Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist.
Författare till bok om C64 och senbliven lantis.
Röstar pirat.
2015-10-02
Att bevisa något är att påvisa att något är korrekt genom att presentera premisser som leder till en slutsats. Att slänga sig med ordet bevis när man pratar om Gud är alltså att sätta ribban ganska högt, oavsett om man vill kommentera hans existens eller hans åsikter. Jag skulle vilja pröva Carolina Farrajs bevis för att Gud älskar alla människor. Farraj börjar med att presentera sex premisser.
1. Alla är skapade av Gud. Inte bara muslimer, utan även skeptiker och anhängare av andra religioner.
2. Gud behöver inte oss. Denna premiss bär på en hel del implikationer om Guds karaktär som jag tänker återkomma till i ett annat inlägg.
3. Vi är Guds ägodelar, som han har rätt att hantera som han behagar.
4. Gud försörjer oss. Varje andetag är anses vara produkt av ett aktivt omhändertagande från Gud.
5. Eftersom Gud försörjer oss är varje dag att betrakta som en chans att komma nära Gud.
6. Gud har en plan för varje levande människa.
Dessa premisser är givetvis grundlösa. Med tanke på att vi lever i en värld som ser ut att vara helt fri från gudar, måste Guds existens tas på tro. Men Carolina Farrajs argument syftar inte till att bevisa att Gud finns, utan att han älskar alla människor, och uttrycker argument som bygger på att man redan accepterar att Gud finns. Vi pratar alltså om denna gudens åsikter, inte hans existens. Trots detta så brister det i punkt 5, eftersom ”Gud försörjer oss” absolut inte följer till ”varje dag är att betrakta som en chans att komma nära Gud”. Jag tänker låta det passera och titta på slutsatsen, som Farraj benämner som ”det sjunde beviset”, det åttonde, det nionde, det tionde och ”en sista poäng”, trots att vi just avhandlat sex premisser, inte sex bevis – Premisser som kräver en hel del välvilja från läsaren, vill jag passa på att tillstå.
[Det sjunde] beviset säger att Mohammed är Guds profet och sändebud, vilket Farraj styrker med koranvers 21:107.
Även det åttonde, det nionde och det tionde är koranverser. 7:156, 4:28 och 2:286 samt 17:70 och 2:30.
Vi har alltså inte att göra med något bevis, utan ytterligare premisser, vilket ofrånkomligen ger oss en anpassad definition av ordet ”bevis”.
Till en viss grad är resonemanget cirkulärt. Den som redan accepterar att Gud finns och har vissa attribut, kommer inte ha några problem med att premisser och påstådda bevis sammanblandas. Men om man redan anser att Gud finns och att han älskar alla människor så finns det inga skäl att ifrågasätta detta inför en annan – Carolina Farraj – som också redan anser detta. Vill man pröva sin ståndpunkt skulle man givetvis vända sig till en skeptiker istället. Ett exempel på en skeptiker skulle kunna vara en historiker.
Och visst, även skeptikers föreställningar måste tas med en nypa salt. Det finns t.ex. skeptiker som anser att ”en historisk Jesus existens” står över all bevisbörda, trots att frånvaron av evidens borde vara en uppmaning till att hålla frågan öppen – Jesus kan ha haft en förebild, Jesus kan ha haft många förebilder, Jesus kan vara en konstruktion för att legitimera en splittring från judendomen.
Men låt gå, vad säger skeptikerna om ”profeten” Mohammed? Eftersom Islam är en förhållandevis ung religion så är den lättare att studera. Vi vet att Mohammed snarare var en bedragare än en profet, men vad är det värt i ett sammanhang där grundlösa premisser självklart anses bekräfta en slutsats som inte följer från premisserna? Ordet ”bevis” används synonymt med ordet ”dogm” av Farraj, och det är inte förmågan att påstå saker som skiljer skeptiker från troende. Det är förmågan att antingen avstå eller att styrka. ”Put up or shut up” helt enkelt.
Kategorier: Uncategorized
Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.
Bjud mig på en kopp kaffe (20:-) som tack för bra innehåll!
Anders
Carolina Farraj, är det något speciellt med henne? Som gör att man bör bry sig om vad just hon tycker, menar jag. Är det den minsta idé att diskutera religion med en permanent indoktrinerad person, är min retorska fråga.
En beslöjad (= "ärbar" 🙂 religiöst vilseförd, kaxig ung kvinna som hånfullt uppmanar den nästkommande random "gubben" vars argument hon inte gillar till cunnilingus på hennes alldeles egen fiffi … har helt straffat ut sig, som jag ser det.
För den som inte riktigt hängt med: "fiffi" är detsamma som "snippa". Enligt någon av de svenska Hollywoodfruarna.
Ja, hon är en uppskattad och inflytelserik twittrare med många följare. Idag betyder ju det något. Av den anledningen tycker jag att det är intressant att pröva hennes uttalanden.
Jag förstår.
Själv är jag allergisk mot den här typen av ung kvinna vilket nog framgått.
Jag tror det är så här: kvinnor med sina rötter djupt i gravt kvinnoförtryckande kulturer (de kan mycket väl vara födda "i frihet" här), bär ibland på ett kokande manshat. Och fortfarande ser de ju runt sig machokillar som snackar "hora" och tar för sig, och fäder som halvt slår ihjäl sina barn inom hemmets fyra väggar.
Krocken blir som en utdragen explosion; nedärvt förtryck + full frihet över sin kropp och sin själ (nåja). Då blir man lätt så här, en "ärbar", "rätttänkande", (läs muslim) som gärna använder verbalt sexistiskt våld mot sin omgivning – vilken mycket sällan slår tillbaka (normala svenska män slåss inte).
Men visst är det bra att någon orkar hänga med på twittrandet! Varje strategisk general bör känna sina motståndare 🙂