Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den tjugonionde.

Om man tänker sig en skala av vidskepelse, där den ena extrema ytterkanten är lite som Familjelivs diskussionsforum på nätet där man kan tro på lite vad som helst som t.ex. skogstroll eller småtomtar, och den andra extrema ytterkanten är superskeptisk där man inte tror på några obevisade hypoteser som saknar förklaringsvärde, så är den optimala platsen på denna skala en tunn mittenfåra där småtomtar avfärdas men Gud klarar sig. Om man inte finner sig på den tunna mittenfåran så har man en konstig kunskapssyn.

Men många kristna kan själva legitimera sin icke-tro på andra övernaturliga väsen och fenomen just genom att åberopa att hypoteserna är obevisade och saknar förklaringsvärde, vilket innebär att argumentet inte håller. Klagomålen på andra människors icke-tro (som t.ex. Ulf Bjerelds gnällpå Richard Dawkins) handlar egentligen inte om att icke-tron på Gud är dåligt motiverad, utan om hur religion förstår människans förmåga att tänka rationellt.

Religion gör människan irrationell och hungrig på bekräftelse av de föreställningar hon besitter. Och det är kombinationen av föreställningarnas orimlighet och den troendes vurmande för föreställningarna som resulterar i denna hunger. Föreställningar som är troliga, rimliga eller mindre viktiga för den troende, kräver inte denna bekräftelse. Det är alltså inte kunskapssynen som är felet, det är vad religion gör med människan som är det stora problemet.

Föregående – Nästa