Idag finns många plattformar att tillgå för den som vill uttrycka sina åsikter offentligt. Man kan skaffa en blogg, eller använda det stora utbudet av nättidningar som inte ställer några kvalitetskrav på texterna de publicerar, utan hoppar på allt som kan generera sidvisningar och klick. Floran av åsikter är stor, men snittkvalitén på åsiktsmaskinerna är bedrövlig, milt uttryckt. Enkla knep används skamlöst för att samla poäng i absurda debatter som snarare har personfokus än sakfokus. Detta sker inte på grund av utstuderad elakhet, utan på grund av sammanblandningar som helt enkelt beror på okunskap, men konsekvensen blir att myllan av spretiga åsikter tjänar som grogrund för en konsensuskultur, där fel person inte anses kunna ha rätt i sak. För vem vill ha en rasist på sin sida i debatten?
Sammanblandningen sker åt två håll. Det som är ett sakangrepp, kan lätt uppfattas som ett personangrepp av den som identifierar sig med sakfrågan, vilket legitimerar ett personangrepp som svar. Och så har vi givetvis de som helt enkelt inte förstår skillnaden mellan sakangrepp och personangrepp, som spelar på motspelaren i tron att det är så man gör. Eftersom man kan vinna varje debatt med detta knep, har man givetvis inget som motiverar att rannsaka det beteendet. Problemet är givetvis att även om anklagelsen är korrekt – personen som påstår något är rasist, är dum i huvudet, är otrevlig, och så vidare – kan påståendet fortfarande antingen vara korrekt eller behöva bemötas.
För visst finns det rasister i Sverige, på kanterna är det ganska fullt! Vänsterkanten är nedlusad med identitetshysteri som legitimerar sin rasism med hänvisning till maktstrukturer (”man kan inte vara rasist om man är mörkhyad”) och ursprung (”jag är inte rasist för jag är från förorten”), och högerkanten låter sig definiera vad som är bra och dåligt utifrån vad man tillskriver ”flyktingar” och ”islam”. Så praktiskt, då måste ju alla som inte tycker som mig när de uttalar sig om identitetspolitik eller migrationspolitik vara rasister väl? Nej, jag tycker rent av att det är märkligt att inte åsiktskorridoren är smalare och mer inflytelserik än den faktiskt är, med tanke på hur illa det är ställt. Det är givetvis viktigt att veta vem som är avsändare av en replik, men om det bästa svaret på repliken handlar om avsändarens person, är det läge att vara skeptisk.
Lämna ett svar