Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den femtioåttonde.

Det finns flera strategier som går ut på att ta spjärn emot Jesus, och sedan avfyra någon salva som ska få oss att tro att det finns något vettigt i att bekänna sig till kristendomen. Det kan handla om sanningsanspråk som stärks av mirakel (del 77) men det kan också handla om vädjan av ett annat slag. Jag kan nämligen vara skyldigGud och Jesus att dela apologetens religion, eftersom Jesus påstås ha dött för mina synder.

Jag kan inte för mitt liv tänka mig att detta är något positivt. Om någon kommer fram till mig, påstår att jag är en syndare, och erbjuder sig att döda sitt barn för att jag ska bli förlåten, skulle jag dra öronen åt mig. Rejält. Rent ideologiskt står jag alltså ganska långt bort från att tycka att det är något att tacka för, när någon påstår saker om mig, och erbjuder ett blodsoffer för att kunna bortse från det han nyss påstod. Men detta blodsoffer är något som kristna applåderar. Vissa betraktar det som Guds stora gåva till mänskligheten, vilket är en åsikt som jag skulle avfärda som helt sinnesförvirrad om det inte vore för min vetskap om samhällets ihärdiga indoktrinering med religiöst mumbo jumbo.

Och hur stor är egentligen gåvan när den ges av en Gud? Guds påstådde son, Jesus, sägs ha överlevt sin egen död, och i och med det slår kristendomens ambition att överbevisa sina anspråk genom att kasta in mirakel, tillbaka på dem själva. Att ta livet av sin odödlige son är nämligen inte speciellt märkvärdigt. Det finns ingen uppoffring från Guds sida. Att vara förmögen att vidta vilken åtgärd som helst, och välja att offra sin odödlige son för våra påstådda synder, är var man kan förvänta sig av en gammal krigsgud. Åtminstone en påhittad sådan.

Föregående – Nästa