Anders Hesselbom

Tänk på allt som man inte kan motbevisa, men ändå inte håller för sant. Matematikern och filosofen Bertrand Russell skrev 1952 en analogi för att illustrera detta. Om jag hävdar att en tekanna kretsar i en elliptisk bana runt solen, mellan Mars och jorden, har jag presenterat något som inte kan motbevisas. Tekannan, som vi idag kallar för Russells tekanna, skulle inte synas med det kraftigaste teleskopet, och vi skulle inte ha en chans att veta var tekannan befinner sig, och följaktligen inte ens en chans att veta var vi skulle leta. Ändå lever vi våra liv som om tekannan inte finns där ute. Trots att vi aldrig någonsin kommer att få veta, så räknar vi med att tekannan inte finns.

Som parafras till detta, kallade sig författaren Douglas Adams skämtsamt för tandfésagnostiker. Det är ett lysande exempel på att man har förstått vad Bertrand Russell menade. Vi kan inte veta att tandfén verkligen inte existerar, på någon plats i universum, under någon tidsepok. Vi kan inte ens veta om tandfén finns just nu, någonstans här på jorden. Hur letar man efter en tandfé? Och var skulle man leta? Vi lever vårt liv som om tandfén inte finns på riktigt, och som en följd av det, är det inte många som gillrar fällor med tänder i vattenglas, som de sitter uppe och lurar på, nätterna igenom.

Från det vi vet om människan, är vi generellt sett jättedåliga på att kunna skilja sant från falskt, och vi ständigt gör felaktiga antaganden, som vi håller för sanna. Till och med sådant som går att bekräfta eller avfärda, kan vi hålla för sant utan att ens ta reda på hur det ligger till egentligen. Vi kallar det för vidskepelse. En vidskepelse är föreställningen om ett samband som inte finns på riktigt. Nog skulle det vara bra om vi inte hade några felaktiga föreställningar, utan klarade av att bara hålla sådant som verkligen är sant, för sant, och att avfärda sådant som inte stämmer. Men vår evolutionära historia har av olika skäl gjort oss duktiga på att samlas kring övernaturliga föreställningar, att lyssna på auktoriteter och på att hitta mönster. Att om natten bli rädd för ett rasslande ljud i gräset, och snabbt springa därifrån, kan vid ett givet tillfälle vara skillnaden på liv och död. Speciellt ansiktsmönster är vi duktiga på att känna igen, trots att vi kanske tittar på ett helt slumpmässigt mönster.

Med tanke på hur hjälplösa våra barn är som små, är det inte svårt att tänka att dessa egenskaper kan vara användbara även idag. Föräldern är en auktoritet som barnet har en direkt fördel av att lyssna på och lita på, och som riktigt liten har barnet en uppenbar fördel av att veta vad som är en annan människa, och vad som inte är det. Men idag, som en vuxen person som försöker förstå och beskriva sin omvärld, är falska samband i form av mönster som inte finns eller vilken vidskepelse som helst, ett enormt problem. Föreställningar som är helt grundlösa, som helt och fullt varit felaktiga, har försvarats med livet som insats i människans historia.

Galileo Galilei fick husarrest för resten av sitt liv på grund av att han påvisade att den geocentriska världsbilden inte var korrekt, alltså, för att han påvisade att jorden inte var universums mittpunkt. Charles Darwin, den person som kanske betytt allra mest för vår självinsikt och vår förståelse av den naturliga världen, blev förlöjligad när han presenterade en underbyggd teori som stod i konflikt med en helt grundlös föreställning om att olika arter är skapade i sin nuvarande form.

Eftersom det vi tror oss veta, påverkar oss på olika sätt, är insikten om våra begränsningar helt ovärderlig. Vad vi tror oss veta, påverkar vilka beslut vi tar, och hur vi agerar. Att vara ödmjuk inför det vi inte vet, att försöka hålla oss à jour med vad vi faktiskt vet, och att förstå vad vi i dagsläget inte kan veta, gör att man fattar bättre beslut. Och insikten om människans förmåga att fastna i vidskepelse och falska föreställningar, är kanske den allra viktigaste förutsättningen för att nå dit. Jag anser att detta inkluderar Gud.