Anders Hesselbom

Jag vill börja med att tacka kristdemokraterna Andreas Carlson och Ola Mårtensson för att den dåliga retoriken man bjuder i artikeln somförsvarar julen som en kristen tradition och utropar den kommunala skolan till dess förvaltare. T.ex. ställs kyrkliga ceremonier mot julsamlingar i ”svettiga gymnastiksalar”, och vem vill inte fira i en fin kyrka framför en svettig gymnastiksal? Fina, och framför allt gamla jultraditioner ställs mot värdenihilism. Du som läser Carlsons och Mårtenssons text kanske börjar tänka i banor om falska dikotomier, för ingen utom möjligtvis skribenterna själva, kan rimligen tro att svettiga gymnastiksalar och värdenihilism är det enda tänkbara alternativet till att låta barnen utöva deras religion i skolan.

Poängen som görs, är att ”vi” har firat jul till minne av Jesu födelse sedan mer än tusen år tillbaka, och nu när dessa tusen år passerat, ska denna specifika orsak till julfirande institutionaliseras genom den kommunala grundskolan. För att verkligen styrka att detta är rätt väg framåt, hänvisar man till religionsfriheten. Rätten att praktisera sin religion uppnås genom att skolan låter andras barn praktisera deras religion under skoltid. Underförstått, Carlsons och Mårtenssons religionsfrihet undergrävs av att inte skolan kopplas in och verkställer kollektivt kristet julfirande för samtliga skolbarn.

Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna målar upp en bild av den att kulturella mångfalden utgör ett hot mot deras religionsfrihet. Alltså, det faktum att inte alla firar jul till minne av Jesu födelse betraktas som ett problem. Ett problem som skolan ska hjälpa till att lösa. Genom att ha en kristen närvaro i ett sammanhang där barn måste närvara tror sig Carlson och Mårtensson säkra religionsfriheten. Att det kulturella argumentet används i en debatt som handlar om andras barns religionspraktisering, avslöjar att skribenterna besitter en föreställning om Sverige som en nationalstat, alltså att alla inom rikets gränser delar och bör dela kulturarv.

Givetvis är det inte så att Andreas Carlsons och Ola Mårtenssons möjlighet att fira jul till minne av Jesu födelse, står och faller med att mina barn också gör det, och gör det som en del av sin skolgång. Jag vill tipsa Carlson och Mårtensson om att ta sina egna barn till kyrkan; julottan kan vara fin. Välsigna dem, ta dem till kyrkans barntimmar, sätt dem på söndagsskolan, läs för dem ut bibeln, skicka dem på konfirmation. Att detta är nämligen rätt sätt att föra sin kristna kultur vidare till sina barn. Visst kan man diskutera det moraliska i att introducera religiösa dogmer om en himmelsk alfahane och att man överlever sin egen död för barn som inte utvecklat sin förmåga att tänka kritiskt, men där har ni eran religionsfrihet. Det är sådant ni har den till. Att blanda in skolan och göra kristna ritualer till obligatoriska, är fel sätt att föra sin kristna kultur vidare. I det sekulära Sverige, är inte längre Svenska Kyrkan en institution, utan en församling bland andra. Och skolan har inte ett större ansvar mot kyrkan att intala barnen att Gud finns, än de har mot oss naturalister att intala barnen att Gud inte finns, och att kristendomen bara är just en religion bland många andra religioner.

Det barnen lär sig om religion i grundskolan, ska ske under objektiva former på religionsundervisningen, och om en religion favoriseras under högtidliga stunder, och hanteras som ”det normala” har man inte agerat i enighet med Europakonventionen, utan snarare brutit mot religionsfriheten enligt Europakonventionens formulering. Om religionen och religionsfriheten verkligen är det viktiga, lyft blicken från skolan! Vi har varken att göra med en själajakt eller en nationalstat, och det finns inget i Carlsons och Mårtenssons text som legitimerar att naturalister och ateister är kulturlösa, och att deras barn därför måste kristnas av utbildningssystemet. Tanken på en nationalstat är, för mig, det absolut viktigaste anledningen till att jag tänker fira den dag då Kristdemokraterna försvinner ur riksdagen.