I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettioåttonde.
Ateister tror på sådant som inte kan försvaras rationellt, t.ex. nationalstaten. Att tro på Gud är som att tro på nationalstaten.
Mattias Irving säger att han tror sig se ett visst samband mellan en viss kunskapssyn och ”ateistiska skeptiker” som vänder sig emot ”kristna skeptiker”. Alltså, sådana som jag har en konstig kunskapssyn (vilket avhandlasi del 29). Detta är inte helt lätt att kommentera, för vi måste först enas om hur det är skeptiskt att vara kristen? Om man måste ha ett undantagande ord framför ordet ”skeptiker”, vilka ord är rimliga att kunna ställa där, utan att begreppet urholkas? Hur är man skeptisk om man är t.ex. ”kristallhealingtroende skeptiker”?
När jag säger att jag är skeptisk, menar jag att jag är en vetenskaplig skeptiker. Vetenskaplig skepticism säger något om hur man är skeptisk. En vetenskaplig skeptiker ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd, vilket faktiskt säger något om huruvida man tror på Gud eller inte. Eller huruvida man tror på kristallhealing eller inte. Så om man avviker från vad som antyds av ordets betydelse, kan det vara frestande att justera hur man beskriver sig.
Denna form av etiketterande blir inte mindre problematisk om man bifogar ett ord som talar om något som man inte undantar från sin skepticism framför ordet. ”Ateistisk skeptiker”, ”aenhörningistisk skeptiker” eller ”icke-kristallhealingtroende skeptiker”. Hos en skeptiker är föreställningar om gudar, om enhörningar och om att kristallhealing fungerar, tillkortakommanden som vilka som helst, och de är helt ointressanta att lyfta upp för att etikettera. Hos en skeptiker är icke-tro på gudar eller icke-tro på annat vi vet bara finns i fantasin något som förväntas, och därför helt ointressant att använda som etikettering när man beskriver sig själv.
Det är alltså att förklara exakt hur man är skeptisk om man tror på Gud och identifierar sig som skeptiker, som är det relevanta. Inte att lyfta fram ett specifikt tillkortakommande (”kristen skeptiker”), för ingen är fri från dessa tillkortakommanden.
Tillåt mig göra ett djärvt påstående om skeptiker. De ser gudstroende medmänniskor som arroganta. Och vissa kristnas fokus på sina motdebattörs ton eller påstådda otrevlighet, gör inte saken bättre.
Priset av att inte dela medmänniskors religiösa tro, är att man då och då blir klassificerad som arrogant, något som ateister helt enkelt måste svälja. Vi tycker givetvis att den som tror är arrogant när det kommer till frågor om Gud, men om vi slänger det i ansiktet på troende, har vi ytterligare ett icke önskvärt gemensamt attribut med det troende samhället.
Anledningen till att en kristen person accepterar t.ex. Jesus gudomlighet på tro, är bristen på evidens för påståendet. Av samma anledning accepterar man att Jesus överlevde sin egen död, och att Maria var jungfru. Att kalla dessa försanthållanden för ”tro” är ett trick, som tyvärr är mer effektivt än det borde vara för den som lever bland anständigt intellektuella människor. Om denna form av ”tro” verkligen vore intellektuellt legitim, skulle vi nöja oss med denna tro inom flera områden. På samma sätt som troende inte är besvärade av bristen på evidens för anspråken kring Jesus, skulle man kunna vara helt obesvärad av antroposofernas anspråk kring vaccinationer, i trons namn. Faktum är att ordet tro behövs för att legitimera föreställningar som under acceptabla former inte alls är acceptabla. Det är alltså en värdelös underkastelse.
Russels tekanna som skulle kretsa runt solen är fullt kompatibel med vad vi vet om hur universum är beskaffad. Om tekannan faktiskt finns där, så skulle ändå våra fundamentala kunskaper om verklighetens beskaffenhet överleva. Men som skeptiker, eller som en man av vetenskapen, måste man ställa sig frågan på vilken grund man skulle göra ett sådant anspråk?
Att Jesus är gudomlig och överlevde sin egen död, är inte alls lika kompatibelt med vad vi vet om verklighetens beskaffenhet. Det som är kompatibelt med dessa anspråk, finns att hitta religiös litteratur och i personliga föreställningar, inte i verkligheten. Man tar det på tro. Hur borde då en skeptiker, eller en man av vetenskapen, bemöta dessa anspråk? Jag tillhör den skara som generellt sett anser att det är bättre att ha en så korrekt förståelse om verkligheten som möjligt, och ser därför med förvåning på mångfalden av åsikter kring denna fråga bland skeptiker.
Att bekräfta föreställningar som man enkelt kan avfärda som falska, är arrogant, men att i ett meningsutbyte påpekar detta, är inte konstruktivt. Förmå att ge korrekta argument när gudar och demoner kommer på tal!
Låt oss titta på begreppen. En skeptiker är en frågeställare och en sanningssökare. En vetenskaplig skeptiker ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. I praktiken innebär detta att den vetenskapliga skeptikern förespråkar undersökningar av påståenden om den objektiva verkligheten med hjälp av vetenskapliga metoder, i syfte att finna evidens för eller emot dessa påståenden. Den vetenskapliga skeptikern anser att resultaten av de bäst administrerade testerna, är av tyngre vikt än motstridiga påståenden som saknar evidens. Att man är vetenskaplig skeptiker, säger något om varför man håller vissa saker för sant, men inte andra. Det som är bortom räckhåll att undersökas, är också bortom räckhåll för att hållas för sant.
Det vi tror om verklighetens beskaffenhet sätter avtryck i den värld som vi gemensamt ska leva i. Det vi håller för sant, eller håller för osant, har alltså en praktisk betydelse. Ett exempel på detta är att vi använder skattemedel för att bota tuberkulos med antibiotika, men att vi samtidigt undviker att använda skattemedel till att behandla samma sjukdom med homeopati. I nuläget finns ingen evidens för att homeopatiska behandlingar är effektiva mot tuberkulos, och i skeptisk anda anser vi då inte att vi kan hålla homeopatens anspråk för sann. Det som är bortom räckhåll för att undersökas och hållas för sant, ska inte accepteras som en sanning som ska konsumera gemensamma resurser.
Även anspråket att Gud finns är ett påstående om den objektiva verkligheten. Även föreställningen att Gud finns, sätter avtryck i den värld vi lever i. Vi använder gemensamma medel för att tillgodose särskilda behov hos människor som tror att Gud finns. T.ex. samlar staten in Svenska Kyrkans medlemsavgifter. Personer som anser att rymdvarelser med flygande tefat besöker jorden, har också speciella krav men får inte samma stöd. Vad är skillnaden?
Både påståendet att Gud finns och påståendet att rymdvarelser besöker oss med flygande tefat, är påståenden om den objektiva verkligheten, som den vetenskapliga skeptikern inte kan acceptera utan att detta undersöks med hjälp av vetenskapliga metoder. Detta kan resultera i att vi kommer fram till att påståendet rimligtvis är korrekt, rimligtvis är inkorrekt eller ett påstående som inte kan göras. Att säga att man är vetenskaplig skeptiker, är alltså att säga något om hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för sant, hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för falskt, och hur man förhåller sig till påståenden som vi egentligen inte kan veta något om.
Därför behöver vi inte ordet ”ateist” – att säga att man är vetenskaplig skeptiker, betyder att man säger något om hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för sant, hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för falskt, och hur man förhåller sig till påståenden som vi egentligen inte kan veta något om. Att säga att man är vetenskaplig skeptiker, är att säga att man inte tror att Gud finns som en del av den objektiva verkligheten.
Istället för att tro på saker, bör man med fördel välja att acceptera sådant som kan styrkas. Istället för att vara emot alla gudar och alla övernaturliga väsen, vill jag gärna belysa att jag är för de olika vetenskapliga förklaringarna till de naturliga och sociala fenomen som omger oss. Dessa kan vara nog så vackra, om inte alltid lika enkla att förstå. Men de är enkla att tycka om, eftersom de är förnuftiga och eftersom de håller ihop. Man måste dock vara beredd att ändra sig, för vetenskapen är inte lika statisk som bibeltro. Eller gudstro.
Men varför kritiserar då inte skeptiker personer som håller på olika fotbollslag? Det finns ingen rationell grund för att tycka att det är bättre att ett lag vinner än ett annat. Mattias Irving igen:
Vad vi ”tror” på är ofta rätt absurda saker. Tanken på en nationalstat som ska firas med särskilda dagar kan knappast försvaras rationellt (men motiveras som ett utslag av människans irrationella sidor). Likväl är vi fast med denna ad hoc-lösning och tenderar att betrakta mänskliga handlingar som rätta eller orätta utifrån nationalstatens perspektiv.
Likadant är det med bruket att stödja ett lag i fotboll, när det ju är uppenbart att alla lag delar samma grundförutsättningar och det ena vore lika gott som det andra. Varför kritiseras det så sällan av skeptiker?
Jag kan inte tala för alla skeptiker, men jag tror att två saker är viktiga.
Görs ett påstående om verklighetens beskaffenhet? I så fall är det intressant ur ett vetenskapligt skeptiskt perspektiv. Exempel på sådana påståenden är: Evolution förekommer. Evolution förekommer inte. Gud finns. Gud finns inte. Troll finns. Troll finns inte. Homeopati fungerar. Homeopati fungerar inte.
Ger föreställningen avtryck på samhället? I så fall är det intressant ur ett vetenskapligt skeptiskt perspektiv och ur ett politiskt perspektiv. Om någon påstår att homeopati kan användas för att bota diverse sjukdomar, är detta en utsaga om verklighetens beskaffenhet, och en intressant fråga ur ett skeptiskt perspektiv. Om nu samhället dessutom ska betala för antroposofisk sjukvård, är frågan också politiskt intressant. Givet att homeopati inte fungerar, och att krav som ställs på att samhället ska köpa antroposofisk sjukvård med gemensamma medel, är frågan politisk.
Att det ska spelas fotboll är därför mer en politisk fråga än en skeptisk fråga. Fotboll förekommer i de offentliga rummet, det kräver i viss mån ett visst engagemang från personer som kanske inte alls är fotbollsintresserade, på gott och ont. Varmkorvsförsäljare och poliser är exempel. Det samma gäller nationaldagsfirandet.
Civilminister Stefan Attefall är inne på samma linje. Han frågade mig, klart irriterat, varför jag inte protesterar när idrottsföreningar får pengar, när jag klagade över församlingarnas ökade anslag. Fotboll är helt enkelt inte gudstro.
Det finns en grundläggande konflikt mellan religiös tro och vetenskaplig skepticism. Religiös tro handlar om vurmandet för en specifik vetenskaplig fråga – frågan om Guds existens är ett typiskt exempel för de vars religiös tro är kristendom – medan den vetenskapligt skeptiska istället handlar om ett intresse av att verkligen förstå hur verkligheten är beskaffad. Och när det gäller de frågor som måste tas på tro, utmärker sig dessa genom att vara helt ointressanta när de betraktas med ett vetenskapligt skeptiskt öga.
Den som helt enkelt är beredd att ta saker på tro, kan tro på precis vad som helst. Bristen med att vara beredd att ta saker på tro yttrar sig genom att precis vad som helst kan bli betrott. Pseudovetenskapliga anspråk som chemtrailskonspirationen eller föreställningar om homeopatikas verksamhet eller en allsmäktig guds existens är helt oproblematiska för den som gärna tar något på tro. Samtidigt är det helt oproblematiskt för en vetenskaplig skeptiker att avfärda chemtrailskonspirationen som en falsk konspirationsteori, homeopati som placebo och föreställningar om en allsmäktig gud som missriktad tolkning av religiösa upplevelser.
Problem uppstår först när man både vurmar för en fråga som måste tas på tro och försöker förhålla sig skeptisk till anspråk om den objektiva verkligheten som saknar grund. Då uppstår en kognitiv dissonans som ibland hanteras genom att rökridåer målas upp mellan det man tror om verklighetens beskaffenhet och hur man representerar sina föreställningar.
Enligt Wikipedia en kognitiv dissonans en ”(obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Teorin om kognitiv dissonans är att människan har en drift att minska sin dissonans genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar. Dissonansen minskar genom att människan motiverar, klandrar och förnekar saker. Kognitiv dissonans är ett av de mest inflytelserika och omfattat undersökta områdena inom socialpsykologi.”Man kan alltså nästan säga att vi har att göra med undanflykter istället för anpassning när argumenten inte håller.
De som tror på chemtrails, använder kanske just en konspirationsteori som förklaring till varför allmänheten inget vet. Även för som tror på homeopati, ligger det nära till hands att föreställa sig en konspiration, typ Big Pharma. (Termen Big Pharma myntades av journalisten Jacky Law i en bok som handlade om hur de stora läkemedelsbolagen bestämmer över vilka sjukdomar som ska behandlas. Uttrycket används av alternativmedicinare för att insinuera att evidensbaserade läkemedel är framtagna av ekonomiska skäl främst.) Men riktigt intressant blir det när gudstro kolliderar med vetenskaplig skepticism. De mest primitiva yttringarna för att få detta att gå ihop brukar handla om att i sin enkelhet hävda att föreställningen om Guds existens inte är en föreställning om verklighetens beskaffenhet och därför inte en fråga för vetenskapen, till att låta Guds egenskaper genomgå transformationer i olika situationer. Ett exempel på det är att påstå att Gud inte är ”en skäggig gubbe som sitter på ett moln” när gudstron ifrågasätts, men hantera Gud exakt som en himmelsk auktoritet när religionen praktiseras.
Frågan om Guds existens är en vetenskaplig fråga som alla andra, och problemet med att kombinera gudstro och vetenskaplig skepticism är att man då fortfarande hanterar Gud som om han vore ”en skäggig gubbe som sitter på ett moln”. På samma sätt, om du vore homeopatitroende och vetenskaplig skeptiker och ändå köper och intar din homeopatika istället för att genomgå behandlingar som faktiskt fungerar, hanterar du homeopati som om det vore verksamt.
Lämna ett svar