Anders Hesselbom

Ibland händer det konstiga saker i media, som traditionellt sett vore helt otänkbara. I ljudboksversionen av psykiatrikern David Eberhards bok ”Det stora könsexperimentet” infogade inläsaren en ”rättelse” i en fråga som han ansåg att Eberhard hade fel, vilket med rätta orsakade massiv kritik och krav på repressalier mot inläsaren. Och inför förrförra riksdagsvalet var hela morgontidningen Nerikes Allehanda pyntad med blåsippor, och lite då och då dök det upp glada bilder på Jimmie Åkesson. Det såg ut som att hela tidningen var köpt av Sverigedemokraterna, med undantag av en halvsida där Nerikes Allehanda själva bedyrar att de inte alls gillar Sverigedemokraterna. Hade man tagit pengar från Sverigedemokraterna utan att våga stå för det? Det blir bara märkligare och märkligare för nu ställs nya krav: Dagens Nyheter ska faktagranska debattartiklar. Bakgrunden är att Jimmie Åkesson har kritiserat Folkhälsomyndigheten på DN Debatt, och gjort påståenden som anses vara falska.

När en debattartikel inkommer till redaktionen, läser man den och tar ställning till om man kan bjuda på en publicering. Är texten viktig, kommer den att gynna debatten i tidningen, är texten anständig? Och så vidare. Antingen kastas den, eventuellt kortar man ner den, eller så ber man artikelförfattaren göra ändringar. Dagens Nyheter (DN) är av flera skäl en udda fågel i tidningsbranschen, men de bedömde häromdagen att de skulle låta Jimmie Åkesson få sin kritik mot Folkhälsomyndigheten publicerad. Emanuel Karlsten anser i en text i Göteborgs-Posten att Åkessons fel ska ”pekas ut”.

Normalt publiceras artikeln, och om den kritiserade parten eller någon annan känner sig manad att svara, så går det bra att skriva en replik. Är det den kritiserade parten själv som skriver, brukar man till och med få förtur, för att rätten att svara på kritik brukar hedras. DN kritiseras vidare för att ha gjort sig till megafon för Åkesson, vilket på sätt och vis kan sägas om alla man släpper fram, och om det innefattar någon som försvarar Folkhälsomyndigheten, så anser jag att allt är i sin ordning. Läsaren kan ta del av båda sidors åsikter, jämföra de påståenden som görs med varandra, bilda sig en uppfattning om hur saker och ting ligger till, och således bli informerad om vem eller vilka som far med osanning, om någon. Kort och gott, skörda frukten av parternas fria ord, och revidera eller förstärka sin uppfattning om parterna. Kunde kritiken bemötas sakligt? Fanns det annat som visade sig vara mer korrekt? Var ett degraderande påstående egentligen inte faktadrivet utan ideologiskt?

Gott så, men vore det inte både enklare och smidigare om DN själva pekade ut felaktigheter de debattartiklar de publicerar? Då kan ju en läsare som tänker hålla med Åkesson se svart på vitt att ett påstående inte klarat DN:s faktagranskning och således är falskt. Det låter bra, men det gamla (nuvarande) systemet är förmodligen bättre, för med DN-granskning följer nya problem.

1. Är sådant som inte pekas ut som felaktigt av DN att bedöma som korrekt? Svaret är tveklöst nej. Det som anses viktigt att bemötas beror på narrativet som tidningen har. Inom matematiken kan man enkelt säga att något rent objektivt är sant eller falskt, men inom politiken finns det gråzoner. Ett exempel på det skulle kunna vara när Stefan Löfven säger att han vill höja skatteintäkterna i en kontext när han pratar om att höja skattetrycket. Att Löfven vill höja skatteintäkterna är i sig själv sant och att Löfven vill höja skattetrycket är också sant. Men vi vet att det ena inte leder till det andra, och att det ena inte leder till det andra ens om DN glömmer att påpeka detta. Vi behöver alltså vara kritiska till sådant som inte pekas ut av DN, och således har inget uppnåtts.

2. Har DN alltid rätt när man faktagranskar? Svaret är tveklöst nej. Vi minns t.ex. att DN kallade Hanif Balis påstående om Sveriges antal asylärenden för ”helt fel” på plattformen Faktiskt.se för att man ansåg att kraftuttrycket Bali hade använt var lite för starkt. Och att man under rubriken ”Fakta i frågan” berättade att invandrare inte är överrepresenterade bland sexualbrottslingar eftersom kurvan med nyanlända ökade långsammare än kurvan med sexualbrott. Att man måste knyta ihop sitt data för att över huvudet taget kunna säga något, verkade helt obekant. Vi behöver alltså fortfarande vara kritiska till sådant som faktiskt pekas ut av DN, och således har inget uppnåtts.

Om DN själva pekar ut felaktigheter i texterna man publicerar, debatterar man från ett högre plan än författaren som har skrivit texten som publiceras. En fördel för läsaren är påminnelsen om att kritiskt granska allt som läses, en nackdel är att spelreglerna kan bli så pass skeva att den seriösa debatten flyttar bort. Det i sig självt är ingen nackdel för läsaren, för han är fullt kapabel att följa efter, men det kan skada debatten som blir kvar på DN. Och om oppositionen skulle råka bli granskad hårdare än sittande makt, kan det tröga ner det demokratiska spelet. Det finns såklart rimliga invändningar till mina åsikter om faktagranskning också. Lögner är inte åsikter, men jag är trygg i att det framgår av replikerna (eller så forskar man själv). Och faktagranskning i sig självt är inget dåligt. Tvärt om, jag vill se mer granskande journalistik och tuffare motfrågor till politiker, lobbyister och företagsledare. Men jag tillhör den gamla skolan som skiljer på debatt och undersökande journalistik, och jag tycker nog att DN kunde ha motstått frestelsen att publicera Åkessons text helt och hållet.