Anders Hesselbom

Med anledning av prästen Helén Lindbäcks fråga huruvida Gud är farlig i skolan, finns det anledning att ytterligare en gång försöka kommunicera poängen med en sekulär skola. Lindbäck inleder med att konstatera att det nu kan bli tillåtet med en konfessionell skola, vilket stämmer tack vare lobbyingarbetet sekularism som bl.a. Seglora Smedja har bedrivit mot utbildningsministern. Lindbäck gör framförallt fyra poänger i sin text:

Kyrkor är så gamla att stenarna har en klang av det gudomliga, vilket jag förmodar är ett sätt att säga att välsignelsen blott är en samklang. Rektorn kommer då inte längre behöva ha kontroll över skolandakterna, vilket underförstått är en makthungrig handgnuggning. Människan längtar efter den form av andlig utveckling som Svenska Kyrkan kan bistå med, och eftersom denna utveckling av någon märklig anledning måste ske på skoltid, kan eleverna få frivillig närvaro på avslutningen.

Låt mig börja med att svara på den retoriska frågan som ställs i rubriken. Är Gud farlig i skolan? Svaret är nej, men frågeställningen är inte en förnuftig motfråga i debatten om huruvida skolan ska vara sekulär, konfessionell eller något däremellan. Men frågan är klurig. Kanske att vi humanister har en dold agenda? Vi kanske egentligen inte eftersträvar objektivitet, vi kanske bara är missnöjda över att kyrkan varit mer framgångsrik i sin infiltration av utbildningsväsendet?

Jo, kyrkan har varit mer framgångsrik på den punkten, men i egenskap av sekulärhumanist har jag inga ambitioner att tävla. Jag anser att den kontakt med religion och livsåskådning som skolan erbjuder ska vara saklig och objektiv, den ska inte favorisera någon livsåskådning. Jag själv är mycket stolt över att ibland få besöka gymnasieskolan för att representera humanismen, vilket innefattar bl.a. kritiskt tänkande. Speciellt älskar jag att redogöra för varför jag är så pass säker på att inte spöken, andar, Gud eller naturväsen finns på riktigt, trots att man i strikt mening egentligen inte kan veta. Jag är inte helt säker, men jag tror mig kunna tysta den raljerande ateisten som bullrar fram med tveksamma argument och jag tror mig kunna befria några öppensinnade från religionens bojor. Detta är givetvis något positivt, trots att min representation är subjektiv. Andra livsåskådningar blir också representerade för eleven, och lärarens roll i elevernas arbete är att vara den objektiva kunskapsförmedlaren.

Så tillåt mig måla upp en bild där den sekulära ambitionen är lagd på hyllan och min personliga och högst subjektiva livsåskådning var den som gällde i skolan. Detta skulle innebära att när det väl blev skolavslutning, så skulle inte barnen samlas för att bli välsignade av Gud, de skulle istället i positiva ordalag få höra att Gud är en illusion och att vi egentligen inte är begränsade av hans påstådda vilja. De skulle få höra att synd inte existerar, utan att det är gärningarnas konsekvenser som avgör om de är lämpliga. De skulle höra att de inte behöver acceptera motstridiga eller uppenbart falska påståenden, utan att de äger full tankefrihet. Och så vidare, allt förpackat i ett härligt rosa skimmer, allt presenterat i en kontext där kritiska motfrågor anses ”förstöra stämningen”.

Borde jag vara nöjd? Borde jag svara mina kritiker med en retorisk motfråga om huruvida verkligheten är farlig i skolan?

I ärlighetens namn skulle det inte alls kännas bra. Religion gifter samman stämningsfulla riter med ett postulat som inte alla delar. Det är alltså varken Gud eller exponeringen för avvikande livsåskådningar som är farligt, problemet är en livsåskådnings särstatus. Att denna livsåskådning dessutom ibland kan vara ganska verklighetsfrånvänd, är inte huvudproblemet. Speciellt inte om skolelevernas kontakt med denna livsåskådning sker kritiskt och balanserat.

Jag vill även kommentera Helén Lindbäcks påståenden.

Stenarnas gudomliga klang är en metafor för att prästen inte kan vara objektiv i en miljö som påminner om honom om kristendomen. För den sekuläre är detta ett argument mot att över huvudet taget använda kyrkan som lokal. Man skulle lika gärna kunna säga att en annan lokal är byggd av stenar med en förnuftig klang (som kontrast till en gudomlig klang) men det är ett argument mot den lokalen av samma skäl.

Att prästen tar kontrollen över festligheten från rektorn, borde inte göra mig speciellt otrygg, om det inte användes i ett inlägg som syftar till att argumentera mot sekularism och för en konfessionell skola. Jag vet ju om hur agendan ser ut.

Att människan längtar efter andlig utveckling, är varken allmängiltigt eller något som måste tillgodoses på en skolavslutning, där alla elever ska känna sig inkluderade i avtackning och terminsavslut. Ta era egna barn till kyrkan, för guds skull! Bjud in grannfamiljen att följa med! Av samma skäl är elevernas frivilliga närvaro en usel lösning på något som inte behöver vara ett problem i en religiöst neutral skolavslutning.