Anders Hesselbom

När det drar ihop sig för skolavslutning, då kommer Svenska Kyrkans intresse för andras barn upp till ytan igen. I egenskap av frikyrka vill man hålla sig framme bland dem som man förmår att påverka, vilket definitivt inte är vuxna människor med en utvecklad skeptisk förmåga, och i egenskap av påstådd betydelsefull kulturbevarare vill man göra barnen delaktig i sina riter. Och efter duktigt uppvaktande från bl.a. Seglora Smedjas Helle Klein (som förövrigt uttryckt att det kan vara farligt för barnen att man inte gör dem religiösa) har man fått gehör. Vi har alltså att göra med en intressekonflikt mellan sekularismensom bygger på ambitionen om en religiöst neutral skola, och en specifik församlings särintresse. En församling som för övrigt har hunnit vänja sig med att ha lite olika gräddfiler, både jämfört med andra församlingar och speciellt i jämförelse andra livsåskådningar.

När jag har följt denna debatt har jag vaggats in i en trygghet om att det sekulära samhället står så pass starkt att Seglora och Svenska Kyrkan kan få hållas i sitt förhandlande om oheliga allianser. Trots allt, argumenten som presenterats mot en religiöst neutralt skola har inte precis varit begåvade. Det talas om att eftersom man ändå inte kan vara religiöst neutral, så bör man inte heller ha någon ambition om en icke-konfessionell skola. Man har blandat samman utbildning i religion med deltagandet i religiösa riter, för att låta försvaret av det förstnämnda spilla över som en seger till det sistnämnda. Och så vidare. Vi sitter alltså säkra.

Trodde jag. Nu råkar utbildningsministern representera detta särintresse, och då lämnar vi den religiöst neutrala ambitionen med hans, ursäkta ordvalet, välsignelse.

Alla religioner är inte kompatibla. Alla muslimer äter inte fläsk, alla sekulärhumanister vill inte välsigna sina barn, vissa judar blottar inte sin hjässa, vissa buddhister bär inte parfym eller smycken. Även om vi nu skulle acceptera tanken på en nationalstat med gemensam kultur inom landsgränserna, och att det är ”svensk kultur” att äta skinka varje jul, måste vi ställa oss frågan varför alla måste göra det under skoltid? Jag äter kalkon med mina barn på julafton. Om du nu gillar att äta skinka under rituella former, så går det alldeles utmärkt att sköta den ritualen på din egna tid, utan mina barn! Detta leder vissa till slutsatsen att jag vill beröva mina barn kunskapen om den kultur som går ut på att man ska äta skinka på julafton, men så är inte fallet. Det vill jag inte.

Alla religioner är alltså inte kompatibla. Även om vi nu skulle acceptera tanken på att det är ”svensk kultur” att låta Svenska Kyrkan välsigna barn, måste vi ställa oss frågan varför alla måste göra det under skoltid? Om du nu gillar att välsigna dina barn, så går det alldeles utmärkt att ta dem till kyrkan på din egen tid, utan mina barn! Detta leder vissa till slutsatsen att jag vill beröva mina barn kunskapen om den kultur som går ut på att man ska välsigna sina barn, men så är inte fallet. Det vill jag inte. Det är faktiskt helt tvärt om. Precis som jag tycker, så kan man tycka att det behövs ännu mer och ännu bättre kunskap om olika livsåskådningar. Vad tror en kristen, och varför tror den så? Varför tror inte en sekulärhumanist och vilka värderingar har de? Och så vidare.

Och till detta vill jag alltså säga att jag inte heller delar föreställningen om en nationalstat. Det finns kulturer som går kors och tvärs över gränserna, det finns kulturer som är regionala. Det finns dem som tar med sig kulturer när de flyttar, och i kontrasten av varandras olika kulturer slipper de suddas ut. Vad vore julafton om alla firade jul på exakt samma sätt? En döende kultur. Vi måste leva med att vi är olika, och att vi tillhör olika livsåskådningar. Jag tycker att det är något vackert, och ambitionen om ett sekulärt samhälle och en religiöst neutral skola, är ett sätt att visa att man respekterar att alla inte tror lika och delar samma ritualer, bara för att man råkar bo i samma politiska region. I detta fall Sverige. Igen, att inte ge någon religiös inriktning eller någon församling denna gräddfil, har inget med utbildning om denna religiösa inriktning att göra. Och det står inte i vägen för det frivilliga praktiserandet av denna religiösa inriktning.

Men kan inte sekulärhumanisters barn stanna hemma den dagen det ska välsignas och muslimers barn stanna hemma dagen för gemensam skinkätning? Om jag ska tro detta särintresses representanter är prästens närvaro i skolan är trots allt viktigare än alla barns. Nej, eftersom det blir ett slags offentlig konfession. Det blir tydligt att den som inte dyker upp när det ska välsignas, kommer från ett sekulärhumanistiskt hem. Att tron blir offentligt bekänd, är alltså nästa följdbekymmer religiösa skolor. En sekulär skola berövar inte barnen något, och sekularismen har inga följdbekymmer. Man kan få lära sig om olika religioner i olika religiösa byggnader, och man kan praktisera sina religiösa riter med sina barn på sin egen tid.

Fast om försäljningen av julskinka skulle sjunka, kanske slakteriföretagen kan vända sig till Björklund?