Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtiofemte.

Det finns en populär föreställning om att man inte kan bevisa något negativt (se del 52). Anledningen till att denna fått sånt gehör är att den ger ett bra skydd till de falska föreställningar man vurmar för. Tanken på att Gud finns, och ännu värre, att Gud älskar dig, är inte bara grundlös, den är helt befängd. Självklart är det bekvämt att ha ett påstående – ”det går inte att motbevisa Gud” – att slänga fram som gör att det man tror på inte blir ifrågasatt.

Det går att bevisa negativa påståenden (som t.ex. Gud finns inte), men det finns ingen anledning att bevisa att Gud inte finns, eftersom inget tyder på att han finns. Att bevisa att Gud inte finns på riktigt är som att bevisa att jorden inte är platt, eftersom föreställningen att Gud finns är lika grundlös och lika inkompatibel med vad vi vet om verklighetens beskaffenhet som föreställningen att jorden är platt. Negativa påståenden bevisas på samma sätt som positiva påståenden. Att ett påstående är negativt gör ingen skillnad, och om det skulle göra det, kan man omformulera påståendet till ett positivt påstående, bara för att upptäcka både samma möjligheter och samma sårigheter kvarstår.

Påståendet att homeopati inte har mer effekt än placebo är ett negativt påstående och således ett påstående som inte kan styrkas enligt denna logik. Men om man istället funderar på om homeopati har en bättre effekt än placebo, är påståendet helt plötsligt positivt och testbart enligt den troendes egna logik.

Önskemålet om att Gud inte kan motbevisas handlar om ett oproportionerligt vurmande, speciellt i ljuset av att det är så uppenbart att han är den troendes mentala snuttefilt, inte ett potentiellt existerande väsen.

Föregående – Nästa