Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den femtionde, som använts av djupt troende motdebattörer.

Eftersom argumentet är så omdömeslöst som det är, används det tack och lov sparsamt. Det har hörts i samtal om t.ex. jordens ålder (”du tror att du vet att jorden är 4,5 miljarder, jag vet att jag tror att jorden är 6000 år gammal”) och hur dåligt argumentet egentligen är, påverkas starkt av när det används. Oavsett vad som diskuteras, används argumentet för att reducera meningsmotståndarens anspråk till något som kan liknas med tro, och samtidigt utmåla meningsmotståndaren som omdömeslös som inte förstår att han inte vet.

Om den troende verkligen förstod att han bara tror, skulle det kanske vara intressant att stanna kvar vid den sakliga debatten istället för att uttala sig omdömeslöst om sin meningsmotståndare. Det finns säkert troende som vet att de tror, och en massa besserwissrar som tror att de vet, men när detta argument plockas fram för att legitimera en uppenbart falsk religiös dogm, kan man lugnt konstatera att den troende tror att han tror, men religiös tro utmärks tyvärr av vidskepelse och falska föreställningar. Att religiösa föreställningar är just falska, är ett utmärkande drag. Jungfrufödsel. Allsmäktiga varelser. Återuppståndelse. Exakt vad vi diskuterar beror på vilken religion man tillhör och vilka religiösa föreställningar man besitter.

Troende som vet att de tror, är det ett nöje att ha att göra med. De behöver inte påpeka att de vet att de tror, de kan hantera sakfrågor som vem som helst. Argumentet att ”du tror att du vet, jag vet att jag tror” är nämligen av det utomordentligt omdömeslösa slaget. Del 51 handlar om att använda ordet ”tro” som slagträ.

Föregående – Nästa