Den 14 februari sköt en 22-åring ihjäl en person i samband med en konferens där konstnären Lars Vilks deltog, och sedan en judisk person nära en synagoga. Det har pratats en hel del på debattsidor och i sociala medier om eventuella problem med Lars Vilks och hans konst. Vilks skulle ha provocerat 22-åringen ”i onödan”.
Vilks har givetvis inte gjort något fel eller något han inte borde. De religiösas rätt till sin religion, är inte på något vis större än våran rätt att svara på deras religiösa anspråk, utmana vad som betraktas som heligt eller, över huvudet taget, vår rätt till att yttra en avvikande idé, åsikt eller föreställning. Det är snarare så att Lars Vilks är en av dem som aktivt arbetar för att försvara yttrandefriheten, likt hjältar som t.ex. Salman Rushdie eller Bassam Al-Baghdady.
Men yttrandefriheten som sådan står inte speciellt högt i kurs. Av någon anledning är teologer särskilt irriterade över allas rätt att tala. Ann Heberleins debattartikel på SVT Opinion från i förrgår är ett bra exempel på det.
”I mina ögon är Vilks inte en mysig konstnär på Bjärehalvön.”
I mina ögon är inte Backstreet Boys ett bra rockband, men jag skulle avstå att påpeka detta om killarna var utsatta för ett attentat. Det är inte relevant! Vi ska vara otroligt tacksam för att inte alla tycker och tänker som Ann Heberlein!
”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser.”
Nej, två människor fick sätta livet till för att en 22-åring opponerar sig mot Lars Vilks och andras rättigheter. Om vi hade diskuterat en våldtäkt, hade Heberlein kunna säga att en kvinna blev våldtagen på grund av att hon utnyttjade rätten att ha kort kjol, vilket hon inte borde.
”Yttrandefriheten måste vara absolut, men måste också värderas i relation till lagstiftning angående hets mot folkgrupp och hatbrott.”
Lars Vilks har inte gjort någon något, men om 22-åringens motiv var att hans uppfattning om yttrandefrihet avviker från Vilks, skulle vi kunna lägga hatbrott till 22-åringens meritlista. Men inte till Vilks, såsom Heberlein försöker göra gällande. En gärning som inte är ett brott, kan inte ha brottstypen hatbrott.
”Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan.”
Att yttrandefriheten måste vara absolut, betyder att allt som är tillåtet att sägas, får sägas. Även den vars livsåskådning avviker från Ann Heberlein, har rätt att komma till tals. Om denna rätt berövas henne, så spelar det ingen roll om den berövas direkt (för att man inte får) eller indirekt (för att man får men förväntas avstå).
”Om vi tar yttrandefriheten på så stort allvar som vi påstår, om vi förstår hur viktig den är, hur avgörande denna frihet är i ett demokratiskt samhälle så måste vi hantera den bättre.”
Det finns inget som säger att Ann Heberleins värld är bättre än våran. Det är lika befängt av Heberlein att definiera frånvaron av kritik mot religion som ”bättre”, som det vore för icke-religiösa att definiera förbud mot (eller krav på avstånd från) religion.
”Efter mitt lilla framträdande i söndagens SVT Agenda tog synpunkterna på mitt hår, mitt smink och mitt utseende i största allmänhet aldrig slut.”
Efter ett mordet på två oskyldiga danskar den 14 februari, har det varit rätt mycket snack om ett tilltänkt offers ansvar för detta. Ett tilltänkt mordoffer! Allvarligt, Ann Heberlein! Och från Heberleins försök att skuldbelägga offret, till en annan växande tradition: Det är judarnas fel!
Ett av 22-åringens offer judisk religiös tillhörighet (vilket förmodligen var hans enda ”brott”). Detta genererade givetvis en viss uppmärksamhet i media, vilket skapade misstankar hos rapparen Dani M att det kanske var judarna själva som stod för mordet – de hade något att vinna på mordet. När Dani M inser det absurda i sitt antagande, ber han om ursäkt genom att säga att det var media som fick honom att tro att det var judarna som låg bakom mordet. Hur? Genom att uppmärksamma att en oskyldig människa dödats på grund av sin religion???
Men kanske är inte Dani M helt ute ändå. I förrgår fick Israels ambassadör frågan av Studio Ett i Sveriges Radio P1 om vilket ansvar judarna själva bär för den antisemitism som de drabbas av. Man tar sig för pannan!
Missa inte denna text av Naomi Abramowicz, om Sveriges kollektiva hjärnsläpp!
Uppdatering 2015-02-21: Intoleransens fanbärare och den svenska debatten (Lars Åberg).
Lämna ett svar