Ateister identifierar sig inte som en grupp, och föreställningar om att ateister är en grupp, kommer alltid från religiösa som själva ser en grupptillhörighet i sin religion. Att det över huvudet taget finns ett namn för att inte besitta en specifik föreställning, beror på en motreaktion på att besittandet av föreställningen betraktas som en norm. Ateister möts så sällan, men det uppmärksammas flitigt när så väl händer. Så här reagerar islamister på ett 2012 års Atheist Convention i Australien: Atheists chant at Muslimprotesters – 2012 Atheist Convention
Islamisterna själva träffas organiserat betydligt oftare, och när de väl störs är det aldrig, alltså verkligen aldrig, något ”ateistiskt motiv” bakom motaktionen. Det är i princip alltid religiöst och/eller politiskt motiverade människor. Men alltså aldrig a-religiöst motiverade människor. Undrar hur länge vi får vänta innan vi ser någon med skylten ”Väx upp, gudar finns inte på riktigt!” försöka störa ett möte? Eller kasta en tomat? Att bara får säga vad som helst, är utmaning nog för icke-troende, och yttrandefrihet betraktas som ett problem i tämligen liberala land, som t.ex. Danmark.
Ateisters meningsmotståndare menar att även ateister är militanta, och det amerikanska uppslagsverket för religiöst förvirrade, Conservapedia, lägger ut texten rejält kring militant ateism, och exemplifierar med Richard Dawkins som militant ateist. Även Christopher Hitchens nämns, och stora ansträngningar görs för att koppla båda dessa till leninistisk kommunism. Ändå blir det uppenbart att ”militant” betyder helt olika saker när man pratar om religiösa och icke-religiösa, då den ena insinuerar terrorism, och det andra insinuerar tankefrihet.
Så varför ska ni som är muslimer kritisera detta fenomen som endast förekommer bland extremisterna? Ja, vem ska annars göra det? Det är eran klubb, och ateister ska inte ensamma vara samhällets förnuftiga röst.
Förresten, lyssna gärna på avsnitt 9 av Radio Houdi, som handlar om religiös tro.
Lämna ett svar