I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den tjugoförsta.

Argumentet vädjar till en primitiv känsla. När livet är på väg att ta slut, så vänder man sig till en högre makt. Och mycket riktigt, människor som har sämre kontroll över sin situation tenderar att vara mer vidskeplig. Det är alltså inte en slump att elitidrottsmän gärna går på trams som homeopati, Power Magnet-armband, mirakelkurer, med mera. För min del kan jag tänka mig att det faktiskt finns ateister i skyttegravarna, därför att när desperationen får dig att rycka i alla halmstrån som du kan se, så ser olika människor olika halmstrån. Argumentet kastar en mörk skugga över människans psyke, men det försvarar inte religion som socialt fenomen, och det ger definitivt ingen trovärdighet till någon specifik religion. Om man tror att många människors personliga föreställningar är ett argument för eller mot något, så begår man felslutet folkets argument, argumentum ad populum. Argumentet väcker frågan om hur man agerar i kris, vilket behandlas i del 48.

Föregående – Nästa