Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtioförsta.

Detta argument är ointressant när man ska legitimera sin religion. Eftersom acceptans för religion medför så stora problem som det gör, är det rimligt att ställa extra höga krav på att man kan bevisa det man påstår i sin religions namn – om det som sägs är grundlöst, finns det ingen anledning att acceptera religionen.

Låt mig illustrera detta med ett exempel. Tänk dig att någon påstår att han måste klippa av dig förhuden. Detta ska göras utan ditt samtycke, utan bedövning, av en person som saknar medicinsk kompetens. Hans gud vill ha det så. Jag påstår att det är rimligt att anse att du har rätt att slippa denna behandling.

Om situationen vore annorlunda på en enda punkt, nämligen att hans gud faktiskt finns, då är förfrågan om förhuden helt plötsligt relevant för diskussion. Vad är riskerna med ingreppet och vad är riskerna med att avstå?

Att försöka legitimera sin gudstro med att åberopa en ”känsla” eller en ”egen upplevelse” är inget som tilltalar en vetenskaplig skeptiker. Skeptiker anser att känslor och upplevelser kan uppstå inne i den troendes huvud, att anekdotisk bevisföring är undermålig och att förekomsten av gudomliga väsen skapar onödiga metafysiska antaganden. Bara detta räcker för att avfärda åberopandet av en känsla som en anledning att respektera någons religion.

Föregående – Nästa