Det klassiska teodicéproblemet lyder:
”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?”
Eftersom problemet exponerar en svag punkt i teistisk filosofi, och eftersom inte alla kristna riktigt kan hantera att inte ha svar på allt, har ett ”svar” krystats fram. Så här skriver ”Newtonbloggen”:
”Han skulle förstås kunna lösa detta genom att programmera om oss. Alltså hade han kunnat använda en bokstavlig form av ’hjärntvätt’ för att tvätta bort ondskan från våra tankar – med risk för att det inte blir mycket kvar av oss. En del skulle bli mer märkbart personlighetsförändrade än andra. För att förhindra att inte onda tankar uppstår igen måste Gud ändra en sak till. Han skulle behöva ta bort vår möjlighet att välja det som är fel. Han skulle behöva ta bort vår fria vilja. Men tydligen vill Gud inte ha robotar som bara gör vad de är programmerade till. Det är Guds respekt för vår fria vilja som är den ingrediens som saknas – den är självaste lösningen på teodicéproblemet.”
Svaret på varför en god gud tillåter ondska att ske, skulle alltså vara att tillåtelsen är indirekt – Gud tillåter att människor gör dåliga val, för att kunna skilja agnarna från vetet. Den vanliga kritiken mot detta så kallade svar brukar ta fasta på problemet med att koppla ondska till fri vilja. När prövotiden är slut och Gud avlägsnar den fria viljan från oss, kommer vi då fortfarande ha ett värdigt liv?
Min personliga invändning är att även denna prövotid bidrar till bilden Guds karaktär. Att släppa rodret och låta fårskocken trassla in sig i taggtråden är inte ett uttryck för godhet, vilket betyder att ursprungsfrågan fortfarande är giltig. Eftersom jag inte delar Guds syn på godhet, så avstår jag gärna min chans till evighet tillsammans med honom. Jag kan göra mitt bästa för mig och mina medmänniskors tillvaro på jorden istället.
Men teodicéproblemet behöver egentligen inte lösas. Genom att plocka bort hypotesen att Gud finns, så har man inte heller något teodicéproblem att lösa genom att åberopa ”fri vilja”, som faktiskt inte heller finns på riktigt. Det som är fritt är hur vi väljer att agera, inte vad vi vill.
Lämna ett svar