Anders Hesselbom

Den svenska staten 2019 ska inte serva Jahve

2019-11-30

Spontant kan man tycka att det är bra att staten stöttar sådant som är av samhället önskvärt genom att dela ut pengar till det, men tänker man efter så är det inte alls någon bra idé. Jag avser att kommentera det mest uppenbara exemplet där denna goda svenska intention inte alls är till samhällets gagn – snarare tvärt om – nämligen att finansiera monoteism.

Tanken från början är att kyrkor gör bra saker, och därför ska få finansiering av staten. Sedan dess har den svenska staten blivit sekulär – dessvärre endast i ord, inte i handling, så nu brottas vi med en hel drös av oönskade konsekvenser som borde vara icke-problem för ett samhälle som lagt medeltiden bakom sig.

Islamistisk terrorism finansieras av skattemedel som ska gå till av samhället önskvärda ting, och när bidrag dras in ropar islamisterna efter bevisbörda för anklagelser om icke-demokratiska värderingar och den religionsälskande ateisten till svensk skriker ”rasism!”.

Så varför är religiösa organisationer bra för samhället? De är bra för att de gör bra saker. De engagerar ungdomar som annars skulle lyssna på WASP i meningsfulla aktiviteter.

När man kommit så långt i resonemanget måste man avgränsa vad en ”religiös församling” är, annars kommer alla som gör bra saker vara berättigad bidrag. Alla kan såklart inte få bidrag, för det skulle ju vara som att bara sänka skatten och avskeda personen som fördelar tillbaka pengarna. Bidrag handlar om att omfördela pengar, från sådant som är dåligt (främst invånare och företagare) till sådant som är bra (varje osåld WASP-skiva är en bra WASP-skiva). Så hur avgränsar man?

En organisation som får projektbidrag är inte en ”församling” om de inte sysslar med gudstjänst. Enligt förordning 1999:974 måste den goda gärningen begås av någon som bedriver gudstjänst eller så ska bidraget gå till själva gudstjänsten.

Ateister är ofta privilegierade människor, så frågan om allas lika värde är för min del väldigt principiell. Däremot har sekulära muslimer eller ex-muslimer alla förutsättningar emot sig. De har själva intressen som varken rimmar med guds intressen eller den svenska statens vilja att vara gud till lags. De har ofta mer gemensamt med en sekulärhumanist från Humanisterna än en imam. Men allt vårt engagemang finansieras av beskattade pengar som vi måste jobba ihop och ta ur vår egen ficka.

Tanken att det borde vara så för alla, är inte helt dum, eftersom alla rimligtvis får större förvaltningsutrymme om en mindre del av pengarna förvaltas av staten. Men om man absolut vill att det är staten som ska bestämma hur jag spenderar mina pengar, så kan man tänka sig att även sekulära organisationer kan få ett erkännande för sin insats för utsatta individers bästa. Det skulle onekligen vara till hjälp.

Kategorier: Humanism, Humanisterna, Politik, Religionsfrihet