Aftonbladet rapporterar i söndags ganska gripande om en pappa som kämpar för att få hem sin treårige son. I artikeln säger man att pappan är skuldfri och har ordnad ekonomi, har högskoleexamen och jobb, och är ostraffad och utan missbruksproblem. Men när hans lämplighet som förälder utreddes, så upptäckte man att pappan inte tror på Gud, vilket orsakade en viss uppståndelse hos socialtjänstemannen. Att tjänstemannen alls frågar är anmärkningsvärt i sig. Om frågeställaren förväntar sig att pappan ska dela tjänstemannens egna vidskepelser så är tjänstemannen olämplig för sin roll – det ska naturligtvis inte vara till nackdel för en familj att pappan saknar en specifik vidskeplig föreställning. Man undrar vad folk tror egentligen?
Tidningen Dagen rapporterar att Magnus Malm reder ut frågan i sin bok med den lite värdeladdade titeln “Som om Gud inte finns. En bok om sekularisering“. Malm förfäras över att samhället blir mer religiöst neutralt och att Gud och det kristna inte längre märks. Men Malm får faktiskt försöka göra sitt bästa att fylla sin tillvaro med Gud och religion ändå, eftersom sekulariseringen är viktig även om Gud verkligen finns på riktigt.
Om Gud finns så har ateisterna fel. Jag själv är temporär ateist, men jag tror verkligen inte att Gud finns på riktigt, helt oberoende av huruvida han verkligen finns på riktigt – jag är ateist för att jag ännu inte fått ta del av de goda argumenten att tro, inte för att jag vet att Gud inte finns. Poängen är att med eller utan Gud så kryllar samhället av personer som tror på andra gudar, flera gudar eller inga gudar. Och det är genom sekulariseringen som vi alla kan samexistera på lika villkor. Därför föreslår jag att Magnus Malm, liksom andra gudstroende, dyrkar sin gud utan att avkräva underkastelse från någon annan, socialtjänsteman eller ej. Ett sekulärt samhälle, helt enkelt.
Lämna ett svar