt genomskådar tydligen de konstruerade dogmerna i de religiösa vidskepelserna.
Det är säkert ändå så att hjärnan inte uppfinner något nytt, utan använder sig av det redan inspelade databiblioteket, där rätt många har jesusfigurer lagrade.
Om man får morfin eller annat starkt smärtstillande kan man uppfatta en helt ljuvlig drömvarld (vet jag, från en gång med Ketogan). Även om ingen doktor med injektionsnål hunnit fram vid uppenbarelserna pumpar normalt kroppen själv ut sitt eget smärtstillande medel. (En ”Odette”, Svandrottningen, genomförde den krävande andra akten med ett brutet mellanfotsben. Hon kände ingenting förrän efter applådtacket, då hon började uppfatta en smärta som hon beskrev som om någon med tung borrmaskin angrep hennes fot).
Stackars dr Grip, han har räddats ur dödens käftar och så surar han för jämnan?
Somliga blir då aldrig tacksamma 😉
Därför gissar jag att dr Grip tillhör någon av de andra kategorierna som jag föreslog.
"Förvånansvärt nog visar det sig att vi inte heller vet vilka mekanismer som ger upphov till hallucinationer hos psykiskt sjuka människor. 'Data från skanning av hjärnan har bekräftat det man förväntade sig, att hallucinationer omfattar en förändrad aktivitet i den nervkrets som man vet är inblandad i normal hörsel och normalt tal', skriver Patricia Boksa (neurobiolog). Med andra ord kan man visa att hörselhallucinationer, till skillnad från rena inbillningar, engagerar hörseln FYSISKT. Men den stora frågan om hur den förändrade aktiviteten uppstår är fortfarande obesvarad. Så i studier på människor kan nervprocesserna bara visas motsvara, inte otvivelaktigt orsaka, hallucinationer. Hjärnan förblir lika mystisk som de stora havsdjupen och den mörka materiens obeskrivliga omfattning. Att hävda att hallucinationer i friska hjärnor orsakas av det ena eller det andra kan jämföras med hur medeltida kartografer fyllde i de outforskade hörnen av världen med kommentarer som: 'Här finns det drakar.' Det vi talar om är ett antagande : Vi kommer, förr eller senare, att träffa på drakar i den här kvadranten av jordklotet."
Citatet hämtat ur Patricia Pearson: Opening Heaven's Door sid. 106. (utgiven 2014).
Jaha..eh..
Det känns så skönt att inte vara forskare knuten till någon diplomerad institution, jag är fri att påstå lite vad som helst ! -Fast jag bluffar aldrig någonsin, jag skriver bara rakt ut vad jag tycker och tänker.:-)
Vad jag ska dra för slutsats av ditt citat förstod jag faktiskt inte riktigt. Att man kan mäta hjärnaktiviteter? Javisst.
Men att man inte vet varifrån vanföreställningar, hallucinationer hos psykiskt sjuka kommer, nej det håller jag inte alls med om.
Jag tror nämligen att man mycket ofta kan räkna ut det (och därmed ha en pytteliten chans till åtgärd). Men det vill nästan ingen, eftersom uträknandet skulle ta relativt lång tid, den tiden skulle kosta mycket pengar och – framförallt – läkemedelsindustrin skulle bli förtvivlad och dra fram de stora kanonerna.
Det är lätt som en plätt att bara droga ner den tokiga patienten (som av detta blir fet och slö och tappar sin sexuella förmåga), ge ett rosa piller bara! Så görs rutinmässigt med våra psyksjuka.
Om detta kan jag orda mycket och länge, men gör inte det här och nu.
Även om innehållet i den psykiskt sjukes hallucinationer gick att härleda så betyder inte det att det går att åtgärda utan medicin, inte alltid med heller, förresten.
Att man kan mäta hjärnaktivitet är ju väldigt bra, men då det händer märkvärdiga saker när hjärnaktiviteten är låg är förstås mycket intressant:
"De forskare som ägnar sig åt att grundligt studera NDU och som också grundligt undersökt och intervjuat personer som haft sådana, brukar känna sig obekväma med generaliserande slutsatser. Styrkan och komplexiteten hos en NDU har inte fått någon tillfredsställande förklaring, menar de. Det mänskliga medvetandet ruvar på många mysterier: 'Den främsta invändningen mot att dessa hypoteser (om orsaken) är otillräckliga, är att normen för NDU definieras av fenomen som mental klarhet, livfulla sinnesintryck, ett minne av upplevelsen och en övertygelse om att upplevelsen känns mer verklig än det vanliga medvetandet' ( Bruce Greyson, forskare). Ändå uppstår de under tillstånd då hjärnan inte borde kunna bidra till några sammanhängande tankeprocesser alls. Allvarlig påverkan av hjärnan på grund av nedsövning eller syrebrist ger inte några goda förutsättningar för skärpt tankeverksamhet" (Ur Opening Heaven's Door sid 162).
På Humanistbloggen finns ett inlägg där tre lärda, Ingvar Johansson, Ulf Danielsson och Åsa Wikforss bl a diskuterar om medvetandet (29 oktober, Medvetande, ateistiska perspektiv). Några var rörande överens om att medvetandet är kopplat till kroppen och bundet till tid-rum, kan alltså inte ta sig någon annanstans bortom detta. Medan Anna-Lena Viklund, diakon och numera 'sierska' säger att medvetandet inte finns uteslutande i hjärnan utan också i auran (ett slags elektromagnetiskt fällt utanför människans kropp, som jag har förstått det). Hi hi, tänk om Anna-Lena har rätt. Hon deltog förstås inte i samtalet på videon utan har blivit känd för allmänheten genom medverkan i Anna Lindman Barsks program i TV för något år sedan.
Apropå videon på Humanistbloggen säger Åsa Wikforss att folkbildning är viktigt och menar att skolan inte är så bra på bildning. Hon berättade att i hennes barns skola höll de på med savanner i Afrika och de fick i uppgift att berätta vad det tyckte om Afrikas savanner. Detta menade Wikforss var bedrövligt, hur skulle barnen kunna 'tycka' något om savanner överhuvudtaget? Det föll henne alltså inte in att barn kan inhämta kunskap och reflektera över ett ämne utifrån dessa kunskaper, allt måste bygga på frågor och svar i ett prov.
Zelma
För just mig är teorier och diskussioner angående huruvida hjärnans aktiviteter förekommer endast inne i huvudet eller i någon aura lite utanför ointressant. Det brinnande intresset hos somliga för eventuella oförklarliga fenomen, fantomer, berör mig knappast, jag förstår mig helt enkelt inte på lockelsen.
Forskning som grundar sig på intervjuer inom det här mystiska området ger jag inte mycket för, ungefär likamycket som jag tror på amerikansk forskning på utomjordingars bortförande och experimenterande med människor (ofta tycks de haft något sexuellt pillande för sig med sina objekt, fniss!)
Men verkliga, jordiska psykproblem intresserar mig .
Jag påstod inte att så fort man kunnat härleda orsaken till vanföreställningar hos en psykiskt sjuk person och pratat lite om saken så försvinner problemet.
Att man samtidigt med psykoterapi måste medicinera patienten är mycket troligt.
Men att som idag bara skyffla in i mängder av nedbrytande mediciner i åratal är förfärligt.
Den som tror att "man får hjälp" bara man tas in på en psykiatrisk avdelning tror ganska mycket fel. Man låses in, medicineras, drogas ner, eller får minnesförstörande elchockbehandlingar.
Att välja en annan sorts behandling, "min" idé om behandling skulle kosta samhället miljarders miljarder kronor.
Verkligt svårt sjuka, schizofrena t ex, går inte att bota. I stället gäller att försöka hitta den bakomliggande orsaken så att man har en chans att förhindra nya insjuknanden hos nya personer i farozonen.
För ca 5 år sedan var jag, religiöst kännande sett, död i fyra timmar under en hjärtoperation. Mitt hjärta stod stilla och pumpade ingenting och en massa gubbar och tanter skar i det och sydde i det. Innan hade jag naturligtvis förberett mig för "Ljuset i tunneln" och eventuella effekter. Inte såg jag Jesus eller någon annan heller. Vilket iofs var väntat. Och detta är ändå ett ögonvittnes berättelser….:-)
Kristian
Å stackars dig! Ingen Jesus visade sig, konstigt.
Men hoppas de tråcklade bra, kirurgerna
Lokatt
Jag utgår ifrån att du inte intresserar dig för sådant, därför undvek jag att adressera kommentaren till dig. 🙂
Kristian
Känn dig inte annorlunda för att du inte fick någon NDU, förhållandevis väldigt få får en sådan. I alla fall som gett sig till känna. Väldigt få av de dokumenterade fallen har mött Jesus i sin NDU. De flesta vaknar upp efter operationerna och mår bara tjyvtjockt, som man brukar efter kirurgiska ingrepp.
Både NDE:s och Out of Body Experiences har blivit refutade av forskning.
Bara att googla och inte tro på TV 4.
Dessutom tveksamt om lyckan med att medvetandet fortsätter efter döden kan delas av alla. Och då inte bara av oss som är tveksamma till slutdestinationerna!
Tänk på stackars Biorn, The Viking. Kommer här igen:
https://www.youtube.com/watch?v=MV5w262XvCU
Björn 1 november 21:04
Sysslar TV 4 med NDE och utanför-kroppen-upplevelser? Jag trodde att de var specialister på spöken och de lär vara riktigt döda. Men du kanske menar att medium påstår sig kommunicera med dem. Och självklart vill inte mainstream- forskningen ha med NDE att göra, dessa forskare har väl knappt kunnat smälta att vi har ett medvetande överhuvudtaget.
Alltså, om det finns fortsatt medvetande efter döden går det väl inte att välja. Då er'e bara å hänga med och njuta.
Zelma 1 November 2015 22:13
"Då er'e bara å hänga med och njuta."
Säker på njutning? 😉
Va?
Ja, det som handlar om medvetandet och NDU mm!
Björn 1 november 22:23
Ha ha! Biorn the Viking kan ju drömma om vackra nunnor etc!
Aha…okej!