Anders Hesselboms blogg

Kategori: Humanism

  • Manus till min föreläsning på temat ”rätten att slippa religion”

    Under Mänskliga rättigheter-dagarna som arrangerades av Örebro kommun år 2020 föreläste jag, i egenskap av ordförande för Humanisterna Örebro under rubriken ”rätten att slippa religion”. Här är manuset till föreläsningen.

    För oss sekulärhumanister är religionsfriheten extremt viktig. Rätten att få tro vad man vill, och att få praktisera sin religion är en grundläggande mänsklig rättighet, precis som yttrandefriheten. Möjligheten att vara sin tro trogen är beroende av att det inte finns några krav, varken från samhället eller familjen, på att man bör eller inte bör följa någon specifik religion.

    Jag tänker mig en familj som praktiserar bordsbön. Å ena sidan kan det vara något fint som man gör tillsammans, å andra sidan kan det uppfattas som ett bekännelsekrav. För det kan ju vara så att någon familjemedlem, t.ex. ett barn, växer upp och upptäcker att hon är ateist. Eller att hon tror på något annat än vad familjen i övrigt tror på.

    Religionsfrihet innebär att du själv bestämmer, och den som har en far eller någon annan som besväras av din avvikande tro (eller din icke-tro) åtnjuter inte religionsfrihet. Alla bestämmer själv vilken religion de tillhör, om någon.

    Tyvärr leder religionsfrihet till konflikter, vilket vi nyligen sett exempel på i Malmö. Där uppstod upplopp i samband med att en koran skändades. Och så gror tanken på att rätten att häda bör begränsas. Ute på den svenska högerkanten är inte det här något nytt. Kristdemokrater har motionerat för hädelseförbud med hänvisning till att religiösa ska få slippa att utsättas för provokationer. Men det är just provokationer som håller religionens makt över folket i schack. Vi har alla ett ansvar att inte böja oss för religiösa företrädares krav på privilegier.

    Det som möjligtvis är tidsandan idag, är att samma personer som anser att det ska vara lagligt att bränna koranen eller den svenska flaggan, anser att man ska välja att avstå på grund av det sociala tryck som kommer från samhällsklimatet. Man vill få bort yttrandefriheten och religionsfriheten, samtidigt som man slår sig för bröstet och säger att man är för att både yttrandefrihet och religionsfrihet ska vara lagligt. Stolt tystar man avvikande åsikter genom att säga att något får sägas, men att de inte ska sägas, och högmodigt försvarar man bara de friheter som inte utnyttjas.

    Men hur ska religion kunna existera i ett sekulärt samhälle där alla har samma rättigheter, om religiösa betraktas som en grupp som inte får kränkas, som alltid måste få som de vill och som aldrig får utmanas? Vad händer med allas lika värde om endast religiösa önskemål är de önskemål som ska tillgodoses?

    Det som gör att ett modernt samhälle har utrymme för religion är att man inte kopplar religionen till några särskilda privilegier. I religionens namn får man, inom lagens gränser, göra vad man vill, praktisera vilka riter man vill, tro vad man vill, och så vidare. Denna frihet kan vi ha för att den inte bara gäller religiösa.

    Man får inte börja diktera vilka provokativa konstverk Lars Vilks ska avstå att skapa, för att nämna ett exempel. Ett modernt samhälle har endast utrymme för den religion som inte kräver att allmänheten, som inte delar deras tro, ska underkasta sig deras regler.

    Så vad händer om vi inte har någon rätt att slippa religion? Förr eller senare kommer man i religionens namn att göra saker mot andra som de inte ens har bett om, eller kanske inte ens alls vill. Vi humanister är bestämda motståndare till omskärelse som inte är medicinskt motiverat. Vi tror att envar ska ha rätt att bestämma över sin kropp, speciellt när det gäller irreversibla ingrepp och ingrepp som stämplar individen med en tillhörighet.

    Jag har inget emot att omskärelse utan medicinska skäl sker, men den som ska omskäras måste ge sin tillåtelse. Det innebär att jag delar uppfattningen att man inte ska omskära spädbarn som inte kan ge sin syn på saken (vilket kan förekomma t.ex. inom judendomen) och att man inte heller ska omskära ungdomar som uttryckligen säger att de inte vill (vilket kan förekomma t.ex. inom islam).

    Försvaret för religiöst motiverad omskärelse återfinns ofta (men inte alltid) i grupper som inte själv praktiserar det, och jag vill bemöta två försvarsaspekter som brukar vara aktuella.

    Förbud mot omskärelse innebär att judar inte längre kan leva i Sverige.

    Detta stämmer inte. Omskärelse är inte speciellt populärt bland judar, och den judiska religionen och kulturen är så pass mångfacetterad att den inte raderas med omskärelsen. Att judar trakasseras på öppen gata om de bär judiska symboler är ett större problem.

    Förbud leder till att omskärelsen sker ändå, utanför sjukvården.

    Förbudet är för barnets skull, och det är om möjligt ännu viktigare att vårdnadshavare till de som omskärs av någon annan än sjukvården kan ställas till svars (vilket redan idag är de flesta). Ibland används detta argument så slarvigt att man får intryck att många verkligen tror att religiösa personer inte går att resonera med, vilket naturligtvis inte stämmer.

    Som liberal vill jag inte stå i vägen för den som tänker klippa av sin förhud, men varje individ måste äga makten att bestämma över sin egen kropp. Min kropp, mitt val, mina rättigheter. Religionsfriheten är alltså inte ett skydd för det religiösa kollektivet, utan ett skydd för individen.

    Absolut viktigast är att staten inte företräder någon religion. Tänk dig om en person som flytt från muslimskt förtryck kommer till det svenska migrationsverket och möter en handläggare som bär en muslimsk symbol. Kommer den personen att känna att vi ens är intresserade av att hjälpa till? Kanske kommer den personen känna att handläggaren tillhör fienden? De grundläggande mänskliga rättigheterna, som bl.a. innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, har varit självklara i Sverige under en längre tid, även om det blivit lite mer komplicerat den senaste tiden.

    På det europeiska planet är läget betydligt värre. Där håller vi humanister långsamt på att förlora kampen mot yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet. Ibland är det småsaker som läkaren som får sparken från ett av Katolska kyrkans sjukhus för att han gifte sig borgerligt. Men ibland är det riktigt allvarligt.

    Mitt under Örebros vecka för mänskliga rättigheter för två år sedan nås vi av beskedet att en kvinna i Österrike får böta 480 euros efter en dom i Europadomstolen, för att hon har förolämpat islam. Att praktisera sina mest fundamentala fri- och rättigheter är alltså straffbart på vissa platser i Europa! Men framför allt vill jag slå ett slag för möjligheten att tänka själv och tänka fritt. För vårt eget välmående och för vår gemensamma framtids väl, är det helt elementärt. Bara du själv har rätt att bestämma vilken religion du tillhör, om någon.

  • Vem är diskriminerad, DO?

    Tänk dig en man som besöker en arbetsplats i syfte att söka ett jobb. Där blir han mottagen av sina värdar, tre män. Besökaren skar han hand med den förste värden, sen den andra, men hoppar över den tredje värden.

    Av utseende och kläder att döma, får gästen känslan att den tredje värden kan vara muslim, och gästen skakar inte hand med muslimer. Han har sedan länge en stark övertygelse om att han inte vill ha någon kroppskontakt med muslimer, över huvudet taget.

    Den tredje mottagaren, muslimen, blev såklart lite ledsen. Vi vet att detta inte utgör diskriminering av muslimen, för Diskrimineringsombudsmannen har tittat på liknande fall. I denna intressekonflikt väger besökarens rätt att vara sin övertygelse trogen, starkare än muslimens rätt att få känna sig inkluderad.

    Diskriminering uppstår först om besökaren får erfara någon form av konsekvens på grund av att han inte tar muslimer i hand. Han kanske inte får jobbet han var där för att söka, trots att han är kvalificerad. Hans rätt att inte skaka hand med muslimer trumfar inte bara muslimens rätt att få skaka hand med sin besökare, den trumfar även muslimens rätt att säga att han inte vill anställa mannen i fråga. Rent ordagrant säger Diskrimineringsombudsmannen:

    ”Beröring är något som inte alla människor är bekväma med och det finns ingen anledning att insistera på just handskakning eftersom det finns andra sätt att hälsa respektfullt på som inte involverar fysisk kontakt.”

    Att muslimen skulle få känna sig inkluderad, överskuggar helt besökarens rätt att inte hälsa på muslimer genom handskakning. Man hade önskat att Diskrimineringsombudsmannen hade hittat en gyllene medelväg.

    Här diskriminerar Kamala Harris en man som är gift med en republikansk senator.

    Uppdatering 2021-01-09: Ska DO verkligen arbeta för diskriminering?

  • Det borde vara självklart med en icke-konfessionell skola

    Tidningen Dagens ledare (19/7) ställer sig frågan om religion är något farligt, och argumenterar till försvar av konfessionella skolor, och för konfessionell verksamhet, som exempelvis bön, i svenska skolan. Under tidigt 1980-tal gick jag i lågstadiet. Den kommunala skola jag gick i praktiserade psalmsång varje morgon och bön före maten, så jag vet att konfession i skolan är ganska ofarligt. Jag vet också att konfessionella skolor berövar barnen sin andliga utveckling till förmån för de vuxnas, ofta ganska naiva andlighet. Den som tror på gud är ofta oförstående för att det finns något större och något djupare än gudstro, och är därför oförmögen att peka ut den riktningen för barnen. Men varför behöver skolan styra barns andlighet, såsom Dagen önskar?

    Religionsfriheten tenderar att göra kristna personer nervösa. Envar har rätt att själv ta ställning till om de vill tillhöra en religion, om någon. Därför har religiösa företrädare ett starkt intresse av barn. Om man kommer åt barnen, innan de har lärt sig att tänka kritiskt och innan de har utvecklat förmågan att genomskåda teologiska utsagor, kommer sannolikt barnen att ansluta sig till religionen. En religion som inte växer dör ut, och alla som har försökt att få sin religion att växa genom att konvertera en vuxen person, förmögen att kontrollera påståenden om sin omvärld, vet att det är mycket svårt. Ett barn som ska tacka gud för maten, tackar gud för maten, och under årens lopp blir religionen antingen en viktig komponent i personens liv, eller åtminstone något som hänger med på ren slentrian, vilket åtminstone är något. Så var får man tillgång till andras barn? I skolan.

    Det finns många välfungerande konfessionella skolor, men är de välfungerande för att de är konfessionella eller för att det finns en genuin vilja och förmåga att driva skolan? Att plocka bort de religiösa inslagen berövar inte eleverna någonting, men det ger dem väldigt mycket. Genom att skolan avstår att organisera frivillig bön, slipper barn med avvikande trosuppfattning, exempelvis ateister, avslöja sin konfession genom att vänta under bönen. Om skolan utbildar grundligt i olika trosuppfattningar, utan varken konfessionskrav eller bias, ger man barnen bästa möjliga förutsättningar att själva ta ställning. Men det är väl det man helst vill slippa? Tänk om de blir ateister? Tänk om de blir motståndare mot självaste basen i rekryteringsmaskineriet, nämligen konfessionella skolor?

    Så vem kan ta ansvar för barnens andliga utveckling? För min del var det, förutom grundskolan, söndagsskolan, kyrkans barntimmar, mina föräldrar och min familj som försökte göra det. Problemet visade sig vara att andlighet för mig är konfessionsfri. Andlighet för mig är konst, vetenskap och kultur, inte gudstro. Den andlighet som vädjar till övernaturlig tro är jag oförmögen att ta in. En trädgård är inte bara vacker utan att man behöver fantisera om att det bor älvor i den, en trädgård som säljs in under förevändningen att det bor älvor i den intresserar mig inte.

    Religion avhandlas bäst av vuxna människor. Religion är inte den enda vägen till andlighet. Religion kommer med en massa antaganden. I bästa fall förväntas jag tro att någon eller något i Universum på något vis bryr sig om mig vid något tillfälle i tiden. I värsta fall förväntas jag tro på befängda berättelser om globala översvämningar eller acceptera prospektet om en gud som kan ingripa i vår vardag. Exakt vad, beror på var man befinner sig i indoktrineringsprocessen. På kyrkans barntimmar räckte det att jag trodde att Goliat var en tre meter lång, men under konfirmationen ville man gärna sälja in skenblodsoffret Jesus som ett slags förlåtelse. Det var ett skenblodsoffer, för han överlevde korsfästelsen.

    Idag har jag har kommit så långt att jag över huvudet taget inte accepterar blodsoffer för mina påstådda synder. För mig som sekulärhumanist är det bara den jag gjort illa som kan förlåta mig, inte någon själavårdare och inte något gudomligt väsen. För mig är det viktigt vilken beskrivning av verkligheten som är korrekt och vilken som bara är religion. För mig är det viktigare att dagens barn når denna nivå av mognad än att de är god statistik för kristendomens överlevnad. Därför anser jag att man kan ställa kravet på skolan att den ska vara ickekonfessionell, vilket man kan göra utan att beröva troende kristna samma möjlighet att rekrytera som alla andra har: Att agera i civilsamhället och att prata. Ungefär som ateister och sekulärhumanister gör.

  • Nu har DN:s ledarredaktion helt tappat förståndet

    På temat ”alla som inte tycker som jag är Hitler” låter Dagens Nyheter (DN) självaste Sverigedemokraterna (SD) företräda sekularismen i gårdagens ledartext. SD är ett kristet parti som anser att kristendomen ska ha en särställning i Sverige, medan Humanisterna, som faktiskt är sekulära, anser att alla religioner ska samexistera på lika villkor. Oavsett vilken religion någon har, om någon alls, har alla människor samma rättigheter och samma skyldigheter inför både sina medmänniskor och samhället de verkar i. Ingens religion ska begränsa någon annan, ingens religion ska legitimera egenmäktighet över någon annan. Inte riktigt SD:s syn, va? Jag har slutat hoppats att någon på DN ska ta reda på vad orden de använder betyder, jag har slutat hoppats att någon på DN inte är helt likgiltig inför sant och falskt eller rätt och fel, och texten i övrigt är ett slags dumhetens triumf – med en underton som signalerar föreställning om att ha rätt, avfärdas mer nyanserade hållningar som ”religiös dyslexi”. Tillåt mig bjuda på några höjdpunkter:

    Att vara troende är ingen mössa du tar på dig i vissa sammanhang men lyfter av i andra, som en tomteluva på julafton. Det är – åtminstone om du tar din tro på allvar – något som präglar hela ditt liv.

    Som vi alla vet är de troende som tenderar att fungera med andra människor i ett mångfacetterat samhälle, de som inte tar sin tro på för stort allvar. En troende som i all enkelhet föreställer sig personlig relation med ett övernaturligt väsen är, åtminstone vad religionen beträffar, till mindre besvär än den som säkrar sin tillgång på unga sexslavar efter sin död genom att spränga icke-muslimer (eller vad de anser vara feltroende muslimer, för den delen). Men även om du låter din tro prägla hela ditt liv, så betyder inte det att du för den sakens skull kan göra vad du vill, bara det görs in din religions namn. Det är t.ex. inte säkert att en anhängare av Det missionerande kopimistsamfundet kan dela upphovsrättsskyddat material på Internet utan risk för repressalier, och det är inte säkert att du som troende pastafarian får ha ett durkslag på huvudet på körkortsbilden. Det är inte ett hot mot religionsfriheten eller din rätt att tro, det är blott begränsningar som implementerats för att skydda andra medborgare. Dessa begränsningar är inte ens huggna i sten, utan kan påverkas via den demokratiska processen. Och så redan i nästa mening skriver man något som skulle kunna vara hämtat direkt från SD:s partiprogram:

    Att en judisk pojke enligt traditionen föddes denna dag för två tusen år sedan har kanske mer än något annat på gott och ont format den värld vi i dag lever i.

    Det man däremot inte känner till på DN är att mycket har reformerats genom åren, att guds makt över den Sveriges lag över åren har krympt och att det är något bra.

    För att parafrasera Eric Berntsson (SD) som sagt att ”din religion får du sköta på fritiden”, skriver man att ingen skulle säga att ”ateist får du vara på fritiden”. Jag är nyfiken på vad man tror att ateism egentligen är. Att man är ateist betyder nämligen inte att man inte är religiös, att man är ateist betyder inte att man inte är vidskeplig, att vara ateist betyder inte att man är sekulär, att man är ateist betyder inte att man har vissa värderingar. Gudstro är en komponent i många religioner, och ateism är bara ett ord för att man saknar föreställningen att en gud finns. Om det är vetenskaplighet och upplysning som DN försöker angripa, så är det vetenskaplig skepticism som avses, som är en del av sekulärhumanismen, och som har ateismen som del i sig själv. Men att inte tro på någon gud (ateism) är bara en komponent bland många i detta sammanhang, och många som inte tror på någon gud kan tro på spöken, på en platt jord, eller på vilket ovetenskapligt trams som helst.

    SD:s religiöst motiverade krig mot islam har inget med sekularism att göra. Vi Humanister är betydligt bättre företrädare för sekularismen, och bland våra medlemmar har SD inte speciellt mycket stöd.

  • Den svenska staten 2019 ska inte serva Jahve

    Spontant kan man tycka att det är bra att staten stöttar sådant som är av samhället önskvärt genom att dela ut pengar till det, men tänker man efter så är det inte alls någon bra idé. Jag avser att kommentera det mest uppenbara exemplet där denna goda svenska intention inte alls är till samhällets gagn – snarare tvärt om – nämligen att finansiera monoteism.

    Tanken från början är att kyrkor gör bra saker, och därför ska få finansiering av staten. Sedan dess har den svenska staten blivit sekulär – dessvärre endast i ord, inte i handling, så nu brottas vi med en hel drös av oönskade konsekvenser som borde vara icke-problem för ett samhälle som lagt medeltiden bakom sig.

    Islamistisk terrorism finansieras av skattemedel som ska gå till av samhället önskvärda ting, och när bidrag dras in ropar islamisterna efter bevisbörda för anklagelser om icke-demokratiska värderingar och den religionsälskande ateisten till svensk skriker ”rasism!”.

    Så varför är religiösa organisationer bra för samhället? De är bra för att de gör bra saker. De engagerar ungdomar som annars skulle lyssna på WASP i meningsfulla aktiviteter.

    När man kommit så långt i resonemanget måste man avgränsa vad en ”religiös församling” är, annars kommer alla som gör bra saker vara berättigad bidrag. Alla kan såklart inte få bidrag, för det skulle ju vara som att bara sänka skatten och avskeda personen som fördelar tillbaka pengarna. Bidrag handlar om att omfördela pengar, från sådant som är dåligt (främst invånare och företagare) till sådant som är bra (varje osåld WASP-skiva är en bra WASP-skiva). Så hur avgränsar man?

    En organisation som får projektbidrag är inte en ”församling” om de inte sysslar med gudstjänst. Enligt förordning 1999:974 måste den goda gärningen begås av någon som bedriver gudstjänst eller så ska bidraget gå till själva gudstjänsten.

    Ateister är ofta privilegierade människor, så frågan om allas lika värde är för min del väldigt principiell. Däremot har sekulära muslimer eller ex-muslimer alla förutsättningar emot sig. De har själva intressen som varken rimmar med guds intressen eller den svenska statens vilja att vara gud till lags. De har ofta mer gemensamt med en sekulärhumanist från Humanisterna än en imam. Men allt vårt engagemang finansieras av beskattade pengar som vi måste jobba ihop och ta ur vår egen ficka.

    Tanken att det borde vara så för alla, är inte helt dum, eftersom alla rimligtvis får större förvaltningsutrymme om en mindre del av pengarna förvaltas av staten. Men om man absolut vill att det är staten som ska bestämma hur jag spenderar mina pengar, så kan man tänka sig att även sekulära organisationer kan få ett erkännande för sin insats för utsatta individers bästa. Det skulle onekligen vara till hjälp.

  • Årets Hedenius-pristagare får inte vara med i gemenskapen på Facebook

    I lördags lyssnade jag på Mattias Svenssons föredrag om den stora statens återkomst, och den minskade individuella friheten som följer en för stor stat. Det påminner mig om att även privata aktörer utgör ett problem, om de blir för stora.

    Tänk dig att din lagstadgade yttrandefriheten bäst garanteras av ett privat företag, som utan hänsyn till medborgarnas rättigheter eller skyldigheter, kan instifta vilka regler som helst. Tänk dig att det inte är Ring P1 utan Facebook som erbjuder störst räckvidd när dina åsikter ska möta det offentliga. Ring P1 har ett visst ansvar mot allmänheten att vara objektiv, oberoende och låta alla kategorier av medborgare ha en röst, men Facebook är en kommersiell anslagstavla som modereras av dem själva, helt utan samhällsansvar.

    (Eftersom jag har argumenterat för en sänkning av anslagen till public service-media, vill jag passa på att påpeka att jag inte på något sätt vill leva utan public service-media. Den frågan handlar om vad public service-bolagen gör utöver sitt ansvar mot allmänheten, specifikt konkurrensen med kommersiell media.)

    Nu är vi där. Facebook är en viktig plattform för mig som Humanist att använda för att kunna nå ut, och kulturrelativisterna är en viktig grupp för Facebook att hålla sig väl med. Jag vill förändra världen genom att påverka majoriteten, Facebook vill förändra tjockleken i sin plånbok genom att hålla sig väl med majoriteten – relativisterna.

    Eftersom vi hamnat där vi hamnat, så presenterar jag länken till årets Hedenius-pristagare här istället för på Facebook.

    https://kvinnonet.net/kvinnors-natverk-tilldelas-hedeniuspriset/

    Här är motiveringen:

    ”Årets Hedeniuspris går till Kvinnors Nätverk för deras långvariga och oförtröttliga arbete för kvinnors rättigheter i stort, och mot hedersrelaterat våld och förtryck i synnerhet. Organisationen har under alla år arbetat systematiskt och kunnigt, med direkt hjälp till de drabbade, genom utbildning och opinionsbildning. 

    Kvinnors Nätverk har tagit, och fortsätter ta, ett stort ansvar för en fråga som en del ansett för känslig för att beröra, samtidigt som andra använt den för sina egna politiska syften. Organisationen är lösningsorienterad och för fram frågor om hedersrelaterat våld och förtryck med sikte på metodutveckling. Med insatser i bland annat Afghanistan, Indien och Nepal visar Kvinnors Nätverk att deras humanism och handlingskraft sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. För deras arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck tilldelas Kvinnors nätverk 2019 års Hedeniuspris.”

    Stort tack till Humanisternas medlemmar – ni gör skillnad!

    Uppdatering: SVT plockar upp bollen: https://www.svt.se/kultur/museets-feministiska-annonser-ratades-av-facebook-blir-patetiskt

  • Nyamko Sabuni är humanist

    År 2012 hade Humanisterna den stora äran att ge sitt Hedeniuspris till Liberalernas nu nyvalda partiledare Nyamko Sabuni för sitt engagemang mot hedersvåld och tvångsäktenskap. Motivationen nämner hennes ”outtröttliga arbete för att barn och ungdomar oavsett ursprung eller religion ska ha tillgång till samma mänskliga rättigheter” – allas lika värde ur ett barnperspektiv helt enkelt. Och idag valdes hon alltså till partiledare för Liberalerna, vilket gör henne till den första afrosvenska partiledaren för ett riksdagsparti. Det är i sin tur en indikation på att Sverige inte är ett speciellt rasistiskt land i jämförelse med många andra, men de problem som verkligen finns här, har bubblat upp rejält i och med att hon blev partiledare. Allt från de mest subtila anklagelser om att hon ”inte är liberal” till anklagelser om att ingå i ett underjordiskt samarbete med Sverigedemokraterna.

    Anklagelsen att någon ”inte är liberal” kommer ofta från personer med väldig starka (men totalt omotiverade) föreställningar om vad som är rätt och fel, gott och ont, som seglar under falsk flagg som ”liberal” som ett slags täckmantel framför sin väldigt bestämda uppfattning om hur världen ska vara och vad en ”utlänning” tycka och hur hon ska bete sig. Anklagelsen är givetvis falsk.

    Och falsk är den snällaste beskrivningen som kan användas för att beskriva anklagelserna om samarbete med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna – en anklagelse som ironiskt nog gärna kommer från Socialdemokraterna, det parti som systematiskt och utstuderat använder passivt stöd från Sverigedemokraterna så snart chansen finns, under devisen att ”passivt stöd inte är samarbete” (vilket ingen heller hävdar). Men det känns inte det minsta otryggt att lova att varken S eller L kommer bilda allians med varken SD eller V, då både S och L är anrika partier som funnit sin plats långt från både rasism och populism.

    Bland fotfolket kommer däremot invandrare som inte följer självutnämnda liberalers naiva förväntningar alltid att mötas med glåpord. För dem finns ett citat av Jan-Olof Strandbergs karaktär i I väntan på Godot: ”Folk? De är ena arslen.” Jag gratulerar gärna Nyamko Sabuni till sitt nya uppdrag!

  • Allvarligt bakslag för humanister mitt under MR-veckan

    Nu avslutas Örebros vecka för att uppmärksamma mänskliga rättigheter. Vi i Humanisterna Örebro anordnade en workshop på temat religionsfrihet, vilket är en av de mänskliga rättigheter som just vi betraktar som väldigt viktig. Till skillnad från bl.a. Svenska kyrkan så är vi för religionsfrihet för alla, på lika villkor, men vägen dit är lång och snårig.

    De grundläggande mänskliga rättigheterna, som bl.a. innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, har varit självklara i Sverige under en längre tid. Samtidigt var det enklare att vara för människors frihet i en tid då alla var sekulära och svenskkyrkliga socialdemokrater. Idag finns en helt annan mångfald både i politiken och inom religionen. Det är inte självklart att man är sosse och det är inte självklart att man tycker att religion ska vara förknippat med sanningsmonopol, makt och rikedom. Inom landet kommer idag kritiken mot mänskliga rättigheter från rättyckare som ogillar mångfald samtidigt som de knarkar agendajournalistik, men situationen är under kontroll.

    På det europeiska planet är läget betydligt värre. Där håller vi humanister långsamt på att förlora kampen mot yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet. Ibland är det småsaker som läkaren som får sparken för att han gifte sig borgerligt (sjukhuset drivs av Katolska kyrkan), men ibland är det riktigt allvarligt. Mitt under Örebros vecka för mänskliga rättigheter nås vi av beskedet att en kvinna i Österrike får böta 480 euros efter en dom i Europadomstolen, för att hon har förolämpat islam. Att praktisera sina mest fundamentala fri- och rättigheter är alltså straffbart i Europa!

    Denna gång var det en skeptiker som drabbades av totalitära krafters framsteg, men det kunde lika gärna ha varit en troende. Att förbjuda kritik mot religion är inte mer långsökt än att förbjuda religiösa bekännelser. Vill vi t.ex. leva i en värld där det är kriminellt att vara muslim och muslimer bötfälls?

  • God utan Gud?

    Jag pratar om religion och moral hos Humanisterna Kalmar. Är det Gud som skapat godheten? Mycket nöje!

  • Verklighetsuppfattning: ”Tala med stolthet om folkkyrkan”

    Biskop Sören Dalevi skriver en intressant text i Kyrkans tidning som vädjar till en modernisering av hela församlingen, från att vara just en församling till att vara en god samhällskraft. Det var framför allt Dalevis inledning som fick mig att lyfta på ögonbrynen:

    Han hette Fred, var forskare i religionsvetenskap från Uganda, och jag stötte på honom när han gjorde sin intervjuforskning om sekularisering. Han hade hört att Sverige var världens mest sekulariserade land. Det var därför han hade kommit hit. 

    Några månader senare återvände Fred till Uganda, och han skrev sin artikel. Men den handlade inte om det han först hade trott. Tvärtom handlade artikeln om världens mest kristna land: Sverige.

    Fred förstår Sverige på ett sätt som ytterst få svenskar, men har Fred rätt? Ja, kristendomen är djupt rotad i Sverige och vi gillar organiserad religion mer än vi gillar religion i allmänhet, och definitivt mer än vi tror på den. De flesta bryr sig inte om att Svenska kyrkan har samhälleliga privilegier som andra livsåskådningsförbund saknar, att troende har privilegier som ateister saknar, och många som själva inte delar kyrkans tro eller värderingar, betalar ändå gladeligen hutlöst mycket pengar i medlemsavgift. Är det detta Fred har noterat? Det är åtminstone inte vad Dalevi lyfter fram.

    Han lyfte fram den svenska socialtjänstlagen, och visst fick jag erkänna att den är ett evangelium i sig.

    Den antas såklart inte vara ett resultat av humanism, utan av kristendom.

    Systembolaget, visst är det en kristlig tanke att folk inte ska supa skallen av sig?

    Spritmonopolet är också Gud. Och utbildningssystemet. Och sjukvården. Och föräldraledigheten. Inget beror på humanismen, allt beror på kristendomen. Eller naturligtvis inte precis allt, jag förmodar att Sören Dalevi inte anser att varken kyrka eller religion har något att göra med de som flydde från religiöst förtryck i Sverige på 1800-talet att göra.

    I den verkliga världen har den lilla humanism som faktiskt finns inom kristendomen varit svår att banka in i den, och det har gjorts av yttre krafter, inte minst av humanister.

  • ”Humanisterna” är inte ens hälften så smarta som de tror?

    Jag håller inte längre koll på vilka sidor man får eller inte får länka till. Jag vet att Nyheter Idag har välkomnats in i värmen tack vare ett reportage av Chang Frick, och att Aftonbladet hamnat i kylan på grund av att man livnär en massa våldtäktsmän. Jag har läst Lisa Magnussons krönika om ”humanister”, så om man inte får länka till Metro, så ber jag om ursäkt.

    Hon inleder med att säga att hon har svårt för ateister som kallar sig ”humanister”, och förklarar det med att dessa inte respekterar andras världsuppfattningar. I och med det uttalandet erkänner sig Magnusson skyldig till den hållning hon kritiserar, vilket jag tycker berättigar hennes röst i frågan.

    Den sortens ateister som kallar sig ”humanister” är förmodligen s.k. sekulärhumanister, alltså humanism + religionsfrihet på lika villkor genom separation av religion och stat, vilket är den sort som jag är. Men för att få kalla sig humanist, behöver man fortfarande vara humanist, ateist eller ej, vilket innebär att man hyllar bildning och människovärdet. Ordet ”humanist” säger något om vilka värderingar man har, till skillnad från t.ex. ”kristen” som bara säger något om vilken världsbild man har. Vem som helst kan sen specificera sig ytterligare om så önskas, vilket jag gör genom att säga att jag är sekulärhumanist.

    Ordet ateist definieras av Magnusson som någon som är skeptisk till hypotesen att det finns en gud. Jag gillar inte den definitionen, eftersom den för tanken till tvivlare, och tvivlare brukar i vardagligt tal avse gudstroende som tvivlar på Guds existens. För min del tycker jag att en ateist är en person som saknar gudstro, men jag anser egentligen inte att det behövs ett ord för någon som inte tror på något som inte finns – i ett upplyst samhälle borde det betraktas som normen.

    Magnusson skriver att problemet med dessa ”humanister” är att de driver en hårdför tolkning, de saknar nyansernas intelligens och att de tvärsäkert förkastar allt som inte bevisas, medan vetenskap i själva verket ”lever genom nyfikenheten och förs framåt genom tron”. (Postmodernism?)

    Den anklagelse som är mest legitim är att vi ibland har en hårdför eller ett burdust angreppssätt när vi angriper påståenden om Guds existens. Från början var faktiskt de som påstod att Gud finns väldigt konkreta, men allt efter som vi blivit bättre på att studera och förstå vår omvärld, har vi tvingats till mer subtila gudsbilder. Hade vi inte gillat hypotesen om en sky-daddy, hade vi förkastat den, eftersom det saknas bevis.

    Och apropå det, så är den andra anklagelsen aningen mindre legitim. Den handlar om varifrån man får sin kunskap. Som vetenskaplig skeptiker avfärdar jag inte allt som inte kan bevisas, jag anpassar nivån av stöd till evidensläget. Räknar man antal år som apologeterna slitit med sin gudshypotes, kommer man upp i fyrsiffrigt, och evidensläget är precis noll. Mitt avfärdande är inte mer säkert än att jag lyssnar om någon skulle komma med något annat än rödvinsstinnad armstolsfilosofi, men är annars rätt trygg. Evolutionsteorins sanningshalt försvarar jag lika tvärsäkert som dess förklaringsvärde, men allt där emellan finns också. Just Gud råkar bara ligga väldigt långt ut på fel kant på trovärdighetsskalan. Att folk sedan råkar ha ett förhållanden till en personlig gud, är bara en konsekvens av de religiösa behov vi utvecklat genom tusentals millennium som gjort oss till de ängsliga, ofullkomliga och vidskepliga varelser vi trots allt är.

    Respekten för personer med andra världsbilder är ändå ganska hög. I samtal mellan olika livsåskådningar, t.ex. i Tro möter tro, upplever jag att det precis alltid är sekulärhumanismen som är den åskådning vars föreställningars legitimitet och sanningshalt som ifrågasätts. Kristna ställer gärna nyfikna frågor till muslimer om hur de tror och hur de praktiserar, men väljer sällan att påpeka att de har fel. När humanister berättar vad de tror, och varför, är det ett hot. Då blir alla troende Lisa Magnusson. Rätten att berätta vad man tror, tillhör inte skeptikern, vilket är synd för i ett kristnormativt samhälle är antalet tillfällen att diskutera världsbilder oändliga.

  • Är Sverige sekulärhumanistiskt?

    Det sägs att sekulärhumanismen är Sveriges största livsåskådning. Det är påstående som förmodligen är sant, och som framstår som sant i jämförelse med de två stora religionerna i Sverige – islam och kristendom – då de trots allt är ganska impopulära, speciellt bland intellektuella. Förmodligen är det New Age, postmodernism, pseudovetenskap, TV4-spöken, relativismen och annat trams som ger sekulärhumanismen en utmaning i antal anhängare. Christer Sturmark föreslår att detta lilla test avgör, med hyfsat bra precision, huruvida man är sekulärhumanist eller ej. Om man svarar ja på följande fem frågor, är man troligen sekulärhumanist.

    1. Anser du att det går att leva ett etiskt och meningsfullt liv utan religiös tro? Jag tror att de allra flesta svarar ja på fråga 1 helt utan förbehåll. Det finns en frireligiös ådra där man skolas till att tro att religion är något nödvändigt. Om man inte dyrkar Gud, så dyrkar man mammon eller shopping, kan det heta. Man kan också höra att vetenskap eller ateism är konkurrerande religioner. En liten och ganska extrem grupp anser att människan alltid är anhängare av någon religion, dyrkan och/eller personkult, och är det inte deras religion, så är det någon annan. Sunda religiösa har knappast själva ett ”dyrkande” förhållande till sin Gud, och är således fullt medvetna om att religiös dyrkan inte är nödvändigt.

    2. Anser du att förnuft och vetenskapliga metoder är det bästa sättet att nå kunskap om världen vi lever i? Här svarar nog också hyfsat många ja, men i hela västvärlden finns en ytterst märklig föreställning om varför-frågors magiska egenskaper, som tycks locka för frågornas förmåga att öppna dörrar till åtråvärda övernaturliga förklaringsmodeller. För en sekulärhumanist är ”varför” samma sak som ”hur kommer det sig att…?”, men för många andra är ”varför” samma sak som ”vad hade min låtsaskompis för baktanke…?”.

    3. Anser du att religion och politik ska skiljas åt och att samhället ska garantera mänskliga rättigheter för alla? Pastafari är en religion konstruerad för att testa religiösa minoriteters likhet inför staten, som helt enkelt provocerar fram ett ställningstagande. Många, t.ex. Transportstyrelsen, anser att den religiöses rättigheter ska stå i paritet med religionens globala framgång, men en sekulärhumanist anser att alla människor ska ha samma rättigheter och vara likvärdiga inför staten.

    4. Anser du att konsten, musiken och naturen kan ge oss andliga upplevelser, som inte hänför sig till något religiöst sammanhang? Ja, förmodligen anser alla, utom den lite stolliga minoritet som har problem med första frågan, att så är fallet. Man kan faktiskt även tänka sig att bruket av s.k. mind expanding drugs kan bidra till andliga upplevelser.

    5. Anser du att naturliga förklaringar är bättre än övernaturliga förklaringar? Här säger nog de allra flesta nej. Övernaturliga förklaringar har ingen vidare hög status i akademiska kretsar, men gemene man verkar vara ganska säker på sin sak: Hittepå beskriver verkligheten bättre än det som på goda grunder kan anses vara sant. Hur många tittar inte med behållning på Jocke och Jonnas spökjakter, trots att det är allmänt känt att det är Jocke och Jonna själva som spökar? Hur många tittar inte på TV4-Gruppens flora av spökprogram, trots att varje program i sig själv borde vara en tragedi för den som faktiskt tror att medium kan kommunicera med avlidna människor? Hur många tror inte på ”något”, anser att ”varför” är frikort för vidskepligt trams, att postmodernismen bidrar med precision in vår verklighetsuppfattnings korrekthet? Listan kan göras lång, och skeptikerrörelsen har ett enormt jobb framför sig.