Anders Hesselbom

Jacob Sunnliden har den senaste tiden stört sig på att man som kristen alltid måste försvara sig. Jag uppskattar detta. Att påpeka att man tror (på något) är förknippat med en bevisbörda, och tur är väl det. Jag säger inte att man inte får tro på vad som helst, och jag säger inte heller att man inte ska ha någon möjlighet att slippa kritik, men jag säger att jag är tacksam för att föreställningar som yttras blir ifrågasatta.

Sunnliden tillhör en kulturrelativ fallang som förvisso tror att Bibeln är Guds ord, men att olika delar i Bibeln ska appliceras under olika tidsåldrar. Vissa delar gällde ”då”, andra delar gäller ”nu”. Som exempel på något som gäller nu, nämner Sunnliden morarllagen (alltså Gudstio budord). Problemet med detta är att om jag ger Sunnliden tre instruktioner samt valet att följa eller inte följa dem, är det inte min moral utan Sunnlidens moral som reflekteras. Det samma gäller Gud. Om Bibeln är Guds ord och Gud säger att religionsfrihet är dåligt (budord 1, 2 och 3) och att äktenskapsbrott är förenat med dödsstraff (3 Mos 20:10) och han bara väljer att följa det förstnämnda (i tron att det räcker), säger det något om Sunnlidens moral, inte Guds. Gud har mer att säga, det framgår tydligt.

Jag vill också nämna något om faran med att generalisera om en negativ grupp. Ateister har inte nödvändigtvis något gemensamt. Det är den som tror på Gud, som har något han inte delar med ateister – sin gudstro. Det är en väsentlig skillnad. Att generalisera för att göra en poäng är alltid tveksamt, och det blir mycket diskutabelt när man pratar om negativa grupper. Kan t.ex. Jacob Sunnliden lastas för att han gjort gemensam sak med Adolf Hitler genom att inte samla på frimärken? Båda dessa herrar är nämligen icke-frimärkssamlare. Nej, självklart inte. Och om Sunnliden provocerar några ateister som hugger efter enkla beten, så säger inte det något om hur ateister är eller inte är. Tänk igen på de enorma skillnaderna mellan icke-frimärkssamlare som Jacob Sunnliden och Adolf Hitler.

Men den stora missen är inte uttrycket för kulturrelativism eller att det generaliseras om negativa grupper, utan det är vad som insinueras i generaliseringen: Att ateister tror sig besitta en ofelbar sanning. Är det något som mänsklighetens samlade förstånd har lyckats inse, så är det att det som står i Bibeln är lögn. Inget tyder på att Gud finns, men de som påstår att Gud inte finns, kan ha fel. Inget tyder på att någon religions gudomliga varelser finns på riktigt, men de som påstår att de inte finns, kan ha fel. De som säger något annat, gör inte det för att de är ateister. Eller icke-frimärkssamlare. Det som utmärker en ateist är frånvaron av gudstro. Precis som vilket spädbarn som helst, som vilken sten som helst, som vilken hälleflundra som helst, är frånvaron av en specifik vidskeplig föreställning det enda som de har gemensamt. Ateister kan besitta många andra falska föreställningar, ateister kan vara osympatiska, och så vidare, men när vi pratar om vad som utmärker dem, behövs inte ordet ”ateist”.